fredag, september 29, 2006

Barnsligt utdrag kap 3.

-Veem är ni? frågade Alma-Linn, hon var inte så rädd nu, det var ju så små.
-Jag är Pjirr och det här är Pjorr sa den ena och pekade först på sig själv och sen på den andre.
-Pjiiirrr och pj-p-p-jorr? hon höll Bruna hårt hårt, tänk om de skulle ta henne igen! De kanske var starka som Pippi fast de var små. Men de hade snälla ögon tycka Alma.
-Just det Pjirr och Pjorr, sluta stamma tjejen, jag lovar dig att vi inte kan äta upp dig ens om vi vill. De båda små figurerna skrattade gott.
-Allllmmmma-Linn, förlåt, Alma-Linn heter jag. Hon sträckte fram sitt lillfinger för att skaka hand. Pjirr såg på Pjorr och Pjorr såg på Pjirr de nickade mot varandra och tog sedan hennes lillfinger och skakade den ivrigt med ett stort leende på läpparna.
-Kul att träffas Almis Palmis, har du något godis kanske, sa Pjirr.
-Va, godis?
-Ja godis, har du aldrig hört talats om godis, sa Pjirr irriterat. Pjorr slog Pjirr lätt i magen.
-Du måste ursäkta Pjirr, han kan vara lite oförskämd ibland, lyssna inte så mycket på honom. Om man inte lyssnar på honom brukar han rent av försvinna sa Pjorr och fnittrade.
-Pjorr är världens minsta Trul, det är därför han är så barnslig och måste vara kaxig förstår du men han växer om han äter lite mer, sa Pjirr och blängde på Pjorr.
-Trul, vad är det för något, sa Alma-Linn.
-Trular det är vi det, sa de i kör!
Innan Alma-Linn visste ordet av började de små trularna dansa och sjunga.

" Vi är två trular som på människor lurar när vi hål i deras väggar murar, vi är bara en och en halv centimeter och älskar allt vad kul heter! Vi lånar godis och kakor och allt annat smått och gott, och åt människorna vi lagar hål i väggarna så att det inte blir vått. Vi ser er men ni ser inte oss, sjung och rimma och rocka loss!"

När Pjirr och Pjorr sjungit färdigt kunde inte Alma-Linn låta bli att skratta, de små trularna var så små och roliga.
-Tjo och tjim och massor av rim, sa Pjorr och log. Gillade du vår lilla sång? Han satte sig på hennes kudde med de korta benen i skräddar ställning.
- Ja den var bra. Jag kan också en sång om mig själv, sa hon och sträckte på sig. När jag bodde hemma där jag alltid bott, innan mammas dumma jobba flyttade oss, fick vi på fritids skriva ett rim om oss själva. Ska jag sjunga den? frågade Alma-Linn.
-Ja, ja sjung sa Pjirr och Pjorr i kör!
-Ok, så här går den. ehhumm, Alma-Linn harklade sig "Almis är sex men sju den 15:e juli, då vill jag börja Tarzan skola för det tror jag är kuligt. Jag har en storasyster och en storebror, en lianmästare är vad jag vill bli när jag blir stor!" Amla-Linn sjöng för full hals och kände sig plötsligt jätteglad.
- Men du Amla-Linn, vad är Tarzanskola?
-Vet du väl, när man lär sig kasta sig i lianer.

-Vad är det för sång du sjunger Almis? Almas mamma klev plötsligt in i rummet.

Adapt to new contact....

Adapt to a new contact..... För att leka lite med ord.

I Italien köpte vi tonvis med adapters för våra svenska kontakter. Så varde ljus när vi lyckats lokalisera rätt adapters. Nu köper vi adapters för italienska kontakter samt för svenska, vissa ska in i samma uttag, adapter på adpater. Finns "elblocket" för utlandssvenskar, en adapter borde ha högt andrahandsvärde, främst i inskaffingssvårighet.

Vi lär väl ta med oss något sladdigt med Schweizisk kontakt med, vart vi nu ska bo härnäst. Virrvarr av kontakter och adapters. Varför finns det inte en universell standard? El är ju el liksom. Varför måste kontakterna variera från tjocka till smala till två och till tre. (för att inte tala om hur Englands kontakter och uttag ser ut...)

Två hål i väggen har ju vattenfall tutat i oss räcker. Nej, tre hål i väggen. Vissa väggar vill säga. Hur låter vattenfalls slogan internationellt? Two holes and an adapter?

torsdag, september 28, 2006

Amore....

