Väder tänk....

Tänk sommarlovet börjar med regn och kyla (18 grader från att ha varit 36) var min första tanke imorse. Typiskt svenskt att tänka så, för att regnar det och är mulet och kyligt i Sverige om morgonen så kan man anta att dagen blir sådan. Jag glömmer att italienarna har mycket mer temprament! Här stormar det och regnar och vips är himlen blå och solen står som en propp igen! : )

Vi har varit på brunch hos min goda väninna Cristina från Columbia, som gör världens coolaste etniska kläder, jag älskar allt, liksom vår son som alltid haft ett öga för vackra saker. Han plockade lite bland kläderna, stannade upp, drog av sig sitt linne och tog på sig en blåmönstrad tunika. -DEN blir det meddelade han på italienska : )

Jag gillar att lille O inte är så trångsynt och bara kan ha coola killkläder som H&M och andra klädkedjor rutar in killarna i att tycka är ok för killar. Han är dö cool i sin långa blåmönstrade tunika och sina långa jeansshorts. Så drog han på sig sitt hemmagjorde halsband med, som pricken över i:et. Jag är stolt över hans detaljöga för han klär sig jäkligt snyggt, samt hans mod att trotsa de italienska små killarna som kan skratta och säga små elakheter när han har sina halsband han lagt mycket tid på att trä. Lille O säger, nej du har FEL den är bello!!!!

Lilla H vill du med ha en tunika undrade jag och Cristina. Nja, sa hon, jag har inte tid : )
Vi har olika inressen som tur är.

Jag började sommarlovet med att införskaffa en av dessa oerhört vackra handknytna sidensjalar i mörkgrå/silver, måste fota den senare, de är långt ifrån kärringaktiga, störtcoola över en jeansjacka/snygt linne och eleganta över en klänning. Jag måste visa upp dessa i Sverige!

Lille O följde med sin kompis Elias hem, lilla H och jag har precis ätit glass och väntar på hennes kompis Nina. Sen åker vi ner till Como och stora lekparken, för att avsluta med en aperitivo på stranden på Moltrasio!

Ciao di tutti anche buona vacanze! Jag kommer att skriva titt som tätt, med betoning på titt :)

Lilla H:s sanningar...

Lille O: -Varför måste barnen gå och lägga sig först när vuxna får vara uppe!!!???
Exilmamma:- För att barn behöver mer sömn så att de växer och blir stora.
Lilla H: - Nej, ne,j nej, så här är det: barnen sover tidigare på kvällen men vuxna sover längre på morgonen! I allafall på lördagar och söndagar!

Ack så sant och så satt samvetet där det "ska" igen. Jante knackar på och skriker LATMASKAR! :)

ytismorse ångest och vanlig mamma ångest

I sommar MÅSTE jag plugga italienska. Sommar nöje..., jag måste måste kunna prata bättre med barnens fröknar nästa termin. Eller bara kunna prata bättre.

I sommar måste barnen lyssna på kassettsagor på italienska, de får inte uppleva att 5 veckor i Sverige förhindrar dem att känna sig någorlunda trygga med italienskan, när vi väl är tillbaka.

Jag måste köpa några italienska böcker med, sagoböcker. Kanske även en film.

I sommar måste vi faktiskt ta vår dotter på cykelturer, hon måste ju få en chans att lära sig cykla.

I sommar måste vi med låta lille O få cykla.

I sommar måste vi gå igenom skolmaterialet och förberedelseböckerna. Därför måste jag innan vi åker få förberedelseböckerna översatta så att vi kan förklara dem för lilla H.

I sommar ska vi bara ha det lungt och skönt....

Men det är ju redan högsommar!?

FORZA ITALIA!!!

Heja Italien! Just nu är det ett himla liv här, TTUUUUUTTT, FORZA ITALIA, jubel och dån. Folkfest när italienarna vinner en fotbollsmatch : )

(och jag lider med the Aussis som faktiskt ägde bollen....)

Coca-cola light break...

Två dagars jobb kvar, the heat is still on. Det är ett bygge utanför vårt hus som är svårt att inte titta till ibland. För där jobbar en massa italienare. Störande faktiskt. Inte att de stör för att det låter utan för att de bara är där. Knappt jag vågar skriva detta ; ) Tur att maken min förstår humorn bakom uttrycket.

Maken ler ett litet snett leende när jag säger coca-cola light break. Internt betyder det kaffe och rast från datorn. Fast nu mer betyder det kika ut *S*. (mamma mia är jag sexistisk?)

Jag spelade tennis imorse med Gregor och Anna, jag blev grym en stund. Den härliga känslan av att höra "PAA" när bollen träffar racket perfekt (eller racket bollen...) är som ett kort glädjerus och man vill ha mer och mer och mer. Fast 09.00 var det redan 33 grader, så när timmen var slut var jag rätt nöjd. Sist förlorade jag, skönt med revansch. Jag är precis som dottra( eller vice versa), så enormt tävlinginriktad "när det gäller", bara att acceptera att jag är sån.

