Exil-mamman

Nyöppning!

2006-10-17T20:48:00.000+02:00

http://vardagsglimt.blogspot.com/

Få se om jag behåller namnet eller ändrar det på vägen. Fortsätt gärna komma med kommentarer. Tack Sunflower!

Konstens alla regler

2006-10-17T13:00:00.000+02:00

En härlig flexibel spelplan. Jag med är en spelare inom konstens alla regler. Små små texter har jag vissa kvällar suttit ned och "författat". Ord som bränns eller bara känns. Vad ska jag kalla den bloggen där jag vill lägga ut mina små korta glimtar av vardag och tankar. Jag kommer inte på det. Var dags glimt skrev jag häromdagen. Kan man heta så? Inget som bränns men som kanske känns. Tips så kommer snart en ny exilmamma där jag bara skriver som mig själv. Tips? Tips? Tips?

(tänk att det fortfarande glimtar in personer här fast jag stängt, jag hoppas ni som gör det har frön till min idétorka!)

; )

a presto!

Både tid och lust finns men sätter ändå punkt

2006-10-05T11:47:00.000+02:00

Jag känner att jag är klar. Vi blev vagabond bloggen, utan att själva veta om det. Stockholm-Italien-Schweiz på ett år. Och vidare kommer vi att flytta. Men kanske först om några år. Här känns det bra. Som ett fantastiskt ställe att låta barnen växa upp, dessa småbarns år. Som ett fantastiskt ställe i södra Europa att vistas i. Klimatet, kulturen, maten och alper och stränder. Vi kommer att utnyttja alla naturtillgångar etc maximalt under vår tid här. Och vi kommer alltid att ta tillvara på språket italienska, vart vi än kommer att befinna oss.

Skolan är fantastisk och vi börjar "göra vänner" alla fyra här. Vi besöker Como varannan vecka och våra vänner där kommer med till oss. Vi pratar nu italienska ok vi som är över 33, de små barnen pratar nästintill flytande. Vi har lärt oss vissa osynliga koder och vi har svetsats samman oerhört som familj. Men det med har jag skrivit om. Och röda små rosetter vi knutit på vår gemensamma livstråd som familj ska jag fortsätta att skriva om, men i min privata dagbok.

Min blogg blev ett år gammal. Jag älskar att skriva och tid och lust finns till att fortsätta. Men bloggen om hur det känts att flytta utomlands med barn tror jag är slut nu. Imorgon fyller jag 34 år, i underbara oktober. Imorgon kommer jag inte att blogga här. Jag stänger denna bloggen. Den känns plötsligt för privat, det har ramlat in massa nya besökare. Jätteroligt! Men min intigritet slog samtidigt larm. Jag vill inte lämna ut barnen och jag känner att jag går balansgång där och ibland är det nog trespassing. Nu har jag skrivit om vår anpassning till ytisfamilj, om att bo i Italien och nu i södra Schweiz, att flytta utomlands med barn och alla dess utmaningar.

Jag dyker kanske upp igen, men som bara jag. Bara för att skriva. Om min kärlek till ord och dess innebörd.

Jag dimper in hos mina favvobloggar som betraktare och för att ibland lämna en kommentar. Och hoppas att alla andra inte tar samma beslut som mig. TACK alla ni som besökt Exilmamman. Ni osynliga men främst ni synliga. Tänk 100 besökare om dagen, jag menar så många "känner" jag ju inte! (och inser att det är ett litet antal jämfört med de "stora" bloggarna)Jag kommer alltid att vara nyfiken på vem du är som läst här ; ) Och tack ni som berikat genom många fina härliga och roliga kommentarer!

Indraget patent...

2006-10-04T22:50:00.000+02:00

Jag resignerar. Lilla H har en skön 6 års "kris". Humörssvängningar a la Fittipaldi snabba . Jag har jag inte längre patent på sköna sväningar i humöret i vår familj. Jag är omkörd, hon är grymt snabb i svängarna och rivstartar ibland ända in i mål.

Jag behöver lägga näsan i blöt. Hos Anna Wahlgren eller någon annan. Jag ska även ansöka om nytt patent, det är lättare att växla upp och ner än att vara däckbytare! Men jag inser att jag numer får ha blåstället på och justera gas och broms vid behov i typ 18 år till....

Flygande pianon och nunnor på stavgång

2006-10-04T09:55:00.000+02:00

Jag ogillar att bo i homogena områden. Det tråkar ut mig. Får mig att sucka. Jag uppskattar multikulti och att få inblick i och intryck av och närhet till allt vad multikulti innebär.

Nunnor såg jag aldrig i Stockholm eller i "vår" förort i stor Stockholm. Jag har aldrig förut pratat med en nunna när jag tänker efter. Här ser man nunnor på stavgång, i trupp kacklandes som vilken stavgångs trupp som helst. Så klart. Deras stavgång är ju inte annorlunda än någon annan grupps stavgång. Att lära mig själv och barnen respekt för olikheter som i sin tur väcker intresse för olikheter känns viktigt för mig, för att inte bli så trångsynt. Tro kultur kroppsspråk språk mat you name it. Berikas med det bästa från allas världar, en maträtt kanske, ett ord, en gest, en tro.

Just nunnorna här får mig att le dagligen, ibland att tårögdas. Som när de berömmer våra barn för att så snabbt vara en självklar del av skolan, som om de alltid gått där. Som när de berömmer deras vackra italienska uttal och hur italienskan så snabbt förbättrats. Och lika förvånad blir jag varje morgon när jag ser dem sparka boll med barnen. Fördomarna jag inte visste jag hade om nunnor börjar nu suddas bort. Gud och Jesus har de aldrig nämnt för oss. Jag har bara hört den lilla nunnan på 148 cm ropa min gud när hon fick en boll hårt på benet. För att sedan skratta.

Flygande pianon. Nej det faller inte undermultikulti men under olikheter. Främst då i terräng och kostnad. Här fraktas allt med helikopter. Vips flyger en grävskopa över vårt hus för att nästa sekund frakta ner ett piano. Så fort jag hör en helikopter snurra glor jag storögdt ut!

Vart kan jag träffa Jesu (Jesus)?

2006-10-03T21:28:00.000+02:00

Tänk om man fick krypa in i sina barns hjärnor, eller att man kunde ladda ner en fil från dem och knäcka lösenorden som skyddar informationen, för att förstå vart filen kom ifrån och hur den faktiskt programmerades. För man inser snabbt som förälder att vi hanterar information olika, barn och vuxna.

Lilla H höll precis på att somna i soffan då vi hade en rejäl storm nyss, där blixten slog ut all el och kvällens mörker blev skrämmande för de små barnen. Vi hade tända ljus i öppna spisen och på bordet, så att de kunde somna in utan att vara rädder för mörkret, här i stormens öga.

Ögonen var slutna på lilla H men så satte hon sig upp, raklång. -Vart kan jag träffa Jesu, det lilla barnet i mammans famn? Klarvaken, pigga frågande ögon. -Ehm, vännen vissa tror att Jesus finns i himlen, men att han bodde på jorden för många år sedan. I kyrkan kan man se bilder av honom, hur vissa tror att han såg ut. Jag la mig bredvid henne en stund i soffan. -Älskling har ni pratat om Jesus i skolan? - Nej mamma, men jag har sett honom på bild, Jesu är en bebis. Sen somnade hon.....

Jag tror ju på kära goda godheten. Det vore lättare att få frågan vart man träffar "hon".

Benvenuto Ottobre...

2006-10-02T17:43:00.000+02:00

Oktober. October. Ottobre.
Gunga. Swing. Altalena.
Balans. Balance. Bilancio.
Morgonstund, oöversättbart.
Precious, ett fantastiskt vackert oöversättbart ord.
Lagom, ett behändigt balanserat oöversättbart ord.

Det gungar ord, tusentals ord i min hjärna. Bildar mening i klunga. Står vackra ensamma. Fantastiska ord, på flera språk, ibland samtidigt.Precious words. Ibland är det som Kajsa Vargs soppa, en oduglig blandning som får pricken över i:et kanske tackvare ordet spik.

Jag älskar oktober. Ordens månad. Böckerna travas och traven minskar. Tusentals ord registreras och vissa landar och känns av. Bränns. Läsning under ljusa lågor. Lågor från ljus. Ofta långt in i mörkrets timmar.

Syskonkärlek

2006-10-02T09:33:00.000+02:00

Huxflux vid frukostbordet:

Lilla H: O jag ska inte gifta mig med dig när jag blir stor, det vet du väl nu?
Lille O: Hm, men jag vill gfta mig med dig.
Lilla H: Nej jag ska gifta mig med någon annan förstår du väl, man gifter sig inte med sin bror.
Lille O: Ja ja, det där kommer du att glömma bort om några år. Rösten är ovanligt mogen :)

Lille O är fenomenal på att slippa förlora en argumentation även om den är light light. Och att få oss andra att skratta och sluta argumentera med honom....

Sen gick de små ut ur dörren och hoppade in i bilen efter att ha blåst en slängkyss till sin mamma. Precis som vi hade det om morgonen i Sverige, två glada barn gick gladeligen till dagis. Vi som upplevt annat i Italien känner värmen inombords av att de så gladeligen vill till skolan.

Barnsligt utdrag kap 3.

2006-09-29T15:50:00.000+02:00

-Veem är ni? frågade Alma-Linn, hon var inte så rädd nu, det var ju så små.
-Jag är Pjirr och det här är Pjorr sa den ena och pekade först på sig själv och sen på den andre.
-Pjiiirrr och pj-p-p-jorr? hon höll Bruna hårt hårt, tänk om de skulle ta henne igen! De kanske var starka som Pippi fast de var små. Men de hade snälla ögon tycka Alma.
-Just det Pjirr och Pjorr, sluta stamma tjejen, jag lovar dig att vi inte kan äta upp dig ens om vi vill. De båda små figurerna skrattade gott.
-Allllmmmma-Linn, förlåt, Alma-Linn heter jag. Hon sträckte fram sitt lillfinger för att skaka hand. Pjirr såg på Pjorr och Pjorr såg på Pjirr de nickade mot varandra och tog sedan hennes lillfinger och skakade den ivrigt med ett stort leende på läpparna.
-Kul att träffas Almis Palmis, har du något godis kanske, sa Pjirr.
-Va, godis?
-Ja godis, har du aldrig hört talats om godis, sa Pjirr irriterat. Pjorr slog Pjirr lätt i magen.
-Du måste ursäkta Pjirr, han kan vara lite oförskämd ibland, lyssna inte så mycket på honom. Om man inte lyssnar på honom brukar han rent av försvinna sa Pjorr och fnittrade.
-Pjorr är världens minsta Trul, det är därför han är så barnslig och måste vara kaxig förstår du men han växer om han äter lite mer, sa Pjirr och blängde på Pjorr.
-Trul, vad är det för något, sa Alma-Linn.
-Trular det är vi det, sa de i kör!
Innan Alma-Linn visste ordet av började de små trularna dansa och sjunga.

" Vi är två trular som på människor lurar när vi hål i deras väggar murar, vi är bara en och en halv centimeter och älskar allt vad kul heter! Vi lånar godis och kakor och allt annat smått och gott, och åt människorna vi lagar hål i väggarna så att det inte blir vått. Vi ser er men ni ser inte oss, sjung och rimma och rocka loss!"

När Pjirr och Pjorr sjungit färdigt kunde inte Alma-Linn låta bli att skratta, de små trularna var så små och roliga.
-Tjo och tjim och massor av rim, sa Pjorr och log. Gillade du vår lilla sång? Han satte sig på hennes kudde med de korta benen i skräddar ställning.
- Ja den var bra. Jag kan också en sång om mig själv, sa hon och sträckte på sig. När jag bodde hemma där jag alltid bott, innan mammas dumma jobba flyttade oss, fick vi på fritids skriva ett rim om oss själva. Ska jag sjunga den? frågade Alma-Linn.
-Ja, ja sjung sa Pjirr och Pjorr i kör!
-Ok, så här går den. ehhumm, Alma-Linn harklade sig "Almis är sex men sju den 15:e juli, då vill jag börja Tarzan skola för det tror jag är kuligt. Jag har en storasyster och en storebror, en lianmästare är vad jag vill bli när jag blir stor!" Amla-Linn sjöng för full hals och kände sig plötsligt jätteglad.
- Men du Amla-Linn, vad är Tarzanskola?
-Vet du väl, när man lär sig kasta sig i lianer.

-Vad är det för sång du sjunger Almis? Almas mamma klev plötsligt in i rummet.

Adapt to new contact....

2006-09-29T15:00:00.000+02:00

Adapt to a new contact..... För att leka lite med ord.

I Italien köpte vi tonvis med adapters för våra svenska kontakter. Så varde ljus när vi lyckats lokalisera rätt adapters. Nu köper vi adapters för italienska kontakter samt för svenska, vissa ska in i samma uttag, adapter på adpater. Finns "elblocket" för utlandssvenskar, en adapter borde ha högt andrahandsvärde, främst i inskaffingssvårighet.

Vi lär väl ta med oss något sladdigt med Schweizisk kontakt med, vart vi nu ska bo härnäst. Virrvarr av kontakter och adapters. Varför finns det inte en universell standard? El är ju el liksom. Varför måste kontakterna variera från tjocka till smala till två och till tre. (för att inte tala om hur Englands kontakter och uttag ser ut...)

Två hål i väggen har ju vattenfall tutat i oss räcker. Nej, tre hål i väggen. Vissa väggar vill säga. Hur låter vattenfalls slogan internationellt? Two holes and an adapter?

