tisdag, augusti 29, 2006

I lands stress...

GAH!

Vi flyttar!

Hjälp någon frivillig möbleltorkare eller gåigenomsakperson!?

Jäkla tur att man åtminstonde får med sig det man håller kärast, tänk när de sen vill flytta!

HJÄLP!

söndag, augusti 27, 2006

På andra sidan gränsen dyker jag upp igen

Här sätts en liten punkt. Inte för att markera ett definitivt slut, utan för att så är det. Vår saga om Italien är slut. I alla fall för denna gång. Vi går vidare, säkerligen mot nya utmaningar och fantastiska stunder. En inre resa med. Det kommer alltid att finnas ett före och ett efter Italien, och ett före och efter Schweiz.

Jag tittar på foton. En liten lilla H så liten så liten, men då tyckte jag hon var stor. Liten liten tjej börjar dagis på italienska. Ännu mindre lille O börjar dito. De var så små! Och det vara bara ett år sedan. Ett år kan innehålla hur mycket som helst. Uppenbarligen. Ur positiv bemärkelse har detta varit det längsta året hitintills. Fler saker har hänt och upplevts detta år än någonsin. Möjligtvis var ett utlandsår i barndomen lika långt och innehållsrikt. Men då hade jag inte ännu berikats med ett mammahjärta. Då slog mitt barnahjärta mest för mig själv, som det ska vara när man är barn.

Jag ser och märker hur barnen förändrats och funderar på om jag ändrat mig något detta år. Vad jag lärt mig är enkelt att inse, men förändring svårare. Och då menar jag inte någon tillkommande rynka eller växande påse under ögat. Utan inre förändring.

Vad jag njutit mest utav är multikulti, italienskan och omgivningarna, maten och dofterna. Arkitekturen och kaffebarerna. Italienarna har jag inte njutit av i lika stor utsträckning, tyvärr. Men några guldkorn har kommit min väg. Och några rötägg likaså. Men så är det ju överallt, vart man än vänder sig. Utlänningar söker maka och guldkorn och rötägg behöver sin motpart för att utmärka sig.

Ciao bellaItalia. Te piache moltissimo. (om man nu kan skriva så….)

lördag, augusti 26, 2006

Countdown....

3....2......1

Tre dagar kvar i casa Rosa. Solen står som en propp och det är perfekta 27 grader. Idag har vi varit nere i parken/piazzan i säkert 5 timmar. Bara varit och sedan ätit lunch på vårt favvohak, idag som alltid bemöts vi med glada vänliga toner och ord. Vi blir tom lite bortskämda. Känns skönt. Eller dte känns underbart. Cernobbios piazza är det jag kommer att sakna mest häromkring. Casa Rosa är underbart, men jag hänger sällan upp mig på hus eller ting. Däremot omgivningar. Cernobbios piazza är ett guldställe i min värld. Där det blomstrar av fina minnen, även de mindre roliga som ambulansfärd och sprutande blod från barnapanna.

Mindes idag, medan barnen lekte på piratskeppet då jag satt på en bänk blickande ut över Lago di Como och de frodiga bergen, på första gången jag blickade ut över dito. Då var det bara exilpappan och jag, på rymmen en helg från barn och jobb. Vi sa inte något till varandra då vi först kom ner till piazzan där denna ljuva vy begynner. Vi hade strosat ner från en husvisning a la mindre kaotisk genom charmiga byn. Vi satte oss ner på samma bänk som jag satt allena på idag. Vi tog varandra i händerna och log. RING sa jag. Inget mer. Exilpappan ringde utan att diskutera igenom det jag just mer eller mindre befallt. Han tände en cigg som han alltid gör då det handlar om beslut. Han sa ciao Guido, we will take the house!

Sen tittade vi bara på varandra och log stort. Vi ringde våra bästisar hemma i Sverige som var i Istanbul, de med utan barn, där vi med egentligen hade tänkt vara med dem men avstyrde då vi började göra verklighet av vår dröm att bo utomlands, eller snarare i Italien. Vi skrattade alla fyra, så galet. Liksom bara över en helg dra ner till Italien titta på en massa hus och sen bara samma helg bestämma sig för ett. Bara för att det är så fantastiskt vackert och känns rätt i magen!