Lilla H ritar mycket. Hon älskar att rita och lär sig dagligen att rita nya saker. Att skriva verkar med väldigt roligt. Flera gånger om dagen gissar hon stavning högt och prickar in bokstäverna väldigt korrekt. Hon verkar ha greppat att c på italienska låter som svenska k och prickar även in stavningen rätt på bägge språk.

Idag kom hon hem med ett vackert målat kort i ett kuvert. På kuvertet stod per la mamma. Inuti låg kortet där hon målat hjärtan med pilar i och blommor och vinglas : D Där stod Ti amo mamma!

Man smälter som en snögubbe i stark sol. Ljuvliga tid.

Imorgon ska hon på sin första skolutflykt. Att ha börjat skolan är ett sånt lyft för lilla H, hon stormtrivs och är glad glad glad. Och trött på kvällen. Trött av alla intryck, inlärning och nya bekantskaper.

Lille O kom hem med blåmärke i pannan. -Vad har hänt, frågade jag? -Jag gick in i en dörr som öppnades, svarade han med underläppen utstickande. -Flickorna kramade mig mamma. -Vilka flickor?- Lilla H och hennes kompisar. Vi var ute. -Sen blev jag glad!

Han är en liten tjejtjusare. Han dras till de större flickorna och ofta när vi hämtar honom står han bredvid en 9 åring och lyser....

onsdag, september 27, 2006

Barnsligt litet utdrag

-Märsta? Är du på rymmen tjejen? undrade farbröderna. Eller pojkarna, Alma-Linn var osäker, bäst att kalla dem för farbröder.

-Nää, men farmor bor där och hon är sjuk. Det var nog bäst att hitta på, så att de inte skulle skvallra för mamma och pappa. Annars skulle de säkert förbjuda mig att rymma, tänkte Alma-Linn.

-Jaså, tjejen hon är sjuk säger du, precis som i Rödluvan och vargen då va? Ha ha ha! skrattade farbröderna högt.

-Nää vet du vad, det där har ni fått om bakfoten för i Rödluvan så är det mormor som är sjuk inte farmor, sa Alma-Linn argt och satte armarna i kors.

-Oj då tjejen är påläst! sa den ena farbrodern. Han log stort.

-Hur gammal är du egentligen? Han lät snällare nu så Alma-Linn bestämde sig för att inte prata mera skrot, som farmor brukar säga.

-Jag heter Alma-Linn Carlsson men jag kallas för Almis, jag är 6 år men ser ut som 7, sa hon med klar och hög stämma.

-Hahaha! skrattade de båda grabbarna som tydligen tyckte att det var något roligt med det Alma-Linn sagt.

-Hörni, säg nu då åt vilket håll Märsta ligger för snart blir det mörkt ute och min kompis nalle är hemskt mörkrädd. Alma-Linn var arg nu och pekade på Bruna som låg i hennes ryggsäck men vars ben stack ut.

-Jaså, Alma-Linn, sa den ene medan den andre försökte hålla sig för skratt. Du är det din hund? Tror du inte att han har lite hemlängtan efter matte och husse? Han pekade på Sammy.

-Det har jag inte tänkt på, sa Alma-Linn och såg lite orolig ut.

-För den delen är det nog bäst att han glömmer dem ändå för de är slitt ångande galna förstår ni, svarade hon sen.

-Slitt ångande vaddå? lyckades den ena killen få fram i allt fnitter. Alma-Linn hade svårt att säga det där rätt, men hon tyckte ändå inte att det var roligt. Sitt ångande, eller spritt språngande. Något sånt var det i alla fall.

Jaa, galna, svarade Alma-Linn. Ni uppför er också lite galet tycker jag, är ni vuxna? Har ni druckit skrattmedel?

Farbröderna tittade frågande på varandra och brast än en gång ut i skratt.

-Nää, pappa har rätt, världen är full av galningar, nu får ni får ni säga åt vilket håll Märsta ligger, sa Alma-Linn argt. Den ena farbrodern lyckades i allt skratt peka ut en riktning.

Alma-Linn visslade på Sammy som var och nosade en bit bort, men ....oj....hon kunde vissla! Det skulle hon berätta för farmor! Alma-Linn, Bruna och Sammy cyklade i den riktningen som den stora farbrodern pekat. Alma-Linn visslade hela tiden medan hon cyklade. Hon hittade på en alldeles egen visselmelodi. Ffffffiiiiffffiiii fiiiii.

Trots att det var mitt i högsommaren så tyckte hon att det nästan började bli mörkt och hon blev ganska trött i benen av allt cyklande när hon kände efter.