Snart börjar semestern! Fast det känns som om vi är på semester när vi kliver ner på piazzan, simmar i den fina poolerna, överblickande lago di Como och bergen för att avsluta med en aperitivo sen eftermiddag. Aperitivo är något de är grymt bra på i norra italien. Inte bara proseccon eller ölen eller vad man väljer utan allt runt om. Jag äter mig lätt mätt på alla tilltugg. Mm längtar till eftermiddagen. Det lär vara tomt i poolen. Italien spelar i em. Viva Italia!

The heat is on....

Lilla H:s magiska kalas var en sån hit att hon fullkomligen lös, vid nattning sa hon - idag har det varit en HÄRLIG dag!!!!! Det stora leendet försvann först när sömnen kort därefter infann sig.

Det är så varmt... 36-39 grader konstant, och enkom några få moln tidig morgon. Vid 21 igår var det 28 grader. Vi har fått nya möbler. Två stycken. Fläktar. Utan dem kan man inte sova. Med dem sover vi gott. Våra vänner tycker det är svalt hemma hos oss. Jag vill inte ens gå hem till dem efter de sa det. Tack kära stenhus för att vi får pusta lite. Fast jag är ändå konstant svettig. Även efter ett dopp vid vår underbara piazza rinner svetten. Jag pustar, även om det är glada pustar. Lilla H simmade idag 25 meter, men oj så kämpigt det var. Ryggsim la hon med till på sin personliga meritlista :)

En Comasci (dvs en infödd como bo) sa att juni är klart varmast. Fick inte ihop det, blir inte sommaren varmare och varmare som i Svedala? Nej sa hon bestämt, juni är alltid över 30 grader, juli och augusti i Como är 30, som är behagligt. Ska bli intressant att uppleva om hennes erfarenhet stämmer.

Vid 18 ska vi till Moltrasios lido för en aperitivo med vänner, och för ett svalkande dopp i lagon. Barnen längtar, efter att ha simmat i pool hela dagen att även få kasta sig i lagon. Jag längtar efter den kalla ölen och kommande skratt. Jag har insett en hel del sen vi flyttat hit. En stor, kanske för andra banal, insikt är att skratta är livsviktigt. Och jag tror jag skrattar bäst (enkom?) när jag är avslappnad och lever i nuet. Att skratta är verkligen förlösande. Låter som jag aldrig skrattat förut. Visst har jag det. Men inte dagligen. Här har vi mest skoj, antagligen för att vi lever i nuet och alla händelser blir....upplevda, ja upplevda och inte bara åh, aha hehe, kom nu går vi. Om någon förstår vad jag menar. Det är bra att träna på att leva i nuet, det är fan inte helt lätt, men kommer man in i det ser man till att inte komma ur det i första taget. Nuet har frälst mig :)

Simma och en ballong i ögat

Idag är en stor dag för lilla H. Idag den 21 juni lärde hon sig nämligen att simma! Vi gick ner till vår piazza där en mycket fin pool anläggning finns precis invid lagon. Lilla H ville inte ta av sig puffarna och "simträna". Vi frågade om hon skulle vilja kunna simma. Svaret blev ja. Jag sa att bestäm dig då för att lära dig. Hon tog av sig puffarna och simmade 15 meter!!! Bara sådär!
Sen firade vi med en coca-cola. Lilla H:s enda hang-up då exilmamman avskyr läsk. Men storheter måste ju firas. Och att kunna simma är en storhet :)

Lille O är helt vild i vattnet, jag orkar knappt skriva om det, man får konstant magknip av honom. Han har världens bästa självförtroende, vilket är härligt. Men han kan inte simma. Fast han tror det. Han simmar helt korrekt och jättebra arm och bentag, men under vattnet. När lille O får infall fullföljer han dem alltid.Lägg även till en diktators "talang" för att bana sin egen väg. Idag var hans infall att konstant befinna sig i djupt vatten. Eller att hoppa från höga höjder in i djupt vatten. Han älskar det, log så man kunde knyta hans leende uppe på huvudet, jag vill bara knyta fast honom i en handduk vid en solstol i skuggan ; )

Visste ni att man kan få en ballong i ögat? Lilla H har kalas imorgon och jag bestämde mig för att blåsa några av ballongerna ikväll, pga värmen. Fast det är urbota dumt tänkt, de smäller säkert av trycket, här är värmebölja ju. Jag hann blåsa en enda ballong. Sen fick jag en ballong i ögat. Den smällde, det kändes som en fackla i ögat. Den smällde så illa att jag har en blåtira. Förstå höjden av pinsamhet, mitt öga är ett öga rött och svider som attan, för att jag fått en ballong i ögat. Känns lagom kul att muttra fram det när folk undrar imorgon. Runt om ögat är jag svullen och börjar bli blå. Bodde jag i USA hade det säkert kunnat bli en tragikomisk stämning av att ha fått en "ballong smäll" i ögat.

SVerige v/s England

Ikväll är exilsvenskarna inbjudna till engelskmännens bonig för att tillsammans utgöra en liten mini stadium samt ingå i olika hejjarklacker. Sverige mot England.

Jag kanske kan sitta i mitten och slippa få öl på tröjan då någon rycker till i spänningen samt slippa få susande öron av alla vrål. Ibland är det en fördel att vara halvsvenska/halvengelska. Vem som vinner skiter jag i, jag kan ju gladeligen jubla för alla mål!