Jag är så glad för att vi vågade. Spontana som två halvtokiga ungdomar. Att vi verkligen tog tag i allt och dag två besökte massa skolor för att finna en bra dito till våra barn. Att sedan komma hem och helt sonika meddela familj och vänner att nu drar vi om 4 månader.

Visst har det varit tufft stundtals. Men egentligen är den stora utmaningen att vara förälder. Vart man än är, är det föräldrarollen som är den största utmaningen. Men aningens tuffare initialt när man är ytis som förälder. Och för barnen givetvis språket, allt annat lär de sig blixtsnabbt. Så anpassningsbara är bara barn att de direkt hajjar kulturen och koderna. Själv är man blind länge länge tror jag. Våra koder sitter i benmärgen vilket gör att vi blir mer blinda.

Snart bor våra barn i ett tredje land. Jag i mitt 8:onde. Exilpappan i sitt 3:e han med men har bott långa perioder i andra länder så mer korrekt är kanske hans 5:e. Tror inte vi kommer att flytta till något annat land som vi inte redan bott i sedan. Men vem vet. Inte ens vi trodde ju att vi skulle uppfylla vår dröm att flytta till Italien (hallå italienska kunde vi ju inte ett ord på, sa tom grazie helt fel i början) men vi gjorde det. Och det är ett beslut som under tiden blivit en stor röd rosett på vår gemensamma livstråd.

Vi har svetsat samman på ett sätt som bara en utmaning där man helt sitter i samma båt kan ske. Även om båten har gungat, det har stundtals stormat och åskat med, regnat sproadiskt men ändå har det mest varit sol. Våra barn är idag tvåspråkiga och det är oerhört häftigt att höra dem "blibliblobla italiano". Även engelska förstår de bra då de hör det så mycket om helgerna. Men språket är en bonus för oss alla att kunna och en väg in i förståelsen av kulturen.

Gemenskapen är den största vinsten, i familjen. Den blir mer guldkantad. Jag kan inte riktigt beskriva varför det är så. Men så är det. Familjelivet får en guldkant. Och det är kanske så enkelt att det är så för att vi alla sitter i samma båt, med samma förutsättningar och okunskaper. Svårigheter måste lösas på ett annat sätt än vad man annars är van vid då man kan ett system och språk. Man måste fråga sig hur löser jag detta istället för ok då ringer jag.... Mycket skratt svett och tårar har det varit detta år, men det är skratt vi mest tagit till. Och det var att skratta vi glömde bort "hemma". Måtte vi aldrig glömma det igen vart vi än befinner oss. Jag vet inte hur många kapitel vår genemsamma bok har, men ett riktigt bra kapitel har detta varit. Måtte nästa bli lika fantastiskt, men ändå annorlunda. För vår saga om Italien sätter härmed punkt. Den tar dock vid i Schweiz, men då blir det ett nytt kapitel. Ja så känns det.

torsdag, augusti 24, 2006

Valeria och ur barnamun

Valeria kom imorse då jag och exilpappan hade telefonmöten morgontid och samtidigt. Barnen var som alltid glada att se henne. Fast nu är de mer än glada, de längtar. Allt Valeria gör är roligt. Hon är som en storasyster till dem. En rolig storasyster som tar sig gott om tid och med kreativa påhitt.

