söndag, oktober 30, 2005

Det blir mode idag då vi shoppat till höstgarderoben...

Fortfarand evarmt men 17 grader "bara", soldis.


Familjen fulltalig! :) Vi njuter, och hinner inte blogga nämnvärt långt om dagen. Men glada barn väntade uppe till 22 igår för att möta pappa Henrik. Nu ska vi klä en rosa pumpa och en liten djävul och springa på trick or treat fest! Själv ska jag ta på mig ett av dessa underbara feminina men ändå coola strumpbyxor som jag kommer att förköpa mig på! Ack du härliga nya feminina mode som tillåter allt ändå. Cool jeanskjol, strumpor med det snyggaste mönster (men inte utflippat, det är jag väl för gammal för *iii*) och en liten stickad väst som jag älskar i vit tjock bomull, nyinköpt och härlig :) Flera coola små feminina varma västar blir det in höst! Ett smycke till skärp till kjolen och en lite längre långarmad t-shirt i svart under och stövlar blir perfekt till ”jag-vet-inte-vad-det-är-för-fest”. Det roligaste är att Henrik köpt dessa underbara strumpbyxor till mig:) Är det inte ett härligt mode i höst? Stickade västar i olika storlekar och roliga strumpbyxor, stövlar eller skor med nätt rundning? Eller är det bara 50-tals fanatikern som njuter….? Och som bara ser det som är 50-taligt kanske. Älskar mönster och ska snart måla en serie tavlor i ränder i massor med färger för att dämpa takhöjden lite (3.60).

Allt mode känns ju tillåtet nu och att blanda material hejvilt, jag gillar det!
Milano är inte bra för min plånbok, det vet alla som känner mig. Men lyssna nu: JAG KAN INTE SPONTAN SHOPPA. Längre. Vet inte vad som hänt men jag köper bara det som jag måste ha och kan då unna mig lite dyrare saker, eftersom min budget plötsligt tillåter det. Eller lever jag i villfarelse? :) Det får Henrik blogga om isf haha.

Halloween party here we come, Lohkarna är på festhumör!

I ottan till Genova (nu blev det italiensk stavning) som vi ser mycket fram emot. Vi hörs på onsdag!

lördag, oktober 29, 2005

Ensamma mamman på båtutflykt....

20 grader och sol! (men höst luft)

Henrik fortfarande utomlands och solen lyser som en propp, t-shirt väder. Vilken härlig långhöst, är det alltid såhär i norra Italien? 20 grader den 29 oktober!

Man blir lite sliten efter 4 dagar som ensamförälder utomlands, inte för att barnen är jobbiga utan det är väl ansvaret och allt det nya runt om. Mer känslomässigt trött...

Tennisen igår var hysterisk, alldeles för många barn, men Villa Olmo där den kursen hålls är fantastiskt vacker och belägen vid vattnet. Trots att Hannahs kompis går där vill hon gå på den andra kursen. Jag förstår henne. Oliver och jag körde en fika ute i den vackra parken med 3 andra internationella mammor och deras barn som inte heller är stora nog att spela de med. Roligt att träffa dem och fick jag bestämma skulle det vara roligare om hon vill kursa där :)
Men det blir den andra. De var mycket mer strukturerade och lugnare, 5 barn istället för 15!

Kom tidigt till dagis igår och smygtittade in i lekparken, precis vid staketet på en bänk satt en liten flicka helt ensam, mitt hjärta sprack... Efter några minuter sa jag Hannah mjukt och hon flög till mig och vi pussades genom staketet. Vad gör du? Jag hittar inte någon att leka med bara, vart är Oliver? Jag vet inte, ropa lite på honom. Men då ropade alla fröknarna in barnen och Hannah ropade till mig att hon älskar mig. Satte mig i bilen och grät lite. Men hon verkar inte lika besvärad, hon säger att ibland har hon många kompisar. Min lilla flicka..... Hoppas språket lossnar snart så kommer det bli 1000 gånger lättare med att knyta kontakter. Det är i stunder som dessa som man undrar om man gjort rätt beslut i att flytta utomlands….

Inte så mycket fredagsmys då vi kom hem 18.30 och barnen var urtrötta och inte helt glada… Inte jag heller antar jag. Sov gott alla 3 och efter att ha tvättat lite etc på morgonen blev det en lång tur till piratskeppet, vi fiskade och bestämde oss för att ta båten till Como. Men först lät jag barnen förstå att jag behövde en kaffe, Hannah beställde åt mig och jag beställde vatten åt henne :) Kinderägg blev lördagsgodis. Vi satt ute på båten och tittade på när planen landade och tog av på vattnet. Promenerade till parken vid vattnet väl framme. Oliver ropade hej till en liten kille som går i hans ”klass” bytte telefonnummer med mycket trevliga sydafrikaner i vår ålder som har 3 små killar, varav ett tvillingpar. Det gick många sms idag mellan Cristina och mig tills vi kom överens om att vi ses på Halloweenfest hos dem imorgon med utspökade barn. Ska bli kul!


Måndag morgon till italienska Rivieran, äntligen fick jag tag i ett hotellrum, till ett bra pris med, bingo! Vi ska gå på Europas största akvarium med våra vattenbarn som älskar alla sorts vattendjur. Cinque terre tänkte vi hinna med också. Hujedamej, efter 6 timmars promenad är jag helt slut, barnen borde med vara det med deras korta ben….

Sonia har svarat! Nästa vecka börjar mina privatlektioner i Italienska, äntligen kan jag känna att jag får bra press på mig och kan få lära mig fort, jag otåliga människa…

Ciao e a presto!

fredag, oktober 28, 2005

Buena notte....

Det ska bli 21 grader och soligt idag i norra Italien, men än så länge är det lite disigt.

Oliver kissade i sängen i natt, vilket inte är vanligt alls. Han slutade med blöjor dag och natt”tidigt”, minns inte när men 2 år typ. Nu har han börjat kissa på natten om han dricker mycket på kvällen. Men varför just inatt när tvättmaskinen är trasig? Murphys law… Jag ska snart dränka lite lakan i ett badkar och hälla i tvättmedel. Kissiga lakan kan inte väntas med *urk*. Hannah och jag hade mysstund igår. En halvtimme efter att jag sagt god natt hör jag henne sjunga i sin säng. Jag gick ner och hon som alltid somnar snabbt och själv (de gör iofs båda två) meddelade att i dag var hon inte ens lite "smultrött". Vi tog varandra i handen och hon log stort när jag sa att nähä är man inte alls trött kanske man måste kramas lite. Vi la oss i Henriks och min säng, fast först ritade hon en teckning till Esther på dagis, sen en till Ella med.

Jag låg och läste om de ”Sydowska morden” och förflyttades till Sverige kring 1932. Jag älskar att läsa om Stockholm och hur gatorna såg ut förr, eller bara se dem nämnas i text. 10 minuter senare sov Hannah. 30 minuter senare somnade jag med. 2 timmar senare kom Oliver in. 3 personer i en 160 säng är för många. Jag, i mitten, sov lite då och då. Varför kommer man inte sig för att kliva upp och barrikera en av de lediga sängarna? Antagligen för att det är mitt i natten. … Min nattsömn var helt klart ingen skönhetssömn…
Men med en förhoppning om att våra barn är utvilade.