-Jag undrar hur länge jag varit borta, tänkte hon. Hon önskade att hon kunde hur det där med klockan och tid fungerar. Alma-Linn hade nämligen en klocka på sig som hon hade fått av sin bror Jonathan. Men ingen hade haft tid att visa henne hur det där med tiden fungerar.

Ur utlandssvensktbarns barnamun

Lille O:
-Mamma, nog är väl en fot två foter (läs klart utländskt uttal på foter). Due betyder två mamma, fot betyder piede, uno piede due piedi mamma, vad svarar du?

-Två fötter, tack för översättningen.

-Inget mamma (niente = inget, men menar ingen orsak)
-Inget vaddå Ol, ingen orsak?
-Jag har ingen orsak att översätta mera åt dig.

I Skorpionens tecken...

Dunderförkylning. Öronvärk på flyg tur och retur. Möten med alvedon. Familjeträff med näsduk. Dop utan hörsel. Väl hemma skorpion i vardagsrum.

tisdag, september 26, 2006

Ibland läcker lite igenom

Det går inte att ställa två frågor i rad till lilla H eller lille O om vad de gjort i skolan eller hur det varit. Två frågor i rad är helt klart en för många. Så vi har backat, vi frågar om dagen varit bra, sen låter vi det sippra information när de själva vill.

Vid nattning läcker det alltid igenom lite om hur dagen varit. Jag älskar nattnings stunden. När man myser, pussas, läser och sen pratar. Lilla H nattade jag ikväll och hon berättade på italienska, för det är inte lätt att exakt återge vad som sas på svenska, när det sas på italienska, uppenbarligen. Idag hade fröken berömt lilla H framför hela klassen och sa att i ordning och uppförande har hon visat sig idag vara la piu brava (säger man så) och får därför gå först i kön ut på lunchrasten. Sen tjatade alla andra barnen om att få gå först, men fröken sa att idag går lilla H först, berättade hon. Jaha, att hon är ordningsam och sitter stilla är inte stora nyheter för oss. Att få höra små små saker i deras vardag är däremot stora nyheter för oss.

onsdag, september 20, 2006

Pepprad...

Lille O babblar och babblar, oavbrutet just nu. Tusen frågor pepprar han oss med. Man vill ju svara på allt förklara och ge näring åt nyfikenheten. Idag orkar jag inte. Febern slår ut den verbala förmågan. Jag lagar lunch och det känns som en bragd. Tänk före barn lagade man knappast lunch när man hade feber. Spagetti och köttfärs, river parmesan och skalar gurkstavar. Hur vill du ha din ragú O frågar jag, blandad eller bredvid varandra. -NEJ NEJ mamma, jag vill ha dem på bredvid varandra. Inte PÅ, bredvid, PÅ BREDVID.

-Ehh, kom min kärlek till den varma spisen ta tag i den varma kastrullen och ta fram din egen tallrik och häll. Det säger jag inte. Ej heller antyder. Men jag sätter mig i en hög på golvet och försöker ta sats att igen fråga, hälla, ställa fram.

-Men mamma, varför FÅR man feber, varför har du inte lagt min pasta bredvid köttfärsen? Varför är man hungrig egentligen? Kan man inte alltid äta frukost istället?

Tänk om man fick skriva istället. Älskling maila mig alla dina frågor så ska jag sekventiellt svara på dem. När det plingar till i din dator har du ett svar. Denna peppring gör mig bara stum och oinspirerande.

Idag längtar jag tills exilpappan och lilla H kommer hem och "tar över" vår lille älsklings "en miljon frågor" om dagen. Fast jag tror att han avverkat nästintill alla. Trots sin feber. Min bara ökar av hjärnverksamhet ; )

Resfeber...

Inte i ordets rätta bemärkelse kanske men i dess rätta betydelse. Lille O och jag ska till Sverige imorgon och vi har båda feber. Sen igår. Sover sover sover och tänker må bra imorgon.

Lille O ska vara hos sin mormor på fredag. Jag har möten hela dagen, till sen kväll. Min morbror kommer till Sverige på fredagen och jag ser mycket fram emot att träffa hela familjen. På lördag är det dop, lille William ska få sitt namn. Lille O har köpt Superman halsband, det finaste han kunde komma på att köpa. Jag och resten av exilfamiljen köpte något annat.

Lilla H och exilpappan blir hemma. Lilla H får helst inte ledigt från skolan och på lördag fyller hennes bästa kompis år i Cernobbio och de ser båda fram emot att träffas. Nästa resa hoppas jag kunna få sno med mig lilla H.

Lille O så förväntansfull att han knappt märker av att han har feber. Hur gör småbarn det? Verkar så friska fast de är sjuka? Beundransvärt..

söndag, september 17, 2006

Tjejmiddag på italienska...