Amore....

2006-09-28T20:34:00.000+02:00

Lilla H ritar mycket. Hon älskar att rita och lär sig dagligen att rita nya saker. Att skriva verkar med väldigt roligt. Flera gånger om dagen gissar hon stavning högt och prickar in bokstäverna väldigt korrekt. Hon verkar ha greppat att c på italienska låter som svenska k och prickar även in stavningen rätt på bägge språk.

Idag kom hon hem med ett vackert målat kort i ett kuvert. På kuvertet stod per la mamma. Inuti låg kortet där hon målat hjärtan med pilar i och blommor och vinglas : D Där stod Ti amo mamma!

Man smälter som en snögubbe i stark sol. Ljuvliga tid.

Imorgon ska hon på sin första skolutflykt. Att ha börjat skolan är ett sånt lyft för lilla H, hon stormtrivs och är glad glad glad. Och trött på kvällen. Trött av alla intryck, inlärning och nya bekantskaper.

Lille O kom hem med blåmärke i pannan. -Vad har hänt, frågade jag? -Jag gick in i en dörr som öppnades, svarade han med underläppen utstickande. -Flickorna kramade mig mamma. -Vilka flickor?- Lilla H och hennes kompisar. Vi var ute. -Sen blev jag glad!

Han är en liten tjejtjusare. Han dras till de större flickorna och ofta när vi hämtar honom står han bredvid en 9 åring och lyser....

Barnsligt litet utdrag

2006-09-27T22:55:00.000+02:00

-Märsta? Är du på rymmen tjejen? undrade farbröderna. Eller pojkarna, Alma-Linn var osäker, bäst att kalla dem för farbröder.

-Nää, men farmor bor där och hon är sjuk. Det var nog bäst att hitta på, så att de inte skulle skvallra för mamma och pappa. Annars skulle de säkert förbjuda mig att rymma, tänkte Alma-Linn.

-Jaså, tjejen hon är sjuk säger du, precis som i Rödluvan och vargen då va? Ha ha ha! skrattade farbröderna högt.

-Nää vet du vad, det där har ni fått om bakfoten för i Rödluvan så är det mormor som är sjuk inte farmor, sa Alma-Linn argt och satte armarna i kors.

-Oj då tjejen är påläst! sa den ena farbrodern. Han log stort.

-Hur gammal är du egentligen? Han lät snällare nu så Alma-Linn bestämde sig för att inte prata mera skrot, som farmor brukar säga.

-Jag heter Alma-Linn Carlsson men jag kallas för Almis, jag är 6 år men ser ut som 7, sa hon med klar och hög stämma.

-Hahaha! skrattade de båda grabbarna som tydligen tyckte att det var något roligt med det Alma-Linn sagt.

-Hörni, säg nu då åt vilket håll Märsta ligger för snart blir det mörkt ute och min kompis nalle är hemskt mörkrädd. Alma-Linn var arg nu och pekade på Bruna som låg i hennes ryggsäck men vars ben stack ut.

-Jaså, Alma-Linn, sa den ene medan den andre försökte hålla sig för skratt. Du är det din hund? Tror du inte att han har lite hemlängtan efter matte och husse? Han pekade på Sammy.

-Det har jag inte tänkt på, sa Alma-Linn och såg lite orolig ut.

-För den delen är det nog bäst att han glömmer dem ändå för de är slitt ångande galna förstår ni, svarade hon sen.

-Slitt ångande vaddå? lyckades den ena killen få fram i allt fnitter. Alma-Linn hade svårt att säga det där rätt, men hon tyckte ändå inte att det var roligt. Sitt ångande, eller spritt språngande. Något sånt var det i alla fall.

Jaa, galna, svarade Alma-Linn. Ni uppför er också lite galet tycker jag, är ni vuxna? Har ni druckit skrattmedel?

Farbröderna tittade frågande på varandra och brast än en gång ut i skratt.

-Nää, pappa har rätt, världen är full av galningar, nu får ni får ni säga åt vilket håll Märsta ligger, sa Alma-Linn argt. Den ena farbrodern lyckades i allt skratt peka ut en riktning.

Alma-Linn visslade på Sammy som var och nosade en bit bort, men ....oj....hon kunde vissla! Det skulle hon berätta för farmor! Alma-Linn, Bruna och Sammy cyklade i den riktningen som den stora farbrodern pekat. Alma-Linn visslade hela tiden medan hon cyklade. Hon hittade på en alldeles egen visselmelodi. Ffffffiiiiffffiiii fiiiii.

Trots att det var mitt i högsommaren så tyckte hon att det nästan började bli mörkt och hon blev ganska trött i benen av allt cyklande när hon kände efter.

-Jag undrar hur länge jag varit borta, tänkte hon. Hon önskade att hon kunde hur det där med klockan och tid fungerar. Alma-Linn hade nämligen en klocka på sig som hon hade fått av sin bror Jonathan. Men ingen hade haft tid att visa henne hur det där med tiden fungerar.

Ur utlandssvensktbarns barnamun

2006-09-27T22:23:00.000+02:00

Lille O:
-Mamma, nog är väl en fot två foter (läs klart utländskt uttal på foter). Due betyder två mamma, fot betyder piede, uno piede due piedi mamma, vad svarar du?

-Två fötter, tack för översättningen.

-Inget mamma (niente = inget, men menar ingen orsak)
-Inget vaddå Ol, ingen orsak?
-Jag har ingen orsak att översätta mera åt dig.

I Skorpionens tecken...

2006-09-27T08:28:00.000+02:00

Dunderförkylning. Öronvärk på flyg tur och retur. Möten med alvedon. Familjeträff med näsduk. Dop utan hörsel. Väl hemma skorpion i vardagsrum.

Ibland läcker lite igenom

2006-09-26T20:55:00.000+02:00

Det går inte att ställa två frågor i rad till lilla H eller lille O om vad de gjort i skolan eller hur det varit. Två frågor i rad är helt klart en för många. Så vi har backat, vi frågar om dagen varit bra, sen låter vi det sippra information när de själva vill.

Vid nattning läcker det alltid igenom lite om hur dagen varit. Jag älskar nattnings stunden. När man myser, pussas, läser och sen pratar. Lilla H nattade jag ikväll och hon berättade på italienska, för det är inte lätt att exakt återge vad som sas på svenska, när det sas på italienska, uppenbarligen. Idag hade fröken berömt lilla H framför hela klassen och sa att i ordning och uppförande har hon visat sig idag vara la piu brava (säger man så) och får därför gå först i kön ut på lunchrasten. Sen tjatade alla andra barnen om att få gå först, men fröken sa att idag går lilla H först, berättade hon. Jaha, att hon är ordningsam och sitter stilla är inte stora nyheter för oss. Att få höra små små saker i deras vardag är däremot stora nyheter för oss.

Pepprad...

2006-09-20T14:01:00.000+02:00

Lille O babblar och babblar, oavbrutet just nu. Tusen frågor pepprar han oss med. Man vill ju svara på allt förklara och ge näring åt nyfikenheten. Idag orkar jag inte. Febern slår ut den verbala förmågan. Jag lagar lunch och det känns som en bragd. Tänk före barn lagade man knappast lunch när man hade feber. Spagetti och köttfärs, river parmesan och skalar gurkstavar. Hur vill du ha din ragú O frågar jag, blandad eller bredvid varandra. -NEJ NEJ mamma, jag vill ha dem på bredvid varandra. Inte PÅ, bredvid, PÅ BREDVID.

-Ehh, kom min kärlek till den varma spisen ta tag i den varma kastrullen och ta fram din egen tallrik och häll. Det säger jag inte. Ej heller antyder. Men jag sätter mig i en hög på golvet och försöker ta sats att igen fråga, hälla, ställa fram.

-Men mamma, varför FÅR man feber, varför har du inte lagt min pasta bredvid köttfärsen? Varför är man hungrig egentligen? Kan man inte alltid äta frukost istället?

Tänk om man fick skriva istället. Älskling maila mig alla dina frågor så ska jag sekventiellt svara på dem. När det plingar till i din dator har du ett svar. Denna peppring gör mig bara stum och oinspirerande.

Idag längtar jag tills exilpappan och lilla H kommer hem och "tar över" vår lille älsklings "en miljon frågor" om dagen. Fast jag tror att han avverkat nästintill alla. Trots sin feber. Min bara ökar av hjärnverksamhet ; )

Resfeber...

2006-09-20T09:20:00.000+02:00

Inte i ordets rätta bemärkelse kanske men i dess rätta betydelse. Lille O och jag ska till Sverige imorgon och vi har båda feber. Sen igår. Sover sover sover och tänker må bra imorgon.

Lille O ska vara hos sin mormor på fredag. Jag har möten hela dagen, till sen kväll. Min morbror kommer till Sverige på fredagen och jag ser mycket fram emot att träffa hela familjen. På lördag är det dop, lille William ska få sitt namn. Lille O har köpt Superman halsband, det finaste han kunde komma på att köpa. Jag och resten av exilfamiljen köpte något annat.

Lilla H och exilpappan blir hemma. Lilla H får helst inte ledigt från skolan och på lördag fyller hennes bästa kompis år i Cernobbio och de ser båda fram emot att träffas. Nästa resa hoppas jag kunna få sno med mig lilla H.

Lille O så förväntansfull att han knappt märker av att han har feber. Hur gör småbarn det? Verkar så friska fast de är sjuka? Beundransvärt..

Tjejmiddag på italienska...

2006-09-17T17:51:00.000+02:00

Jag har konverserat på italienska en hel kväll. Konverserat då jag inte mött dessa tjejer förut, förutom två av dem, men de pratar danska med mig, aningens enklare. Engelska kan inte Ticineserna. Det blev ändå lite språksoppa men jag förstod bättre än jag vågat hoppas på och började snart prata på ordentligt. Jag blev hjälpt emellanåt men sa det jag ville få sagt ändå. Oerhört häftig känsla. Det går, efter ett år kan jag sitta på en italienskspråkig tjejmiddag!

Komiskt var dock blandingen människor, av åtta tjejer var 4 från Schweiz, en var från tyska delen men har bott här i 3 år nu och pratar bra italienska. En spanjorska som är gift med en dansk och som pratar perfekt danska. En heldanska och så var vi två svenskor. Min landsfrände pratar dock inte gärna ännu italienska men pratar flytande tyska. Alla andra kunde tyska. Tjejen från tyska delen av Schweiz kunde engelska men ingen annan schweizare kunde det. Så vi som är landsfränder förstod varandra sämst. Komiskt. Tyska är inte mitt gebit även om jag måste säga att när det pratas sakta är det rätt lätt att förstå andemeningen. När jag pratade italienska satt hon och inte förstod. Men så fanns det ju översättare till oss både lite här och var, eftersom det är svårt att prata på två språk samtidigt för oss landsfränder : ). Språksoppa, men interessan och rolig sådan. Sem slog vi klackarna i taket på dansgolvet, det var länge sedan och efterlängtat!

Lilla H ska imorgon få extra stöd i italienska. Skolan har mycket resurser här och hennes fröken kom till mig i förra veckan och sa att hon har bokat in Hannah 1 timme i veckan, en halvtimme åt gången två dagar i rad. För att öka hennes förståelse. Jag önskar jag fick vara med. Just nu skulle den där intensiv kursen sitta perfekt. Just nu har jag ingen tid att sittta annanstans än hemma där jag jobbar.

Lilla H ser fram emot sina italienska lektioner, lilla vännen, hon är så mån att bli italiensk språkig fullt ut. Här hemma övar vi veckodagarna som nu sitter perfekt på två språk, siffrorna upp till tjugo som hon haltar lite på italienska när hon får en slumpsiffra framför sig, fast hon räknar perfekt på bägge språken, långt. Ja vi övar hemma själva med, alltihopa tillsammans vilket med känns viktigt och kul. Vad nästa gemensamma lära sig övning blir funderar vi på. Kanske månaderna, årstiderna...Tips?

Lite bonus blir att lille O rabblar allt lika fort han med, det är så lätt att glömma bort att lära tvåan saker med, nu lär de sig samtidigt på italienska och han hör det dessutom på svenska samtidigt. Perfekt. På ett sätt kanske det är svårare för lilla H som redan kan på svenska, att lära om sig, eller lägga till. Lille O ifrågasätter inte att lära sig på två språk samtidigt. Vilken förmån.

Just nu monterar exilpappan och lilla H ett skrivbord till henne. Hon är stolt över det där skrivbordet som är bara hennes och som heter exakt som sin morbror. IKEA hittar på fina namn tyckte hon igår när den valdes ut : )

Lille O rantar som alltid runt med sina 6 dinosaurier, flyger, sparkar, far och helt plötsligt stannar den vilda leken och man hör en sockersöt röst säga : åh hej mamma är du här!? Så börjar leken innan jag hinner svara. Lille O:s värld verkar så intressan ibland : )

Örnästet...

2006-09-15T13:18:00.000+02:00

Sitter på mitt "kontor", exilpappan kom in och sa, - hej där i örästet. Mitt kontor mitt örn näste, helt klart.

Det känns som jag sitter i ett litet bo och svävar i himlen. Molnen hänger utanför de stora fönstren, bergen bakom och vattnet och staden långt nedan. Örnar har sagolika vyer. Mitt örn näste är som gjort för att skriva en bok eller två : )

Nytt språk

2006-09-14T16:20:00.000+02:00

Danska. Ja efter bara dryga veckan här känner jag att jag lärt mig massor med danska här i Italienska delen av Schweiz. Kaxar till mig och kan nog skriva det på min meritlista.