Lugn morgon då Hannah steppade upp 07.00, en timme tidigare än vanligt… Vid lämning visade Hannah sina teckningar, men egentligen visade hon upp att hon skrivit själv på italienska, till Ester från Hannah. Om hennes mamma (dvs jag) nu förstod lexikonet rätt. Annars skrattar de väl åt mig nu. Esther är den busiga flickan som inte kan sitta stilla, Hannah älskar henne. Ella är flickan som älskar att rita precis som Hannah gör. Esther har snea ögon mamma, sa Hannah, är hon asiat som Mia? Nej mitt hjärta hon är mongolid heter det, har en extra glädjekromoson brukar man säga. Som din kompis på dagis hemma i Sverige. Jaha, är det därför hon inte kan sitta still? Nej det är nog för att hon har myror i rumpan, precis som du brukar ha. Hannah log. Esther är min kompis nu, och Ella och de två pojkarna i min klass men de har svåra namn, vi pratar fjärtiska med varandra och jagas. Också Nina, som jag leker med ute, som jag klättrar högt med. Ja redan som barn inser man nog att olika vänner uppfyller olika hjärterum :)

Igår hade Olivers fröken gjort varsin Halloween prydnad till alla barn! Samt små påsar med 3 små choklader i, packat i en liten fin cellofan påse. Oliver delade spontant med sig till sin svartsjuka syster. Då blir man stolt som förälder. Jag har aldrig mött ett barn som blir så glad som Oliver blir när han får en present, vad det än är. Sen har jag heller aldrig mött ett barn som vill ha så mycket och så gärna som Oliver vill... Kanske går det hand i hand?

I morse gömde sig Oliver för Monica, han älskar att göra det och hon är med på noterna, hon växer på mig och är den som mest försöker kommunicera med mig om dagen och annat. Den som jag trodde var den stränga ointresserade visade sig vara tvärtom. Varför får man ofta ett fel första intryck?

Ett annat felaktigt intryck jag fick var att båten från lilla Cernobbio går titt som tätt hela dagen. Bestämde att ta en fika efter lämning med en svenska, men båten gick först om 1 timme. Fikan inställd.

Även denna blogg blev lång... typ 4 pannacottor hög? :)


Glad Halloween! (säger man så?) Dagens ord: insalata di pomodori= tomatsallad=min lunch.

torsdag, oktober 27, 2005

Bloggar ska inte vara längre än en pannacotta...

Alltså än vad pannacottan är "hög", tycker jag. Har jag alltid tyckt. Sen jag börjat blogga själv då och försöker ta "maraton i långblogg" :)

Lovar kortare bloggar. Men fasiken vad svårt det är att begränsa, jag har så MYCKET jag vill skriva :)

Just nu ringde min italienska mobil för första gången. Jag undrade vad det var som lät och hann givetvis inte svara. Ska svara pronto när jag svarar i den, som en riktig italienska :)

Jag som älskar pannacotta i alla former ska göra en subito (genast) för att se om min text är lagom lång nu. Eller ska den vara som två pannacottor kanske? :)

Lite jämställdhetsbarometer, eller nåt åt det hållet...

Det är höst för löven är röda och faller ner på marken, men det är t-shirt väder, känns konstigt.
19 grader och sol i Cernobbio idag.

Tänk när jag kan prata italienska vad glad jag kommer att bli då och vad mycket enklare vardagen blir!

Självförverkligande fasen får sig en boost i mitt liv just nu. Jag gör det jag älskar, skriver på min bok och ritar nya produkter, hinner lätt spela tennis och jogga och ta en fika med om jag vill, före det är dags att hämta barnen. Eller strosa runt i här i Italien, älskar mina promenader för att se vart vi egentligen bor.
Konstig känsla att ha egentid mellan 10.00 och 15.00. Men det är ju en begränsad tid för oss här med, och det kan sticka i ögonen när man lever så här, det är väl därför jante spökar för mig ibland.

Egentiden känns dock underbar (jante, puts väck!), jag har haft lite egentid som förälder till pseuvdotvillingar och att ägna mig åt hobbies har knappast hunnits med. Tröttheten vann förut.

När beslutet togs att bli en sk medföljande vägde vågskålen tillslut över och jag kände att jag ville, men det var ett svårt beslut, ett modigt beslut (dumdristigt enligt några) att säga upp mig från mitt jobb. Och trots ett kanon erbjudande om ett nytt jobb blev mitt beslut att bo i Italien som ska medföljande. Om min man sa högt att jag var den modigaste, den som lämnar jobb och inkomsttryggheten…( fast sånt kan man ju lösa ändå). Men jag ville att vi alla såg klart vad vi gjorde, hur det påverkade oss som individer med, inte bara som familj.

Det enkla faktumet att jag fick chansen att vara mycket med våra barn nu när de är små, något jag inte kan tänka mig att jag kommer att ångra. Och bonusen att få bo i Italien, lära mig språket och ge våra barn ett till språk och kultur i ung ålder. Och att vi 4 får mer tid att vara familj. Allt är nytt för oss alla fyra, det är ett gemensamt äventyr och Henrik och jag konstaterar att vi blir så mycket tajtare som familj. Och som par med tror jag.

Min tidigare karriär kanske inte blir densamma eller alls, och jag tror inte man ska åka iväg såhär om det är så att man älskar sitt jobb. Man ska åka iväg så här om man vill ta en paus för att äntligen våga göra det där andra man drömt om. Antingen på plats utomlands eller när man kommer hem igen. Jag menar den medföljande nu inte den som är utsänd. Om man inte får tjänstledigt eller dylikt såklart. Eller så gillar man att vara hemmafru, då är ju beslutet enklare.

Hade ett långt samtal med en god väninna igår om detta. Jag sa att jag är som en "50-tals morsa", lägger min karriär åt sidan och sköter all markservice kring barnen. Men det är långt ifrån verkligheten egentligen. Jag har mycket tid till att sköta min personliga utveckling både karriärs mässigt och rent personligt. Fast det är en ny bana och kanske inte blir någon karriär direkt. Men det måste man med vara bekväm med, dvs den tanken. Och kanske måste man vara bekväm med att inte längre vilja sträva uppåt, jag vill ha ett jobb jag älskar, inte ett som ger mig en schysst titel. Längre. Åh, du härliga självinsikt. Men man kan ju bli utan jobb när man kommer hem med, bara så man tänkt alla scenarion klart.