Idag bar det av till ett äventyrsbad. 5 timmar senare kommer de hem (!) och alla tre helt utschasade. Men oerhört lycklig trio. Valeria rapporterar som alltid alla händelser, ett drag som en lejonmamma älskar. Det är bara beröm för de fina barnen som lyssnar väl och är bra på att ha kul. Men det barnen egentligen är, är inte små välartade barn, det är som alltid personkemi. De gillar varandra, därför är de små barnen avslappnade och mottagliga för att lyssna när det behövs. Jag har sett det så många gånger sen jag fick barn, jag har känt det så många gånger. Är situationen och känslorna i rummet inte bra, är det som amen i kyrkan att barnen är vildare och mer oborstade än någonsin. Själv skulle jag också vilja reagera så när jag inte trivs. Genom mini revolt. Typ kasta en kudde på någon för att sedan toppa med en eventuell tur på personens soffa, helst med mina skitiga skor på. Och sen vägra lämna soffan om jag inte bars bort. Det skulle nog kännas riktigt skönt. Klart bättre än att låtsas att allt är bra ; )

De var trötta efter 5 timmar på badet. Valeria som är väldigt avslappnad med oss berättade ärligt att ansvaret över två barn på andra ställen än i hemmet tar på energin. Ha ha, även föräldrar blir trötta av äventyrsbad. Jag tycker hon ska ha en medalj!

Vi kommer så att sakna henne, även om vi kommer att ringas skulle jag vilja packa ner henne och ta henne med oss. Men får istället vara tacksam för den tid vi lyckats känna varandra här. Även om vi inte alltid setts så ofta har hon detta år berikat oss massor. Med barnens utveckling av italienska och förmån att få knyta an till en annan vuxen här. Och mig och exilpappan som vän och alla förklaringar hur italienska föräldrar tänker och varför saker och ting är som de är. Kulturkrockar är inte alltid enkla att förstå utan att vara aningens fördomsfull tills någon förklarar varför "motparten" i situationen agerat som den gjort.

Den roligaste "kulturkrocken" i år var nog när en italienska förfarade sig över att vi använder hushållspapper istället för tygservetter. Det är ju så DYRT att slösa med så mycket papper tyckte hon. För att inte tala om miljöförstöring la hon till. Jag gapade och förkastade alla mina tankar om att det är aningens snobbigt/förlegat att varje måltid duka med tygservetter. Numer anser jag att det är ekonomiskt och miljövänligt samt riktigt trevligt : )

Urbarnamun på sistonde:

Lille O hela dagarna i flera veckor: - Är det inte MIN födelsedag snart? Hur många dagar kvar? Hur mycket är 90 dagar på fingrarna? Oh nej SÅ lång tid kvar? (ni anar inte vad trött jag är på att svara på den frågan och varje gång visa 90 med fingrarna alla 10 i luften 9 gånger...)

Lille O: Oh mamma Mia mamma que kallt det var! Som min lillebror i England när vi bodde där är vissa ord alltid italienska i svenskan, fast de för min lillebror var engelska. Que kommer av bara farten...

Lilla H: Kan vi inte stoppa tillbaka lille O i din mage igen mamma!!! Arg 6-åring som fick på nöten av störig lillebror.

Lilla H: Kan jag få gå till gästerna? Varje dag säger hon det. Fast hon menar till grannarna. Varje dag säger vi till grannarna menar du. Whatever får vi till svar.

Lille O: Papi istället för pappa. Ordet pappa säger han inte längre, kort och gott är exilpappan papi. Vi vet inte vart det kommer ifrån, det är nog egen påhittat.

Lilla H: På restaurang på exilpappans födelsedag till servitören: Grazie mi amore. Hela restaurangen skrattade och allra mest hon! Samma misstag gjorde jag för nu många månader sedan i tullen när jag skulle säga senore. Mi amore kommer av bara farten då vi använder det mycket hemmavid....

Over and out.

Åh jo, Britta på middag, härligt att se henne efter alla dessa sommarsemester veckor. Och allt är som det alltid varit. Tänk att det är så jämt. Allt som vanligt i Sverige. Allt som vanligt här. Inget är ännu vanligt i Locarno. Men snart blir det förhoppningsvis alldeles som vanligt där.

onsdag, augusti 23, 2006

Mi amore...


Tanti auguri!