Språk:

Svenska modersmål
Engelska modersmål
Franska god förståelse
Danska god förståelse
Italienska jobbar på det

Så går det när man har danska vänner, härligt språk tycker jag och är förvånad att jag förstår allt utan siffrorna så bra ; )
Om ett år ska det stå god förståelse i tal och skrift i italienska med, banne mig!

Jag?!

2006-09-14T12:48:00.000+02:00

Vad konstigt livet är ibland. Om någon hade berättat att jag skulle bo i Schweiz för något år sedan hade jag inte trott på den personen. Så bor jag nu i Schweiz, ett land jag knappt vet något om och aldrig tänkt på att bostätta mig i. Lilleputlandet mitt i europa med alper och stränder och med 4 språk på bara 6 mijoner människor. Massa självbestämmande kantoner. Ungefär så mycket visste jag för ett år sedan. Jo bankland med. Ha! Jag i "Heidiland"? Jag måste erkänna att kanske är det bra att man inte känner till sammanträffanden och bananskal i förväg. Jag är väldigt impad av Schweiz so far, men hade nog varit en motsträvare om jag vetat om det tidigare.

Bara små saker som underlättar nu, jag kan fylla i med min skolfranska där italienskan tar stopp. Jag hör franska varje dag, tyska varje dag (inget fan tyvärr) och italienska med. Jag har gått över till att titta på italienska nyheter, då jag inte fattar de tyska alls. De franska har jag inte hittat. Engelsk TV finns tyvärr inte i vårt hus. Barnen våra små trotters rycker varken på axlar eller höjer på ögonbryn när andra pratar franska/tyska/italienska eller engelska på skolan. Helt normalt för dem : )

En sked mot en kyckling

2006-09-13T20:09:00.000+02:00

Onsdag. Lyxdag för barn i Schweiz. Det är lag på att man ska sluta skolan mitten av veckan före lunch. Så att de små barnen inte tröttas ut i den tuffa skolvärlden.

Jag hämtade barnen och gjorde en parisisk parkering med varningsblinkers på, mitt i en korsning, men på sidan. Nöden har ingen lag när det handlar om att parkera för mig. Tänk att det finns så ont om parkeringsplatser i södra europa. Tur att det finns varningsblinkers och lite struts mentalitet, annars kan ju barnen få vänta i timmar på att föräldrarna kanske kommer och hämtar.

Picnic och stranden. Ascona, vackra stora strand och vi tre, lite picnic. Lilla H gräver gångar och gör broar och fyller gångarna med vatten. Lille O badar, dyker. Jag sitter på filt och känner solen bränna. Hm, solskydd på. Det är 28 grader fortfarande.

Lilla H och lille O skrattar så gott åt mig. Jag blandar ihop orden liten sked och kyckling. Jag bad restaurangen om en liten kyckling till glassen. Bingo!

Sista kapitlet och Federer

2006-09-11T09:47:00.000+02:00

Fatta, det bara kom till mig. Jag fick frågan "berätta fragment ur din barnbok" (ok, läs bok med en nypa salt...). Så bara kom det. Slutet. Padam! Att prata högt är ett gammalt brainstorming knep, många brainstorming möten har jag suttit på, båda på universitet och på jobbmöten. Men detta var min egen monolog och mitt egna brainstorming möte.

Så skrev jag ner de sista fyra sidorna här om kvällen. Men så fattas två kapitel som jag inte fått ner på ett bra sätt. Och sen massor med redigering. Sen när jag är klar kan jag kasta allt i papperskorgen. Men då har jag i allafall gjort det!

Tennis. En passion för mig. På tennisplan är jag en annan. Jag är nästan i meditativt tillstånd. Fokuserad, närvarande i nuet. Alla sinnen på men omvärlden bortkopplad. En ny passion, jag började som 30 åring och inbillar mig att jag skulle vara som Federer om jag börjat tidigt *S*

Danskan som jag mött här är tennisfanatiker, och en duktig sådan. Vi ska spela, stackars henne, jag en lyckans ost. Att ha en bra motspelare är värd sin vikt i guld.

Igår blev jag stolt över att ha flyttat in i Schweiz, vilken utklassning, vilken tennis. Schweiziska Federer rockar på tennisplan!

Jag = en ytis

2006-09-10T19:06:00.000+02:00

Det slog mig idag. Som om jag fick en hård smäll i huvudet. Jag är en ytis. Äh, det är inte första gången jag är ytis. Jag har heller inga problem med att vara det. Som det mesta är det med på gott och ont. Men det är första gången jag känner mig som en ytis. Vad jag menar med det? Jo, våra barn talar fin italienska med värsta melodin, perfekt. Jag låter som en riktig ytis och kommer alltid att göra det... Att själv höra att man bryter är....jäkligt irriterande. Speciellt när man har barn som pratar långt bättreän en själv : ) Jag försöker stenhårt låta som en italienska, slänga till med den vackra melodin, betona näst sista vokalen. Men det går inte. På gott och ont.

Våra små barn är helt integrerade, vi föräldrar är verbalt handikappade. Bara att inse att jag alltid kommer att låta som en ytis... Släppa prestationsångesten. Och att jobba på att bli så integrerad som möjligt, uttalet till trots.

Vi är 3 skandinaviska familjer som bor här. Barnen talar skandinaviska med oss vuxna, vissa av dem i alla fall. Av 7 skandinaviska barn där två är svenska och 2 halv svenska halv danska och 3 hel danska och bor i italienska delen av Schweiz blir det språksoppa ibland. Lille O pratar bara italienska, danska blir för svårt att orka förstå tycker han. Lilla H kör på med en blandning. Men när barnen pratar med varandra är det italienska som gäller. Intressant.

Att vara baywatch morsa till 7 blonda barn var med ngt nytt. Tidigare har jag bara letat två blonda huvuden i vattnet och "lånebarnen" har jag fokuserat mer på. Idag var det ett virrvarr med små blonda kalufser som dök ner och upp. Efter 2 timmar som baywatch morsa var jag nästan yr i huvudet av att räkna om och om och nej... det var samma blonda kalufs, var är den 5:e? Så namnen med. Inga barn har väl väldigt vanliga namn men lille O har en namne i stora danske O. Det blev kort och gott O uno och O due. Det kom de på själva. Så hör jag mig själv ropa, ser du O due O uno?

I Paradiset

2006-09-10T18:45:00.000+02:00

Vi får ett sms varje dag av L, en dansk som bor här och som man kan säga var den som lockade oss hit, på i alla fall ett sätt. På sms:et står det alltid x dagen i Paradiset/Lars. Idag var det då vår 10:e dag i Paradiset :)

Vi möttes nere i vackra Ascona, på den långa fina stranden och det fantastiska varma och rena vattnet. Hudern bränner lite efter idag. Det har kanske varit en 28 grader i skuggan och 25 grader i glaciärvattnet. Barnen har på stranden fått pröva alla möjliga olika sporter, kommunens smarta drag för att locka barn in i föreningsliv. Lilla H och lille O uppskattade båda tennis och gymnastiken mest, dansen med kanske.

Vi har grävt i sanden, badat, flygit i vattnet från långa bryggan, samlat stenar, kastat stenar, ätit glass och druckit öl. 3 Skandinaviska familjer som alla råkar leka bra ihop, barn som vuxen.

Det har varit en fantastisk helg, vår första helg i Locarno då vi inte står mitt i ett flyttlass med grejer. Och då vi än så länge känner oss på semester här i vår nya tillvaro håller vi med Lars, kanske är detta Paradistet ; )

Värmebölja...

2006-09-08T15:20:00.000+02:00

Varmare än i Thailand i vintras. 37 grader idag, mamma mia!

Känns oerhört lyxigt att vi är bortbjudna redan här. Och att mamman till barnen vi ska hem till i eftermiddag ropade över axeln att vi skulle ta med badkläder. Det betyder pool! Oerhört tacksamt efter att ha jobbat inomhus i typ 30 graders värme och för de små barnen som säkert steks just nu på skolgården...

Jag har insett att om man någonstans och någongång ska ha pool är det här, när jag ändå drömmer kan jag även se hur bra en cabrolet gör sig i syd europa : )

Jag vaknar väl ur min dröm snart, när alptopparna är vita och bilen kall om morgonen. Men underbart med denna långa sommar. Från mars till slutet av oktober, man ska inte klaga även om kroppen svettas är humöret på topp!

Stor och liten

2006-09-07T22:19:00.000+02:00

Stor och liten på samma gång. Så svårt att vara rätt stöd ibland. Jag väger mina ord.

Lilla H satt på en bänk när jag hämtade. Jag såg att hon brottades med sig själv. Jag förstod precis, såg tendensen imorse vid lämning. Då var hon själaglad och höll sin nya favorit i handen, som var lika glad hon. Men jag såg den andra lilla tjejen som tittade under lugg och ville få tillbaka sin kompis, den som lilla H nu höll i handen. Sånt reder sig med tiden antar jag, att man lär sig leka tillsammans flera. Att man inser att flera kompisar är bättre än en.

Men lille O som har väldigt lätt för att närma sig andra barn och ha roligt, flög lyckligt på mig i med armarna utsträckta. Lilla H såg oss men lät oss gå till henne. Hon var nära tårarna men jag sa låt oss prata om en liten stund om det är ok? Minns själv att jag ogillade att gråta inför nya barn när jag var liten. Hon nickade, vi gick hand i hand till bilen.

Jag kramade henne länge. Hon grät lite. Hon sa att de andra tjejerna säger att hon får vara med. Men jag känner lilla H, hon är väldigt öppen men behöver lite tid för att ta plats. Hon är en bystander om hon inte tillges en plats, tills hon känner de hon är med. Så säger hon helt själv utan att jag sagt ett ord " jag vet mamma, jag ska inte gå och sätta mig om jag vill vara med, jag ska gå fram till andra eller hitta på något själv". Ibland fastnar jag på bänken bara. "Det är ok att sitta och vila sig, ta en stund för sig själv om man känner för det" svarade jag. "Fast jag känner inte för det, jag bara gör det för det är lätt att göra." Fast jag är inte själv, det är andra barn som sitter med. Och jag satt bara en liten stund. Men jag kände mig utanför.Mamma jag tror att när de lär känna mig så vill de vara med mig hela tiden med". Snörpning på mammajärtat....

Lille O sa "åhhhh mia sorella! Jag såg inte att du var ledsen, imorgon ska jag ha span på dig. Om jag är ledsen kommer du till mig och om du är ledsen kommer jag till dig. "

Sen var det över. Hon varken ville prata mer om det eller om annat. Nu leker vi sa hon bara helt sonika. Jag tänker rita, vad tänker ni göra?

Svårt med barn som är "stora mentalt" i små kroppar. Svårt att ta plats när man inte känner sig trygg i det. Men jag måste säga att hon gör mig stolt. Om än att mitt mammahjärta slår lite oroligt för henne. Det är bara 12 barn i klassen, och fyra av dem är flickor. Tre av flickorna är mognadsmässigt väldigt lika. Den fjärde börjar skolan ett år tidigt och känns väldigt liten med. Men lilla H har en kill kompis med berättade hon när jag nattade, så försvann hon upp i hallen och hämtade skolväskan. Ut kommer ett stort ritat utklippt hjärta. "Denna fick jag av killen med glasögon mamma, han som med gillar att rita!" Amore....

Lite orolig är jag, men ärligen tror jag inte att det kommer bli tufft för henne. Men jag ser att hon kämpar och lyckas med, det är inte bara nederlag, detta var det första och imorgon är hon hembjuden till den andra flickan. Den som tittar under lugg ; )

Som balsam för själen...

2006-09-07T14:28:00.000+02:00

Det är varmt här i södra Europa. 32 grader exakt, just nu.

Jag jobbar och njuter av det. Att vara back in business.

Men mest njuter jag av denna utsikten. Som balsam för själen....

Rally och non bravo GPS

2006-09-06T11:15:00.000+02:00

Tänk att våra små flyttfåglar är kvittrande glada hela tiden! De älskar huset, de älskar skolan och sina fröknar. Båda säger sig redan ha hittat lite kompisar.

Jag lämnar på skolan, det är så varm atmosfär, man kliver in på skolgården som är enormt bra och där står man en stund om man vill eller så säger man hej till barnen. Lille O ska lämnas i sin klass men alla skolbarnen hämtas på gården 08.25 av sina fröknar. 08.15 ska alla barnen vara på skolgården, så de hinner leka av sig lite innan. Vi har varit där 08.00 och överlämningen blir lugn och rolig. Bra system….

Så kör jag ner barnen till skolan, exilpappan redan på affärsresa, hittade perfekt. Vi har även en liten GPS i bilen om fallet så inte skulle vara. Det känns som att köra bilrally ner för berget. När man passerat kurva 17 och möter en buss blir jag lite nervös men det går, bara man nästintill svänger stillastående. Ner ok, upp gillar jag inte, då får jag svindel känslor. Hoppas jag vänjer mig…

Så ska jag idag köra hem. Jag hittar ju ingenstans ännu. Jag sätter på lilla GPS:en, det är bara 5 minuters bilväg hem men man kan inte köra hem samma väg. Jag lotsas in på enkelriktade gator, om och om igen. Sedan upp på motorvägen, ehm känns helt galet. Vänder om, lotsas tillbaka. Svär högt. Känner inte igen mig, kör på käänsla. Vilket är urdumt då jag vet om att jag inte har något vidare lokalsinne… Hamnar helt fel. Efter en timme i bilen ringer jag exilpappan och svär lite åt honom. Ehm, han pratar lugnt tillbaka. Schysst, jag står nämligen på ett berg där vägen plötsligt tog slut. Och temperamentet med det. Väl hemma 1 timme och 25 minuter senare är jag glad igen och exilpappans humör efter utskällningen (obefogade) verkar som vanligt helt oberörd, pust...