När Henrik reser är han ju borta och då är ju jämställdheten uppochner men det är inte mig det är synd om, jag har det fantastiskt bra med mitt skrivande och skissande och sen barnen på eftermiddagen och kvällen. Och lite andra roliga inslag däremellan som tennis t ex. Sen städar och lagar jag knappast mat som man gjorde ”back then”. Vi har städerska och matlagningen delar vi rakt av. Men tvättar, bäddar sängar etc, det gör nu ”50-talsmorsan”, samt håller koll på ekonomin, inte så 50-taligt kanske men en huslig uppgift. Sen att hämta och lämna barnen och köra dem till kurser etc såklart. Det är nytt för oss alla, det delade vi rakt av förut. Henrik hämtar såklart om han kan, men det blir ett undantag från regeln numer.

När Henrik är i Italien och inte är på möten har vi det urmysigt. Vi äter en långlunch tillsammans om vi vill, eller åker och handlar det där som barnen inte vill följa med på, och som vi inte vill ha dem med på heller. Flexibilitet är värd sin vikt i guld.

Henrik lagar mat och nattar barn, alltså jämställdheten är inte rubbat när vi är hemma alla 4, och varför skulle den plötsligt bli det? Men givetvis är det så när den ena är ute ur landet man bor i. Skillnaden är att jag inte har ett betalt jobb och åker iväg i ottan och kommer hem sent som jag brukade. Nu när barnen är hemma efter dagis gör vi ingenting tillsammans eller åker på ngn kurs, lekparken etc. Det finns inga måsten då. Alla måsten är redan avklarade under dagen, eftersom jag har den tiden. Men vi hittar på måsten. Vi måste klippa gräset med liten sax runt kanterna eftersom mamma är rädd för den elektriska, vi måste handla mjölk i lilla affären nedför gatan etc. Stressen är den som är borta. Här bor ingen stress. Jag sov med stressen på mitt bröst förut. Jante och stressen lämnade jag i Sverige. (tror jag...)

Det var skönt att prata med min väninna, jag fick känna mig privilegiad och att vårt beslut är ett härligt beslut. Och ett tidsbestämt beslut. Kanske är det som gör det så härligt ?


Men visst finns det skillnader, även om vi är ok jämställda emellan oss blir ju jag barnens primära trygghet eftersom jag är den som alltid finns här. Förut var vi jämställda där med. Men så är det bara och Henrik tar igen tiden med barnen när han kommer hem. Så gott det går upprätthåller han balansen där. Ja när lite mer tid får springa förbi och vi har en vardag, nu efter 7 veckor har vi inte riktigt det, så ska jag skriva om hur det känns då. Men att vara helt jämlika går inte, det är bara att inse. Frågan är väl om man trivs i sin respektive roll och det viktigaste att barnen har det bra och egentligen helst då bättre, med den ”nya familje situationen”. Det är för tidigt att svara på det ännu känner jag.

Giocare a tennis = spela tennis
Foglia= löv

onsdag, oktober 26, 2005

Vem i familjen är utomlands idag?

Cernobbio/Como 19 grader, strålande sol!

Henrik åkte i ottan till Sverige, barnen och jag är hemma. Men vad konstigt det blev när barnen frågade VART pappa jobbade idag. I Sverige sa jag, va är han hemma? Nej här är hemma, han är på besök bara, jobbmöten, sen kommer han hem, hit. Men vart är hemma? I tanken och hjärtat vill säga? Jag menar i praktiken är ju Cernobbio hemma nu. Och när jag känner efter en millisekund vill jag inte byta tillbaka mitt liv i Sverige mot det vi har nu. No way. Det är fortfarande smekmånad och just nu börjar mycket falla på plats, saker som jag trodde skulle ta mycket längre tid. Som t ex kontakter med andra vuxna som man faktiskt gillar och vill umgås med. Tack vare dagiset och våra barns goda smak i att välja vänner.

Hannahs ”bästis” fick jag igår reda på, på det hysteriska barnkalaset, att hon inte heller pratar italienska! Nej men såklart de har funnit varandra, båda är väl jätteglada för att den andra inte bryr sig om om man säger rätt eller något alls. Hannahs kompis och Hannah själv är så härliga bredvid varandra, de är båda väldigt generösa i stitt kroppspråk och ler och skrattar och tar tag i varandra mycket. De verkar båda vara självständiga och målmedvetna små damer. Den ena har blåa ögon och långt blont hår, den andra har de brunaste ögon och långt brunt hår och gyllenbrun hud. Båda är söta som bär i mina ögon, samma längd och leende.

Så kom hennes mamma och som ”ytis” måste man ta den sekunden man får att ta kontakt, presentera sig direkt så att det slipper gå flera pinsamma dagar utan att man sagt hej, tillslut blir det ju oundvikligt. Och första gången man ses känns mer naturlig än den 7:e tycker jag.Men jag är rätt trött på att ta kontakt hela tiden, har väl en kontakt svacka :). Salve, parla línglese? Sa jag leendes, sure, sa hon. Jag ville inte bara hälsa på henne jag ville sno hennes glada ögon och energi! Columbianska med de mest fantastiska ögon, snygg som få och urkul som grädde på moset. Bott i London före de kom hit.Det bästa var att hon med jobbar med design, hon med spelar tennis och hennes dotter spelar också tennis sedan 1 vecka tillbaka, och de med bor i den lilla byn Cernobbio, där vi bor. Faktum är att de tittade på det huset vi bor i och ville också ha just det huset. Lustigt hur saker och ting är ibland. Jo, måste skriva att när man frågar varför "ytisar" är just här, svarar nästan alla "logistics", har man en man eller fru som flyger mycket i jobbet runt om Europa bor man tydligen gärna här.... Eller så jobbar man i Schwiez men väljer att bo i Italien som ändå är ett EU land och för andra EU medborgare lättare att få bo i.

Min nyfunna ”väninna” som jag nu ska spela tennis med och våra döttrar ska byta till samma tennis ”klass” är gift med en skotte som liksom min man antingen jobbar hemifrån eller är bortrest några dagar. Samma liv, samma intressen, samma lilla söta by. Och flera mammor var det som var trevliga och flera som berättat att de bytt från den internationella skolan till ”vår” Montessori, då var vår intuition rätt om vilken skola som kändes bäst. Skönt.

Kalaset. Två ord: Opersonligt, hysteriskt. Tänk dig ett litet dagis, där det finns bollhav och massor med leksaker och rutschkanor. Tänk dig att komma dit utan att någon tar emot, utan att ”värdparet” ens har kommit fast du är 10 minuter sen. Tänk dig att där är 40 skrikande barn som far och ränner. Tänk dig ett litet bord med en sockervaddsmaskin på och lite blandad dricka. Tänk dig ett presentbord där ingen tar emot din present. Tänk dig 4 utklädda personer som målar ansiktsmålning och leker lekar med dessa 40 barn. Ser du det framför dig stoppa in en svenska och hennes två barn där. Stoppa sedan in födelsedagsbarnet och mamman till dito scenario 30 minuter senare. Jag hann inte mer än lägga en hand på hennes axel för att säga hej och sen ett likaså när jag gick hem… Men sen kan man ju stoppa in en trevlig colombian och två till trevliga mammor att prata med titt som tätt.