Lugn morgon, lite jobb (tja ett måste tyvärr ju), en ros på bordet, en svensk flagga. Ja, vi har blivit patrioter som utlandssvenskar på födelsedagar. Små presenter då maken själv köpt sin egen present. Trist jag vet, men ibland blir vi så praktiskt oromantiska : /

Romantiken kändes dock av då vi åt lunch på Grand Hotel Tremezzo. Ah, alla turturduvor, åk dit : ) Poolen på vattnet, hotellet liknar ett slott, utsikten helt slående. Här kommer en liten liten sned glimt av dagens vy. Ah, de stabila 28 graderna och sol är ljuvliga och förgyllde såklart.

Sent eftermiddags dopp i Cernobbio då barnen kändes extra varma av ansträngningen att sitta stilla (nåväl) på det långa restaurangbesöket. Ett svalkande pustande dopp satt som pricken över i:et och vi gick inte därifrån förrän de ropade SE CHIUDE! Och jag glömde som alltid då jag försöker vara sådär kvinnlig och ta med mig en käck liten handväska, just den käcka lilla väskan...

tisdag, augusti 22, 2006

Bye bye Sweden

Bye bye Sweden tänkte jag när vänner mailade oss denna bild där exilpappan och jag vinkar hejdå. Från det underbara huset på Tynningö. Vem hade kunnat tro att vi skulle lämna vårt drömland bella Italia för ett annat land än vårt hemland? Allra minst vi.

Mentalt så är vi ett steg längre ifrån Sverige när vi byter land igen, men geografiskt ett stenkast närmare. Vi längtar efter att flytta, men njuter av de sista dagarna här. Det är inte tudelat, att flytta, det är för nära och italienskan pratas ju även dit vi ska, vännerna här besöker vi enkelt på helger. Allt man egentligen behöver ha med sig för att uppskatta Locarno är ögonen, där växer Camelia överallt, palmer, citronträd och lövträd blandat. Där glittrar Lago Maggiore grönt och alpernas grönska består året runt, dock pudrade på topparna med vitt.

Jag tror vi kommer att trivas med enkelheten att fungera/flytta in i/förstå systemet i Schweiz, det fyrkantiga kan kännas taggigt men även som en lättnad efter att ha stångats med den italienska administrationen i ett år. Vi skrattade i mjugg igår, då flyttfirman vi bokat i juni ringde och sa tyvärr senora, vi kan inte komma på måndag som utlovat, det blir på onsdag... Pricken över i:et kan man säga, efter ett år i total förvirring över hur saker och ting fungerar. DET skulle inte kunna hända i Sverige, eller Schweiz heller fördendelen, men bor man i Italien måste man vara som ett träd som böjer sig för vinden vid behov.

måndag, augusti 21, 2006

Tandfén

Den första tappade tanden las (las? lades?) igår i en vacker inhandlad liten hjärtformad ask. Från Indiska i Stockholm. Länge har lilla H varit beredd att den lilla mjölktanden skulle ge vika och ramla ut. Länge har vi talat om tandfén som kommer om natten och byter ut tanden mot en guldtia/2 auro mynt eller franc beroende på vilket land vi skulle vara i när den faller ur munnen. Att tandfén är blyg och rädd för att bli infångad och därför kommer om natten. Att vi inte vet exakt hur han/hon ser ut när de frågat om det. Att fén samlar på fina små vita mjölktander utan hål.

När lilla H var 4 år genomskådade hon tomten. Trots att vi rekryterat okänd granne till jobbet som tomte. Typiskt henne att genomskåda tyckte vi då. Men tandfén tror hon stenhårt på. Hon fullkomligen älskar allt som är lite magiskt. Winx, Potter, féer you name it.

Så kom lite ångest små pyrande i mig. Är det rätt att lura de små söta om féer, tomtar etc ? Eller ska man säga att det är en tradition bara? Men så chattade jag med pappa imorse. Som skrev att om vi inte har något vi tror på vore livet rätt trist. En tandfé kan väl vara lika bra som en Gud eller tomte? Eller kära goda godheten som jag tror på. Ja, tandfén får finnas kvar hos oss.