Nu är jag i samma sits igen,som jag ofta funnit mig i. Ensam i ett land där jag inte hittar med två små barn denna gång. Svär lite att exilpappan reser efter 5 dagar på plats. Men samtidigt så är det ingen fara för mig. Fast det vore skönt att någongång ha tid att gå och köra runt att hitta lite. Just nu hittar jag till barnens skola, men inte hem. Alltid nåt….

Prima....succé!

2006-09-04T22:51:00.000+02:00

Lång utandning. Riktigt lång... Minns själv känslan i magen när jag klev in på en ny skola som barn. Spänning, nervositet, förväntan, rädsla. I en salig blanding.

Lilla H började la prima idag, första klass, i en ny skola i Locarno Schweiz. Hon var en salig blandning av alla de känslor nämnda ovan. Men hon lös som en liten sol, ibland gick den lilla solen i ögonen bakom snabba mörka moln. Det var som att se på en film, bara att titta in i min dottras ögon där på skolgården.

Vi fick följa med in i klassrummet så här första dagen. 12 små spända barn tittade tillbaka på oss där vi stod, 24 ögon som alla väntade på att vi skulle gå. Så kändes det. Buona giornata di tutti sa vi unisont på föräldrasidan. Buon lavoro ekade lilla H högt tillbaka :)

Vi gick. Lille O sa hej hej papi till exilpappan efter bara 4 minuter på förskolan. Han gick. Vi möttes vid bilen. Världens kortaste inskolning. Kunde det vara möjligt att det skulle gå så enkelt denna gång? Efter Italien tiden var vi beredda på ett nytt halvår med pepping och stöttning.

VI hämtade 16.15. Åtta timmar efter vi lämnat de små söta. Jag var spänd och förväntansfull.

Vi mötte två små telingar som sprudlade av glädje. DET ÄR EN SUPERBRA SKOLA MAMMA ropade lille O. Lilla H gav mig en otydlig millisekunds blick. Is i magen. Låt henne tala först .Så sprack hela hon upp i ett enda stort leende. Det är JÄTTEKUL i skolan mamma!

Vi firade med varsinn stor glass, denna första skoldag. Vi har fått en drömstart, en start jag inte ens vågat hoppas på.

Nu sover de sött sedan 19 tiden. De var trötta. Men glada. Som varje förälder önskar sitt barn att vara vid nattning. Jag kliade på små barnaryggar. Som svar blev, mamma vi ska väl tillbaka till skolan imorgon? Snälla....

Djupdykning....

2006-09-03T11:35:00.000+02:00

Att ta ett långt djupt andetag. Att dyka långt långt ner.

Tiden känns som den står stilla, fast den faktiskt rinner iväg.

Väl uppe vid ytan igen, en lång utandning och ett nytt andetag. Man ser sig omkring, vart är jag? Alla sinnen har på något sätt laddats om. Fast de inte stängts av alls, bara använts annorlunda.

Som om luktsinnet satts på för första gången känner jag nu en varmare doft, renare. Och luftpassagen som gick igenom mina lungor vid första andetaget här är klassad som en av de renaste i världen.

Synintrycken är nya, fast ögonen tidigare varit vidöppna, över som under ytan. Nya vyer presenteras, här är det höjd, berg och vatten, fallskärmshoppare, vart jag än vänder mig.
Här på 200 meter över Lago Maggiore, 400 meter över vattnet ser man nedan en miljon lampor om kvällen, månljus och stjärnor.

Ljuden är annorlunda, nya kyrkklockor som plingar på med ny ton än tidigare bekant, helikoptrar istället för hydroplan hörs och tyska blandat med italienska.

Känslan i det nya huset är efter djupdykningen förvånansvärt... riktigt bra.
Vi kommer bra överens, huset och vi. Så här i början.

Smakerna nya, mjölken god och chokladen den bästa. Ölen för stark och vinet hämtar vi nog i Italien. Utbudet på nya smaker är stort efter ett besök igår vid mataffär, vi har inte ens börjat lära oss vad vi tycker om här. En resa jag älskar, att smaka mig fram, att i affären välja en konstig produkt som man knappt vet vad det är, för att sedan gilla eller förkasta.

Det sjätte sinnet säger mig att det kommer bli bra. Att den senaste djupdykningen som jag finner en flytt att vara, är värd all sin tid och effort.

Vi är på plats i Schweiz, allt är nytt och imorgon börjar vardagen. Första klass för lilla H, en stor dag. Lille O blir störst på nya förskolan. Jag börjar mitt nya jobb. Möblerna trängs på varandra men vi verkar alla lugna och den rena luften verkar ha en lugn inverkan på oss alla. Vi har tytt den långa listan från skolan, små tygpåsar med tandborste och linneservetter packade. Morgondagen känns välkommen.

I lands stress...

2006-08-29T09:41:00.000+02:00

GAH!

Vi flyttar!

Hjälp någon frivillig möbleltorkare eller gåigenomsakperson!?

Jäkla tur att man åtminstonde får med sig det man håller kärast, tänk när de sen vill flytta!

HJÄLP!

På andra sidan gränsen dyker jag upp igen

2006-08-27T10:34:00.000+02:00

Här sätts en liten punkt. Inte för att markera ett definitivt slut, utan för att så är det. Vår saga om Italien är slut. I alla fall för denna gång. Vi går vidare, säkerligen mot nya utmaningar och fantastiska stunder. En inre resa med. Det kommer alltid att finnas ett före och ett efter Italien, och ett före och efter Schweiz.

Jag tittar på foton. En liten lilla H så liten så liten, men då tyckte jag hon var stor. Liten liten tjej börjar dagis på italienska. Ännu mindre lille O börjar dito. De var så små! Och det vara bara ett år sedan. Ett år kan innehålla hur mycket som helst. Uppenbarligen. Ur positiv bemärkelse har detta varit det längsta året hitintills. Fler saker har hänt och upplevts detta år än någonsin. Möjligtvis var ett utlandsår i barndomen lika långt och innehållsrikt. Men då hade jag inte ännu berikats med ett mammahjärta. Då slog mitt barnahjärta mest för mig själv, som det ska vara när man är barn.

Jag ser och märker hur barnen förändrats och funderar på om jag ändrat mig något detta år. Vad jag lärt mig är enkelt att inse, men förändring svårare. Och då menar jag inte någon tillkommande rynka eller växande påse under ögat. Utan inre förändring.

Vad jag njutit mest utav är multikulti, italienskan och omgivningarna, maten och dofterna. Arkitekturen och kaffebarerna. Italienarna har jag inte njutit av i lika stor utsträckning, tyvärr. Men några guldkorn har kommit min väg. Och några rötägg likaså. Men så är det ju överallt, vart man än vänder sig. Utlänningar söker maka och guldkorn och rötägg behöver sin motpart för att utmärka sig.

Ciao bellaItalia. Te piache moltissimo. (om man nu kan skriva så….)

Countdown....

2006-08-26T17:09:00.000+02:00

3....2......1

Tre dagar kvar i casa Rosa. Solen står som en propp och det är perfekta 27 grader. Idag har vi varit nere i parken/piazzan i säkert 5 timmar. Bara varit och sedan ätit lunch på vårt favvohak, idag som alltid bemöts vi med glada vänliga toner och ord. Vi blir tom lite bortskämda. Känns skönt. Eller dte känns underbart. Cernobbios piazza är det jag kommer att sakna mest häromkring. Casa Rosa är underbart, men jag hänger sällan upp mig på hus eller ting. Däremot omgivningar. Cernobbios piazza är ett guldställe i min värld. Där det blomstrar av fina minnen, även de mindre roliga som ambulansfärd och sprutande blod från barnapanna.

Mindes idag, medan barnen lekte på piratskeppet då jag satt på en bänk blickande ut över Lago di Como och de frodiga bergen, på första gången jag blickade ut över dito. Då var det bara exilpappan och jag, på rymmen en helg från barn och jobb. Vi sa inte något till varandra då vi först kom ner till piazzan där denna ljuva vy begynner. Vi hade strosat ner från en husvisning a la mindre kaotisk genom charmiga byn. Vi satte oss ner på samma bänk som jag satt allena på idag. Vi tog varandra i händerna och log. RING sa jag. Inget mer. Exilpappan ringde utan att diskutera igenom det jag just mer eller mindre befallt. Han tände en cigg som han alltid gör då det handlar om beslut. Han sa ciao Guido, we will take the house!

Sen tittade vi bara på varandra och log stort. Vi ringde våra bästisar hemma i Sverige som var i Istanbul, de med utan barn, där vi med egentligen hade tänkt vara med dem men avstyrde då vi började göra verklighet av vår dröm att bo utomlands, eller snarare i Italien. Vi skrattade alla fyra, så galet. Liksom bara över en helg dra ner till Italien titta på en massa hus och sen bara samma helg bestämma sig för ett. Bara för att det är så fantastiskt vackert och känns rätt i magen!

Jag är så glad för att vi vågade. Spontana som två halvtokiga ungdomar. Att vi verkligen tog tag i allt och dag två besökte massa skolor för att finna en bra dito till våra barn. Att sedan komma hem och helt sonika meddela familj och vänner att nu drar vi om 4 månader.

Visst har det varit tufft stundtals. Men egentligen är den stora utmaningen att vara förälder. Vart man än är, är det föräldrarollen som är den största utmaningen. Men aningens tuffare initialt när man är ytis som förälder. Och för barnen givetvis språket, allt annat lär de sig blixtsnabbt. Så anpassningsbara är bara barn att de direkt hajjar kulturen och koderna. Själv är man blind länge länge tror jag. Våra koder sitter i benmärgen vilket gör att vi blir mer blinda.

Snart bor våra barn i ett tredje land. Jag i mitt 8:onde. Exilpappan i sitt 3:e han med men har bott långa perioder i andra länder så mer korrekt är kanske hans 5:e. Tror inte vi kommer att flytta till något annat land som vi inte redan bott i sedan. Men vem vet. Inte ens vi trodde ju att vi skulle uppfylla vår dröm att flytta till Italien (hallå italienska kunde vi ju inte ett ord på, sa tom grazie helt fel i början) men vi gjorde det. Och det är ett beslut som under tiden blivit en stor röd rosett på vår gemensamma livstråd.

Vi har svetsat samman på ett sätt som bara en utmaning där man helt sitter i samma båt kan ske. Även om båten har gungat, det har stundtals stormat och åskat med, regnat sproadiskt men ändå har det mest varit sol. Våra barn är idag tvåspråkiga och det är oerhört häftigt att höra dem "blibliblobla italiano". Även engelska förstår de bra då de hör det så mycket om helgerna. Men språket är en bonus för oss alla att kunna och en väg in i förståelsen av kulturen.

Gemenskapen är den största vinsten, i familjen. Den blir mer guldkantad. Jag kan inte riktigt beskriva varför det är så. Men så är det. Familjelivet får en guldkant. Och det är kanske så enkelt att det är så för att vi alla sitter i samma båt, med samma förutsättningar och okunskaper. Svårigheter måste lösas på ett annat sätt än vad man annars är van vid då man kan ett system och språk. Man måste fråga sig hur löser jag detta istället för ok då ringer jag.... Mycket skratt svett och tårar har det varit detta år, men det är skratt vi mest tagit till. Och det var att skratta vi glömde bort "hemma". Måtte vi aldrig glömma det igen vart vi än befinner oss. Jag vet inte hur många kapitel vår genemsamma bok har, men ett riktigt bra kapitel har detta varit. Måtte nästa bli lika fantastiskt, men ändå annorlunda. För vår saga om Italien sätter härmed punkt. Den tar dock vid i Schweiz, men då blir det ett nytt kapitel. Ja så känns det.

Valeria och ur barnamun

2006-08-24T23:05:00.000+02:00

Valeria kom imorse då jag och exilpappan hade telefonmöten morgontid och samtidigt. Barnen var som alltid glada att se henne. Fast nu är de mer än glada, de längtar. Allt Valeria gör är roligt. Hon är som en storasyster till dem. En rolig storasyster som tar sig gott om tid och med kreativa påhitt.

Idag bar det av till ett äventyrsbad. 5 timmar senare kommer de hem (!) och alla tre helt utschasade. Men oerhört lycklig trio. Valeria rapporterar som alltid alla händelser, ett drag som en lejonmamma älskar. Det är bara beröm för de fina barnen som lyssnar väl och är bra på att ha kul. Men det barnen egentligen är, är inte små välartade barn, det är som alltid personkemi. De gillar varandra, därför är de små barnen avslappnade och mottagliga för att lyssna när det behövs. Jag har sett det så många gånger sen jag fick barn, jag har känt det så många gånger. Är situationen och känslorna i rummet inte bra, är det som amen i kyrkan att barnen är vildare och mer oborstade än någonsin. Själv skulle jag också vilja reagera så när jag inte trivs. Genom mini revolt. Typ kasta en kudde på någon för att sedan toppa med en eventuell tur på personens soffa, helst med mina skitiga skor på. Och sen vägra lämna soffan om jag inte bars bort. Det skulle nog kännas riktigt skönt. Klart bättre än att låtsas att allt är bra ; )

De var trötta efter 5 timmar på badet. Valeria som är väldigt avslappnad med oss berättade ärligt att ansvaret över två barn på andra ställen än i hemmet tar på energin. Ha ha, även föräldrar blir trötta av äventyrsbad. Jag tycker hon ska ha en medalj!