Vi kom hem 19.00, i ett svagt ögonblick hade vi lovat pannkakor just igår, när sista tuggan var sväljd hoppade vi direkt till nattning. Jag var helt slut och Henrik och jag kliar oss i huvudet då det är Olivers födelsedag nästa månad. Columbianskan berättade att till hennes dotters kalas kom ingen, för de bjöd på kalas i deras hus. Så gör man tydligen inte här. Drygt tycker jag, och ack så sorgligt. Tror ändå inte att vi hyr en lokal och personal för detta. Isf mycket personligare. Vem hade tänkt sig en budget för att fira sina barns födelsedagar? Crazy.

Hannah som jag oroat mig för sa igår när hon kom hem, Henrik hämtade, :Mamma jag nästan grät idag på dagis, det kom nästan en tår för jag är så lycklig. Italien är så kul! Så har något släppt antar jag, just igår :) När vi gick från kalaset sa Hannah ciao di tutti (hejdå alla) och när hon skulle bli ansiktsmålad sa hon un gatto per favore. Oron är bortstoppad i några dagar nu. Nu ska jag vara ursvensk och retas med att det är så soligt här idag, inte ett moln och varmt varmt. Jag har riggat solstolen, en filt och DN som kommer hit 3 dagar för sent, men ändå.



Dagens ord: La chiave =Nyckeln. Jag glömde nykeln på banken vid kassan (har ju inte fått mitt kort ännu, måste göra kontantuttag hela tiden...) och fick lära mig la chiave. Bra att kunna :)

tisdag, oktober 25, 2005

Mamma, jag går i skolan nu!

19 grader, soldis i Cernobbio idag.

En glad dottras ord på väg till dagis och menade tennis skolan. Mycket stolt och frågade flera gånger om hon inte kan få gå varje dag. Verkar efter en första gång att det bor en tennispelare i henne :)

Detta känns oerhört skönt för, för att summera barnens omställning så var O lite ängslig i början men H hur kavat som helst. Go och glad och nyfiken. O var lite rädd och blyg och kände stort behov av att vara med sin allra käraste syster på dagis. Nu är O helt hemma på dagis, förutom att han inte pratar italienska, men flyger gladeligen in och har sina vänner. H går dit med av fri vilja, men hon kämpar... Vi ser hur tapper hon är men att det är jobbigt… Mammahjärtat vill fråga, hur kan jag hjälpa dig?, men bara tiden kan nog det. Hemma är hon svår att nå ibland, pratar inte om sin vardag på dagis och vill inte gärna kramas. Det krävs en "kittelattack" för att få den där närheten då hon efter att ha kiknat faller ihop i en liten hög. Det hör nog till åldern med iofs, detta lite arga, och allt detta visste vi ju om. Att som 5 år flytta utomlands tar 6 månader innan de är helt sig själva igen. Egentligen har vi nog haft det enkelt iom att barnen inte klagat, men som förälder ser man ju ändå att det är kämpigt. Och något annat kan man heller inte förvänta sig. Men när lite mer tid sprungit förbi så tror vi att vi gör dem en tjänst som ger dem ett till språk och att få bo i ett annat land i några år. I alla fall uppskattade jag det mycket både som barn och vuxen. Vår attityd har nog hjälp barnen vill jag påstå, mycket handlar nog om attityd…

Barnkalas 16.30 på en tisdag. Hallå, ska inte det vara under helgen? Nejdå, här hyr man lokal och håller kalas under vardagarna. Tar man med tårta till skolan när de fyller år undrade jag, nejdå, det bakar köket på dagis! Oj, så behändigt….. O vill iaf ha svenska kanelbullar, så jag får väl baka ett dussintal innan 29:e november.

Har jag berättat om Elena? Hon är självutnämd städerska vill jag påstå och kommer varje vecka, vissa veckor två gånger om jag inte strukit… Men en dag räcker tycker jag, men det tyckte inte hon, och hon vann…
Men jag gillar Elena, jag testar olika tafatta meningar på henne och hon skrattar glatt, idag sa jag hela 5 meningar till henne på italienska utan att behöva säga come si dieche först… Men först ”skällde” hon på mig för att jag har en Barbiestrykbräda (normal svensk storlek, köpt på IKEA). Låt bli den då sa jag och log, nej nej Rköp en stor på Benett (ICA) till imorgon, haha, svar på tal.

Man får vara stolt för det lilla man presterar och kanske är Paolas taktik på italienska kursen bra, att tala om ett verb på 3 timmar, hey idag använde jag det verbet fem gånger :)

Hur var då kalaset? Mötet med rektorn? Det får bli en rapport om det i nästkommande blogg eftersom det ännu inte hänt:) Nu måste jag åka och köpa en tvättmaskin, vår la av här, vilket var väntat, kanske skulle jag fota den, den ser ut som en katastrof. Hoppas att jag lyckas inhandla en utan några språkproblem. Att tro att det finns bruksanvisning på engelska är inte alls säkert, men å andra sidan lyckades jag lista ut hur denna fungerade utan någon dito...


måndag, oktober 24, 2005

Italienska för invandrare...

Måndag 19 grader och sol. (Mmm, svensk som jag är kände jag tvånget till att ta mig 30 minuter i solen)


Där sitter vi tillsammans varje måndag H och jag, på ”italiano per stranieri”, i en rutten kall lokal och mitt i en farsliknande 3 timmars lektion. Samma fars återkommer även på onsdagar men då går jag allena, H utomlands eller i Milano. Farsen är som en fars brukar vara lite jobbig, men har vissa roliga inslag, och visst vi lär oss en del, men det går sakta…. Att bara ha hunnit igenom ett endaste verb och format ca 5 olika enkla meningar med rätt böjning på 3 timmar ger mig magkatarr, nästintill. H skrattar åt mig, ta det lugnt R, men jag kan inte låta bli att blänga på dessa tjattrande, fnissande och gapiga medkursare. Jag hyssar som värsta apmamman, när 8 läser högt fast bara en blev tillfrågad :) Och sista timmen hyssar H med haha. Sista timmen går åt till att få vissa elever att infinna sig på andra dagar då alla verkar komma samma dag och det är trångt!