Det är högsommar. Värmeböljan ska stanna kvar länge säger meteon här. Barnen som lärt sig simma och åka skidor först är nu ute och cyklar, eller försöker cykla ska jag skriva. Samvetet hos en förälder är inte alltid helt rent (ha ha far from). Vi har knappt visat våra barn vad en cykel är.

söndag, augusti 20, 2006

Gluggen och blodad tand

Gluggen får mig att le varje gång den visar sig. Lilla H är så STOLT, tanden som varit lös hela sommaren ramlade loss, på samma ställe där hon lärde sig simma, nästintill på samma lilla kvadratmeter :)

Hon har visat sin tand för alla vid piscinan (poolen), och då de som jobbar där nu känns som vänner, fick hon den uppmärksamhet en sådan storhet som en tappad första tand förtjänar. Sen ville hon ringa. Till mormor/morfar/farmor trodde vi. Nej till Anki. Min bästis. De är för oförutsägbara de små : )

Vi har haft en lat dag. Vid poolen som så gott som ligger på lago di Como, med fantastisk magisk utsikt. Vi har dykt ner i vatten och i böcker. Ja hela dagen. Så har vi lagat mat som vi alla mmmm:ade högt till. Fläskmedaljonger, smörstekta morötter, lökringar och potatis och sås. Så bakade vi en kaka som grädde på moset.

Lille O sa idag att han längtar till den nya skolan och efter nya vänner. Underbart att höra. Och jag förstår honom, vi har varit lediga sen 28 juni och har två veckor kvar. Vi alla längtar så smått till vardagsrutiner. Lilla H säger att hon tror denna skola kommer bli kul, fast hon är nervös. Att börja ettan i ny skola i ny stad och på ett språk som du kan sådär frambringar nervositet. Självklart.

Men ack vad hon verkar stark. Hon berättar att hon kommer gå in och säga hej och räcka upp handen när hon förstår. Annars kommer hon inte räcka upp sin hand. Att hon faktiskt längtar till den stora skolgården som har allt från cyklar till handbollsplan till klätterställning. Till gymnastiken och engelskan. Hon älskar engelska. Men själva lektionerna längtar hon inte till för hon berättar att hon inte kan det man ska kunna i skolan. Som vaddå frågar jag? Läsa och skriva på italienska plus och minus eller vad det heter, svarar hon Jag förklarar att man är där för att lära sig det. Inte självklart för en nybliven 6 åring förstår jag nu. Och om solen och månen och alla planeterna i universum frågar hon mig. Ja och om dem svarar jag. Då vill jag lyssna noga säger hon. För du mamma vet inte ens hur stor jorden är, det kommer min fröken veta. Så bra, då får du lära mig det OCH italienska sen, om du vill svarade jag. Japp det kan jag, om du tänker lyssna och räcka upp handen mamma.

Lille O som är stolt över att bli äldst på dagis 4 1/2 år gammal berättar att han ska lära de små barnen att kniva maten, och att trösta dem när de gråter. Och säga till dem att de inte får slåss. Lille O som fullkomligen älskar bebisar och småbarn kommer nog göra precis det.

Jag börjar få en ro i att vi flyttar barnen igen, fan vad kloka barn är, anpassningsbara och fullkomligen härliga. Saknar den där lille tvillingen vi förlorade, skulle älska att vara en till. Kanske kära goda godheten kan slå sitt magiska spö och göra siffran 4 till fem. Kanske.

Exilpappan frågade mig om jag är nervös inför att byta land igen. Jag kände leendet växa och svarade ärligen och med höjda ögonbryn, nej inte alls. Så skönt att du är sån fick jag till svar. Jag har flyttat 28 gånger med nästa flytt och är knappt 34 år. Jag har en kamelonts personlighet när det handlar om att byta miljöer och till viss del språk. Jag ser fram emot det, ny stållen att upptåcka. Har blodad tand, på gott och ont. Men jag drömmer om den där sommarstugan i Stockholms skärgård. Jag vill ändå så en liten rot, om man nu kan det... En plats som vi alla känner igen och kan behålla tills den sista utav oss inte orkar med ett sommarhus långre. Någonstans att stoppa minnen i väggarna.

lördag, augusti 19, 2006

Städa ut och njut dag

Tänk det går att kombinera, vissa dagar lyckas man, andra känns kombinationen helt oförenlig.

