fredag, mars 31, 2006

Inne & Ute...Glädje & Oro

Inne och ute är det idag varmt! Tjoho!!!! Det fungerade att säga kära godhets ramsan : )

Maken tar en varmdusch, själv duschade jag iskallt tidigt imorse, hm.
15 grader ute imorse vid 09.00, idag blir det nog 22 trots allt : )

Dottra fick en oväntad present imorse av sin kompis Nina, hon blev så överraskad att hon fick tårar i ögonen. Rart att se rörda barn och rart att ge bort oväntad extraglädje.

Lille O måste vi sätta på utredning. Allt pekar på laktosintolerans. Stackarn kräks varje gång han dricker mjölk, några timmar senare. Får rännskita med. Så tapper då han i natt sa att han inte ätit "caramelli" ju, då vi trott att han blir lös i magen av godis. Efter han kräkts färdigt somnar han om direkt och vaknar pigg, som vanligt. Har han druckit mjölk till frukost har han kräkts på dagis och de har sagt samma sak. Han mådde lika bra efteråt som innan. Definitivt inte sjuk. Dags att ringa läkare och dra igång en utredning. Han kan ju inte hålla på att kräkas titt som tätt lille hjärtat. Som mamma vill jag vara synsk när det handlar om barnen, har inget tålamod på att ta reda på vad det är, jag vill veta NU.

torsdag, mars 30, 2006

PER FAVORE!!!!

Snälla, snälla snälla!!! Det är faktiskt inte lätt att gå från 2000-talet till början av 1900-talet från ena dagen till den andra. Det var drygt 100 år sedan vi lärde oss skapa och transportera elektricitet. Innan dess var det ju elden som gav oss värme och ljus och kokmöjligheter. Just nu brinner en brasa hos oss, fast det är 20 grader ute dagtid. Det är kallt kvällstid och vi har inget som värmer hus, vatten eller spis just nu. Vi har inte haft det på två dagar. Imorgon kommer gäster. Det vore trevligt att kunna laga mat då, att inte elda samt att ta en dusch och känna sig så där fräsch. Kallvatten är inte min melodi att tvätta håret i. Jag ser deras miner framför mig när vi välkomnar dem till casa rosa och 1902...Ehm.

Italien, mamma mia säger jag rätt ofta. Charmigt men ibland jäkligt knepigt att bo i. Man måste ringa och skrika, det är bara att lära sig det. De lovar men inget händer. Det är bara att ringa och ringa och hoppas och be till elguden eller nåt. Det är avstängt säger de på elbolaget. På grund av att vi inte har något kontrakt med varandra. Vi har bott här SEN SEPTEMBER, betalt och ja fått fakturor. NU kommer de på att vi ska ha ett kontrakt, kunde de inte meddela oss det när vi började konsumera från dem, kunde de inte ringa oss innan de tog oss tillbaka till 1900- talets början......

Imorgon, måndag, tisdag, onsdag kanske vi hamnar i 2000-talet igen. Go figure.
Jag kommer att njuta av den där varma duschen när det väl händer. Jag kommer uppskatta upphovsmännen (finns ordet upphovskvinna i akademinsordbok?) mer än någonsin fast jag inte kan namnge dem. Berätta gärna om ni känner till elens historia, så vet jag vilka "gudar" jag ska be till...

Våra vänner slår vad om när vi kommer ha ett varmt hus igen, när vi slipper be att få ta över våra barn för ett bad, tjuväta deras middag som står på spisen :)

Utlands svensk

Är det ett ord? Utlandssvensk. Fanns inte med i min ordlista, kanske är det inte ett helt svenskt ord?...

Det slog mig igår kväll när det var middag på stan med "Pantertanterna" att nu är vi utlandssvenskar. I sommar åker vi hem på besök, utskriven ur landet men ändå hemma. Konstig känsla, utan att vara obehgalig.

Det slog mig för att svenskan försämras, eller den utvecklas inte, eller både och. Igår rättade jag, som anlände till Italien sist av svenskorna här, svenskan under middagen flera gånger. Varje gång fick jag mig ett skratt och varje gång blev det en debatt om vad som var korrekt svenska...

Jag kan ju inte säga att min svenska är världsbäst, det är sällan så när man växer upp med två språk, att man har ett helt korrekt språk. Men i detta gänget tror jag att jag i alla fall en stund till har ett litet försprång *S*

Pantertant 1: OH det är såå roligt att jag kan titta på min väninna som är med på STV!
Exilmamman: Vad är STV?
Pantertant 1: Sveriges Television såklart!
Exilmamman: Jaha, SVT! *ler*
Pantertant 1: Nej STV heter det!
Exilmamman: Nej, SVT heter det *ler stort*
Pantertant 123456789 i mun på varandra: STV, SVT, STV, SVT!!!
Exilmamman: SVT, tro mig jag har bara varit här i 6 månader och jag råkar minnas vad vår statliga kanal heter :)

tisdag, mars 28, 2006

Andas in kärleken

Lilla H och lille O har "sen jag minns inte när" somnat själva om kvällen. Vi läser bok och sen är det puss godnatt. Min högst personliga åsikt är att man gör barnen en björntjänst att sitta vid dem och vänta tills de somnar. Jag vill att de ska känna sig trygga med sig själva, att inte behöva vara beroende av mamma eller pappa för att kunna somna. Ibland läser de en stund, eller ja tittar på bilderna och bokstäverna i boken efter vi pussats godnatt. Det är något jag själv alltid med gör och uppskattar att de tycker om.

De kommer faktiskt aldrig upp, så gott som.... Lilla H och jag har haft lite duster de senaste dagarna, det är verkligen ovanligt för oss. Så har vi med kramats mycket eftersom vi båda är ovana med att jag höjer rösten åt henne och att hon är kaxig. I kväll kom hon upp och smög de 14 stentrappstegen upp till oss, som låg i soffan och pratade. Hon kröp ner bredvid mig. Ögonen log osäkert. Mina log bara. - Jag kan inte somna mamma. Nej, så är det ibland älskling. Inga fler ord växlades, hon kröp under min filt, trasslade in benen i mina och låtsades att soffan var skön nog för oss båda. Efter 3 minuter sov hon och jag snusade på henne. Tänk att man behöver andas in sina barn med. MMMmmmm. Sovande arm känns inte ens av när man känner total samförståelse och denna villkorslösa kärlek.

När exilpappan bar ner henne slog det mig som det så ofta gör. Hjälp, hon är stor. Lång och ja lång och helt perfekt litet barn. Eller inte ens litet, ett långt perfekt vackert underbart barn. Och plötsligen stort.