Det låter som jag är missnöjd men nej, kursen ger ett konstigt "beroende".
Vi är en salig blandning människor, riktigt roligt, och det ger upphov till både frustration och asgarv. För att summera oss är vi många turkar, några filippiner, en belgare, en amerikan, en skotte, kroater, slovenier, indier, tyskar och svenskar, dvs Henrik och jag är svenskar. Idag har jag lagt 3 timmar på att lära mig böja ha….. Något jag förvisso känner att jag kan göra hemma på 15 minuter men vår lärarinna Paola gör att man ändå vill komma tillbaka. Hon är ett unikum, svårbeskrivet och med ett tålamod från out of space. Hon går inte vidare förrän alla dessa nationaliteter fattat precis allt hon tagit upp, varav man kan fastna på ett verb i 3 timmar :)

Jag skruvar en del på mig och översätter gapigt till engelska och franska och någon annan ropar ett ord på spanska eller tyska, indierna och filippinerna tittar konstigt på oss, men tillslut öppnar de sitt lexikon, tack och lov :) Men vi skrattar och suckar om vartannat, allihopa, mobilerna ringer överallt. Där springer världens sötaste 2 åring runt och Paola snubblade på henne flera gånger i detta trånga rum fullt av folk som vill lära sig italienska. Jag tror jag ska filma en lektion om jag får, H och jag kan skratta länge åt oss själva och allt som händer i det rummet. Vi lärde oss något idag, att aldrig fråga Paola om en verb bok eller dylikt på lektionstid, hon hämtar då efter att högt ropa att svenskarna vill detta, alla böcker under solen som kan vara bra när man vill lära sig italienska. Vi tyckte vi valde en snabbt eftersom det tog 25 minuter för henne att hämta alla dessa böcker, men hon tyckte vi skulle titta igenom alla, nej sa jag, vi tar denna. Ok, svenskan har bestämt sig!

Efter italiano per stranieri så tog vi en fika på torget i Como framför domen. Varmt och skönt, i alla fall för att vara höst. En snabb och god cappuccino blev det idag. Bröt trenden att alltid ta en latte macciato.

Vid lämning på dagis idag blev det som H trodde, ett otroligt ståhej om vilken vacker kille som klippt av sig håret. Monica visade stolt upp den nye O. Otroligt… ´Lilla H hade en superdag med alla löven vi samlat. Collage släng dig i väggen, de bygger en gubbe med löv i hans mage som de ska ha på sin Halloweenfest :)

Tennisen var en hit!! Lilla H vill gå varje dag. Där var hon och 4 killar och 3 lärare. Jag frågade på alla sätt och vis för att få in O med, men han får vänta tills nästa år, men fick en ballong…. Besviken liten kille och jag tog en fika under tiden H spelade. Sen ritade hon zebror och kaniner i sanden i tältet och alla barn tittade på och lärarna sa fantastiskt en till! Hon ritar så otroligt sanningsenligt, måste ha ärvd det från sin mormor att kunna rita.

Nu har vi trötta barn och en mamma som behöver ”jobba”. O börjar prata annorlunda, han vänder på meningarna ibland, är han trött eller är det italienskan som ”spökar”? Han sa nyss att Monica sa que bello till honom och att hans hår var corti corti. Orden kryper in i svenskan nu, redan, lillkillen. Lilla H är väldigt sliten måndagar, hon är inte lika snabb med språket och märker att O plockar upp det fort. Å andra sidan verkar O ha ett bra språköra, hans melodi är så rätt att man lätt blir avis …Vi kör på deras önskemål just nu, H vill gärna kursa så hon får det men vi märker att ansträngningen att lyssna på italienska både på dagis och på kurstimmen sliter på henne. Trots det vill hon ju gärna tillbaka så det kan ju bara vara positivt tänker jag…


Älskar att säga ordet punto domanda, avslutar med det som även kan skrivas:

punto interrogativo


?

söndag, oktober 23, 2005

Polenta, nja, måste ge det en chans till tror jag...

Lördag 19 grader och sol från 12.00


Härligt väder! Hela familjen tog sovmorgon, öppnade fönsterluckorna och kände solen skina in. Ja antingen är det helt mulet eller hel soligt, vi har inte haft så mycket mellanting.
Efter en lång frukost började vi klippa klängväxten på muren, så att de inte nästlar in sig i den vackra höga häcken som växer ovan den. H och O hade två saxar var, för säkerhets skull... Efter en halvtimme tröttnade vi alla och H och O satte på sig sina cykelhjälmar.O cyklade (utan stödhjul ) och Henrik höll i bak med en pinne. H ”pinnade” iväg som en illbatting på sin skate scooter. Vi cyklade mot torget vid vattnet och lekplatsen med piratskeppet. Halvvägs stod både H och jag på scootern tillsammans och H visslade leendes och fick nog en vissling tillbaka från alla hon mötte. Vi tog en ”hemlig väg” ,som H hittat, den ledde rakt in på torget.


Det första vi hörde var svenska väl vid piratskeppet och vi hälsade på en svenska som bor i Moltrasio, grannbyn. Bytte nummer, hade barn i vår ålder, fick som man alltid får massa bra input på en kvarts prat. Vi cyklade sedan till villa déste, men som vanligt var där någon viktig konferens så vi fick inte komma in denna gång heller… Det sägs att den ska vara offentlig men när har vi inte lyckats lista ut. Där spelades delar av Oceans 12 in. Ska vara en mycket vacker park.

På hemvägen bytte barnen ”fordon” och nu stod O och jag på scootern. Han var mån om att fråga om jag verkligen visste vart vi var och om vi inte kunde ramla. Väl hemma lagade maken pastalunch och vi andra jobbade vidare med våra saxar i trädgården. Den enda som inte tröttnade på det denna gång var jag så H och barnen tog en tur till "den stora lekparken", som barnen säger, efter lunchen. Lilla H har kommit på att lördagar kan vara barnens dag och söndagar de vuxnas dag…

När de kom hem igen och jag planterat massa blommor i krukor och skrubbat lilla altanen (så fint det blev!) så åkte vi till Bennet för att handla och O ville klippa sig. Han fick en frisyrbok och pekade på en kille totalt utan hår! No way sa vi, men han tjatade och bort föll det blonda tjocka långa lockiga håret…. Kvar är en centimeter. He now looks Italian…
Tog take out och hade myskväll framför tv:n. Fantastisk kinamat, 3 minuters gångväg från huset.

Söndag 14 grader och mulet.
Var är solen? Det skulle vara varmt och soligt idag, vi skulle ”bergsklättra” ala superlätt och väl uppe på berget äta polenta. Fast de planerna ställdes in pga eventuellt regn ,så blev det nästan så ändå…
Telefonen ringde vis 10 och vi blev medbjudna på en söndagsutflykt med två andra familjer som har sina barn på scoula di Montessori. En japansk/amerikansk familj med sina tre vackra barn och en svensk familj som nu varit här i 10 år, med sina två goa killar. Vi möttes upp med bilarna och körde i 30 minuter till ett naturreservat som har otroligt mycket bevarat Där fanns en glaciär för 30 000 år sedan ”bara”. Barnen våra njöt av att det var andra barn med, fast det gemensamma språket mellan alla barn blev italienska trivdes de hur bra som helst. Vi vuxna pratade engelska. Väl uppe på berget och locket i örat släppt, så gick vi in på den av de två restaurangerna som var helt tom. Där tändes en brasa för oss, det dukades upp fort och galant och tillsammans var vi 13 personer varav 7 barn. O och H beställde pasta ragú och åt” tutti”, barnen skojade och vi babblade på i 2 timmar iaf. Sen gick vi alla ut och sparkade lite boll, för att sedan gå i den underbart vackra höst skogen.