Morgonen gick åt till att vi alla fyra gick igenom allt, varenda liten pinal och teckning i barnens rum. Där är inte bara väldigt städat utan med pedagogiskt och praktiskt i ordning. 4 påsar är bort sorterade, till organisationer. Till och med kläderna har fått sig en tuff granskning och pallrats om och bort. Ett rum helt klart inför flytten. Även de två badrummen (ja i Italien verkar alla hus ha ett badrum per sovrum) har vi gått igenom och kastat gamla tubar och slitna handdukar som aldrig används. Detta är perfekt inför min "Hålla i plånboken" höst. När allt är så sorterat och på rader vill man ju inte knöka in annat där : )

Lagom till lunch (ja italiensk tid 14.00) så åkte vi till Como, åt paninis i parken och lekte i stora lekparken. Fast barnen lekte inte i klätterställningarna etc. De hade en fantasilek på en stor sten, faktiskt hela tiden. Exilpappan och jag satt och pratade igenom allt med flytten. Allt har bara flytit på....

Efter lunch och lekstund tog vi en promenad ut på piren, där har vi aldrig tagit oss tid att gå förut. Där står gamla italienska herrar och fiskar små fiskar, storleksmässigt som sardeller. Som de friterar och har i sallad. Trots att jag frågade namnet på dem har jag redan glömt bort det. Lilla H och lille O gjorde som vanligt och gick fram till spänningen, pratade med "gubbarna" och stod fascinerat kvar bredvid en. Det var så där härligt att barnen var med honom och vi var för oss själva igen *S*. Gubben förklarade ditten och datten och tillslut när hans hink var full så sa han andiamo. Vi gick alla med honom. Till tre änder, en mamma och 2 barn. Ankmamman dök ideligen och djupt för att mata sina små. Han tog fram en tygpåse öppnade den och grävde fram en massa larver. Lilla H som älskar alla äckliga kryp bad om en handfull och så stood de och matade änderna. Lille O ville trots att man kan bli kladdig (som han avskyr) ha sina händer fulla med små krälande larver han med. Änderna strålande, exilbarnen skrattade och gubben lös.

Vi har ringt och sjungit "Tanti auguri" till M. Vi ska titta på en film. Vi försöker skynda på flytten med att tidigare lägga datumet. Vi känner oss redo och vill in i relativt god tid före skolstart och jobb. Vi väntar samtal från flyttfirman. Det hänger på dem, hustet i Locarno är redo. Under tiden vi inväntar att ta klivit in i ett nytt land, ny skola och omgivningar njuter vi av det som vi har här. Imorgon ska vi utforska Lecco, andra benet av Comosjön, det blir en dagsutflykt. Men först "ska bara" vårt sovrum och källaren få sig kritiska ögon med :)

fredag, augusti 18, 2006

Kapitalismens berg och dalbana

Åh som jag åker med, och barnen. Kapitalismen hägrar. BNP siffrorna jublar. Livet leker och magsyran pressas sakta uppåt.

För första gången i mitt liv vill jag frysa alla inköp. Bara därför att. Jag är trött på att konsumera. Riktigt less faktiskt. Att åka med i kapitalismens bergochdalbana. Är det så vi får endorfiner idag. Genom att köpa, handla, förvärva? 70-talisternas inne drog.

Såg allas leksaker i sommar, allas fina bilar, båtar, fina hus och sommarhus, soffor och kläder, smycken, väskor, tekniska prylar. You name it. We all want it. Och vi inte bättre än någon annan.