Lille O växer så det knakar han med. Jag är hemmamamma i mångt och mycket och ändå springer tiden för fort.

måndag, mars 27, 2006

La bella casa

Rätt arrogant att skriva att vi bor i världens bästa hus. Världens charmigaste, luftiga, öppna, egendomliga och med en atmosfär svår att sätta ord på. Det finns något i detta hus som påverkar en. Som håller viljan till att vara hemma stark. Oss alla 4. Vi kan såsa här utan minsta tristess i flera dagar. Fast vi gillar mycket att gå ut och se oss om och upptäcka. Både på nära avstånd och lite längre bort. Men blir vi hemma fälls inga tårar eller ens små suckar. Detta hus är vårt bella casa. Här lever vi la dolce vita, så känns det.

Konstigt nog vill jag inte ens äga detta hus, inte för att jag ens skulle kunna det teoretiskt, men inte heller i tanken. Detta hus är som huset i den barnboken jag knåpar på, speciellt och bara för besökare. Så känns det. Även om besöket blir flerårigt så är det meningen att flera familjer ska få uppleva att bo här. Tillfredsställelsens hus. Här är man tillfreds och lycklig.

Familjen som bodde här före oss ville inte flytta. Jag förstår precis. Även jag kommer att vilja bäras ut när den dagen kommer. Jag kliver inte självmant ut och låser dörren sista gången. Fast jag kan känna glädje av att veta att även nästa familj som slår bo här kommer att trivas. Jag bara vet det.

Lille O säger att vi bor i ett slott, ett rosa slott. Det ser inte ut som ett slott. Men för honom är det det.

Våra vänner och familj som bott här har alla efter första natten sagt ungefär samma sak. Att detta huset är fantastiskt. La bella casa har den inverkan på människor, på vissa större inverkan, men alla verkar känna av det. Husets själ.

Antingen drömmer jag eller så är varje ord om la casa rosa sant :)

söndag, mars 26, 2006

Sommartid....

och försommar gick hand i hand! 20-23 grader hela veckan! Suttit i solen länge idag vid lekplasten och druckit Crodino, t-shirt och klänning på de små och nu NU pirrar det av sommarkänslor i hela kroppen!

fredag, mars 24, 2006

Grönfrukter!

Lilla H vid middagen: Mamma du har inte ätit upp dina grönfrukter!
Lille O vid middagen: Mamma du em vet du du vet inte igår inte imorgon men det handlar om tid för länge sedan men här i Italien.
Exilamman: För en tid sedan här i Italien?
Lille O: Ja den tiden sedan så var jag.....blabla
Lilla H: Em vet ni, den tiden sedan och tiden som em och sedan den tiden innan....
Exilmamman: För länge sedan och före dess?
Lilla H och O i kör: Ja.

Vad händer med svenskan?!

Fast ska jag säga som får veta att jag sprungit runt i 6 månader och sagt att jag talar elak italienska, istället för dålig italienska. Det roligaste blir fortsättningen, jag inleder alla samtal med att säga att jag pratar elak italienska men jag försöker i alla fall. Försöker vaddå? Prata snällt!? :)

Jag är en riktig husmus, precis som de små. De säger så mycket roligt och tänkvärt med, det är sant att det blir roligare och roligare för varje år att vara förälder. Fast gäller det tonåren med!?

Nästa vecka ska barnen till skolan hela veckan och jag ska skriva. Nu har vi tankat nog vi tre :)
Idag har det regnat hela dagen. Imorgon vill jag ta med mig exilpappan som kommer sent ikväll och övertala honom att vi behöver något att sitta på i trädgården. Han är sånt kvalitetsfreak samtidigt som det inte ska kosta så det lär bli en lång tur....

torsdag, mars 23, 2006

Skräckscenario....och hönsmorsa...

Jag inser när jag läser min blogg vilken morsa jag är. Morsig! Fast detta är ju en morsig blogg... Det finns ju andra sidor av mig med som tur är, fast de präntar jag inte ner.

Jag inser att det skräckscenario som slog mig när jag gjorde en carbonara till middag, med två små barn som lekte runt mina ben på italienska, snarare är ett mycket verkligt scenario.

Jag är egotrippad nu. Omorsig, bara exilmamman - mamman. Tänkte mig en promenad om sisådär ett år (eller tidigare!) i samma anda som idag, bara strosa och gosa promenad. Där mina små pratar italienska med varandra. Där jag, morsan, strosar bredvid och försöker le men mest ser ut som en trotsig tonåring. De pratar svenska med mig såklart, men nog italienska med varandra. Och JAG fattar hälften...

Jag drömde mig in i situationen och hörde i dagdrömmen lilla H säga, vad är det mamma? Jag såg mig le mellan tänderna och hörde mig säga -inget hjärtat, halv falskt. Jag hörde henne vidare säga - förstår du inte vad vi säger, hänger du inte med? Jag:- jo då visst visst MEN PRATA INTE SÅ FORT!

Måste nog plugga hårdare, skriva ner ett verb här om dagen eller något. Inte för att ni är intresserade utan för att jag inte ska komma så mycket efter mina små. Så att de ser mina försök i pränt senare i livet :) Våra små menar jag. Fast jag är ensamma mamman när maken reser, då blir de mina i min drömvärld *S*

Äsch, självklart, jag är superstolt och glad och allt det där för att de kan språket så bra redan. Jag är en trotsig tonårsmorsa när jag dagdrömmer. Inser att det hönsiga i mig och allt stöttande och peppande för att få barnen att bli helt integrerade och fullt kapabla att kommunicera sedan kommer att "slå mig". Det kommer att slå mig att alla denna oro som varit och är kommer att vara som vatten på en gås. Det är bara jag som kommer att minnas, och på vägen springer de om mig. Jag hoppas att det bara är jag som kommer att minnas, men att de stärkts som individer. Det har och är en utmaning, helt klart.

Först nu inser jag hur tufft det är att vara invandrar förälder. I alla fall den språkliga delen av att vara det.

Så nu "leker" jag med mig själv, i min egen drömvärld. Jag ställer en fråga på italienska till mig själv och sen svarar jag. Ah, jag hör hur knäpp jag låter, det behöver inte skrivas mig på näsan :)

Io sono xxxxxx e io provo parlare italiano, io parlo cattivo, io parlo siempre e cattivo. Bene parlare siempre, io non lo so, bene PROVO di parlare siempre :) Ha, som en 2 åring?

Ur barnamun...