Jag har konverserat på italienska en hel kväll. Konverserat då jag inte mött dessa tjejer förut, förutom två av dem, men de pratar danska med mig, aningens enklare. Engelska kan inte Ticineserna. Det blev ändå lite språksoppa men jag förstod bättre än jag vågat hoppas på och började snart prata på ordentligt. Jag blev hjälpt emellanåt men sa det jag ville få sagt ändå. Oerhört häftig känsla. Det går, efter ett år kan jag sitta på en italienskspråkig tjejmiddag!

Komiskt var dock blandingen människor, av åtta tjejer var 4 från Schweiz, en var från tyska delen men har bott här i 3 år nu och pratar bra italienska. En spanjorska som är gift med en dansk och som pratar perfekt danska. En heldanska och så var vi två svenskor. Min landsfrände pratar dock inte gärna ännu italienska men pratar flytande tyska. Alla andra kunde tyska. Tjejen från tyska delen av Schweiz kunde engelska men ingen annan schweizare kunde det. Så vi som är landsfränder förstod varandra sämst. Komiskt. Tyska är inte mitt gebit även om jag måste säga att när det pratas sakta är det rätt lätt att förstå andemeningen. När jag pratade italienska satt hon och inte förstod. Men så fanns det ju översättare till oss både lite här och var, eftersom det är svårt att prata på två språk samtidigt för oss landsfränder : ). Språksoppa, men interessan och rolig sådan. Sem slog vi klackarna i taket på dansgolvet, det var länge sedan och efterlängtat!

Lilla H ska imorgon få extra stöd i italienska. Skolan har mycket resurser här och hennes fröken kom till mig i förra veckan och sa att hon har bokat in Hannah 1 timme i veckan, en halvtimme åt gången två dagar i rad. För att öka hennes förståelse. Jag önskar jag fick vara med. Just nu skulle den där intensiv kursen sitta perfekt. Just nu har jag ingen tid att sittta annanstans än hemma där jag jobbar.

Lilla H ser fram emot sina italienska lektioner, lilla vännen, hon är så mån att bli italiensk språkig fullt ut. Här hemma övar vi veckodagarna som nu sitter perfekt på två språk, siffrorna upp till tjugo som hon haltar lite på italienska när hon får en slumpsiffra framför sig, fast hon räknar perfekt på bägge språken, långt. Ja vi övar hemma själva med, alltihopa tillsammans vilket med känns viktigt och kul. Vad nästa gemensamma lära sig övning blir funderar vi på. Kanske månaderna, årstiderna...Tips?

Lite bonus blir att lille O rabblar allt lika fort han med, det är så lätt att glömma bort att lära tvåan saker med, nu lär de sig samtidigt på italienska och han hör det dessutom på svenska samtidigt. Perfekt. På ett sätt kanske det är svårare för lilla H som redan kan på svenska, att lära om sig, eller lägga till. Lille O ifrågasätter inte att lära sig på två språk samtidigt. Vilken förmån.

Just nu monterar exilpappan och lilla H ett skrivbord till henne. Hon är stolt över det där skrivbordet som är bara hennes och som heter exakt som sin morbror. IKEA hittar på fina namn tyckte hon igår när den valdes ut : )

Lille O rantar som alltid runt med sina 6 dinosaurier, flyger, sparkar, far och helt plötsligt stannar den vilda leken och man hör en sockersöt röst säga : åh hej mamma är du här!? Så börjar leken innan jag hinner svara. Lille O:s värld verkar så intressan ibland : )

fredag, september 15, 2006

Örnästet...

Sitter på mitt "kontor", exilpappan kom in och sa, - hej där i örästet. Mitt kontor mitt örn näste, helt klart.

Det känns som jag sitter i ett litet bo och svävar i himlen. Molnen hänger utanför de stora fönstren, bergen bakom och vattnet och staden långt nedan. Örnar har sagolika vyer. Mitt örn näste är som gjort för att skriva en bok eller två : )

torsdag, september 14, 2006

Nytt språk

Danska. Ja efter bara dryga veckan här känner jag att jag lärt mig massor med danska här i Italienska delen av Schweiz. Kaxar till mig och kan nog skriva det på min meritlista.

Språk:

Svenska modersmål
Engelska modersmål
Franska god förståelse
Danska god förståelse
Italienska jobbar på det

Så går det när man har danska vänner, härligt språk tycker jag och är förvånad att jag förstår allt utan siffrorna så bra ; )
Om ett år ska det stå god förståelse i tal och skrift i italienska med, banne mig!