Stigen var som kullerstenar och vi gick över broar med och utan räcken, under flöt forsen. Lilla H tog täten och väl uppe byggde barnen med stenar i en liten damm, de lyckades väl stoppa upp vattnet på ena sidan, de slet länge. Maken vek av lite tidigare med en trött Patrik 6 år och O då snart 4 år. De hade fått nog men kämpat länge på sina korta ben. Vi kom ner samtidigt trots att vi gick en 30 minuter till. Lilla H bestämde sig nämligen för att springa ner hela vägen. Givetvis ”livsfarligt” men ack så roligt hade vi, hon och jag. Jag hade inte insett att vi skulle ”hajka” så jag hade stövlar på mig, förvisso platta, men insåg att jag kunde halka på alla löven så vi saktade ner, lilla H och jag.

Vi lämnade huset vid 11.45 i morse och kom hem 18.30, en mycket skön och lyckad dag för oss alla. Väl hemma, bad och lite varma mackor. Vi var fortfarande mätta från en bastant tre rätters lunch. Polentan smakade vi för första gången, hmm, nej jag är inte impad... Vinet var gott istället:)

Lagt torkade löv som vi plockat, i en pappåse, imorgon ska lilla H ha engelska och göra Halloween collage med dem. Imorgon är det italienska kurs och vid 16 ska H gå på tennis lekis för första gången. Vi får se om det bor en tennisspelare i henne. Oliver och jag ska i alla fall titta på, på hennes begäran! Det känns som om det är mycket stort för henne att börja på tennis och att det är här i Italien. Jag förstår henne. På torsdag är det min tur och min lärare pratar bara italienska, liksonm hennes. Det är väl så man lär sig språket, och vi har enats om att vi inte är där för att snacka utan för att ha roligt. Är det inte kul lägger vi av. Fast jag är ju redan biten på tennis.

Just det ja, O ville ha undertröjor, my god, vi måste fota vår lille italienare med ”bagartröja” under t-shirten. Lilla H ville inte ha, jag har redan tröjor sa hon. Jag och maken har en italiensk son till utseendet nu, om man bortser från det svenska ansiktet och blonda håret och blåa ögonen, men ”gearet” har han kopierat tillfullo *S*

Jag älskar att gå på restaurang med våra barn. Nej, jag älskar att gå på restaurang med våra barn i Italien måste det stå!

Buena notte di tutti.


fredag, oktober 21, 2005

Ur svenska barnamunnar om dagis i Italien...

Ur svenska barnamunnar i Italien, om dagis mest. Och om deras allra första tid i Italien….
Cernobbio, 15 grader och disigt.


Jag skrev ju tidigare att allt har gått så bra med barnens anpassning. Men visst har det varit jobbigt för dem, det är givetvis tufft att kastas in på en förskola där ingen förstår vad man säger och vice versa när man är snart fyra och fem är gammal. Samt den nya kulturen och rutinerna som ett nytt land och nytt dagis medför. Bara kulturen kring maten, här äter man 4 rätter till lunch och proceduren är inte densamma som hemma utan fröknarna lägger största vikt i att alla barnen äter hela kostcirkeln och då gärna mycket med, det är mer ”högtidligt” att äta här. Det är fortfarande tufft, men nu känner de sig i alla fall rätt hemma både i huset och på dagis och i området.

Trots allt det nya har inga tårar fällts vid lämning på dagis, men de första två veckorna sa lille O att han inte ville gå på morgonen. Och som ett barn gör kom han på massor med ”logiska” förklaringar varför han inte skulle gå. Det kanske t ex bor en häxa i källaren som han måste ”svärda” (fäktas) så att jag inte blir skadad. Han måste t ex rita färdigt sin teckning först och det tar nog hela dagen, för det var hans läxa. Hans ben fungerar inte etc. Barnen kunde ju gadda ihop sig mot oss på morgonen men väljer istället att stödja varandra. Lilla H har någon morgon sagt att hon också vill vara hemma men att det är ganska kul ändå och sagt till lille O att hon ju är där. Vi har lyckats prata lugnt om detta och påmint om att går ni på dagis nu så kommer ni att förstå italienska till jul och då kommer det vara mycket roligare. Utan att lova, men enligt andra utländska familjer här går det så snabbt och vi håller tummarna för det. Sen har vi tagit upp allt det positiva som det nya dagiset har som 2 timmars gymnastik, musik med instrument och engelska varje vecka.

Nu 6 veckor efter vi har kommit hit har lille O slutat prata om sina vänner och dagiset i Sverige, men i början sa ha varje dag och flera gånger att han ville leka med Adam och Simon och Jonatan.Lilla H har inte berättat att hon saknar sina bästisar Matilda och Amanda lika mycket alls, men hon är alltid mest nöjd med nuet :)

Så här upplevde jag deras första dag på scoula materna di Montessori.

Lämning: Vi kommer dit, hälsas glatt, verkligen mycket personal och det känns mycket strukturerat, på ett bra sätt. De säger att de inte vill att vi ska vara kvar. Hmmm. Lille O kubbar in ler och säger hejdå! Lilla H blir tyst, inåt. Hennes fröken ger henne ett timglas att hälla sand i, hon sitter bredvid henne. Jag säger hejdå, det verkar vara ok med henne men hon säger inte mycket till mig. Jag går upp till rektorn för att lämna in diverse papper. Kikar in i deras rum när jag kommer ner igen. Lilla H sitter fortfarande med sitt "timglas" ser helt nollställd ut, häller fram och tillbaka men blicken är långt borta. Får döda impulsen att ta henne med mig hem igen. Litar till lärarna som skolat in många icke italienska barn. Lille O leker för fullt med alla nya saker. Jag går men gråter nästan i bilen på väg hem. I 12 veckor har vi varit hemma tillsammans och ”skilsmässan” känns grym.

Hämtning: H jätteglad men kubbar rätt in i min famn! O snyftar lite, mamma du kommer för sent!! (antar att han menar att jag var borta för länge):

En engelsk mamma berättar att hon varit med hela dagen och att båda barnen verkligen har varit modiga och inte varit ledsna. Att de sökt sig mkt till varandra. Fullt förståerligt...

Här kommer lite roliga kommentarer från barnen under denna tid:

1 dagen på dagis, H och O:
Jag behövde kissa, ja avbröt H, då hämtade de mig! Men så bra sa jag visade du O toaletten? Nej men jag ritade en teckning till honom och gav honom en kram! Men så sött, men O gick du och kissade? Nej hon hörde inte vad jag sa.
Han hade hållt sig i ca 2 timmar....

O vidare: jag sa kissa mamma men då pussade hon mig…
(kiss hörde de antagligen)
Gick hem och skrev en enkel parlör åt fröknarna med det mest ”kritiska”…

Efter 2 dagar på dagis. O:s fröken: säger tack till parlören säger kissa, bajsa, törstig, trött, hungrig, ont. Hungrig, den behövs inte ler hon, här äter vi massor med mat! Matkulturen igen, stoltheten.