Caldissimo.....

Varmt, jättevarmt, caldissimo. Sommaren kom tidigt, det vill säga högsommaren. Idag har det varit 38 grader och nu 19.00 är det 30 grader. Vi svettas.

Lilla H sa just ole dole doff på italienska, det tog ett tag för oss två att förstå varandra. Hon hade glömt hur man sa det på svenska, hon visade och sa tänk att det står 4 människor här och alla vill vara först då gör man så här bla blablablabla och så pekade hon på varje osynlig människa tills en av de osynliga tydligen vann. Jag fattade, OLE DOLE DOFF, ropade jag. Ja just det SÅ heter det svarade hon. Nu börjar vi få lättare kommunikationsproblem : )

På torsdag är lilla H:s första italienska compleanno (födelsedag), först skulle det vara pinjata men nu är en festa di magica bokad. Lilla H älskar magi så vi gör en magisk dag.

Jag behöver mentaltstöd i en beslutsituation om jobb. Ska försöka hitta rätt bollplank. Jag har fått jobbet som jag antagligen inte berättat om, vad jag minns i alla fall. Det är egentligen helt fantastiskt. Fast det skjuter annat åt sidan som jag planerat att jag ska ägna mig åt. Men uppdraget jag blivit erbjuden varar ju inte för alltid, så egentligen är allt perfekt. Bara vi hinner flytta och installera oss och att alla detaljer blir snyggt insydda i paketet. Läste här om dagen att det som gör oss lyckligast, enligt kliniska mätningar, är positiva överraskningar. Och detta är faktiskt både enormt positivt och en överraskning. Jag ska överraska mer, om det är nyckeln till lycka : )

Livet på en pinne

Vet nu hur vackert det är att ligga på Motrasios Lido, den lilla sandstranden uppe på en ponton med cool lagom låg salsa musik, liggandes på en solstol i 34 graders värme och kika ut över vackra underbara lago di como och bergen och byarna. Att sen ta stegen ner och kasta sig i det friska, svala, rena, smaragdgröna vattnet i värmen sticker först i huden för att sen rensa hjärnan ochvips så känns kroppen stark igen.

Här är fortfarande så magiskt vackert, jag kan aldrig tröttna på dessa vyer, aldrig. Vi har sån fantastisk tur som fått bo här i snart 1 år!

Lilla H leker med leksakerna Lidot gärna lånar ut och bygger i sanden. Lille O hoppar helst rätt ut i den väldigt djupa sjön. Emellan doppen sluter jag ögonen och nuet är som en enormt krämig pannacotta. Söt och mjukt är livet en söndag i Moltrasio.

35 och 37

Det har varit 35 grader och sol i en vecka nu.... Pust, gäller att vänja sig. Det luktar jasmin i hela huset.

Barnen är nere vid piazzan och badar i poolen med sin pappa. Jag målar naglarna och ska hänga på mig något snyggt och iklä mig höga klackar på värdinnans begäran, på en inbjudan liggande på mitt köksbord står "high heels only"!. Ikväll ska vi fira Cristina som fyller 37 med ett stort brickbord med Margarithas på! Vad annat en columbianska önska dricka : )!

Tjopling!

9 månader, mystid och Washington besök

I nio månader har vi nu varit här. Det känns längre, för att så mycket hänt på dessa månader. Med oss, den gemensamma utmaningen att flytta utomlands har verkligen svetsat oss mer samman. Utan tvekan. Exilpappan är och öppnar en konferens i Palma (stackars sate...*not*) och vi fick ett sms klockan 08.00 att han nu flyger hem. Vi hade mystid, nyvakna brottades vi och kramades och skojade. Lille O sa att jag var nog väldigt sjuk igår eftersom jag inte sa att de måste borsta tänderna. Sant jag är risig till tusen kvällstid, hostar utan att kunna sluta. Han sa att det var tur att han påminde mig så att tandtrollen och Börje i munnen inte ätit upp tänderna under natten. Tänk vad man säger till de små liven....

I förrgår satte lilla H på sig sitt magiska halsband, hon behövde sin talesman sa hon (på tal om vad man säger till sina barn). Den dagen kom hon hem och sken och har lyst som en propp ända sen dess. Hon berättade igår kväll att det börjat en ny flicka som är 6 år i hennes klass och som hon satte sig bredvid.Att halsbandet hjäpte henne att prata med den nya flickan. Hon sa att det är ju så tråkigt att inte ha en kompis och nu blev hon hennes kompis. Och det har lönat sig att säga hej till den nya flickan, de har lekt ända sen dess. Givetvis tillsammans med Giacomo och Alessandro med.

När något frågar mig hur lång tid det tar innan barnen är helt trygga, har kompisar och pratar bra om man flyttar utomlands ska jag svara 9 månader. Nu är de helt tillfreds och hemma. Jag vet vi flyttar, och jag måste tro att det blir lätt. Att det tar två månader kanske. För språket hjälper ju till enormt mycket. Lilla H hade ändå bytt till skolan och lille O är ju den som trivs minst med sin fröken här.

Besök från Wasnington, The Capital : ) Exilpappan har ju varit utomlands sen de kom men ikväll går vi ut och äter tillsammans. Måste berätta för Valeria underbara barnvakten att vi flyttar med, hon kommer kanske vilja åka 45 minuter för att träffa oss ändå till hösten....