Vår, vår, underbara vår! Inte ens en jacka på oss. En cykel, en hjälm två barn. En på cykel, en vid handen på promenad i vårsolen. Krokus och knoppar överallt, och en hel del andra små blommor mina barn frustrerat insåg att jag inte kunde namnge...

Lek vid vattnet, mata ankor, äta toast, dricka capucco och springa och cykla runt. En glass vid fontänen fick avrunda promenaden.

I trädgården hemma, insåg snabbt att det redan är kört. Krattat, klippt torkade blommor och tagit fram knopparna. Krattat mer. Helt slut. Trädgården skulle behöva flera timmars omsorg, gräset är redan en decimeter. Barnen lekte chokladfabrik och blandade i evighet maskar, vatten, jord och löv. Byggde maskhus och bjöd på "kaffe". Slutade med att jag tvättade stentrappan och barnen målade trädet med vattenfärger. Trädstammen var inte fin sa de.

Lilla H: Mamma jag vill flytta till England, eller i alla fall åka dit på besök.
Lilla H: Nina är från England och Jake med. De är så bruna och fina. Brun hud och bruna ögon och ja mörka tycker jag.
Lilla H: Det är fint, så fint att vara sådär brun överallt.
Lilla H: Alla i England är så vackra och bruna!

Exilmammman: Hjärtat Ninas mamma är från Columbia och Jakes från Thailand. Deras pappor är från England och de är vita som vi, inte alls bruna. Alla som pratar Engelska är inte bruna i huden och har bruna ögon.
Lilla H: Det där vet du inte, det var länge sedan du var där!
Exilmamma: Mmm, det var det. :)

Lyssna nu hur svensk jag är (aldrig nöjd med vädret vill säga): - Det är 17 grader och sol och nästa vecka lovar de 20 grader eller mer, VÄNTA, nu går det för fort!!!!

Dagen blir inte alltid som man tänkt sig...

Idag skulle jag sitta och skriva. Har nya uppslag och saker jag ville testa att skriva. Maken tog bilen i ottan till flygplats långt borta då jag och barnen skulle få skjuts med vänner till skolan. Så ringer mobilen tidigt, vår minsta vän i den familjen ligger på sjukhus, hon är en vild liten 3 åring som olyckligtvis bröt benet igår. Jag hämtade denna lilla tjej från skolan igår då hennes storasyster var sjuk. Hon ville leka hos oss men jag hade lovat barnen att gå och bada så fick säga att det fick bli en annan dag. Hennes mamma släppte ut henne på hennes lilla skoter, hon for iväg, föll och bröt benet! Poverina... Det är dagar som dessa jag är glad för att jag köper leksaker och lägger i en presentlåda. Har man brutit benet ska man definitivt skämmas bort lite.

Så ingen bil, ingen skjuts. Att ta en taxi till skolan känns tokigt en dag som idag. Det är strålande sol och förväntas bli 17 grader igen. Vi tar en "semesterdag". Vi tar det rätt ofta just nu när lilla H tyckt det varit jobbigt och det verkar vara en bra medicin. Lite paus från italienskan och 5 års. Här är 5 års inte skolpliktigt, utan man börjar skolan det året man fyller 6 år istället, dvs första klass. Jag tänker ibland på beroende på när vi flyttar hem att det kanske är tur att de börjar ett år tidigare här. För om våra barn skulle ligga en årskurs före de andra barnen i Sverige har de tid på sig att ta igen den svenska de missar här.

Jag har länge varit med på en mailinglista. Ända sen lilla H föddes. Där samlas ett gäng morsor som jag mest känner till via namn, men idag så många år senare känner ändå. Där ger vi tips och råd och vädrar tankar om barn. Häromdagen skrev en mamma ett inlägg om nya rön om skrivinlärning. Att man i Norge börjar använda tangentbordet som första steg till att lära sig skriva. Jag läste igenom detta för det intresserar mig och sen några dagar tillbaka får jag inte ha mitt tangentbord i fred. Vi har snart inga papper kvar i skrivaren heller. Barnen skriver sagor, skriver, skriver, skriver. Stora punkter, lille O med versaler och lilla H med gemener. Själv valt. Lille O skrev för första gången sitt namn igår, fast på datorn. Lilla H som lätt kan skriva alla bokstäver börjar nu sätta ihop ord, självmant. Dessa nya rön blev en stor fluga hemma hos oss!

onsdag, mars 22, 2006

SOLE!

Italienska lektion, "affärslunch" utomhus, ja faktiskt, jag borde ta bort situationstecknen, och 17 grader strålande sol!

Lille O kräktes hela natten till tisdagen, hade båda barnen hemma igår. Lilla H och jag tog en lång tur till "ICA" samt köpte vårskor till henne. Lille O hemma med exilpappan. Det tog tid för henne att prova ALLA skorna, de skulle vara ultra sköna samt gärna finfina. Hon valde ett par rosa converse skor a la Barbie (hm, men alla flickskor i Italien är ultra söta så ok...) samt ett par grönblommiga sandaler. Väl i kassan pratade expediten med henne, hur gammal var hon, vad hette hon, hade hon syskon etc. Lilla H svarade på allt och avbröt sig mitt i en mening: -MAMMA jag pratar ITALIENSKA!!! Härlig kommentar och insikt. Nu lossnar det för varje dag. Hennes självförtroende fylls på igen. Mammahjärtat jublar :)

Sände iväg två piiatbarn till dagis. Pirattröjor ville båda bära, tur att dottra inte bara faller för Barbie pjuck och blommor....

tisdag, mars 21, 2006

Walking a few years on Memory Lane...

Snart 6 år sen lilla H nöjt kom till världen. Instant love. Vi blev tre. 6 år som sprungit förbi ömsom gått i slowmotion. Snart 5 år sedan lille O mindre nöjt kom till världen men som senare visat sig vara en mycket nöjd liten kille. Instant love 2. Kärleken delas inte, man har flera brunnar med kärlek, jag undrade mycket över detta innan vår lille son kom.

Första året med lilla H var bara solsken. Hon åt och sov och var nöjd. När lillebror kom blev hon lite mindre nöjd en stund. Lille O blev väldigt sjuk bara 5 veckor efter det att vi försökte anpassa oss till vardagen med två små barn, under 2 år. Vi led med honom. Det var en tuff period, för oss alla fyra. Som grädde på moset fick vi båda ”sparken”, samtidigt, fast från olika arbetsplatser. Våra ”bra” jobb försvann. Man kan tro att vi blev desperata och förtvivlade. Vi skrattade faktiskt, kaoset var totalt. Mattan rycktes helt bort under våra fötter. Det var bara skrattet kvar, allt var så uppochner och overkligt.