Efter 2 dagar på dagis. O säger igen: Mamma de hör inte vad jag säger!
Underbart att höra som förälder att felet ligger hos dem, inte att han inte kan italienska

Efter 3 dagar på dagis. O säger igen: Mamma du kommer försent…
Han menar att han ville gå hem tidigare....

Efter 4 dagar på dagis. H: Mamma ballong heter bal, nej heter ne och rumpa heter rum... Hon berättar att hon är kompis med en kille nu som hon pratar fjärtiska med! Hon leker mycket med O berättar hon. Hon säger att barnen på dagiset tog en cigarett och rykte lite, med STORA RUNDA frågande ögon. Är det sant frågade jag neutralt? Eller skojar du med mig? Annars får jag väl slå upp rökning i parlören och berätta för din fröken att det inte är ok med mig iaf att barnen "ryker" . HAHA inte sant mamma, men kunde vara, du vet ju inte vad vi gör eftersom du inte kan fråga...

H:s fröken. berättar att Hannah ätit tutti och är glad hela dagarna. Hon kallar henne Mio cara, mi amore etc. :)

Efter 1 vecka på dagis. H: Mamma mamma vi får godis på dagis! Hmmm, varför då? För att vi får det, så är det i Italien. Efter lite research visar det sig att så är det …

Samma dag vid nattning av O: Mamma min fröken säger scarpe till mig. Jaha skor alltså? Ja, just det jag ska byta dem hela tiden. Hon hämtade in mig för jag hade gått ut i mina tofflor. Jag blev ledsen för jag lekte med H och ville inte gå in, trodde jag skulle få vara själv där inne. Det är så mkt skor mamma, hela tiden faktiskt. Han låter glad men jag reder ut skofenomenet. Oltofflorna är för att ha i klassrummet, gympaskorna är ute i hallen om du vill vara där och när du går ut vill de att du ska ha gummistövlar om det är blött, annars gymnastikskorna. Jaha, men mina fötter är varma mamma, jag vet redan allt det där...

Efter 7 dagar på dagis. O: Idag var det kul mamma!!!! (*pust* från mig)
Men jag fick ingen karamelli inte en enda inte mamma, alla andra fick! Inte jag sa H. Nähä men säg till Monica mamma, jag fick ingen mat heller, ingenting! Nähä sa jag. Är det verkligen sant? Nej men säg gärna att jag vill ha en karamelli!

Efter 3 veckor. O: scusa mamma, han sprang in i mig. Scusa sa jag, som i ursäkta fast på italienska? Ja mamma, på dagis knuffas jag så mycket. Va knuffas du O? Ja du förstår jag springer så fort att jag knuffar till folk som kanske råkar stå i vägen. Då säger jag scusa så blir de glada.

Efter 3 veckor. H: Mamma mamma jag har en tjej i min klass som aldrig sitter still och idag vid maten så gick hon under bordet och var jättebusig. DÅ DÅ ropade fröken att hon skulle basta!!! (basta=det räcker)

Efter 4 veckor på dagis. O: Come ti chiami? O har sagt sin första mening och på perfekt italienska! Och sen svarat mi chiamo Oxxxx (alltså det är inte helt lätt att böja allt rätt men det kom som på räls..).
Och när han får höra andras namn upprepar han dem och säger t ex Elena med härlig italiensk melodi. Fröken klappade händerna när han öppnade munnen och frågade henne. H kan säga detsamma men är helt tyst på dagis. Det ordförråd de har som jag känner till är gratzie, bonjourno, arriverderchi, ciao, salve, prego, come ti chiami, bouna journata, bouna domenica, scusa, scarpe. Men antar att det måste vara större än så, men dessa ord säger de högt hemma och O även på dagis. H hälsar alltid på dagis och säger tack med.

Efter 5 veckor. O: Mamma, jag har en kompis som är jättestor, men han är min kompis och idag slog han mig, jag slog tillbaka. Man får inte slåss, man går undan det har vi ju pratat om O. Men fröken blev bara arg på honom, så i Italien får man slå tillbaka, om man är kille, la han till….

5:e veckan på dagis: Fröken frågade Oidag om han var varm eftersom han prompt bara skulle ha linne på sig (fast det var iofs 17 grader i morse, inte så kallt för oss) inomhus. Si, caldo svarade han!!! Hans fröken bara gapade och jag såg likadan ut. Sen sa hon en massa som jag inte förstod, när man säger no capisco så pratar de istället snabbare som om det hjälper mig…

Imorse, 5:e veckan O: Mamma kan du knäppa det här armbandet, jag vill ha det på dagis. Mmm, visst, vad fin du blir. Haha som en tjej O säger H. Men jag vill ha det H, det är upp till mig visst mamma. Javisst killar kan ha armband. Och fröken och killarna kommer att skratta, men jag är fin!

Tidigare har han även haft tofs på dagis, misstänker att han vill ha lite uppmärksamhet, det är ju svårt med det när man inte kan prata. Batman tröjan går annars lika bra som en tofs, men är den smutsig smyckar han ut sig lite.

O:s fröken vid lämning: ojojoj O, det märks tydligt att här har killar inte armband, skönt att han struntar i det…

Att ha barn i Italien känns annorlunda än att ha barn i Sverige. Här syns barnen MYCKET, först hälsar man på barnen och berömmer dem för att de är så fina, bra, charmiga etc. SEN pratar man med föräldrarna, något som är härligt och jag ser barnens självkänsla växa. Man stoppas på gatan och får beröm för de fina barnen etc, men först tilltalas alltid de. Sådan underbar barnkultur. Trist bara att man i norra Italien föder barn sent pga. av uselt system och för att man ofta bara har råd att ha ett barn då det är dyrt med förskola och skola. Men att vara svensk mamma i Italien med vårt supersystem hemma jämfört med deras, känns som en bra kombination! Men tjejer är tjejer och killar är killar, mer könsorienterat upplever jag. Vi får väl se om våra barn blir små ”italienare” eller om de behåller sina svenska värderingar när det handlar om sådant…

maken och morbor J som varit på besök lämnade barnen imorse, något de alla 4 uppskattade mycket och fröknarna skakade artigt hand och frågade hur de var släkt. Italienska begränsningen gjorde honom till Nonno, dvs. farfar :)

torsdag, oktober 20, 2005

Mamma Mia

Mamma Mia…

15 grader och moln i Como idag. Ingen idé att frysa ute i trädgården, struntar i att kratta löv idag. Måste snart inse att alla här har trädgårdsmästare, gräset växer ju 15 cm på en vecka och träden och buskarna har en overklig takt de med. Men jag njuter av att pyssla i trädgården, ska dock leja ut träden. Istället för att vara i trädgården har jag varit och köpt lite byxor till lilla H(5 år), ett skärp med eftersom hon är så smal i midjan men har långa ben. 2 par byxor och ett skärp blev 80 Euro och det var inga märkeskläder utan en vanlig barnaffär som typ Lindex i Sverige. Mamma Mia kläder är inte billigt här.
Sen gick jag för att köpa lite mat och en adapter till min iPod som jag fick i födelsedagspresent häromdagen. I den långa kön i kassan räknade jag ut att vi gör av med dubbelt så mycket pengar på mat här, Italien är dyrt, bara att konstatera. När jag stod i kön fick jag syn på en burk marscarpone, jag var tvungen att köpa den, jag älskar mascarpone! Nu måste jag leta upp ett recept där mascarpone är en ingrediens… Det blir något sött helt klart.