Nu ska jag ta med mig de söta barnen som jag för tillfället känner mig för att äta upp hela tiden till lilla båten så att vi 10 minuter senare befinner oss i Como stad. Där ska vi till parken, äta godis (fast de säger att jag är för sjuk för att äta godis idag *S*) och möta våra amerikanska vänner!

Buona Domenica di tutti!

Ur lilla H:s mun...

med stort stort leende kom idag: - Tänk om man åt bajs och det kom ut en färdig macka!

Kiss och bajsåldern har jag helt enkelt aldrig vuxit ur, och de två stora ögonen och den enormt blottade tandraden på lilla H fick mig dubbelvikt av skratt till hennes stora glädje. Ja tänk! : )

CIAO Bello/bella v/s ah, ojdå, hej på dig du med

Här kommer en till topplista (utan rangordning). En som slår oss svenskar på fingrarna rejält. Vi kan säkerhet och, tycker jag, är generellt hemmavid bra på uppfostran, men samhället suger där i gamla sköna norden. Italienarna vet hur man stärker sina små individers självkänsla. Och de små vet hur respekt känns och visas!

1. Hålla i handen. Det är självklart att man håller varann i handen. En pappa och en 17 årig son på väg någonstans. Inget konstigt. Två 10 åringa pojkar på väg att leka håller varann i handen. En pojke som går till skolan med sin grannflicka håller varandra i handen. Ingen höjer några ögonbryn, alla åldrar får hålla varandra i handen. Måtte de aldrig bli svenskar på den punkten, jag tårögdas nästan fortfarande dagligen när jag ser all naturlig beröring här.

2. Ciao bello/bella!!!! Säger italienarna med ett leende när de ser våra barn, de ser dem i ögonen, ler och säger artigt och gulligt hej och inleder en kort konversation. Barnen syns vart de än går. De har hajjat att ur barnamun kommer guldkorn i Italien. Barnen är välkomna överallt. De skojas med och pratas med, man gör ingen skillnad på värde efter ålder här. Som jag upplever att svenskarna ofta gör. I Sverige kan jag prata med en kollega hållandes mina ungar i handen och de ser mina barn först (om ens) när vi säger hejdå och hälsar lite pinsamt käckt på dem. Viva Italia!

3. Respekt. Man visar respekt för barnen och barnen lär sig visa respekt för äldre. Vet inte riktigt hur de gör det men gissar att det har med familjesammanhållningen att göra. Samt att alla akräver respekt, självklart liksom. Jag hoppas att våra barn smittas ordentligt av det italienska respekt tänket. Att säga kärring till sin lärare tror jag inte ens barnen vågar drömma här.

4. Familjesammanhållning. Livliga diskussioner, långa middagar och varje vecka. Som på film för en vanlig svensk. Klart det bygger god sammahållning, att ses regelbundet och prata om allt där alla får säga sin åsikt utan en massa förebråelser! Ju fler åsikter ju roligare middag!

5. Kindpussar. Igen berörning. Dottra snart 6 år har anammat det och pussar våra vänner på kinden. Det bygger gemenskap och berörning berikar endorfinförrådet. Måbra känsla.

kall mjölk v/s flytväst

Måste få ner det min väninna C satte ord på så bra igår, för att minnas hur man värderar olika för sina barn, vad som är viktigt och kvasi viktigt för barnen i Italien v/s Sverige. Fast svensk syn på barn tar jag inte upp utan stolpar ner "topplistan" för italienarna istället. Det vill säga den topplista som skiljer oss mest.


1. Man serveras ABSOLUT inte sina barn ett kallt glas mjölk eller kylt vatten, då blir barnen sjuka (vuxna med) - Italien

2. Man går ABSOLUT inte barfota, nej våra italienska små vänner gapskrattar åt våra bara fötter, man blir sjuk av att gå barfota ju. -Italien

3. Att ha flytväst eller hjälm är inte viktigt, inte alls faktiskt. -Italien

4. Att ha mycket kläder på sig fast det är varmt ute är viktigt, att bli kall är rent ut sagt nästan farligt. -Italien

5. Att konstant följa efter sitt barn på lekplatsen är mycket viktigare än att ha flytväst på sjön, den "lille" 4 åringen kan ramla på den stora klätterställningen, 5 åringen måste puttas på gungan och bebisen kan få för sig att krypa på marken.

Här är vi sådana uppenbara ytisar familjen exil, vi serverar kyld dricka, vi sätter hjälm och flytväst på barnen, vi går barfota all fyra, vi har lite kläder på oss i värmen och jag läser kavat en tidning när barnen leker vid lekplatsen. Jag vet hur deras gråt låter och kikar, som alla säkert gör, upp titt som tätt.

Vemod och spänning

Konstig känsla att ha sagt upp allting här... Förskolan, huset och ja allt som vi byggt upp det senaste året. Vännerna kommer vi dock inte säga upp, som tur är bor vi inte så långt ifrån dem, fast vi flyttar. Detta underbara hus, vem hade trott att det enkom skulle bli ett år i casa rosa...