Jag?!

Vad konstigt livet är ibland. Om någon hade berättat att jag skulle bo i Schweiz för något år sedan hade jag inte trott på den personen. Så bor jag nu i Schweiz, ett land jag knappt vet något om och aldrig tänkt på att bostätta mig i. Lilleputlandet mitt i europa med alper och stränder och med 4 språk på bara 6 mijoner människor. Massa självbestämmande kantoner. Ungefär så mycket visste jag för ett år sedan. Jo bankland med. Ha! Jag i "Heidiland"? Jag måste erkänna att kanske är det bra att man inte känner till sammanträffanden och bananskal i förväg. Jag är väldigt impad av Schweiz so far, men hade nog varit en motsträvare om jag vetat om det tidigare.

Bara små saker som underlättar nu, jag kan fylla i med min skolfranska där italienskan tar stopp. Jag hör franska varje dag, tyska varje dag (inget fan tyvärr) och italienska med. Jag har gått över till att titta på italienska nyheter, då jag inte fattar de tyska alls. De franska har jag inte hittat. Engelsk TV finns tyvärr inte i vårt hus. Barnen våra små trotters rycker varken på axlar eller höjer på ögonbryn när andra pratar franska/tyska/italienska eller engelska på skolan. Helt normalt för dem : )

onsdag, september 13, 2006

En sked mot en kyckling

Onsdag. Lyxdag för barn i Schweiz. Det är lag på att man ska sluta skolan mitten av veckan före lunch. Så att de små barnen inte tröttas ut i den tuffa skolvärlden.

Jag hämtade barnen och gjorde en parisisk parkering med varningsblinkers på, mitt i en korsning, men på sidan. Nöden har ingen lag när det handlar om att parkera för mig. Tänk att det finns så ont om parkeringsplatser i södra europa. Tur att det finns varningsblinkers och lite struts mentalitet, annars kan ju barnen få vänta i timmar på att föräldrarna kanske kommer och hämtar.

Picnic och stranden. Ascona, vackra stora strand och vi tre, lite picnic. Lilla H gräver gångar och gör broar och fyller gångarna med vatten. Lille O badar, dyker. Jag sitter på filt och känner solen bränna. Hm, solskydd på. Det är 28 grader fortfarande.

Lilla H och lille O skrattar så gott åt mig. Jag blandar ihop orden liten sked och kyckling. Jag bad restaurangen om en liten kyckling till glassen. Bingo!

måndag, september 11, 2006

Sista kapitlet och Federer

Fatta, det bara kom till mig. Jag fick frågan "berätta fragment ur din barnbok" (ok, läs bok med en nypa salt...). Så bara kom det. Slutet. Padam! Att prata högt är ett gammalt brainstorming knep, många brainstorming möten har jag suttit på, båda på universitet och på jobbmöten. Men detta var min egen monolog och mitt egna brainstorming möte.

Så skrev jag ner de sista fyra sidorna här om kvällen. Men så fattas två kapitel som jag inte fått ner på ett bra sätt. Och sen massor med redigering. Sen när jag är klar kan jag kasta allt i papperskorgen. Men då har jag i allafall gjort det!

Tennis. En passion för mig. På tennisplan är jag en annan. Jag är nästan i meditativt tillstånd. Fokuserad, närvarande i nuet. Alla sinnen på men omvärlden bortkopplad. En ny passion, jag började som 30 åring och inbillar mig att jag skulle vara som Federer om jag börjat tidigt *S*

Danskan som jag mött här är tennisfanatiker, och en duktig sådan. Vi ska spela, stackars henne, jag en lyckans ost. Att ha en bra motspelare är värd sin vikt i guld.

Igår blev jag stolt över att ha flyttat in i Schweiz, vilken utklassning, vilken tennis. Schweiziska Federer rockar på tennisplan!

söndag, september 10, 2006

Jag = en ytis

Det slog mig idag. Som om jag fick en hård smäll i huvudet. Jag är en ytis. Äh, det är inte första gången jag är ytis. Jag har heller inga problem med att vara det. Som det mesta är det med på gott och ont. Men det är första gången jag känner mig som en ytis. Vad jag menar med det? Jo, våra barn talar fin italienska med värsta melodin, perfekt. Jag låter som en riktig ytis och kommer alltid att göra det... Att själv höra att man bryter är....jäkligt irriterande. Speciellt när man har barn som pratar långt bättreän en själv : ) Jag försöker stenhårt låta som en italienska, slänga till med den vackra melodin, betona näst sista vokalen. Men det går inte. På gott och ont.