Har lagt i en lapp i grannes brevlåda, Jag tror att hon kommer att förstå den, jag kunde i och för sig ha kunnat skriva den på engelska eftersom hon är lärarinna i engelska, men det kändes bäst på italienska. Där står: jag hoppas att du fortfarande har lite ledig tid i dina veckor där du kan klämma in 1 timmes konversations kurs med mig, som du så snällt erbjöd då vi kom hit. Fast på italienska blev det nog mer barnsligt. Jag hoppas att hon ringer mig och säger ja. Frustrationen växer över att inte kunna kommunicera. Sen går jag ju parallellt på italienska för invandrare, men där är det mest grammatik och ord. Tror kombinationen blir perfekt. Jag är otålig.

I går låg det två lappar i lilla H:s skolväska, i den lilla mappen som alla barnen har tillsammans med en personlig bok där man kan skriva meddelanden till lärarinnan och vice versa. Jag gillar inte att få lappar i hennes bok, de kommer allt för ofta och jag måste haffa någon att översätta eftersom det mesta står med versaler och i mina ögon lyser viktigt, och för att det alltid är minst 2 sidor text= för jobbigt att få ett sammanhang med hjälp av mitt lexikon. I morse fick jag iallafall veta att där stod att de ska ha Halloweenfest och att jag ska ta med torkade löv till barnen i en pappåse, olika dagar givetvis, sen var det en radda på saker inför pyssel etc. Hoppas andra mammor och pappor tar med sig det, jag passar till nästa år!
På den andra lappen stod det föräldramöte med rektorn, 14.15 på tisdag, jag hoppas rektorn talar engelska...

I morse åkte en kollega till maken efter att ha varit här i två dagar hem. I kväll kommer makens morbror och gästschemat har fyllt på rejält fram till jul. Måste påminna dem om att vi bor i ett stenhus, förvisso stort och charmigt men är det kallt ute är det lika kallt inne trots att elementen brinner. Jag måste komma ihåg att köpa golvkuddar och fönsterkuddar innan de tar slut i affären. Jag måste ut och plocka löv och hitta en pappåse, varför just en pappåse?

Maken skrattar åt att jag faktiskt har tackat ja till en italiensk matlagningskurs (2 dagars), jag som skyr köket om det inte handlar om bakning eller en snabb pasta rätt…. Men jag ser fram emot att se kocken kasta ur sig en massa namn på örter och annat så kanske även jag kommer att älska gasspisen och kökets närvaro i huset.

Nu måste jag skriva lite och sätta på Berlitz kursen i italienska på cd:n, här ska inte maskas! Kanske ska jag smaka mascarponen med...

onsdag, oktober 19, 2005

Vi har anlänt och landat lite...

Min man är utsänd som det heter. Men han är den som sänt ut sig själv kan man också säga. Vi bor, sen 4 veckor nu, i vårt gemensamma drömland, Italien. Vi valde att bosätta oss i Como och vår lilla by heter Cernobbio. Här är svårt att inte trivas. Här är ögonbedövande vackra vyer om man så sitter på vår balkong och blickar ut över bergen, och de tvättlinor och loftgångar som blicken tar upp samtidigt är så härligt italienska och bara förgyller. Promenerar man ner till Lago di Como, ca 3 minuter, så känns det lite overkligt. Vattnet som glittrar, båtarna som kör, bergen som mystifierar. Jag får alltid samma känsla när jag går ner till vattnet, en overklighetskänsla, så svårt att ta in denna vy. Gränderna och kyrkorna och deras ringande klockor, varje morgon 07.45 vaknar vi av kyrklockans ringande, underbar väckarklocka. En annan vy är ju trafiken, men ärligen är den helt ok här och jag är road av italienarnas sätt att tränga sig förbi.

Jag försökte ta ut pengar på mitt nya italienska bankomatkort igår, fick ett meddelande i rutan där det stod att jag skulle återlämna kortet direkt eller så skulle polisen kontaktas. Jag kliver in på banken och glädjs över en engelsktalande Fulvia som är min kontaktperson. Hon ler och säger, welcome to Italy, not all works here.... Väntar på ett nytt kort som tar ca 4 veckor att få. Det gäller att inte ha bråttom, om man inte åker bil då....

Allt handlar om att man har smält maten rätt....

Om man mår dåligt har man smält maten fel…

Ja här kretsar allt kring maten. Denna härliga smakrika mat. Och det goda kaffet, och alla dess variationer.

6 veckor är det nu sen vi kom hit, drygt. Barnen har gått i italiensk Montessori förskola i 4 veckor nu. Scoula Materna di Montessori. Det har gått fantastiskt bra, jag undrar hur det är möjligt? Dit kommer vi varje morgon och ingen av oss kan kommunicera med någon annan. Men barn kan ju det såklart, begåvade små människor. Jag hankar fram på knagglig italienska, barnen pratar kroppsspråk. Jag med förvisso men det med är mer knaggligt än deras. De har redan kompisar, otroligt bra. Sonen har sagt sin första mening, dottra är helt tyst men för kavat för att inte ta plats ändå.

Imorse lyfte sonens fröken på hans långärmade t-shirt lite grann. Aha, tänkte jag hon kikar om där finns en undertröja idag. No, senora sa jag, en Svezia no undertröja, italienskt fenomen. Hon förstod väl mig och log och sa men det är kallt! Jag sa freddo en Svezia, caldo en Italia.

Här är 16 grader idag, det är inte kallt tycker vi. De italienska barnen har undertröja, långärmad t-shirt, fleecetröja och en tjock dunväst alternativt jacka samt en mössa. Mina barn har en långärmad t-shirt och en tröja, en tunn dunväst hänger på deras respektive krokar just for the show….

Puss och kärlek hela dagen ropade barnen och jag till varandra och jag fick en 5 veckors meny från förskolan i handen. Jag åkte hem och satte mig och läste den.

Lundedí
Minestrone di verdure
Fettine di petto di pollo
Croccanti
Verdura cruda
Frutta fresca

Martedí
Pasta al pesto
Affettato Misto
Verdura cruda
Frutta fresca

Mercoledí
Polenta o puré de patate
Con spezzatino di vitello
Verdurine in umido
Frutta fresca

Giovedí
Risotto con piselli
Frittata prosciutto e formaggio
Verdura cruda
Frutta Fresca

Pasta al Pomodoro
Filetto di nasello gratinato
Verdura Cotta
Frutta fresca

Visst låter det gott! Mycket godare än min hemmagjorda smörgås med körsbärstomater och mozzarella med basilika…. Men jag förstår givetvis inte allt som står där heller :)