Tänk att livet svänger så. Jag kan inte tro att vi rycker upp barnen igen, har svårt att ta in det. Precis just nu börjar de trivas bra, har vänner och gillar sina fröknar. Fast vi har aber med skolan, måste påminna mig om den nyrika attityden jag verkligen avskyr som råder på skolan och smittar av sig på barnen. Exilpappan tycker att allt med flytten är för det bättre, jag vill tro att han har rätt. Det är trots allt ett gemensamt beslut men idag sa jag högt att vi inte ska rycka upp våra barn igen om det inte är till något de känner igen. Som till vännerna i Sverige eller för all del tillbaka hit, bara det är något de känner igen.

Jag vill tro att barnen snabbare kommer in i sina respektive klasser till hösten än de gjort här. Nu har de ju språket, så det är väl lite som att byta kommun... Lilla H hade ju ändå bytt fröken, men hade haft några vänner med sig.

Tänk, lilla H ska i förtid ha sitt 6-års kalas nästa vecka. Precis fyllda 6 år ska hon börja skolan till hösten med lektioner mellan 08.30 till 16.00. Det kommer gå bra, snacka om försprång när vi flyttar till Sverige igen. Vilket barnen nog behöver då de lär ligga efter i svenska språket. Men det känns lite vemodigt att hon ska börja skolan ett år i förväg, svenska mått mätt. Tänk, eventuellt kommer hon att gå i den skolan som vi först såg när vi körde på Locarnos pittoreska vägar. Slottet som de gjort om till skola. Som vi log åt med glittrande ögon när vi körde förbi. En vanlig skola, dvs icke privat. Om vi väljer det huset som vi såg igår och som var fräscht och lagom stort med fantastisk utsikt och till bra pris. Om vi väljer det tillhör båda barnen "slottet" där 6-8 åringar går tillsammans med förskolebarnen 3-5 år. En hel slottsträdgård att leka i.
Och en underbar atmosfär, som iaf påverkar mig....

Lilla H verkade känna av privatskole atmosfären vid vårt besök igår. Hon ville inte gå där sa hon. Så har hon inte sagt förut. Det gick runt nunnor på skolan, för en förortssvenska var det nästan surrealistiskt, fast jag ville få det till mysigt. De log och var goa med barnen, men det är kanske en fördom som spökar i mig. Att de ska vara grymt strikta mot barnen, när de säkert enkom är goa. Hu, vad fördomsfull man kan vara, utan anledning.

Imorgon, sista titten på hus, tror vi. Sen är det "bara" att komma överrens med vår nuvarande värd när vi kan flytta ut, när vi kan flytta in i Locarno, hur sjutton vi får dit alla våra grejer och skriva in barnen i skola/förskola, avsluta alla abbonemang, öppna nya abbonemang, fixa målare till huset som "lappar" igen efter oss. Har jag glömt något?

Eventuellt har jag med fått in ett stort jobb i höst, pirrigt och olägligt men alltför bra att tacka nej till. Det är meningen med allt. Det tror jag stenhårt på.

Japansk jasmin...

Är de vackraste blommorna jag numer vet och mitt känsliga luktsinne instämmer med ögonparet. Jag öppnar balkongdörrarna på morgonen utanför sovrummet, in smyger jasminens doft. Den är lugnande och upplyftande på samma gång. Sen att den växer runt hela balkongen och klättrar ner ändå ner till ytterdörren i en fin tjock tät båge gör att varje gång man kommer eller går får man en släng av jasmin. Mjuk jasmin doft a la japponese.

Jag har nyss haft en lyckad telefonkonferans, sånt känns alltid bra. Strax ska vi åka och titta på ett hus samt efterpå besöka "den privata skolan". Jag håller mina egna tummar.

Ett första hjälpen kit per favore...

En panna fick klistras ihop för två månader sedan på lille O. Trauma cranico, dvs hjärnskakning, 3 cm panna som klistrades ihop, såg ut som ett kulhål efter en sten han ramlade rakt på. Catscan och observation. Och så händer det igen, fast denna gång ramlade han inte, han slog huvudet i taket på en båt, rätt på en skruv som var 2 cm i diameter, mitt i en våg hoppade han uppåt och fick med hård kraft mitten av hjässan rakt in i den skruven. Ut kommer en skrikandes liten O, som igen blödde som man bara gör på TV, i min värld...
(hur kunde båtägaren aldrig sett den stora skruven i taket, jag hade vetat om den tänker jag...).

2 minuter från Cernobbio var vi då lille O skrikandes kom ur ruffen, då också dör motorn. Igen som på film... Min väninna Britta ringer ambulans efter exilpappans rop om hjälp. Jag springer mellan lille O och lilla H som förtvivlat hulkar. Får be henne på skarpen lugna sig. En mindre båt kommer till vår hjälp samtidigt som motorn går igång. Vi hoppar av på bryggan där ambulansmännen redan står.

Lille O kommunicerar hela tiden, de bedömer hacket till 3 centimeter och djupt. Jag har Britta vid min sida som snabbt översätter allt ambulansmännen rapporterar in till sjukhuset. Lille O och exilpappan åker ambulans. Lille O ser i all misär glad ut, han gråter inte längre, han skojar nu med personalen istället. Hur lyckas han alltid vara så lugn...