Men kanske har min makes nyfunna ovilja till att äga fast egendom smittat av sig på mig. Fast min smitta är nog tillfällig och mina symptom ter sig annorlunda.

Men nu ska jag utmana mig själv och krypa in i en liten kapitalistisk fristad. Utan att revolutionera för det. Men som en utmaning. Se hur det känns att faktiskt istället använda de höstkläder man redan har. Eller att inse att det går lika bra, bara man har känslan kvar. Att noga väga varje köp på kapitalist gatan. Vill ha pryl eller borde köpa pryl. Must have or only want?

Vi har "satt upp" nya regler för barnen. Så att vi slipper vill ha tjat. Fast det är bara lille O som vill ha av exilbarnen. Men i allafall. De får veckopeng varje söndag. Den får de hushålla med som de vill. Men för att köpa något måste de spara till det och veckopengen är inte stor. Men verkligen stor nog för en snart 5 och 6 åring. Fast för att komma fram till det var jag tvungen att tänka till. Varförinte mentaliteten ska väck. Sen regel nummer 2 är in and out metoden. En ny leksak in, en gammal trist bebisaktig eller så väljs ut. Läggs i en stor korg som sedan ges bort till kvinnojour eller dylikt vi hittar i Schweiz. Den känns bra. Avskyr att se massa leksaker. Båda vuxna barns och småbarns. Det blir så lätt överflöd och alla undrar hur det gick till.

De som känner mig kommer nog att skratta lite menade och små rått åt detta inlägg. Jag är inte fröken slösa (eller ehm kanske)men definitivt en fröken I kind of must shop. Till oss alla, ja faktiskt till alla jag håller kär. Present hit och dit. Åh snygga jackan, tröjan, jeansen, sitter så snyggt, must have. Fast det är en want to have. Utmaningen är min. Men haka på. BNP siffrorna jublar ändå vilket ju ÄR BRA för Sverige, det vill säga vi SKA handla mycket. Hm....

Jag utmanar mig själv i 2 månader. Bra början. Barnen har fått (se de får och får *S*) en almanacka där de själva ser när det är söndag, genom att vi kryssar över dag för dag och söndagen råkar ju vara röd och den kan även en icke läskunnig 4 åring utläsa. Så de ser när de ska ha utförst sina megastora sysslor för att få sin peng.

Måttlighet är trist. Men det finns något som heter klokhet med. Kanske ska man inventera sina saker och sina regler efter sommaren. En fräsch nystart. Eventuellt måste jag be maken ge mig veckopeng att hushålla med. Eller så ryggradslös är jag faktiskt inte. Jag ger mig själv min veckopeng. Så lämnar jag korten hemma förutom när det handlar om att handla mat. Japp, så får det bli. VIlket innebär at jag enkom antar halva utmaningen, eftersom jag lämnar verktygen hemma. Hm, måste tänka igenom detta igen.

Det enda jag ska köpa som inte är want to have är ett par stövlar denna höst. Bara för det ska jag jaga de perfekta bruna stövlarna. Allt annat ska jag vara blind för. Oh, jag känner en lättnadens prestations ångest. Ja faktiskt just det ; )

Så måste vi köpa en bil i höst. Det svider redan. Jag har ingen lust alls. Mina shoppargener har rymt. Jag älskar bilar. Kanske är det en sen begynnelse till 30 års kris. Som jag trott att jag galant surfat mig förbi.

torsdag, augusti 17, 2006

Su casa e mi casa

Så kan sommaren summeras lite kort. Vi har bott i hyrt sommarhus och hos vänner samt familj. Vi har lånat ut vårt hus till svenskar och norrmän. Nu är vi hemma igen. Hemma bäst, trots en massa fina semester minnen!

Exilpappan körde hem bilen. Lilla H och lille O och jag flög till Malpensa idag mitt på dagen. Vi kom fram samtidigt : ) Idag skrotade vi alla nymoderniteter som vi brukar nyttja vid flygningar och långkörningar. Pennor och papper och böcker visade sig vara nog för en resa. Varför köper man dessa portabla dvd:er etc? Vi hade en urmysig flygning barnen och jag. De hjälpte mig tom med italienskan på planet samt bärande av väskor.