Senare fick vi inte fick sova alls, gick skift för att se att vår lille baby andades. Hade en dotter som inte kunde somna helt plötsligt. Det var total kaos och osäkerhet kring livet i stort. Skrattet försvann helt då vi blev riktigt trötta och oron tog över. Exilpappan gick långa promenader på södershöjder till tidig morgon mitt i vintern. Även vid 02.00 var hon vaken och glad, lilla H. Hon var alltid glad. Fast ibland daskade hon till sin babybror rätt över huvudet. Jag minns att jag ”gömde” vår söte lille son i sin babylift uppe på diskbänken. Jag minns med att hon ”bara” slog honom när hon visste att vi såg på. Det var lätt att läsa henne. Som tur var.

Lille O blev lite friskare tyckte vi, men vi var på branten till undergång. Att vaka hela nätter i rad gör en människa galen. Vi skrattade inte längre, vi magrade och oroade oss. Tillslut väckte vi varandra efter bara 45 minuter, vi såg inte ens på varandra, exilpappan och jag. Vi gick skift och bytte barn. Vi orkade bara vaka 45 minuter var. Tills vi las in lille O och jag. Sen vände allt.
Vi flyttade till förorten, var barnlediga, startade eget företag och jag tog så småningom anställning igen. Jag tjatade mig till det jobbet, och ”vann”. Fick svart på vitt att det inte lätt att söka jobb med två små barn, definitivt inte i en mansdominerad bransch. Två friska glada barn, en villa i förorten och båda vuxna med anställning.

Något år senare fick jag ett jobberbjudande. Ett drömjobb, verkligen. Maken fick chans att placera sig utomlands samtidigt. Vi frågade mest varandra vad vi skulle välja, om något. Att jag skulle växla upp rejält och han ta mer ansvar hemma? Från att ha varit väldigt jämlika hemmavid skulle jag bli borta mycket i veckorna. Jag var smickrad, jag var entusiastisk och osäker. Jag började tvivla. Inte för ansvaret, för tiden det tog i anspråk.

Jag fick efter mycket grubbel en insikt och ringde upp företaget som erbjudit mig detta drömjobb och sa som det var. Jag ville ha jobbet. När jag är 40 +. När barnen inte behöver mig lika mycket, eller med samma närvaro. När jag är mogen att vara borta mera, om någonsin. Jag fick återkomma om jag ändrade mig. Jag har inte ändrat mig.

Vi packade ner huset och flyttade till Italien. Jag sa upp mig utan att ha annan anställning. Hur galet som helst. Som grädde på moset sålde vi huset. Här står vi nu. Vi skrattar igen, fast inte för att det är kaos. Vi har gått från doubleincomenokids till twokidsnoincome till doubleincometwokids till oneincometwokids.

Vart vi hamnar härnäst vet vi inte, eller när. Alla situationer är ju unika, liksom vägval och förutsättningar för att ta olika vägar. Vissa får man ju inte beträda, som det gammeldags står på skyltar i Sverige.

måndag, mars 20, 2006

Nu är det gjort!

Medborgarskolan hade inte plats på sin distans kurs i italienska...
Jag har i Como fått nys om en sträng lärarinna som man kan komma till om man lovar att göra sina läxor samt infinna sig hos henne 1 1/2 timme i veckan. Väldigt humant pris. Gammal sträng lärarinna säger ryktet. Men mycket bra. Lucia. Jag har ringt och hon bokade in exilpappan och mig redan på onsdag.

Ser fram emot en gammal italienska som står med en pekpinne i mitt öga. Så att jag snart kan parlare italiano perfetto. Eller i alla fall parlare :)

Ah, jag gillar att bocka av på min todolist. Idag har jag bockat av två saker. Kanske även den tredje hinns med. Där finns 10 punkter. Jag är ett list freak.

En sån "ytis" man är....

Det är inte lätt att lära sig ett nytt språk. Det är inte lätt att bo i ett nytt land i en stad där ingen pratar annat än det nya språket. Men man kanske lär sig lite fortare.

Dialog med rörmokare lördag morgon:

Rörmokaren: Permesso? Bongiorno senora. (Får jag komma in, goddag frun)
Exilmamman: kom in, kom in, goddag.
Rörmokare: Jag behöver papper, ganska mycket.
Exilmamman: Åh jag vet inte, kanske papper kanske inte.
Rörmokare: Nej, jag behöver papper, när jag arbetar.
Exilmamman: Det kan vara papper, det var vår son, men jag tror papper.
Rörmokare: Senora, finns det papper i huset jag kan få ta?
Exilmamman: Aha, DU vill ha papper, jag trodde du frågade vad som fanns i toaletten. Hihi, skämmigt skratt.
Rörmokare: Senora tack, *han ler roat* och tidningar tack.
Exilmamma: Nej inga tidningar i toaletten, men du vill ha? Aha, jag hämtar.

Exilpappan lyssnar in och ger mig en puss och säger, du är så duktig på italienska! Tills jag förklarar vad jag egentligen först sagt och uppfattat.....

20 minuter senare:

Rörmokare till exilpappan: jag behöver en svart soppsäck, möjligt?
Exilpappan: ehhhhhhh, svart, eh.
Exilmamman: Jag förstår denna gång, varsågod!
Exilpappan: Jaha, så bra. Vi ler stort.

söndag, mars 19, 2006

Hur ser det ut hos oss?

Utsikt från vårt ena fönster

Villa från vattnet.

Lago di Como, taget mot Como stad

fredag, mars 17, 2006

6 månader i Italien...

HUR har livet ändrats? Ja hur har det inte ändrats är lättare att besvara. Allt är ändrat. Hela vardagssituationen, hur vi lever och att vi pratar flera språk. Det betyder att barnen växlar mellan svenska och italienska och maken och jag svenska, engelska och italienska. Men barnen pratar meningar som både låter och är korrekta, utan att vara flytande i italienskan ännu. Vi pratar i infinitiv mest.

I början av september kom vi hit, förra året. Nästan exakt på dagen idag började barnen på italiensk förskola. Jag minns den dagen som igår. Oron, spänningen. Oron och spänningen känns fortfarande av, men den släpper mer och mer för varje dag.

Det är inte lätt att flytta utomlands med barn. Men det är inte svårt heller. Det handlar mest om tid och nya känslor och visst mått mod som samlas. Man blir en annan person för alltid, man har utsatts för en svårighet, men som ändå är positiv. Hur jag ska samla detta i en vettig mening som verkligen beskriver vad jag menar klarar jag inte. Men summasumarum idag 6 månader senare är vi ett starkare gäng tillsammans, mer sammansvetsade än någonsin, på ett fint sätt.