Lilla H är nästan otröstlig. Britta tar vårt pick och pack och vi går mot hennes bil. Samtidigt skådar vi hur stackars Michael inte lyckas lägga till båten, krock, krock, krock. Han ler åt sin urusla teknik. Det är ingen jättebåt direkt... Igen som på film. Jag hinner tänka att vi borde hjälpa honom, han har två barn på båten. Jag ser en italienare komma till hans undsättning. Tragikomiskt är att det är hans alldeles egen båtplats han krockar in i.

Vi kör snabbt till sjukhuset. Bara en vuxen fick åka med i ambulansen. Exilpappan är så lugn och lille O med, de ringer, de sitter på stora akuten och ska få komma in direkt. Como är nämligen avspärrat för Notte Bianca, det närmaste sjukhuset gick inte att nå. Vi hann precis innan läkaren ropade in oss. Lille O vill byta förälder nu när jag kom. Vi går in till läkarna. Sy. Tre stygn, inte så stort alltså, och inte heller superdjupt, man ser inte skallbenet. De fick raka honom som en femkrona mitt på huvudet. De tar grepp om lille O, lindar honom i en filt och håller i honom. VÄNTA NÅGOT ÄR FEL, jag letar i vokabuläret, lille O börjar gråta, det är obehagligt. Jag sätter mig på det smutsiga golvet och håller hans små fötter i handen och leker en saga med dem. Han lugnar sig. TACCHPERINA ropar jag, vilket betyder alvedon. Vad fan heter smärtstillande på italienska? De fattar vad jag menar men säger att de inte har tid. Stackars lille O sys utan bedövning. FAN, jag är skitarg. Jag morrar åt personalen. Lille O skriker såklart, men sitter stilla...

Ute, lille O somnar. Han vill hem säger han innan han somnar in.

Till barnläkaren direkt efteråt, lille O vaknar och läkaren leker en lek med honom, testar hans reflexer och frågar lite frågor. Lille O säger att han inte minns vad som hänt. Varför är du här frågar läkaren, jag vet inte svarar lille O. Vad har du gjort idag frågar läkaren, jag vet inte svarar lille O. Lille O har hästminne, han berättar ofta detaljer från sin egen "historia". Jag frågar honom på svenska, han blir arg, säg du jag vet inte!!! blir hans svar.
Läkaren frågar vad hans syter heter och hur gammal hon är. Han svarar korrekt. Han frågar om hans fröken, vart han kommer ifrån, och han svarar korrekt och direkt.

Läkaren heter Barca i efternamn. Vilket konstigt sammanträffande, det betyder ju båt. Han meddelar att lille O har hjärnskakning, att närminnes förlusten är ett försvar, en efterchock. I natt har jag väckt lille O 4 gånger, för att se att han är nåbar. Varje tillfälle jag vaknat och kollat honom har den där lejonhonan klivit in, jag har ruskat honom för att sedan lättat klappa honom till sömns igen. Jag har följt läkarens schema för att testa lille O. Idag minns han allt som hänt. Tack och lov.

Idag har lille O varit hur glad som helst. Man märker ingetting. Förutom den där stora vita lappen påklistrad mitt på huvudet kring den långa yviga kalufsen. Herregud 2 hjärnskakningar inom loppet av två månader...

Jag ska gå och köpa ett första hjälpenkit att ha i handväskan imorgon, lite som "ta med ett paraply tänk" har jag första hjälpen kitet i väskan, slår han sig inte allvarligt igen. Kära goda godhet, nog är det väl så?

Söka, leta, fråga, söka, leta , fråga

Det är vad vi pysslar med just nu. Söker, letar, frågar. Efter hus och bra skolor till barnen. Med bra menar vi inte så hårda. Tro mig, skolgången i Schweiz är tuff, redan från 6 års ålder.

Ju mer vi är i Locarno desto bättre känns det. En liten pärla är det, och som det känns kanske lite enklare umgänge och lite mer tom. Vi får se, men så säger magkänslan. Då menar jag umgånget kring barnen. Det är lungt i Locarno, kanske får jag lite Lars Norén.....fast det händer mycket saker i den staden så jag kanske enkom inbillar mig att det är lugnare där. Man når allt vi älskar snabbt iaf, stranden, alperna runt hörnet. 2 nya hus ska vi besöka nästa vecka. Måtte de inte ha 10 rum på 140 kvm. Måtte något ha den där rätta känslan. En till skola ska vi besöka med. Vi som vill bort från "privatskole träsket" ska besöka en privatskola. Ja ibland är livet ironiskt. Kanske får mina fördomar och erfarenheter sig en känga. Vi får se.

Snart är det sommarlov och semester i Sverige och vi har sagt upp skola och hus här i Italien. Uppsägningstiderna är långa ju. Vemodigt faktiskt. Vi har ingenstans att bo i höst idag, ej heller en skola till vår dotter klar ännu. Tjohopp känns bättre att säga än att det känns jäkligt nervöst. Så jag säger TJOHOPP!

Ur barnamun...