Väl hemma "på vår gata" fick vi världens mottagande. Jag blev så överraskad av våra underbara italienska grannar! Senora och senor Giuglio vart så till sig med sina pussar och kramar och glada tillrop att de till och med lyckades låsa sig ute! *S* Så vi fick klättra över deras grind och släppa in det härliga äldre paret till sitt hus igen :) Alessandro busade med barnen och bekymmrade sig över att vi varit borta så länge och att det nu återstår så lite tid innan vi flyttar igen.

Det känns vemodigt. Som sjutton. Samtidigt längtar vi alla efter att vara installerade i vårt nya hus och ha börjat skola och jobb igen. Både exilpappan och jag "byter" jobb, jag har signat ett kontrakt till jul, något som känns väldigt utmanande, spännande och riktigt roligt. Lite läskigt med. Pga av ansvaret. Eller pga det egna ansvaret. Men jag resonerar som så att tror de att jag kan det jag skrivit på att göra så kan jag väl det... ; ) Exilpappan blir anställd i Schweiz men med Sverige som arbetsmarknad. Så vi båda kommer att resa denna höst till samma plats. Stockholm. Eftersom jag saknar mina små syskonbarn som jag vill se ofta känns det väldigt bra att få träffa hela min familj och mina närmsta vänner de dagar jag kommer befinna mig i Stockholm.

Lilla H har bekymrat sig idag för att resa till Italienskan igen, inte till landet Italien eller Schweiz. Men så väl på plats efter 6 veckor i Sverige pratade de båda obekymrat på italienska. Lilla H säger rätt ödmjukt till alla hon mött idag att hon visst pratar italienska men inte tutti... Men känslan hon minns av hur tufft det var i början här har på dessa få timmar inte visat sig vara detsamma med hur det kändes idag. Exilföräldrarna pustar ut....

Imorgon är det några timmars jobb och vi turas om med att göra små utflykter med barnen som är lediga tom den 4 september. Vi kommer ta tag i resterande administratration när det handlar om flytten och utflytten. Vi kommer att bli världsmästare på att flytta.... Vilken merit : /

Tack alla ni som läst troget i sommar trots mina korta och glesa inlägg, jag har läst alla kommentarer och ska svara när tid finnes. Men nu är vi exilfamilj igen och bloggen kommer att uppdateras bra mer oftare!

fredag, augusti 11, 2006

Vi är fortfarande i Svedala

På semestern ska man ju semestra. Varav vissa saker fått stå på vänt. Som bloggen.

Första året som utlandssvenskar på semester i Sverige har vi insett två saker. 1. Sverige är fantastiskt. 2. Det går inte att ha så många vänner på besök i ett sommarhus som vi haft, ej heller att kajka runt som irriga hönor. Vi är helt slut , )

Hönor har faktiskt haft ett stort inslag i vår semester. Lilla H lämnade sin lilla hack kyckling med tårar. Höns är verkligen att tänka på att skaffa. Barnen har lekt med dem otaliga timmar. Värsta barnvakterna : ) Kan man ha bara en? Färska ägg är inte att förakta och faktum är att det är hur rogivande som helst att sitta på en sten och titta på höns som irrar omkring. Riktigt komiska händelser inträffar. Jag ser hur detta låter, men va sjutton, jag menar det: höns är helkul.

Fest hela veckan. Goda vänner som bjuder in oss och som bjudit in alla andra och hans moster med. Fest hela tiden våra sista dagar i Sverige. På torsdag nästa vecka flyger vi hem. Nu längtar vi efter att bo i samma hus länge. Att hatta runt är det slut med detta år.

Stora händelser i sommar:

Lille O simmar 4 1/2 år. Fast mest under vattnet sen dyker han upp istället för ner och andas lite. 3 simtag under ytan, 2 över stilen.

Lilla H har en superlöstand. Den första.