Vi har oro och spänning kvar att möta ännu. Lilla H har det fortfarande tufft med kompisar då hon inte öppnar munnen om det som kommer ut inte är genomtänkt perfekt. Men det kommer, det vet både hon och vi, den dagen då hon är lika verbal som sina skolkompisar. Lille O flyttade vi i en lättare ålder, han bryr sig föga om att han pratar svetalienska med sina vänner. Fattar de inte vad han säger är det liksom deras problem.

Barnen har lärt sig mycket om sig själva och vi har lärt oss mycket om föräldraskap. Det gör man ju vart man än bor, men det känns som om vi gått en intensiv kurs i att möta känslor. Att peppa på ett mjukt sätt.

Det känns som om vi är på semester varje helg. Vi ÄR på semester varje helg. Vi når så mycket olika "utbud" på kort tid. Alperna, stränderna, sjöarna och skogarna. Vi är på äventyr. Som barn och som förälder. Som vuxen njuter vi bara. Jag undrar när oro och spänning släpper taget helt. Oro när det handlar om vänner till lilla H, att de trivs bra i sin skola mm.

6 månader som utlandssvensk så kan jag konstatera att jag inte längtar hem mer än att få besöka "de mina". Att jag som både förälder och maka och "enskild person" skulle göra om det utan att blinka.

På distans...

Såklart! Varför kom jag inte på det tidigare. Nu måste jag ta tag i italienskan. Visst har jag lärt mig en hel del, jag klarar många situationer, men bara de jag befunnit mig i tidigare. Jag har nog ett rätt bra kom ihåg när det handlar om språk men nu är jag mer frustrerad än i början. Kanske för att det börjar lossna men ordförrådet är fattigt.

De kurser som finns här är rätt dyra och rätt smala tycker jag. När jag läser kursplanen känns det som att jag har konversationen men inte det rent grammatiska. Jag talar ofta i infinitiv, vilket i och för sig fungerar men snart börjar väl folk undra när jag tänker böja verben...

Så är det det där med tiden med. Alltid kommer saker emellan. Jag behöver en blåslampa men som ändå ger mig flexibilitet för när. Är maken ute och reser mycket är det extra viktigt.

Så kom jag på! Distanskurser. Hur många läser italienska på distans på medborgarskolan och Stockholm universitet men bor i Italien? Kanske bara jag, men för mig känns det som ett ypperligt alternativ. Lite sent anmälde jag mig när jag kom på detta imorse, men kanske kan medborgarskolan släppa in mig en vecka in i deras kurs.... Stockholms universitet tycker man ska komma förbi fyra lördagar per termin. Det känns inte görbart, det får bli medborgarskolan, om de nu inte anser deras kurs vara full redan.

torsdag, mars 16, 2006

Mina favoriter....

Ja ungefär lika frekvent som jag kikar in i min favoritlista på mitt virtuella skrivbord kikar jag in i mina favoriter i Como och i Cernobbio. Det är så underbart med små patisserier och andra små butiker. Underbart för att när man hittat den som faller en i smaken går man alltid dit. Och i och med litenheten tillskillnad mot t ex ICA så lär man känna den som driver den butiken. Och de lär känna mig. Man blir nära bekanta rätt snabbt, skojar och vågar fråga om annat än som syns på hyllorna.

Imorse, igår och i förrgår var jag inne i Como i olika ärenden. Det finns tre klädbutiker jag helt identifierar mig med :) De fick en visit var i måndags. Just nu har jag fastnat för Nipote och den mer lediga stilen har alltid tilltalat mig. Munkjacka, skärp och korta jeans. Mörkblå som jag ser är vårens mode i Stockholm stämmer inte överrens med utbudet här. Här var det mörkblåa jeans i vinter.

Att bara kliva över tröskeln och säga hej är det jag gillar mest, vare sig det är kläder, kött och kyckling eller bröd.

Jag har en leksaksaffär jag älskar att gå in i. Där finns mest böcker och musik och spel, men några få utvalda leksaker. Tack vare butikens litenhet har dess ägarinna nu gett mig fullservice. Våra barn har nu italiensk barnmusik, de klassiska italienska barnböckerna och där köper jag presenter till alla födelsedagsbarn. Barnböcker är ett kärt kapitel för mig sas... och att upptäcka utländska författare är som en gåva. Om jag går förbi kan jag med bara gå in och säga hej. För att utbyta ett leende med någon annan.

Sen har jag mitt patisserie, jag vet att ägarinnan pratar flytande engelska. Men det låtsas vi inte om att vi vet, hon och jag. Jag hackar mig fram och hon berättar vad hon tycker att jag ska smaka och känna till, om de olika foccatior och briocher som finns. Hon vill väldigt gärna med göra min dotters födelsedagstårta. Hon vet ju det mesta om henne och skulle en Winx tårta vara passande *S*?

Mina favoriter utökas säkert. Någon cafébar finns inte på min favoritlista ännu, men då jag mött olika vänner i Como har alla tagit mig till deras favorit bar. Jag har nog testat hela utbudet snart :) Men bara att känna att jag måste bara kliva över tröskeln och höra just den butikens pling när jag gör så får mig att känna mig som en del av denna stad. Och glad. Jag nätverkar på helt egna premisser och intressen, inte för att jag måste. Inte för barnens skull eller för att klara av vardagen här.

onsdag, mars 15, 2006

Att se bakom hörnet...

Är det vad intution är kanske. Att känna efter eller plötsligt känna, där en känsla sprider sig i kroppen som kan eller inte kan få övertyga hjärnan.

Vi läser mycket om känslor just nu barnen och jag. Vi har samtidigt en lek där vi gissar hur människor vi ser känner sig. I går kväll när jag inte kunde göra natt riktigt, utan hjärnans hårddisk snurrade samtidigt som intutionen kopplades på, tänkte jag på att det känns viktigt för mig att prata om intution med barnen. Inte för att vara flummig utan för att det är så viktigt att känna efter med. Inte bara väga fakta mot varandra. Det är lätt att glömma bort intutionen. Att känna efter och inte bara vara rationell. Det lär vi väl barnen att vara? Rationella. Jag ska försöka lära mina barn att kunskap är viktigt och bra men intution är inte att förglömma och skuffa undan. Samarbete mellan de bägge är nog det bästa för ens välmående och för att göra de där bra besluten, som ibland förändrar hela ens vardag och liv.