-Mamma när du jobbar vart kommer dina pengar? Jag ser aldrig att du får pengar.... Kommer de på posten? Eller banken?
-Ja banken, de jag jobbar för sätter in mina pengar jag tjänat på min bank.
-Varför kommer då inte banken och ger dig pengarna!? Arg blir hon på banken när hon säger detta.
-Jag brukar plocka ut pengarna med mitt plastkort i bankomaten ju, kommer du ihåg.
- ÄR DET pengar från jobbet!? Jaha, då vet jag. Lilla H snart 6 år.

-Mamma hur stor är jorden.
-Öhh, vet inte vi får kolla upp det.
- Surfa på internet mamma, internet vet allt. Lilla H snart 6 år.

-Mamma kan du skicka ett sms till Giacomo åt mig?
-Eh, har han en mobil?
-Nej men om han hade det skulle jag vilja att du skrev, Lilla H ti amo.... Lilla H snart 6 år

-Jag ska rymma mamma! Och aldrig komma hem igen, aldrig. Saknar du mig då?
-Hemskt mycket skulle jag sakna dig hela tiden.
-Jaha, bra.
-Kan du bara ringa mig när Laura kommer, då tänker jag inte rymma mer.
-Ok... men hur kan jag ringa dig när du är på rymmen?
-Jag tar din röda mobil, du kan ju nummret! Lille O 4 1/2 år.

-Mamma idag ska jag inte gnälla, aldrig mer.
-Så skönt då slipper jag sätta fingrarna i öronen, det är inte så bekvämt.
-Men mamma OM jag gnäller kan du stoppa bomull i öronen istället, det är skönt! Lille O 4 1/2 år

Lite läppglans löser allt

Nationaldagens kväll firades tillsammans med "Pantertanterna". Fast vi är inte alla tanter nota bene. Det var gott, kul och väldigt patriotiskt när vi sjöng nationalsången på italiensk mark : )

Jag hör en äldre svenska kommentera till en yngre svenska runt bordet. -Lilla vän var inget offer, sätt på dig lite läppglans när din man kommer hem så löser sig problemen. Mycket allvarligt sa hon detta.

"Lilla vännen" är en stark cool trettiotaggare som berättade att hon faktiskt inte är lycklig just nu. Att hon vill börja jobba och funderar på hur ska de få ihop vardagen med en make som jobbar otroligt mycket.

Jag var tvungen att lägga mig i min bordsdams konverstaion istället. Jag kände ångan pyra för att snart bli till ett bubblande skratt. Stackars krake, lite läppglans!!!??? Det var nog det dummaste jag hört!

Imorse ringde "lilla vännen" och inledde samtalet med "du har väl satt på dig lite läppglans?" med hemsk ehm härlig gnälldialekt. : )
Min make kommer hem ikväll, jag ska sätta på mig lite läppglans och se om det blir guldkant på vårt samliv, tack vare lite läppglans. Isf kära väninnor har jag världens bästa och billigaste tips haha! Lite läppglans löser nämligen allt.

060606

Tänk att födas idag, vilket bra datum! Riktigt coolt med 060606, på Sveriges nationaldag och Elenas födelsedag med : )

Vissa tror att antikrist ska födas idag läste jag i tidningen imorse. Ser de inte nollorna undrar jag. Sifferserien 060606 betyder väl inget ens enligt satanisterna. Jag tror på goda godheten istället för att ha tagit till mig alla stories i bibeln. Fast bibeln är spännande, lite som Harry Potter kan jag tycka, magi och udda stories. Jag tror jag ska fräscha upp mina bibliska kunskaper, faktiskt. Snart kommer våra barn ha religons undervisning i katolisism och protestatism till en början. De har redan kört om mig på italienska fronten, jag tänker hänga med i deras religon kunskaper. Som svenskfödd har jag inte haft mer än en timmes religon per vecka i skolan och då var jag inte s¨ung som 6 år, snarare 12 år.

Jag har blandade känslor till religonsundervisningens betydelse i Italien och Schweiz som det blir i höst. Men jag tar seden dit vi kommit och vill kunna svara barnen på deras kommande bibliska funderingar. För bibeln väcker funderingar, vare sig man är troende eller ej.

Kära goda godhet låt oss bli friska snart.

(det bästa med kära goda godhets ramsan är att inga önskningar känns för banala att våga uttala....)

Ynklighet i dimensioner

Ynklig är jag. Och exilbarnen. Vi har haft en härlig helg med exilpappans och mina super duper vänner. Fast vår lilla guddotter lyckades smitta oss med feber, halsont och hosta. Exilpappan åkte med dem till Sverige i kväll, han ska jobba på Sveriges första lediga nationaldag, i Sverige. Lite ironiskt.

Själv går jag runt som en ynkrygg med feber och kli i kroppen och plockar. Imorgon bitti kommer självutnämnda Elena som städar varje tisdag. Hon kommer tidigt och jag tycker jag plockat i en evighet utan att se någon ände. Jag som är ordningsam har i helgen haft för roligt för att se röran. Lilla H och lille O har plockat de med.

Nu ligger de och hostar i sömnen, snart ska jag med krypa ner mellan de båda. De blir nog en trång host natt. Ändå längtar jag till sängen så där som man bara kan göra efter man fått barn och insett att sömn är en lyxvara. Fast våra barn numer sen flera år tillbaka sover sina 11-12 timmar per natt. Det har vi lärt dem att det ska man. Och jag trodde det inte, men det kan man faktiskt lära barn. En gudagåva till barn som förälder.