Vi kommer så att sakna henne, även om vi kommer att ringas skulle jag vilja packa ner henne och ta henne med oss. Men får istället vara tacksam för den tid vi lyckats känna varandra här. Även om vi inte alltid setts så ofta har hon detta år berikat oss massor. Med barnens utveckling av italienska och förmån att få knyta an till en annan vuxen här. Och mig och exilpappan som vän och alla förklaringar hur italienska föräldrar tänker och varför saker och ting är som de är. Kulturkrockar är inte alltid enkla att förstå utan att vara aningens fördomsfull tills någon förklarar varför "motparten" i situationen agerat som den gjort.

Den roligaste "kulturkrocken" i år var nog när en italienska förfarade sig över att vi använder hushållspapper istället för tygservetter. Det är ju så DYRT att slösa med så mycket papper tyckte hon. För att inte tala om miljöförstöring la hon till. Jag gapade och förkastade alla mina tankar om att det är aningens snobbigt/förlegat att varje måltid duka med tygservetter. Numer anser jag att det är ekonomiskt och miljövänligt samt riktigt trevligt : )

Urbarnamun på sistonde:

Lille O hela dagarna i flera veckor: - Är det inte MIN födelsedag snart? Hur många dagar kvar? Hur mycket är 90 dagar på fingrarna? Oh nej SÅ lång tid kvar? (ni anar inte vad trött jag är på att svara på den frågan och varje gång visa 90 med fingrarna alla 10 i luften 9 gånger...)

Lille O: Oh mamma Mia mamma que kallt det var! Som min lillebror i England när vi bodde där är vissa ord alltid italienska i svenskan, fast de för min lillebror var engelska. Que kommer av bara farten...

Lilla H: Kan vi inte stoppa tillbaka lille O i din mage igen mamma!!! Arg 6-åring som fick på nöten av störig lillebror.

Lilla H: Kan jag få gå till gästerna? Varje dag säger hon det. Fast hon menar till grannarna. Varje dag säger vi till grannarna menar du. Whatever får vi till svar.

Lille O: Papi istället för pappa. Ordet pappa säger han inte längre, kort och gott är exilpappan papi. Vi vet inte vart det kommer ifrån, det är nog egen påhittat.

Lilla H: På restaurang på exilpappans födelsedag till servitören: Grazie mi amore. Hela restaurangen skrattade och allra mest hon! Samma misstag gjorde jag för nu många månader sedan i tullen när jag skulle säga senore. Mi amore kommer av bara farten då vi använder det mycket hemmavid....

Over and out.

Åh jo, Britta på middag, härligt att se henne efter alla dessa sommarsemester veckor. Och allt är som det alltid varit. Tänk att det är så jämt. Allt som vanligt i Sverige. Allt som vanligt här. Inget är ännu vanligt i Locarno. Men snart blir det förhoppningsvis alldeles som vanligt där.

Mi amore...

2006-08-23T22:33:00.000+02:00

Tanti auguri!

Lugn morgon, lite jobb (tja ett måste tyvärr ju), en ros på bordet, en svensk flagga. Ja, vi har blivit patrioter som utlandssvenskar på födelsedagar. Små presenter då maken själv köpt sin egen present. Trist jag vet, men ibland blir vi så praktiskt oromantiska : /

Romantiken kändes dock av då vi åt lunch på Grand Hotel Tremezzo. Ah, alla turturduvor, åk dit : ) Poolen på vattnet, hotellet liknar ett slott, utsikten helt slående. Här kommer en liten liten sned glimt av dagens vy. Ah, de stabila 28 graderna och sol är ljuvliga och förgyllde såklart.

Sent eftermiddags dopp i Cernobbio då barnen kändes extra varma av ansträngningen att sitta stilla (nåväl) på det långa restaurangbesöket. Ett svalkande pustande dopp satt som pricken över i:et och vi gick inte därifrån förrän de ropade SE CHIUDE! Och jag glömde som alltid då jag försöker vara sådär kvinnlig och ta med mig en käck liten handväska, just den käcka lilla väskan...

Bye bye Sweden

2006-08-22T21:08:00.000+02:00

Bye bye Sweden tänkte jag när vänner mailade oss denna bild där exilpappan och jag vinkar hejdå. Från det underbara huset på Tynningö. Vem hade kunnat tro att vi skulle lämna vårt drömland bella Italia för ett annat land än vårt hemland? Allra minst vi.

Mentalt så är vi ett steg längre ifrån Sverige när vi byter land igen, men geografiskt ett stenkast närmare. Vi längtar efter att flytta, men njuter av de sista dagarna här. Det är inte tudelat, att flytta, det är för nära och italienskan pratas ju även dit vi ska, vännerna här besöker vi enkelt på helger. Allt man egentligen behöver ha med sig för att uppskatta Locarno är ögonen, där växer Camelia överallt, palmer, citronträd och lövträd blandat. Där glittrar Lago Maggiore grönt och alpernas grönska består året runt, dock pudrade på topparna med vitt.

Jag tror vi kommer att trivas med enkelheten att fungera/flytta in i/förstå systemet i Schweiz, det fyrkantiga kan kännas taggigt men även som en lättnad efter att ha stångats med den italienska administrationen i ett år. Vi skrattade i mjugg igår, då flyttfirman vi bokat i juni ringde och sa tyvärr senora, vi kan inte komma på måndag som utlovat, det blir på onsdag... Pricken över i:et kan man säga, efter ett år i total förvirring över hur saker och ting fungerar. DET skulle inte kunna hända i Sverige, eller Schweiz heller fördendelen, men bor man i Italien måste man vara som ett träd som böjer sig för vinden vid behov.

Tandfén

2006-08-21T10:01:00.000+02:00

Den första tappade tanden las (las? lades?) igår i en vacker inhandlad liten hjärtformad ask. Från Indiska i Stockholm. Länge har lilla H varit beredd att den lilla mjölktanden skulle ge vika och ramla ut. Länge har vi talat om tandfén som kommer om natten och byter ut tanden mot en guldtia/2 auro mynt eller franc beroende på vilket land vi skulle vara i när den faller ur munnen. Att tandfén är blyg och rädd för att bli infångad och därför kommer om natten. Att vi inte vet exakt hur han/hon ser ut när de frågat om det. Att fén samlar på fina små vita mjölktander utan hål.

När lilla H var 4 år genomskådade hon tomten. Trots att vi rekryterat okänd granne till jobbet som tomte. Typiskt henne att genomskåda tyckte vi då. Men tandfén tror hon stenhårt på. Hon fullkomligen älskar allt som är lite magiskt. Winx, Potter, féer you name it.

Så kom lite ångest små pyrande i mig. Är det rätt att lura de små söta om féer, tomtar etc ? Eller ska man säga att det är en tradition bara? Men så chattade jag med pappa imorse. Som skrev att om vi inte har något vi tror på vore livet rätt trist. En tandfé kan väl vara lika bra som en Gud eller tomte? Eller kära goda godheten som jag tror på. Ja, tandfén får finnas kvar hos oss.

Det är högsommar. Värmeböljan ska stanna kvar länge säger meteon här. Barnen som lärt sig simma och åka skidor först är nu ute och cyklar, eller försöker cykla ska jag skriva. Samvetet hos en förälder är inte alltid helt rent (ha ha far from). Vi har knappt visat våra barn vad en cykel är.

Gluggen och blodad tand

2006-08-20T19:47:00.000+02:00

Gluggen får mig att le varje gång den visar sig. Lilla H är så STOLT, tanden som varit lös hela sommaren ramlade loss, på samma ställe där hon lärde sig simma, nästintill på samma lilla kvadratmeter :)

Hon har visat sin tand för alla vid piscinan (poolen), och då de som jobbar där nu känns som vänner, fick hon den uppmärksamhet en sådan storhet som en tappad första tand förtjänar. Sen ville hon ringa. Till mormor/morfar/farmor trodde vi. Nej till Anki. Min bästis. De är för oförutsägbara de små : )

Vi har haft en lat dag. Vid poolen som så gott som ligger på lago di Como, med fantastisk magisk utsikt. Vi har dykt ner i vatten och i böcker. Ja hela dagen. Så har vi lagat mat som vi alla mmmm:ade högt till. Fläskmedaljonger, smörstekta morötter, lökringar och potatis och sås. Så bakade vi en kaka som grädde på moset.

Lille O sa idag att han längtar till den nya skolan och efter nya vänner. Underbart att höra. Och jag förstår honom, vi har varit lediga sen 28 juni och har två veckor kvar. Vi alla längtar så smått till vardagsrutiner. Lilla H säger att hon tror denna skola kommer bli kul, fast hon är nervös. Att börja ettan i ny skola i ny stad och på ett språk som du kan sådär frambringar nervositet. Självklart.

Men ack vad hon verkar stark. Hon berättar att hon kommer gå in och säga hej och räcka upp handen när hon förstår. Annars kommer hon inte räcka upp sin hand. Att hon faktiskt längtar till den stora skolgården som har allt från cyklar till handbollsplan till klätterställning. Till gymnastiken och engelskan. Hon älskar engelska. Men själva lektionerna längtar hon inte till för hon berättar att hon inte kan det man ska kunna i skolan. Som vaddå frågar jag? Läsa och skriva på italienska plus och minus eller vad det heter, svarar hon Jag förklarar att man är där för att lära sig det. Inte självklart för en nybliven 6 åring förstår jag nu. Och om solen och månen och alla planeterna i universum frågar hon mig. Ja och om dem svarar jag. Då vill jag lyssna noga säger hon. För du mamma vet inte ens hur stor jorden är, det kommer min fröken veta. Så bra, då får du lära mig det OCH italienska sen, om du vill svarade jag. Japp det kan jag, om du tänker lyssna och räcka upp handen mamma.

Lille O som är stolt över att bli äldst på dagis 4 1/2 år gammal berättar att han ska lära de små barnen att kniva maten, och att trösta dem när de gråter. Och säga till dem att de inte får slåss. Lille O som fullkomligen älskar bebisar och småbarn kommer nog göra precis det.

Jag börjar få en ro i att vi flyttar barnen igen, fan vad kloka barn är, anpassningsbara och fullkomligen härliga. Saknar den där lille tvillingen vi förlorade, skulle älska att vara en till. Kanske kära goda godheten kan slå sitt magiska spö och göra siffran 4 till fem. Kanske.

Exilpappan frågade mig om jag är nervös inför att byta land igen. Jag kände leendet växa och svarade ärligen och med höjda ögonbryn, nej inte alls. Så skönt att du är sån fick jag till svar. Jag har flyttat 28 gånger med nästa flytt och är knappt 34 år. Jag har en kamelonts personlighet när det handlar om att byta miljöer och till viss del språk. Jag ser fram emot det, ny stållen att upptåcka. Har blodad tand, på gott och ont. Men jag drömmer om den där sommarstugan i Stockholms skärgård. Jag vill ändå så en liten rot, om man nu kan det... En plats som vi alla känner igen och kan behålla tills den sista utav oss inte orkar med ett sommarhus långre. Någonstans att stoppa minnen i väggarna.

Städa ut och njut dag

2006-08-19T19:55:00.000+02:00

Tänk det går att kombinera, vissa dagar lyckas man, andra känns kombinationen helt oförenlig.

Morgonen gick åt till att vi alla fyra gick igenom allt, varenda liten pinal och teckning i barnens rum. Där är inte bara väldigt städat utan med pedagogiskt och praktiskt i ordning. 4 påsar är bort sorterade, till organisationer. Till och med kläderna har fått sig en tuff granskning och pallrats om och bort. Ett rum helt klart inför flytten. Även de två badrummen (ja i Italien verkar alla hus ha ett badrum per sovrum) har vi gått igenom och kastat gamla tubar och slitna handdukar som aldrig används. Detta är perfekt inför min "Hålla i plånboken" höst. När allt är så sorterat och på rader vill man ju inte knöka in annat där : )

Lagom till lunch (ja italiensk tid 14.00) så åkte vi till Como, åt paninis i parken och lekte i stora lekparken. Fast barnen lekte inte i klätterställningarna etc. De hade en fantasilek på en stor sten, faktiskt hela tiden. Exilpappan och jag satt och pratade igenom allt med flytten. Allt har bara flytit på....

Efter lunch och lekstund tog vi en promenad ut på piren, där har vi aldrig tagit oss tid att gå förut. Där står gamla italienska herrar och fiskar små fiskar, storleksmässigt som sardeller. Som de friterar och har i sallad. Trots att jag frågade namnet på dem har jag redan glömt bort det. Lilla H och lille O gjorde som vanligt och gick fram till spänningen, pratade med "gubbarna" och stod fascinerat kvar bredvid en. Det var så där härligt att barnen var med honom och vi var för oss själva igen *S*. Gubben förklarade ditten och datten och tillslut när hans hink var full så sa han andiamo. Vi gick alla med honom. Till tre änder, en mamma och 2 barn. Ankmamman dök ideligen och djupt för att mata sina små. Han tog fram en tygpåse öppnade den och grävde fram en massa larver. Lilla H som älskar alla äckliga kryp bad om en handfull och så stood de och matade änderna. Lille O ville trots att man kan bli kladdig (som han avskyr) ha sina händer fulla med små krälande larver han med. Änderna strålande, exilbarnen skrattade och gubben lös.