Imorse sa jag ordet intution och förklarade det som när man känner på sig något utan att veta varför riktigt. Lilla H frågade - som om att när jag känner på mig att en flicka på mitt dagis nog är ledsen fast hon mest är dum mot mig. Ah, igen, barn är så smarta. Intutionen ska jag försöka hjälpa dem lyssna på. Men vet inte riktigt hur mer än att prata om känslor och att det är viktigt att känna efter.

Men intution är ju bara en känsla, alla känslor är viktiga att uppmana om att sätta ord på och att få känna klart innan man springer vidare så att säga. Men kanske är intutionen den svåraste känslan att "ta på" och förklara. Jag tror att det är lätt att glömma lyssna på intutionen, om man har någon, det är ju inte alltid så att man känner något men när man gör det ska man kanske ta mer vara på det.

Själv har jag kommit fram till något vilsamt stort, ett lugn inom bords. Tid för barn är det viktigaste. Jag känner mig så privilegiad. För att vi lyssnade till intutionen och vågade trots alla jobbiga fakta att vara irrationella enligt normen. Jag måste ibland påminna mig själv om att inte glömma bort det, det som känns så privilegiat för mig. Inte för att jag värderar om emellanåt, utan för att det bor en jante i mig med. Jag borde slita mera. Inte bara må bra och ha roligt och tid. Då svettas jag och kommer på en massa ideér, som säkert går att förverkliga.

En väninna skrev i ett mail häromdagen, koncentrera dig på det som är bra. Det har snurrat i min hårddisk och lagt sig i en ny mapp. Koncentrera dig på det som är bra mappen. I den mappen ska jag lägga tiden bland mycket annat.

tisdag, mars 14, 2006

Förälskelse...och vänskap....

Lilla H är kär i Cesare. Cesare är kär i alla tjejerna i deras classe. Giacomo är kär i lilla H.

Lilla H är kompis med Alessandro, Giacomo, Sophie och Ella i sin classe.

Lille O och Cameron är bästisar. De kramas varje morgon och Cameron som alltid kommer före oss hoppar alltid upp från sin stol så att den ramlar när han ser lille O. Om lille O hade varit mer tidig hade han fått hoppa upp en klass. Cameron ska börja skolan med lilla H nästa termin. Lille O och Cameron vill inte dela på sig. Lille O är 5 i vinter, Cameron är 6 i sommar. Bästisar som tyvärr måste delas på.

Imorse tågade vi in med sockerkaka smaksatt med mycket vaniljsocker, florsocker på toppen och små hjärtan i glasyr på varje kaka till Hs classe. Samma botten till lille Os classe med glasyr i vitt på hela och sen strössel. Lille O sa i bilen att alla barnen inte alltid vill ha och då tar han de kakor som blir över. Hm. Lilla H som är en förståndig liten tjej just nu sa att det vet han inte att han får. Jo för annars gråter jag, jag har gjort dem och jag förtjänar två. Hm. Mamma vad säger du sa lilla H. Jag säger att det blir som det blir, helst utan tårar lille O. Kaka ska smaka gott och njutas helst....

Succé på morgonen såklart. De bar stolt in sina "alster". Det var värt det. Dvs det var värt att skrubba stelnat florsocker från golv och köksluckor.

Det är vår men vi har vinterjackorna på morgonen. Precis som i Sverige är det kalla morgnar tidig vår i norra Italien. 5 grader på morgonen och 15 på dagen och 0 på natten. Men mössor och vantar har vi packat ner i källaren.

Idag har jag en massa jobb. Borde med boka tid för klippning. Jag har inte klippt mig sen mitten av december. Det är alltid samma sak. Jag får inte tummen ur, men nu är mitt hår så långt att jag funderar på axel "kort" igen :)

måndag, mars 13, 2006

Lille O charmören

Jag vill ha en bunt till känner jag ibland. Ett helt fång med barn. Trots att de små ibland vänder upp och ner på hela ens begreppsvärld om ordning och reda och syskonkärlek mm. Trots att jag kan "ändra" mig om att jag vill ha flera titt som tätt.

Exilpappan är verkligen min man, inte bara för att ringen sitter där på hans vänstra ringfinger. Vi lever sked och vi sover sked, om man kan uttrycka sig så. Men han är inte världsbäst på att ge komplimanger. Men det är lille O.

De finaste jag någonsin hört kommer från hans mun. Och ofta kommer dessa vackra underbara kärleksförklaringar. Han kan slå upp ögonen och i nästa sekund säga, mamma du är så vacker! *jag=smält smör* Kanske hör det till åldern men underbart är det. Häromkvällen skämtade maken och jag med varandra, ironiskt. Ironi är inte lätt att uppfatta för barn. Lille O försvarar mig direkt. När han vaknar om morgonen kryper han ner bredvid mig, klappar mig med sina mjuka händer så milt på mina kinder och ler god morgon mamma. Det är morgon :)

Monolog från lille O:
-Jag ska gifta mig med dig mamma.
-Om jag hittar dig.
-Om jag inte hittar dig ska jag leta upp dig först.
-Sen ska jag gifta mig med dig.
-Om du är gammal så ska jag gifta mig med dig i alla fall.

Monolog från lille O:

-Mamma, hur kunde du bli så vacker?
-Alla mammor är inte vackra.
-Ibland ser du ut som en annan mamma.
-Då har du inte borstat ditt hår tror jag, då är det trassligt.
-Andra mammor har mest trassligt hår.

Lilla H ler stort hon med när lille O ger komplimanger. Du är söt säger hon då. Då säger han att han är vacker och stilig. Söt är han inte. Surt säger han det.

Tänk om man hade två till. Inte för komplimangernas skull nota bene. Men så att man kunde vara så där rik på ålderns höst. För barn är rikedom. Ju mer tid man har ju rikare blir man. Ju fler barn man har ju rikare måste man känna sig. Tror jag. Fast jag är rik för ja känner mig det. Två barn är kanske en lagom skatt.

Primavera en Forte Dei Marmi....

3 familjer av samma skrot och korn. Fast med olika bakgrund något stort gemensamt. Att se oss om och ta dagen som den kommer. Samt att vi råkar gilla varandras sällskap. 2 helsvenska familjer, en entreprenörsfamilj, en utsänd på kontrakt, en med 2 barn en annan med 3. En med 2 barn på italiensk förskola, den andra med två på italiensk förskola och en på engelska divisionen på Eu skola. Den tredje familjen har tre språk, spanska, engelska och italienska. De 6 barnen pendlade obehindrat på engelska, svenska och italienska, beroende på vem de talade med. Så underbart att höra.