Och memorylane tar mig till vintern 2001/2002. Lille O 5 veckor som hostade så illa att vi grät, han kipade efter luft, blev blå och sen andades han ok ett tag igen. För att bara börja om några minuter senare. Med en liten H samtidigt runt benen farande efter allt som var farligt blotta 16 månader. Split vision blev det, med dubbel betydelse. Vi såg snart i kors, vi varken ville eller fick sova. Lilla H fick svåra insomningsproblem, exilpappan gick runt på söders höjder till 02.00 varje natt, dragandes med lilla H sjungandes i vagnen. Pigg som en mört och glad som en lärka.

För att sedan komma hem och snart byta av mitt vakpass. Lille O fick inte lämnas obevakad. Ut och in på sjukhus. Isoleringsrum och andningshjälp till lille O. Jag svimmade 20 minuter efter det att lille O skrevs in som R´s virus baby. Av trötthet. Jag vet vad ordet slutkörd betyder. Exilpappan med. Vi kom snart hem men hade täta sjukhus besök med andningshjälp för lille O. Vi fick alla utan lille O en helveckas magsjuka. Jag minns att jag ammade lille O samtidigt som jag kräktes och att lilla H skrek varje gång jag kräktes, klängde vid mina ben. Exilpappan kräktes på annat håll. Jag var så matt att jag såg stjärnor. Fick påminna oss att ge lilla H mat, så svaga var vi. Magsjuka efter många vaknätter slår ut en totalt.

Minns att vi faktiskt lyfte telefonen som vi helt glömt av att vi hade, vi bara nonchalerade inkommande samtal, av matthet. Ringde min mamma, min pappa och hann ringa min storebror. Han kom, min kära storebror. Som en riktig räddare i nöden tog han lilla H över natten och påföljande dag. Sen skulle han till alperna. Han riskerade att bli magsjuk på sin efterlängtade semester. Jag är tacksam än idag. Faktiskt.

Exilpappan och jag kunde helt plötsligt sova i intervaller, och det kändes som lyx. Vi blev helt nya människor, trots all sjukdom och ändå för lite sömn.

Denna sjukdom är en fis i rymden inser jag nu. Vad är städning och lite halsont och feber jämfört med vintern 2001/2002.

Civilkurage

Jag är så glad, jag ser bevis på civilkurage hos lilla H och lille O ofta. De står upp för varandra och för sina vänner, på ett schysst sätt. Idag på skolgården efter skolan sparkade de fotboll med lille Alessandro, lilla H:s ena bästis. En "stor"kille kom och tog bollen ifrån dem. Lille O sprang efter och lilla H ställde sig bredvid sin bror. Ale stod stilla längre bort. Lilla H sa att det var Ale:s boll till stora killen på åtta år, att han inte fick sno den sådär bara. Killen struntade i henne. Lille O måttade ett slag mot bollen så att killen tappade den, han är rätt liten till växten lille O och slaget var mitt på bollen. Det blev en fullträff, killen tappade bollen. Killen sparkade sen mot lille O 4 år och träffade honom på armen. Jag tvingade min röst och mina ben att inte jobba en liten stund. Lille O tog sig för armen och sa åt killen att han var dum som sparkade honom, han sög på underläppen. Lilla H blev högröd och frågade honom om han inte fattade italienska. Först ber du om ursäkt till lille O som är min bror, man slår inte mindre barn!!!! Sen sa lille O att killen var barnslig och så fyllde lilla H i med - vilken del av ordet nej förstår han inte. NEJ DU FÅR INTE SNO VÅR BOLL, fyllde hon i.

Lille O och lilla H gick ifrån killen med bollen under lille O:s arm, gav den till Ale och så var det frid och fröjd i det lilla gänget igen. Nota bene att våra barn inte är flytande i italienska ännu, de klarar sig bra, men jag tycker det är extra modigt att stå upp för varandra och sig själva med det tillfälliga handikappet. Lille O:s arm var inte röd, men det såg läskigt ut när han sparkade och en 4 åring är inte helt orädd för en störig åttaåring.

Killen gick sedan förbi mig och måttade en spark mot mig. Jag frågade vart hans mamma stod (eftersom det inte finns några italienska pappor som hämtar på vår förskola) och jag frågade om han själv gillade att bli sparkad på. Han pekade mot hans mamma och sa att hon säger att han får göra vad han vill. Stackars lilla dig svarade jag.

Jag gick fram till hans mamma, som sett allt och frågade om hon tyckte det var ok att hennes 8-åring sparkar vår 4-åring, eller sparkar överhuvudtaget. Hon fnös till svar. På svenska sa jag att jag önskar att jag kunde berätta för dig vad en björntjänst är. Hon såg nästintill rädd ut men fnös igen och sa MADONNA. Nej björntjänst, inte Madonna sa jag lungt.

Lilla H och lille O frågade mig i bilen vad jag sagt till pojkens mamma. Jag berättade. De sa BRA gjort mamma, i kör. Sen frågade de mig vad en björntjänst är.