Våra små barn är helt integrerade, vi föräldrar är verbalt handikappade. Bara att inse att jag alltid kommer att låta som en ytis... Släppa prestationsångesten. Och att jobba på att bli så integrerad som möjligt, uttalet till trots.

Vi är 3 skandinaviska familjer som bor här. Barnen talar skandinaviska med oss vuxna, vissa av dem i alla fall. Av 7 skandinaviska barn där två är svenska och 2 halv svenska halv danska och 3 hel danska och bor i italienska delen av Schweiz blir det språksoppa ibland. Lille O pratar bara italienska, danska blir för svårt att orka förstå tycker han. Lilla H kör på med en blandning. Men när barnen pratar med varandra är det italienska som gäller. Intressant.

Att vara baywatch morsa till 7 blonda barn var med ngt nytt. Tidigare har jag bara letat två blonda huvuden i vattnet och "lånebarnen" har jag fokuserat mer på. Idag var det ett virrvarr med små blonda kalufser som dök ner och upp. Efter 2 timmar som baywatch morsa var jag nästan yr i huvudet av att räkna om och om och nej... det var samma blonda kalufs, var är den 5:e? Så namnen med. Inga barn har väl väldigt vanliga namn men lille O har en namne i stora danske O. Det blev kort och gott O uno och O due. Det kom de på själva. Så hör jag mig själv ropa, ser du O due O uno?

I Paradiset

Vi får ett sms varje dag av L, en dansk som bor här och som man kan säga var den som lockade oss hit, på i alla fall ett sätt. På sms:et står det alltid x dagen i Paradiset/Lars. Idag var det då vår 10:e dag i Paradiset :)

Vi möttes nere i vackra Ascona, på den långa fina stranden och det fantastiska varma och rena vattnet. Hudern bränner lite efter idag. Det har kanske varit en 28 grader i skuggan och 25 grader i glaciärvattnet. Barnen har på stranden fått pröva alla möjliga olika sporter, kommunens smarta drag för att locka barn in i föreningsliv. Lilla H och lille O uppskattade båda tennis och gymnastiken mest, dansen med kanske.

Vi har grävt i sanden, badat, flygit i vattnet från långa bryggan, samlat stenar, kastat stenar, ätit glass och druckit öl. 3 Skandinaviska familjer som alla råkar leka bra ihop, barn som vuxen.

Det har varit en fantastisk helg, vår första helg i Locarno då vi inte står mitt i ett flyttlass med grejer. Och då vi än så länge känner oss på semester här i vår nya tillvaro håller vi med Lars, kanske är detta Paradistet ; )

fredag, september 08, 2006

Värmebölja...

Varmare än i Thailand i vintras. 37 grader idag, mamma mia!

Känns oerhört lyxigt att vi är bortbjudna redan här. Och att mamman till barnen vi ska hem till i eftermiddag ropade över axeln att vi skulle ta med badkläder. Det betyder pool! Oerhört tacksamt efter att ha jobbat inomhus i typ 30 graders värme och för de små barnen som säkert steks just nu på skolgården...

Jag har insett att om man någonstans och någongång ska ha pool är det här, när jag ändå drömmer kan jag även se hur bra en cabrolet gör sig i syd europa : )

Jag vaknar väl ur min dröm snart, när alptopparna är vita och bilen kall om morgonen. Men underbart med denna långa sommar. Från mars till slutet av oktober, man ska inte klaga även om kroppen svettas är humöret på topp!

torsdag, september 07, 2006

Stor och liten

Stor och liten på samma gång. Så svårt att vara rätt stöd ibland. Jag väger mina ord.

Lilla H satt på en bänk när jag hämtade. Jag såg att hon brottades med sig själv. Jag förstod precis, såg tendensen imorse vid lämning. Då var hon själaglad och höll sin nya favorit i handen, som var lika glad hon. Men jag såg den andra lilla tjejen som tittade under lugg och ville få tillbaka sin kompis, den som lilla H nu höll i handen. Sånt reder sig med tiden antar jag, att man lär sig leka tillsammans flera. Att man inser att flera kompisar är bättre än en.

Men lille O som har väldigt lätt för att närma sig andra barn och ha roligt, flög lyckligt på mig i med armarna utsträckta. Lilla H såg oss men lät oss gå till henne. Hon var nära tårarna men jag sa låt oss prata om en liten stund om det är ok? Minns själv att jag ogillade att gråta inför nya barn när jag var liten. Hon nickade, vi gick hand i hand till bilen.