Lunch på stranden, lekande barn som titt som tätt kom och gav oss snäckor, hade blöta fötter, sand på huvudet. Vårsol och lång pratsam lunch.

Forte dei Marmi är charmigt, säkert totalt packat på sommaren men så här tidig vår var det vi och italienarna som sökte oss dit för en helg på stranden. Om än påklädda. Nu har vi varit i Toscana med, nära granne med Ligurien, men ändå i Toscana :)

torsdag, mars 09, 2006

Intervall bloggning, ett tag...


Projekt 1 som ska bli klart, min och lillebrors "enlight me" lampa vi gjort

Jag tar en liten paus från bloggandet. Inte för att jag har skrivkramp, tvärtom. Men för att jag har en hel del som ligger och väntar på mig. Som JAG vill göra och som jag knuffar undan. Så har jag alltid fungerat. Det jag helst vill göra väntar jag in i det sista med. Har inte ännu klurat ut varför det är så :)

Jag kommer blogga när jag känner att jag vill få ner något speciellt som hänt "på papper". Om det är en gång i veckan eller mer vet jag inte. Men jag kommer inte blogga lika frekvent. Så att jag tar mig tid till det jag vill slutföra. Jag läser så förbenat många bloggar numer och den tiden lägger jag på annat ett tag :) Sen kommer jag igen när jag dragit de andra projekten lite närmare mål!

Ciao e a presto!

onsdag, mars 08, 2006

Internationella kvinnodagen


Har det blivit ett kommersiellt jippo i Sverige? Röda rosor och söta små hjärtan? Det ser ut så när jag bläddrar i tidningar, bläddrar på nätet vill säga. Här syns det inte alls, men så känns det som om de ligger 50 år efter Sverige ibland med. Kanske i Milano? Hur ser det ut i Moskva? I Budapest? I Beirut? I Addis Abeba?

Kanske ska jag som Moderna bjuda på en enkel föreläsning för barnen till pannkakorna ikväll. Fast de är så jämlika att de kommer kanske inte att göra dem gott att känna till historia ännu. Svår balansgång.

Själv köpte jag en klänning idag, utan att minnas att det var internationella kvinnodagen. Klänningen kanske inte är en bra symbol för dagen, men egentligen har vi tur, det är så grymt bekvämt! Den är färgglad med 200 små superfärgglada blommor på i mjukaste och ledigaste stil. Supercool, superskön, superkvinnlig. Så 200 små blommor till mig själv. En ros till vardera barn trots olika kön, för att uppmuntra jämdställdheten, i liten skala.

Solo...

Det är egenvald musik på stereon. I övrigt är det tyst. Bara jag här. Solomento io.
Jag njuter faktiskt av det faktumet, dagen är min.

Jag började med att handla lite mat, sen gick jag över till vårkläder till barnen. Benetton är som P.op i Sverige prismässigt, eller lite billigare tror jag. Vår dotter och vår son ser mer och mer italienska ut, om man tittar på vad de har för kläder. Men jag orkar inte försvåra livet och leta mig grön efter mer neutrala kläder. Vår dotter fick en ny gymnastikoverall som de måste ha varje torsdag (hela dagen) och denna är vit, väldigt praktiskt..., och med jättefina paljetter på i vackra mönster. Väldigt mycket dagiskläder... Men sök efter andra och finn inte något neutralt. Här är det sött eller glatt. Två färggladda klänningar med fick dottra. Lille O fick en röd och en blå tröja a la mjuk, han vill bara ha extremt sköna kläder. Letade byxor i annat än blått men det blev blått i allafall. Men de är mjuka, det är väl det enda viktiga. Jag har abdikerat som ni hör. Vår dotter är en cool prinsessa och vår son en skojig prins. Om man ser på hur de är klädda. Men det kanske inte är något fel i det när alla ändå ser likadana ut som våra barn här. Då blir det extrema neutralt. Alla lika. Precis som på dagiset i Sverige när jag tänker efter. 20 P.op barn, här är 20 Benetton barn. Uppblandat med H&M.

Sen är 10% dagligen klädda i de vackraste klänningar jag sett. Och små skjortkillar med väst. Mamma Mia.

Lilla H bet ihop imorse, jag vill inte ha flera lov nu om det ska kännas så här för henne varje gång. Ändå tycker jag hon börjar förstå så oerhört mycket. Pratar meningar gör hon med. Men ordförrådet för att tala är inte så stort. Lille O klev bara helt sonika in. Lilla H är som jag. Tuff men känslig. Svår kombination ibland. Men Sabrina hennes fröken tog henne direkt i knät kramade gott och pratade lungt och sakta. Lilla H slokade, hoppas hon strålar nu.

Jag har massor av måsten idag. Första dagen själv. Men jag har bestämt mig för att inte göra dem. HA! Imorgon. Domani. Idag är en nuet dag. Nu ska jag bara vara. Efter dagishämtning ska barnen och jag bara vara. Det bara är en sån dag. En sån dag ska man inte slösa bort på sånt som ändå inte står och faller. Det är inte lathet, det är bara en sån dag. Livet ska ju inte överlevas utan levas som min fantastiska väninna skrivit i ett mail till mig. Inte om mig utan bara som en mening. En påminnelse. Inget står och faller och jag känner mig för att umgås med mig själv idag. Så blir det utan en massa rättfärdiganden. Jante finns inte i Italien idag.

En gammal spansk kvinna stod och sjöng bakom mig i kön på Benett, sov min sköna vill du sova om och om igen. Gammal och skakig men hon hade en klar röst, en ung röst. Den gick rakt igenom mig. Jag behövde inte se på mina armar för att inse att mina hårstrån stod rakt upp.
Jag vände mig om, hon log, jag log och tittade henne rakt i ögonen. Ett annorlunda ögonblick. På något sätt kändes det som hon sjöng för mig. En mystisk kvinna. Och jag undrar varför hon sjöng för mig. För så kändes det.

tisdag, mars 07, 2006

What a not wonderful morning...

Hm. Maken åkte till Sverige tidigt igår morse. Vi andra hade en härlig dag i solsken uppe på Brunate berget och hade picknik och byggde koja. Åkte båt och lagade lasagne på kvällen.