Vi har ringt och sjungit "Tanti auguri" till M. Vi ska titta på en film. Vi försöker skynda på flytten med att tidigare lägga datumet. Vi känner oss redo och vill in i relativt god tid före skolstart och jobb. Vi väntar samtal från flyttfirman. Det hänger på dem, hustet i Locarno är redo. Under tiden vi inväntar att ta klivit in i ett nytt land, ny skola och omgivningar njuter vi av det som vi har här. Imorgon ska vi utforska Lecco, andra benet av Comosjön, det blir en dagsutflykt. Men först "ska bara" vårt sovrum och källaren få sig kritiska ögon med :)

Kapitalismens berg och dalbana

2006-08-18T20:03:00.000+02:00

Åh som jag åker med, och barnen. Kapitalismen hägrar. BNP siffrorna jublar. Livet leker och magsyran pressas sakta uppåt.

För första gången i mitt liv vill jag frysa alla inköp. Bara därför att. Jag är trött på att konsumera. Riktigt less faktiskt. Att åka med i kapitalismens bergochdalbana. Är det så vi får endorfiner idag. Genom att köpa, handla, förvärva? 70-talisternas inne drog.

Såg allas leksaker i sommar, allas fina bilar, båtar, fina hus och sommarhus, soffor och kläder, smycken, väskor, tekniska prylar. You name it. We all want it. Och vi inte bättre än någon annan.

Men kanske har min makes nyfunna ovilja till att äga fast egendom smittat av sig på mig. Fast min smitta är nog tillfällig och mina symptom ter sig annorlunda.

Men nu ska jag utmana mig själv och krypa in i en liten kapitalistisk fristad. Utan att revolutionera för det. Men som en utmaning. Se hur det känns att faktiskt istället använda de höstkläder man redan har. Eller att inse att det går lika bra, bara man har känslan kvar. Att noga väga varje köp på kapitalist gatan. Vill ha pryl eller borde köpa pryl. Must have or only want?

Vi har "satt upp" nya regler för barnen. Så att vi slipper vill ha tjat. Fast det är bara lille O som vill ha av exilbarnen. Men i allafall. De får veckopeng varje söndag. Den får de hushålla med som de vill. Men för att köpa något måste de spara till det och veckopengen är inte stor. Men verkligen stor nog för en snart 5 och 6 åring. Fast för att komma fram till det var jag tvungen att tänka till. Varförinte mentaliteten ska väck. Sen regel nummer 2 är in and out metoden. En ny leksak in, en gammal trist bebisaktig eller så väljs ut. Läggs i en stor korg som sedan ges bort till kvinnojour eller dylikt vi hittar i Schweiz. Den känns bra. Avskyr att se massa leksaker. Båda vuxna barns och småbarns. Det blir så lätt överflöd och alla undrar hur det gick till.

De som känner mig kommer nog att skratta lite menade och små rått åt detta inlägg. Jag är inte fröken slösa (eller ehm kanske)men definitivt en fröken I kind of must shop. Till oss alla, ja faktiskt till alla jag håller kär. Present hit och dit. Åh snygga jackan, tröjan, jeansen, sitter så snyggt, must have. Fast det är en want to have. Utmaningen är min. Men haka på. BNP siffrorna jublar ändå vilket ju ÄR BRA för Sverige, det vill säga vi SKA handla mycket. Hm....

Jag utmanar mig själv i 2 månader. Bra början. Barnen har fått (se de får och får *S*) en almanacka där de själva ser när det är söndag, genom att vi kryssar över dag för dag och söndagen råkar ju vara röd och den kan även en icke läskunnig 4 åring utläsa. Så de ser när de ska ha utförst sina megastora sysslor för att få sin peng.

Måttlighet är trist. Men det finns något som heter klokhet med. Kanske ska man inventera sina saker och sina regler efter sommaren. En fräsch nystart. Eventuellt måste jag be maken ge mig veckopeng att hushålla med. Eller så ryggradslös är jag faktiskt inte. Jag ger mig själv min veckopeng. Så lämnar jag korten hemma förutom när det handlar om att handla mat. Japp, så får det bli. VIlket innebär at jag enkom antar halva utmaningen, eftersom jag lämnar verktygen hemma. Hm, måste tänka igenom detta igen.

Det enda jag ska köpa som inte är want to have är ett par stövlar denna höst. Bara för det ska jag jaga de perfekta bruna stövlarna. Allt annat ska jag vara blind för. Oh, jag känner en lättnadens prestations ångest. Ja faktiskt just det ; )

Så måste vi köpa en bil i höst. Det svider redan. Jag har ingen lust alls. Mina shoppargener har rymt. Jag älskar bilar. Kanske är det en sen begynnelse till 30 års kris. Som jag trott att jag galant surfat mig förbi.

Su casa e mi casa

2006-08-17T20:37:00.000+02:00

Så kan sommaren summeras lite kort. Vi har bott i hyrt sommarhus och hos vänner samt familj. Vi har lånat ut vårt hus till svenskar och norrmän. Nu är vi hemma igen. Hemma bäst, trots en massa fina semester minnen!

Exilpappan körde hem bilen. Lilla H och lille O och jag flög till Malpensa idag mitt på dagen. Vi kom fram samtidigt : ) Idag skrotade vi alla nymoderniteter som vi brukar nyttja vid flygningar och långkörningar. Pennor och papper och böcker visade sig vara nog för en resa. Varför köper man dessa portabla dvd:er etc? Vi hade en urmysig flygning barnen och jag. De hjälpte mig tom med italienskan på planet samt bärande av väskor.

Väl hemma "på vår gata" fick vi världens mottagande. Jag blev så överraskad av våra underbara italienska grannar! Senora och senor Giuglio vart så till sig med sina pussar och kramar och glada tillrop att de till och med lyckades låsa sig ute! *S* Så vi fick klättra över deras grind och släppa in det härliga äldre paret till sitt hus igen :) Alessandro busade med barnen och bekymmrade sig över att vi varit borta så länge och att det nu återstår så lite tid innan vi flyttar igen.

Det känns vemodigt. Som sjutton. Samtidigt längtar vi alla efter att vara installerade i vårt nya hus och ha börjat skola och jobb igen. Både exilpappan och jag "byter" jobb, jag har signat ett kontrakt till jul, något som känns väldigt utmanande, spännande och riktigt roligt. Lite läskigt med. Pga av ansvaret. Eller pga det egna ansvaret. Men jag resonerar som så att tror de att jag kan det jag skrivit på att göra så kan jag väl det... ; ) Exilpappan blir anställd i Schweiz men med Sverige som arbetsmarknad. Så vi båda kommer att resa denna höst till samma plats. Stockholm. Eftersom jag saknar mina små syskonbarn som jag vill se ofta känns det väldigt bra att få träffa hela min familj och mina närmsta vänner de dagar jag kommer befinna mig i Stockholm.

Lilla H har bekymrat sig idag för att resa till Italienskan igen, inte till landet Italien eller Schweiz. Men så väl på plats efter 6 veckor i Sverige pratade de båda obekymrat på italienska. Lilla H säger rätt ödmjukt till alla hon mött idag att hon visst pratar italienska men inte tutti... Men känslan hon minns av hur tufft det var i början här har på dessa få timmar inte visat sig vara detsamma med hur det kändes idag. Exilföräldrarna pustar ut....

Imorgon är det några timmars jobb och vi turas om med att göra små utflykter med barnen som är lediga tom den 4 september. Vi kommer ta tag i resterande administratration när det handlar om flytten och utflytten. Vi kommer att bli världsmästare på att flytta.... Vilken merit : /

Tack alla ni som läst troget i sommar trots mina korta och glesa inlägg, jag har läst alla kommentarer och ska svara när tid finnes. Men nu är vi exilfamilj igen och bloggen kommer att uppdateras bra mer oftare!

Vi är fortfarande i Svedala

2006-08-11T14:53:00.000+02:00

På semestern ska man ju semestra. Varav vissa saker fått stå på vänt. Som bloggen.

Första året som utlandssvenskar på semester i Sverige har vi insett två saker. 1. Sverige är fantastiskt. 2. Det går inte att ha så många vänner på besök i ett sommarhus som vi haft, ej heller att kajka runt som irriga hönor. Vi är helt slut , )

Hönor har faktiskt haft ett stort inslag i vår semester. Lilla H lämnade sin lilla hack kyckling med tårar. Höns är verkligen att tänka på att skaffa. Barnen har lekt med dem otaliga timmar. Värsta barnvakterna : ) Kan man ha bara en? Färska ägg är inte att förakta och faktum är att det är hur rogivande som helst att sitta på en sten och titta på höns som irrar omkring. Riktigt komiska händelser inträffar. Jag ser hur detta låter, men va sjutton, jag menar det: höns är helkul.

Fest hela veckan. Goda vänner som bjuder in oss och som bjudit in alla andra och hans moster med. Fest hela tiden våra sista dagar i Sverige. På torsdag nästa vecka flyger vi hem. Nu längtar vi efter att bo i samma hus länge. Att hatta runt är det slut med detta år.

Stora händelser i sommar:

Lille O simmar 4 1/2 år. Fast mest under vattnet sen dyker han upp istället för ner och andas lite. 3 simtag under ytan, 2 över stilen.

Lilla H har en superlöstand. Den första.

Stockholms skärgård

2006-07-17T22:41:00.000+02:00

Jag känner mig för att skriva en dikt. Men jag ska skona er. Minns min gamla pinsamma diktsamling från 14 års åldern. Fast med ett leende idag. Fast ändå, kanske bara tre rader funderar jag vidare.

Här sitter vi med en utsikt som är som gjord att beskrivas i en dikt. I en miljö, på en ö, i ett vitt hus, på ett berg. När jag tittar ut över vattnet står en fyr i mitten, mjukt belyst, sjön ligger spegelblank och det är knäpptyst. Om inte tangenternas stumma klickande hördes, helt knäpptyst. Ändå bara 20 minuter från Slussen och liv och rörelse.

Idag har vi varit på blåbärsjakt, vi har låtsats att skogen är vår, bara vår, lilla H och jag. I flera timmar har husets tillhörande höns upptagit lille O och lilla H. Det kommer inte att gå någon nöd på de frigående hönsen dessa två veckor. Inte ens blåbären går de miste om. Tuppen har vi döpt till kungen. De vita hönsen heter Nina, Chiara och Emma, de svarta heter Giacomo, Cameron och Elias. Efter barnens bästisar "hemma" i Italien. Hemma, vart det nu är. Hemma är för mig när vi fyra är tillsammans, där vi andas och har en vardag. Ja, så är det nog. För just nu är ljuvliga Tynningö hemma, huset har vi döpt till casa bianca. Annars är hemma casa Rosa i Italien, till september vill säga. Då är hemma casa bella vista.

Att äga är tydligen inte vår melodi. Uppenbarligen. Det är härligt att inte äga mer än man kan ta med sig upp i ett träd. En ny upplevelse för oss. Ett nytt "tillstånd". Då får man möjlighet att bo i både casa Rosa, casa Bianca och casa bella vista. Men, så smyger det sig på. Viljan att odla rötter. Ett lagom litet sommarhus på Tynningö. Att odla rötter och bevara minnen i. För våra små italiani barn att koppla ihop med Sverige. Idag är Sverige närmaste familjen och vänner. Ett hus med fyra väggar kanske kan knyta ihop den säcken. Om vi nu blir "ute" i flera år till. Skönt att inte veta, att inte framtiden är levd i nuet och nuet upphängt på framtiden.

Vi går förbi träden på lilla ön i Stockholms skärgård. Vi ser tittar på dem alla och finns där en till salu skylt kanske vi tar bort den och tar med den upp i vår trädkoja. Känner efter om det är ett casa svedese för oss eller inte. Sen hänger vi väl upp skylten igen, eller så tar vi med oss den och låter den bli ett minne som får tillhöra huset. Om det huset nu finns här för oss.

Under tiden den tanken gror eller slås bort badar vi, bakar, myser, läser böcker och bara är. Det är tyst, det är prat, det är semester på hög nivå. Snart intågar vänner med jämna mellanrum. Där emellan är det vi som svetsas samman och kastat alla måsten i sjön.

Vi är på svensk mark!

2006-07-15T11:39:00.000+02:00

Klockan 06.30 på morgonen i Trelleborg utropar lilla H: - Lille O, vi är på svensk mark! Hon pekade mot en svensk flagga. Lille O svarade: -Jag vet, mamma har sagt det. Han sa det utan att öppna de sömndruckna ögonen.

Någon timme senare vaknade de på riktigt, vi var i Gränna, vi åt frukost, lingongrova och risgrynsgröt. Vi alla log, det är inte så varmt men det är härligt ändå, sa vi alla. Lilla H och lille O lekte senare på en lekplats i Gränna. Lilla H konstaterade roat att alla barnen pratar svenska. Det fanns en gunga ledig, de delade på den, exilbarnen. De sjöng en lång italiensk barnsång. De andra barnen tystnade. En undrade vad för konstigt språk de sjöng på. Italienska kom till svar, med ett stolt leende levererades det. Nu har de förstått rikedomen med att kunna fler än ett språk.

Vi träffar familjen, och våra närmsta vänner. På söndag "checkar" vi in i den lånade sommarstugan. Det är skönt med en bas under en tid när man är borta länge. Vi är borta men ändå hemma. Det känns härligt att vara här. Fast lilla H säger Forza Italia.
Konstigt att det känns som om vi var här igår, fast så inte är fallet. Allt är härligt bekant men med väldigt vanligt, tiden står still där man har sina rötter. Är det så?

Lille O:s sanningar....

2006-07-09T09:31:00.000+02:00

Jag älskar att sommarlovetnu börjat "på riktigt", vi är redo att resa!