Jag kramade henne länge. Hon grät lite. Hon sa att de andra tjejerna säger att hon får vara med. Men jag känner lilla H, hon är väldigt öppen men behöver lite tid för att ta plats. Hon är en bystander om hon inte tillges en plats, tills hon känner de hon är med. Så säger hon helt själv utan att jag sagt ett ord " jag vet mamma, jag ska inte gå och sätta mig om jag vill vara med, jag ska gå fram till andra eller hitta på något själv". Ibland fastnar jag på bänken bara. "Det är ok att sitta och vila sig, ta en stund för sig själv om man känner för det" svarade jag. "Fast jag känner inte för det, jag bara gör det för det är lätt att göra." Fast jag är inte själv, det är andra barn som sitter med. Och jag satt bara en liten stund. Men jag kände mig utanför.Mamma jag tror att när de lär känna mig så vill de vara med mig hela tiden med". Snörpning på mammajärtat....

Lille O sa "åhhhh mia sorella! Jag såg inte att du var ledsen, imorgon ska jag ha span på dig. Om jag är ledsen kommer du till mig och om du är ledsen kommer jag till dig. "

Sen var det över. Hon varken ville prata mer om det eller om annat. Nu leker vi sa hon bara helt sonika. Jag tänker rita, vad tänker ni göra?

Svårt med barn som är "stora mentalt" i små kroppar. Svårt att ta plats när man inte känner sig trygg i det. Men jag måste säga att hon gör mig stolt. Om än att mitt mammahjärta slår lite oroligt för henne. Det är bara 12 barn i klassen, och fyra av dem är flickor. Tre av flickorna är mognadsmässigt väldigt lika. Den fjärde börjar skolan ett år tidigt och känns väldigt liten med. Men lilla H har en kill kompis med berättade hon när jag nattade, så försvann hon upp i hallen och hämtade skolväskan. Ut kommer ett stort ritat utklippt hjärta. "Denna fick jag av killen med glasögon mamma, han som med gillar att rita!" Amore....

Lite orolig är jag, men ärligen tror jag inte att det kommer bli tufft för henne. Men jag ser att hon kämpar och lyckas med, det är inte bara nederlag, detta var det första och imorgon är hon hembjuden till den andra flickan. Den som tittar under lugg ; )

Som balsam för själen...















Det är varmt här i södra Europa. 32 grader exakt, just nu.

Jag jobbar och njuter av det. Att vara back in business.

Men mest njuter jag av denna utsikten. Som balsam för själen....

onsdag, september 06, 2006

Rally och non bravo GPS

Tänk att våra små flyttfåglar är kvittrande glada hela tiden! De älskar huset, de älskar skolan och sina fröknar. Båda säger sig redan ha hittat lite kompisar.

Jag lämnar på skolan, det är så varm atmosfär, man kliver in på skolgården som är enormt bra och där står man en stund om man vill eller så säger man hej till barnen. Lille O ska lämnas i sin klass men alla skolbarnen hämtas på gården 08.25 av sina fröknar. 08.15 ska alla barnen vara på skolgården, så de hinner leka av sig lite innan. Vi har varit där 08.00 och överlämningen blir lugn och rolig. Bra system….

Så kör jag ner barnen till skolan, exilpappan redan på affärsresa, hittade perfekt. Vi har även en liten GPS i bilen om fallet så inte skulle vara. Det känns som att köra bilrally ner för berget. När man passerat kurva 17 och möter en buss blir jag lite nervös men det går, bara man nästintill svänger stillastående. Ner ok, upp gillar jag inte, då får jag svindel känslor. Hoppas jag vänjer mig…

Så ska jag idag köra hem. Jag hittar ju ingenstans ännu. Jag sätter på lilla GPS:en, det är bara 5 minuters bilväg hem men man kan inte köra hem samma väg. Jag lotsas in på enkelriktade gator, om och om igen. Sedan upp på motorvägen, ehm känns helt galet. Vänder om, lotsas tillbaka. Svär högt. Känner inte igen mig, kör på käänsla. Vilket är urdumt då jag vet om att jag inte har något vidare lokalsinne… Hamnar helt fel. Efter en timme i bilen ringer jag exilpappan och svär lite åt honom. Ehm, han pratar lugnt tillbaka. Schysst, jag står nämligen på ett berg där vägen plötsligt tog slut. Och temperamentet med det. Väl hemma 1 timme och 25 minuter senare är jag glad igen och exilpappans humör efter utskällningen (obefogade) verkar som vanligt helt oberörd, pust...