Nu i morse körde jag våra fyra gäster och våra två barn till stationen där de skulle ta tåget till flygplatsen. Men jag körde till fel station. Fan. Jag känner bara till en station och varför skulle det inte vara den!? De missade tåget som inte gick där och fick tillslut hoppa in i en taxi till Malpensa. Jag är ledsen arg och trött. Ledsen för att planeringen sprack och de fick ta taxi. Arg för att alla tror att jag kan och hittar överallt. Trött för att jag inte har haft någon egentid alls. Idag är barnen hemma med. Lille O har öroninflamation igen och har ont. Lilla H ville inte gå och jag inser att det inte är bra alls att ha gäster dagisdagar. Gäster med barn. Vi måste bli bättre på att säga nej de dagarna går inte. Barnen måste gå först. Att hoppa från svensktalande barn hemma hos sig till dagis samma morgon blev övermäktigt. En låååång diskussion har vi nu haft om varför de måste gå på dagis varje dag. Annars får man inte kompisar på samma sätt som förr, annars lär man sig inte italienskan, annars känns inte dagiset som ett kärt ställe. Om man inte känner det bra.

Lilla H förstår och är klok så klok. Lille O är en sådan hemmafågel som trots världens bästa partaj längtar hem. Så har han alltid varit men här är det mer så. Han är väldigt uttåtriktad samtidigt så det är en "svår" kombination ibland. Deras rum här är så roligt att vara i med, stora ytor och huset inbjuder till lek på alla plan. Det har dagis tydligen svårt att slå i hans värld...

Ja nu har barnen gått på dagis i 5 månader och varje gång det har varit lov så får vi ett bakslag. Kanske är det så för många barn, vi har inte haft det så förut så jag tycker det är svårt att tackla. Men börjar bli rätt van nu.

Känner mig som en saccosäck någon just klivit av, urpöst. Solen lyser. Jag har massor med jobb som väntar att bli gjort. Jag vill sova.

söndag, mars 05, 2006

Senora underbar!

Jag frågade givetvis, eller fick naturligtvis höra hennes efternamn första veckan vi bodde här. Men då var jag så koncentrerad på att säga goddag rätt, att jag genast glömde hennes efternamn. Senora underbar kallar jag henne, vår grannfru. Idag kom hon vår solstråle, och ringde på. Vi har ju varit borta i en vecka och hon var inte hemma när jag ringde på för att be henne ta in vår post. Men utan att känna henne så känner jag henne, om man nu kan det. Jag förstod att hon skulle se våra solgardiner vara nedrullade och att hon då skulle förstå att vi var borta ett tag. Att hon då skulle titta till vårt hus och vår lilla mini brevlåda. Jag hade rätt. Jag hade heller ingen annan att fråga och tänkte att il postino som kommer på sin moppe varje dag och ringer på när ett stort kuvert kommer, då vår brevlåda är så liten att bara småbrev får plats, skulle förvara de stora kuverten till mig.

Senora underbar ringde på vår cittofono på vår cancello (grindtelefonen) och kom som alltid med ett stort leende, med händerna utbredda som i en stor luftkram och tog ordentligt tag i mig och pussade mig länge och mitt på kinden. Inga luftpussar där inte. Bella senora Lohk, jag fick en lapp av postiljonen och har hämtat dina paket från Sverige, jag var ändå på posten! Flera pussar, flera leenden och sen ropar hon på väg bort att jag ska pussa de vackra barnen med. Senora underbar. Det slår mig att vi har tur med grannar, det har vi alltid haft. Ovanligt.

Våren är nu här skulle jag kunna skriva som rubrik på dagens blogg. Men vågar man? 16 grader och strålande sol och 4 små svenska barn i t-shirts på promenad i Moltrasio, tittandes på vänners nya hus. Utsikten slående. Byn helt oturistisk, lite lite högre upp än de mer exploaterade byarna runt sjön på vår sida. Fantastiskt renoveringsobjekt. Så fantastiskt runtom med att våra vänner som är på besök fick myror i huvudet. Att renovera är deras passion. Varför inte renovera i Italien istället :) Den som lever få se. Una altra bella giornata. Tänk om det nu slagit om från 6 grader och rått till 16 grader och sol, att våren är kommen! Blommorna är här iallafall och då kusten bara är två timmar bort bestämde vi oss eventuellt för att ta en tripp dit nästa helg. Två timmar bort är det tjugo grader och sol och där brukar graderna hålla sig konstant. Som maken sa idag: här har vi ingen familj och få vänner att underhålla, låt oss verkligen inte glömma att se oss om istället och när de är här på besök eller vi där på besök så tar vi igen kvalitetstiden. Det bästa av två världar? Just nu känns det så.

Cristina och Michael bjöd oss alla på pizza och vin i deras trädgård efter promenaden, första ute lunchen och mycket uppskattad av oss alla.

lördag, mars 04, 2006

Skidprinsessa och guldmadonna

Inte samma person. Guldmadonnan stod på toppen i lysande guld och skimmrande i sol, underbar sol. Lilla H:s riktmärke vart i systemet hon befann sig. Skidprinsessan är lilla H. Vi har aldrig skådat en så entusiastisk liten tjej och helt outtrötlig. 6 dagar i skidskola a la 2 timmar som hon ABSOLUT ville gå. Nu bryr hon sig föga om hon fattar språket, förstås eller ej, nu kör hon på ren vilja! Skidskolan började 14.00 varje dag till 16.00. 10.00 stod hon på en alptopp och körde ända fram till en påtvingad lunch. 16.00 var hon trött men så evinnerligt glad! En liten skidprinsessa är född!! :) Blotta 5 år orkar hon mer än sin ehm rätt vältränade mamma och har sitt allra första diplom (förutom babysimmet kom jag på)...

Exilpappan var en lycklig pappa efter en helmorgontur med sin dottra, så lycklig att han med skimmrade. Tänk glada barn ger så lyckliga föräldrar. Själv hade jag den dagen burit en liten O i en timme på 1700 meters höjd i rätt brant uppförsbacke. Självförvållat och träningsvärken sitter i ännu.

Lyssna om ni befinner er i alperna, eller i fjällen i Sverige. Ställ er under en stolslift eller stanna mitt i en backe. Antagligen hör ni sång. En sång om en resturangs namn mitt i backen kanske, till en välkänd melodi, eller en visselmelodi, eller en barnsång. Själen mår bra av att "skida" och ut kommer en trudilutt. Mycket har vi sjungit denna vecka.

Lille O har njutit i snön, åkt gummibilar i backe, grävt med spade och åkt stjärtlapp. Även åkt skidor men inte entusiast vid 4 år. Och det är nog bra för då hade han varit en livsfarlig entusiast. Ploga vill han verkligen inte, kör Super G istället. Väldigt bestämd där.... Det får komma i den takt det kommer. Han har njutit ute hela dagarna och vi har vita halsar och bruna näsor hela bunten. Själen har sjungit och coca-cola, äpple juice och rödvin har varit vardagliga ting. Una settimana bianca bellisima!!!