Lille O har en del sanningar till familjens dokumentation så här i början på sommaren:

-Pappa, min mage säger till mig att jag måste ha en present idag, annars kommer den att kräkas...

-Mamma, farfar säger att barnen får gå och lägga sig när de vill, barnen får bestämma själva. Det säger min farfar.

-Pappa, min farfar säger till mig att när jag säger upp så måste du bära mig. Det säger min farfar att så är det.

-Mamma, Monica (fröken) säger att alla barnen får godis om de vill. När de vill. Det säger Monica.

Få se om det kommer fler sanningar under semestern : )

Svezia, here we come!

2006-07-08T22:16:00.000+02:00

Pust. Jag orkar inte ens gå in på allt vi gjort de senaste dagarna. Men vi har nästan hunnit klart. Deadline imorgon 12.00. Jag är helt slut. Semester runt hörnet. Lovely! Första sommaren som utlandssvenskar i Sverige. Lite konstig känsla. Men en riktig semester känsla. Barnens första vistelse i Sverige sen september.

Barnen har packat. Lilla H enkom Power Rangers och sina "skolböcker", räkna skriva böcker och ett kortspel och 2 böcker. Lille O har packat så att hans väska redan spruckit. Tänk vad olika syskon kan vara.

Lille O har gått runt med sin dammsugare hela kvällen och pratat engelska. Lille svampen, detta har vi hört i kväll : -It´s mine, let´s go, here I come. How are you? I am fine. 1-10. Move it och slutligen sa han fan med engelsk melodi. Jag undrade varför han svor. För att mormor säger så, blev svaret. Som sagt, en svamp,även mormor säger fan med engelsk melodi ; )

Lilla H skrattade så gott i frutterian igår då de sa senora till mig. Hon är ingen senora skrattade lilla H, hon är min mamma! Sen hade vi en diskussion om vilka som är senoras etc. Vem man säger ciao till och vilka man tar i hand och vilka man kindpussar respektive säger Bongiorno till. Har aldrig tänkt på att förklara det förut. Piacere avslutade lilla H den diskussionen med. Piacere säger man när man är artig och tar i hand. Ciao säger man till de man pussar. Just så : )

Ser fram emot legoland i Stuttgart, Berlin och sen Vimmerby och slutligten Stockholm. Där vi stannar i några veckor. Vi kommer förhoppningsvis fram på min lillebrors födelsedag. Då ska hela familjen mötas upp på restaurang. Jag längtar oerhört utan att ens ha hunnit känna efter : )

Före resan bjuder Gardners på lunch. Lilla H och Nina är verkligen bästisar, tur att vi inte flyttar långt bort. Båda har gråtit för att de inte kan ses under semestern. Härliga vänner, tänk att börja bilresan 3 minuter bort på Columbisk lunch *S*

Buona vacanza di tutti!!!! Nu blir bloggandet nog mer sproadiskt. Semester tas på alla fronter!

Mot tiden

2006-07-06T12:07:00.000+02:00

Så känns det nu. Vi mot klockan. Jag jobbar, maken jobbar massor, jag skulle inte jobba mer efter sista juni, men så blev det i alla fall. Barnen är hemma. Vi turas om att bada med dem maken och jag. Spela kortspel som de är inne på nu. Laga mat och jag allt som vardagen innehåller.

Vi har fixat allt i Locarno inför september(pust), maken kör kontraktet till ägaren av huset idag. Sen är det "bara" sjukförsäkring, att skriva in oss i kommunen etc, men hey vi gjorde ju nyss detta och det känns inte så svår rott som sist...

Vi måste tvätta, packa, städa, plocka, vi reser på söndag. Lämnar huset och lånar det till andra i sommar. Vi upphandlar med flyttfirmor inför september. Att föra ut saker ur ett EU-land till ett icke dito. Vi förhandlar med nuvarande värden. Vi pratar med eventuella nya hyrestagare. Våra telefoner ringer i ett. Hela dygnet. Det privata mot arbetslivet. Jag får flashbacks från Sverige. Så var det ju hela tiden. Nästan.

Snart sitter vi i vår Volvo V50 med kartan i knät och förhoppningsvis i allt detta fixande har vi barnen, oss själva och kläder med oss. Idag känns det som om vi inte kommer hinna. Alls. I tidspress blir jag selektiv när det handlar om att minnas. Tror jag delar upp huset i 4 våningar. Precis som det är. Att gå runt med en stor väska som jag kastar ner saker i. Det som måste med. Sen tar jag den stora väskan och sorterar ner i andra väskor. Vad tror ni om det?

Vad tror ni om att jobba i bilen och jaga trådlöst? Nej. Det gör jag inte. Skönt att vara konsult och säga, nu är det semester. Jag har ju redan gjort det vi avtalat om. Ha, jag har lärt mig säga nej!

Vad tror ni om att visa huset för blivande hyresgäster fast vi inte är här?

Tror ni vi kommer att hinna?

Någon som hinner/orkar planera vart vi ska stanna under dessa 200 mil och boka färja borde vi väl göra mellan Tyskland och Sverige...

Hur är Vimmerby i förhållande till Gbg eller Trelleborg, ett vettigt stopp?

Dags att skriva en lista med "do not forgets"!

Och allt jag vill göra är att vara med familjen Gardner. Men vi har lyckats träffa dem dagligen ändå, tack vare barnen. Sen vill jag med ligga i poolen i Cernobbio med Cecilia och hennes barn.

Dags att sluta blogga nu. Jag måste hinna skriva mina "dont forgets".

FORZA ITALIA!!!!!!!!!!!!!!!!!!

2006-07-04T23:57:00.000+02:00

FORZA ITALIA!!!!!!!!!!!!!!!

Mamma Mia, vilket spel! Här är så livat nu så det går inte att gå och lägga sig, tttuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuttttttttttttt, tut, tut, tut i evighet : )

Grosso, vilken svärmorsdröm... Stora fotbollskillen med den mjuka rösten och de snälla djupa ögonen. Mmm mamma Mia :)

FORZA ITALIA!!!!

Imorgon ska vi sitta på krog och titta på matchen, fotbollsnörden i mig längtar, det är något magiskt med VM, jag blir totalt biten och får glädjerus av varje mål jag önskar "de mina".

20 på 10!

2006-07-04T20:08:00.000+02:00

Casa Rosa har blivit välbesökt. Väldigt. Vi har just i semestertider räknat ut hur välbesökt. Här har varit 20 besök på 10 månader. Så i snitt två besök per månad! Vissa har stannat någon natt, vissa 10 dagar. Helt galet mycket besök...

Men vi har haft väldigt kul :)

Nästa år ska vi dock ta det lugnare, vi har haft roligt och njutit av vänner men vi är trötta värdar. Riktigt trötta värdar, med facit i hand ska vi inte ens ha hälften nästa år. Men när vänner ringer och vill komma vill man ju så gärna ropa JA, vi längtar ju efter dem. Balansgång. Som så mycket annat. Ordet balans råkar vara ett av de vackraste orden jag känner till. Det är balans i ordet balans. Innebörden är inte att förringa heller....

Nytt x 3

2006-07-03T14:07:00.000+02:00

Nu har vi allt klart med det nya huset hängands på berget i Brione s/r Minusio i Ticino i Schweiz. Jag anar att vår blivande värd är en diamant. Tiden får utvisa. Vi hyr vidare så att vi känner oss fria att flytta hem eller vidare om vi vill och när vi vill. Vi kallar huset "casa utosikta" då la vista över Lago Maggiore är fantastisk. Kontrasten från detta vackra, charmiga, italienska gamla stenhus till ett mer modernt hem hängandes på en klippkant blir bra. Man ska inte försöka söka det man haft tror jag. Nu slipper vi jämföra.

Skola. Vi har hittat en skola som känns väldigt bra. Lilla H som blotta sex år börjar ettan kommer att vara en av 13 elever i sin klass. Vilken lyx. På schemat står veckovis med musik, bild och gymnastik tre gånger i veckan. Rektorn känns oerhört bra, hon frågade oss mycket om barnen som hon ville kommunicera vidare till deras lärare. Hon lovade ordlekar för barnen föra tt fylla på deras ordförråd. Hon föreslog lilla H att ta hjälp med läxorna.

Lilla H kommer att ha engelska från ettan. Tillskillnad mot det andra skolorna vi besökt kommer hon inte ha franska och tyska från ettan, utan de introduceras i trean respektive femman. Vilket jag gillar. Förmånga språk är förvirrande att introducera samtidigt. Hon har redan haft engelska en timme i veckan på skolan här, det är bekant. Skoldagen börjar 08.30 och slutar 16.15, förutom onsdagarna, då slutar alla barnen 12.15. Tack och lov för onsdagar!

Skolan skrämde mig först. Fördomar. Där finns ett dussin nunnor som går runt. I skolan som är ett gammalt kloster finns med en liten kyrka. För mig blev det fel, då jag inte anser att en religon ska genomsyra undervisning. Jag hade så fel. Nunnorna sa att ägarna till skolan fick använda deras lokaler, som är fantastisk charmiga och med stora utrymmen. Detta om nunnorna fick bo kvar, men utan någon som helst inblanding i undervisningen, eller i skolans verksamhet. Överenskommelsen gick så bra att nunnorna blev tillfrågade om de ville hjälpa de barn som behövde hjälp, med läxor, med luncher etc. Det ville nunnorna och jag har sett samspelet mellan barn och nunnorna på skolan. De känns nu istället som en oerhörd bonus. Det ska bli spännande denna höst. Inte minst med lillla H:s steg in i skolvärlden. Lille O kommer att gå på samma skola, men sista året på förskolan, de kommer att mötas på den väldigt fina skolgården. De har nu varit där två gånger, jag tror de fullt ut förstår att det är deras nya skola.

Uppehållstillstånd. Vi har nu en dryg månad tidigare fått vårt uppehållstillstånd. Nu är allt klart inför flytten. T om en gymnastik kurs som lilla H vill gå. Nu gäller det att flytta ut ur Italien. Bella Italia. Jag är glad för att Locarno är lika vackert och för att Bella Italia är fantastiskt nära.

Svizzera, det hade vi aldrig trott, men nu flyttar vi snart in! Men först lite semester i Sverige, som utlandssvenskar längtar vi hem i några veckor, men har inga tankar på att flytta tillbaka inom snar framtid.

Sol och bad

2006-07-03T11:28:00.000+02:00

Dagarna består av sol och bad. Lille O har visst observerat någon som krålar (stavning?) och det har blivit hans nya favorit syssla. Lilla H simmar på och börjar dyka. Sommaren är på topp!

Väder tänk....

2006-06-29T15:13:00.000+02:00

Tänk sommarlovet börjar med regn och kyla (18 grader från att ha varit 36) var min första tanke imorse. Typiskt svenskt att tänka så, för att regnar det och är mulet och kyligt i Sverige om morgonen så kan man anta att dagen blir sådan. Jag glömmer att italienarna har mycket mer temprament! Här stormar det och regnar och vips är himlen blå och solen står som en propp igen! : )

Vi har varit på brunch hos min goda väninna Cristina från Columbia, som gör världens coolaste etniska kläder, jag älskar allt, liksom vår son som alltid haft ett öga för vackra saker. Han plockade lite bland kläderna, stannade upp, drog av sig sitt linne och tog på sig en blåmönstrad tunika. -DEN blir det meddelade han på italienska : )

Jag gillar att lille O inte är så trångsynt och bara kan ha coola killkläder som H&M och andra klädkedjor rutar in killarna i att tycka är ok för killar. Han är dö cool i sin långa blåmönstrade tunika och sina långa jeansshorts. Så drog han på sig sitt hemmagjorde halsband med, som pricken över i:et. Jag är stolt över hans detaljöga för han klär sig jäkligt snyggt, samt hans mod att trotsa de italienska små killarna som kan skratta och säga små elakheter när han har sina halsband han lagt mycket tid på att trä. Lille O säger, nej du har FEL den är bello!!!!

Lilla H vill du med ha en tunika undrade jag och Cristina. Nja, sa hon, jag har inte tid : )
Vi har olika inressen som tur är.

Jag började sommarlovet med att införskaffa en av dessa oerhört vackra handknytna sidensjalar i mörkgrå/silver, måste fota den senare, de är långt ifrån kärringaktiga, störtcoola över en jeansjacka/snygt linne och eleganta över en klänning. Jag måste visa upp dessa i Sverige!

Lille O följde med sin kompis Elias hem, lilla H och jag har precis ätit glass och väntar på hennes kompis Nina. Sen åker vi ner till Como och stora lekparken, för att avsluta med en aperitivo på stranden på Moltrasio!

Ciao di tutti anche buona vacanze! Jag kommer att skriva titt som tätt, med betoning på titt :)

Lilla H:s sanningar...

2006-06-28T13:13:00.000+02:00

Lille O: -Varför måste barnen gå och lägga sig först när vuxna får vara uppe!!!???
Exilmamma:- För att barn behöver mer sömn så att de växer och blir stora.
Lilla H: - Nej, ne,j nej, så här är det: barnen sover tidigare på kvällen men vuxna sover längre på morgonen! I allafall på lördagar och söndagar!

Ack så sant och så satt samvetet där det "ska" igen. Jante knackar på och skriker LATMASKAR! :)

ytismorse ångest och vanlig mamma ångest

2006-06-27T11:34:00.000+02:00

I sommar MÅSTE jag plugga italienska. Sommar nöje..., jag måste måste kunna prata bättre med barnens fröknar nästa termin. Eller bara kunna prata bättre.