Nu är jag i samma sits igen,som jag ofta funnit mig i. Ensam i ett land där jag inte hittar med två små barn denna gång. Svär lite att exilpappan reser efter 5 dagar på plats. Men samtidigt så är det ingen fara för mig. Fast det vore skönt att någongång ha tid att gå och köra runt att hitta lite. Just nu hittar jag till barnens skola, men inte hem. Alltid nåt….

måndag, september 04, 2006

Prima....succé!

Lång utandning. Riktigt lång... Minns själv känslan i magen när jag klev in på en ny skola som barn. Spänning, nervositet, förväntan, rädsla. I en salig blanding.

Lilla H började la prima idag, första klass, i en ny skola i Locarno Schweiz. Hon var en salig blandning av alla de känslor nämnda ovan. Men hon lös som en liten sol, ibland gick den lilla solen i ögonen bakom snabba mörka moln. Det var som att se på en film, bara att titta in i min dottras ögon där på skolgården.

Vi fick följa med in i klassrummet så här första dagen. 12 små spända barn tittade tillbaka på oss där vi stod, 24 ögon som alla väntade på att vi skulle gå. Så kändes det. Buona giornata di tutti sa vi unisont på föräldrasidan. Buon lavoro ekade lilla H högt tillbaka :)

Vi gick. Lille O sa hej hej papi till exilpappan efter bara 4 minuter på förskolan. Han gick. Vi möttes vid bilen. Världens kortaste inskolning. Kunde det vara möjligt att det skulle gå så enkelt denna gång? Efter Italien tiden var vi beredda på ett nytt halvår med pepping och stöttning.

VI hämtade 16.15. Åtta timmar efter vi lämnat de små söta. Jag var spänd och förväntansfull.

Vi mötte två små telingar som sprudlade av glädje. DET ÄR EN SUPERBRA SKOLA MAMMA ropade lille O. Lilla H gav mig en otydlig millisekunds blick. Is i magen. Låt henne tala först .Så sprack hela hon upp i ett enda stort leende. Det är JÄTTEKUL i skolan mamma!

Vi firade med varsinn stor glass, denna första skoldag. Vi har fått en drömstart, en start jag inte ens vågat hoppas på.

Nu sover de sött sedan 19 tiden. De var trötta. Men glada. Som varje förälder önskar sitt barn att vara vid nattning. Jag kliade på små barnaryggar. Som svar blev, mamma vi ska väl tillbaka till skolan imorgon? Snälla....

söndag, september 03, 2006

Djupdykning....

Att ta ett långt djupt andetag. Att dyka långt långt ner.

Tiden känns som den står stilla, fast den faktiskt rinner iväg.

Väl uppe vid ytan igen, en lång utandning och ett nytt andetag. Man ser sig omkring, vart är jag? Alla sinnen har på något sätt laddats om. Fast de inte stängts av alls, bara använts annorlunda.

Som om luktsinnet satts på för första gången känner jag nu en varmare doft, renare. Och luftpassagen som gick igenom mina lungor vid första andetaget här är klassad som en av de renaste i världen.

Synintrycken är nya, fast ögonen tidigare varit vidöppna, över som under ytan. Nya vyer presenteras, här är det höjd, berg och vatten, fallskärmshoppare, vart jag än vänder mig.
Här på 200 meter över Lago Maggiore, 400 meter över vattnet ser man nedan en miljon lampor om kvällen, månljus och stjärnor.

Ljuden är annorlunda, nya kyrkklockor som plingar på med ny ton än tidigare bekant, helikoptrar istället för hydroplan hörs och tyska blandat med italienska.

Känslan i det nya huset är efter djupdykningen förvånansvärt... riktigt bra.
Vi kommer bra överens, huset och vi. Så här i början.

Smakerna nya, mjölken god och chokladen den bästa. Ölen för stark och vinet hämtar vi nog i Italien. Utbudet på nya smaker är stort efter ett besök igår vid mataffär, vi har inte ens börjat lära oss vad vi tycker om här. En resa jag älskar, att smaka mig fram, att i affären välja en konstig produkt som man knappt vet vad det är, för att sedan gilla eller förkasta.

Det sjätte sinnet säger mig att det kommer bli bra. Att den senaste djupdykningen som jag finner en flytt att vara, är värd all sin tid och effort.

Vi är på plats i Schweiz, allt är nytt och imorgon börjar vardagen. Första klass för lilla H, en stor dag. Lille O blir störst på nya förskolan. Jag börjar mitt nya jobb. Möblerna trängs på varandra men vi verkar alla lugna och den rena luften verkar ha en lugn inverkan på oss alla. Vi har tytt den långa listan från skolan, små tygpåsar med tandborste och linneservetter packade. Morgondagen känns välkommen.