I sommar måste barnen lyssna på kassettsagor på italienska, de får inte uppleva att 5 veckor i Sverige förhindrar dem att känna sig någorlunda trygga med italienskan, när vi väl är tillbaka.

Jag måste köpa några italienska böcker med, sagoböcker. Kanske även en film.

I sommar måste vi faktiskt ta vår dotter på cykelturer, hon måste ju få en chans att lära sig cykla.

I sommar måste vi med låta lille O få cykla.

I sommar måste vi gå igenom skolmaterialet och förberedelseböckerna. Därför måste jag innan vi åker få förberedelseböckerna översatta så att vi kan förklara dem för lilla H.

I sommar ska vi bara ha det lungt och skönt....

Men det är ju redan högsommar!?

FORZA ITALIA!!!

2006-06-26T19:02:00.000+02:00

Heja Italien! Just nu är det ett himla liv här, TTUUUUUTTT, FORZA ITALIA, jubel och dån. Folkfest när italienarna vinner en fotbollsmatch : )

(och jag lider med the Aussis som faktiskt ägde bollen....)

Coca-cola light break...

2006-06-26T11:22:00.000+02:00

Två dagars jobb kvar, the heat is still on. Det är ett bygge utanför vårt hus som är svårt att inte titta till ibland. För där jobbar en massa italienare. Störande faktiskt. Inte att de stör för att det låter utan för att de bara är där. Knappt jag vågar skriva detta ; ) Tur att maken min förstår humorn bakom uttrycket.

Maken ler ett litet snett leende när jag säger coca-cola light break. Internt betyder det kaffe och rast från datorn. Fast nu mer betyder det kika ut *S*. (mamma mia är jag sexistisk?)

Jag spelade tennis imorse med Gregor och Anna, jag blev grym en stund. Den härliga känslan av att höra "PAA" när bollen träffar racket perfekt (eller racket bollen...) är som ett kort glädjerus och man vill ha mer och mer och mer. Fast 09.00 var det redan 33 grader, så när timmen var slut var jag rätt nöjd. Sist förlorade jag, skönt med revansch. Jag är precis som dottra( eller vice versa), så enormt tävlinginriktad "när det gäller", bara att acceptera att jag är sån.

Snart börjar semestern! Fast det känns som om vi är på semester när vi kliver ner på piazzan, simmar i den fina poolerna, överblickande lago di Como och bergen för att avsluta med en aperitivo sen eftermiddag. Aperitivo är något de är grymt bra på i norra italien. Inte bara proseccon eller ölen eller vad man väljer utan allt runt om. Jag äter mig lätt mätt på alla tilltugg. Mm längtar till eftermiddagen. Det lär vara tomt i poolen. Italien spelar i em. Viva Italia!

The heat is on....

2006-06-24T15:59:00.000+02:00

Lilla H:s magiska kalas var en sån hit att hon fullkomligen lös, vid nattning sa hon - idag har det varit en HÄRLIG dag!!!!! Det stora leendet försvann först när sömnen kort därefter infann sig.

Det är så varmt... 36-39 grader konstant, och enkom några få moln tidig morgon. Vid 21 igår var det 28 grader. Vi har fått nya möbler. Två stycken. Fläktar. Utan dem kan man inte sova. Med dem sover vi gott. Våra vänner tycker det är svalt hemma hos oss. Jag vill inte ens gå hem till dem efter de sa det. Tack kära stenhus för att vi får pusta lite. Fast jag är ändå konstant svettig. Även efter ett dopp vid vår underbara piazza rinner svetten. Jag pustar, även om det är glada pustar. Lilla H simmade idag 25 meter, men oj så kämpigt det var. Ryggsim la hon med till på sin personliga meritlista :)

En Comasci (dvs en infödd como bo) sa att juni är klart varmast. Fick inte ihop det, blir inte sommaren varmare och varmare som i Svedala? Nej sa hon bestämt, juni är alltid över 30 grader, juli och augusti i Como är 30, som är behagligt. Ska bli intressant att uppleva om hennes erfarenhet stämmer.

Vid 18 ska vi till Moltrasios lido för en aperitivo med vänner, och för ett svalkande dopp i lagon. Barnen längtar, efter att ha simmat i pool hela dagen att även få kasta sig i lagon. Jag längtar efter den kalla ölen och kommande skratt. Jag har insett en hel del sen vi flyttat hit. En stor, kanske för andra banal, insikt är att skratta är livsviktigt. Och jag tror jag skrattar bäst (enkom?) när jag är avslappnad och lever i nuet. Att skratta är verkligen förlösande. Låter som jag aldrig skrattat förut. Visst har jag det. Men inte dagligen. Här har vi mest skoj, antagligen för att vi lever i nuet och alla händelser blir....upplevda, ja upplevda och inte bara åh, aha hehe, kom nu går vi. Om någon förstår vad jag menar. Det är bra att träna på att leva i nuet, det är fan inte helt lätt, men kommer man in i det ser man till att inte komma ur det i första taget. Nuet har frälst mig :)

Simma och en ballong i ögat

2006-06-21T21:27:00.000+02:00

Idag är en stor dag för lilla H. Idag den 21 juni lärde hon sig nämligen att simma! Vi gick ner till vår piazza där en mycket fin pool anläggning finns precis invid lagon. Lilla H ville inte ta av sig puffarna och "simträna". Vi frågade om hon skulle vilja kunna simma. Svaret blev ja. Jag sa att bestäm dig då för att lära dig. Hon tog av sig puffarna och simmade 15 meter!!! Bara sådär!
Sen firade vi med en coca-cola. Lilla H:s enda hang-up då exilmamman avskyr läsk. Men storheter måste ju firas. Och att kunna simma är en storhet :)

Lille O är helt vild i vattnet, jag orkar knappt skriva om det, man får konstant magknip av honom. Han har världens bästa självförtroende, vilket är härligt. Men han kan inte simma. Fast han tror det. Han simmar helt korrekt och jättebra arm och bentag, men under vattnet. När lille O får infall fullföljer han dem alltid.Lägg även till en diktators "talang" för att bana sin egen väg. Idag var hans infall att konstant befinna sig i djupt vatten. Eller att hoppa från höga höjder in i djupt vatten. Han älskar det, log så man kunde knyta hans leende uppe på huvudet, jag vill bara knyta fast honom i en handduk vid en solstol i skuggan ; )

Visste ni att man kan få en ballong i ögat? Lilla H har kalas imorgon och jag bestämde mig för att blåsa några av ballongerna ikväll, pga värmen. Fast det är urbota dumt tänkt, de smäller säkert av trycket, här är värmebölja ju. Jag hann blåsa en enda ballong. Sen fick jag en ballong i ögat. Den smällde, det kändes som en fackla i ögat. Den smällde så illa att jag har en blåtira. Förstå höjden av pinsamhet, mitt öga är ett öga rött och svider som attan, för att jag fått en ballong i ögat. Känns lagom kul att muttra fram det när folk undrar imorgon. Runt om ögat är jag svullen och börjar bli blå. Bodde jag i USA hade det säkert kunnat bli en tragikomisk stämning av att ha fått en "ballong smäll" i ögat.

SVerige v/s England

2006-06-20T18:47:00.000+02:00

Ikväll är exilsvenskarna inbjudna till engelskmännens bonig för att tillsammans utgöra en liten mini stadium samt ingå i olika hejjarklacker. Sverige mot England.

Jag kanske kan sitta i mitten och slippa få öl på tröjan då någon rycker till i spänningen samt slippa få susande öron av alla vrål. Ibland är det en fördel att vara halvsvenska/halvengelska. Vem som vinner skiter jag i, jag kan ju gladeligen jubla för alla mål!

Caldissimo.....

2006-06-19T19:07:00.000+02:00

Varmt, jättevarmt, caldissimo. Sommaren kom tidigt, det vill säga högsommaren. Idag har det varit 38 grader och nu 19.00 är det 30 grader. Vi svettas.

Lilla H sa just ole dole doff på italienska, det tog ett tag för oss två att förstå varandra. Hon hade glömt hur man sa det på svenska, hon visade och sa tänk att det står 4 människor här och alla vill vara först då gör man så här bla blablablabla och så pekade hon på varje osynlig människa tills en av de osynliga tydligen vann. Jag fattade, OLE DOLE DOFF, ropade jag. Ja just det SÅ heter det svarade hon. Nu börjar vi få lättare kommunikationsproblem : )

På torsdag är lilla H:s första italienska compleanno (födelsedag), först skulle det vara pinjata men nu är en festa di magica bokad. Lilla H älskar magi så vi gör en magisk dag.

Jag behöver mentaltstöd i en beslutsituation om jobb. Ska försöka hitta rätt bollplank. Jag har fått jobbet som jag antagligen inte berättat om, vad jag minns i alla fall. Det är egentligen helt fantastiskt. Fast det skjuter annat åt sidan som jag planerat att jag ska ägna mig åt. Men uppdraget jag blivit erbjuden varar ju inte för alltid, så egentligen är allt perfekt. Bara vi hinner flytta och installera oss och att alla detaljer blir snyggt insydda i paketet. Läste här om dagen att det som gör oss lyckligast, enligt kliniska mätningar, är positiva överraskningar. Och detta är faktiskt både enormt positivt och en överraskning. Jag ska överraska mer, om det är nyckeln till lycka : )

Livet på en pinne

2006-06-18T15:41:00.000+02:00

Vet nu hur vackert det är att ligga på Motrasios Lido, den lilla sandstranden uppe på en ponton med cool lagom låg salsa musik, liggandes på en solstol i 34 graders värme och kika ut över vackra underbara lago di como och bergen och byarna. Att sen ta stegen ner och kasta sig i det friska, svala, rena, smaragdgröna vattnet i värmen sticker först i huden för att sen rensa hjärnan ochvips så känns kroppen stark igen.

Här är fortfarande så magiskt vackert, jag kan aldrig tröttna på dessa vyer, aldrig. Vi har sån fantastisk tur som fått bo här i snart 1 år!

Lilla H leker med leksakerna Lidot gärna lånar ut och bygger i sanden. Lille O hoppar helst rätt ut i den väldigt djupa sjön. Emellan doppen sluter jag ögonen och nuet är som en enormt krämig pannacotta. Söt och mjukt är livet en söndag i Moltrasio.

35 och 37

2006-06-17T17:44:00.000+02:00

Det har varit 35 grader och sol i en vecka nu.... Pust, gäller att vänja sig. Det luktar jasmin i hela huset.

Barnen är nere vid piazzan och badar i poolen med sin pappa. Jag målar naglarna och ska hänga på mig något snyggt och iklä mig höga klackar på värdinnans begäran, på en inbjudan liggande på mitt köksbord står "high heels only"!. Ikväll ska vi fira Cristina som fyller 37 med ett stort brickbord med Margarithas på! Vad annat en columbianska önska dricka : )!

Tjopling!

9 månader, mystid och Washington besök

2006-06-17T09:44:00.000+02:00

I nio månader har vi nu varit här. Det känns längre, för att så mycket hänt på dessa månader. Med oss, den gemensamma utmaningen att flytta utomlands har verkligen svetsat oss mer samman. Utan tvekan. Exilpappan är och öppnar en konferens i Palma (stackars sate...*not*) och vi fick ett sms klockan 08.00 att han nu flyger hem. Vi hade mystid, nyvakna brottades vi och kramades och skojade. Lille O sa att jag var nog väldigt sjuk igår eftersom jag inte sa att de måste borsta tänderna. Sant jag är risig till tusen kvällstid, hostar utan att kunna sluta. Han sa att det var tur att han påminde mig så att tandtrollen och Börje i munnen inte ätit upp tänderna under natten. Tänk vad man säger till de små liven....

I förrgår satte lilla H på sig sitt magiska halsband, hon behövde sin talesman sa hon (på tal om vad man säger till sina barn). Den dagen kom hon hem och sken och har lyst som en propp ända sen dess. Hon berättade igår kväll att det börjat en ny flicka som är 6 år i hennes klass och som hon satte sig bredvid.Att halsbandet hjäpte henne att prata med den nya flickan. Hon sa att det är ju så tråkigt att inte ha en kompis och nu blev hon hennes kompis. Och det har lönat sig att säga hej till den nya flickan, de har lekt ända sen dess. Givetvis tillsammans med Giacomo och Alessandro med.

När något frågar mig hur lång tid det tar innan barnen är helt trygga, har kompisar och pratar bra om man flyttar utomlands ska jag svara 9 månader. Nu är de helt tillfreds och hemma. Jag vet vi flyttar, och jag måste tro att det blir lätt. Att det tar två månader kanske. För språket hjälper ju till enormt mycket. Lilla H hade ändå bytt till skolan och lille O är ju den som trivs minst med sin fröken här.

Besök från Wasnington, The Capital : ) Exilpappan har ju varit utomlands sen de kom men ikväll går vi ut och äter tillsammans. Måste berätta för Valeria underbara barnvakten att vi flyttar med, hon kommer kanske vilja åka 45 minuter för att träffa oss ändå till hösten....

Nu ska jag ta med mig de söta barnen som jag för tillfället känner mig för att äta upp hela tiden till lilla båten så att vi 10 minuter senare befinner oss i Como stad. Där ska vi till parken, äta godis (fast de säger att jag är för sjuk för att äta godis idag *S*) och möta våra amerikanska vänner!

Buona Domenica di tutti!

Ur lilla H:s mun...

2006-06-15T21:50:00.000+02:00

med stort stort leende kom idag: - Tänk om man åt bajs och det kom ut en färdig macka!

Kiss och bajsåldern har jag helt enkelt aldrig vuxit ur, och de två stora ögonen och den enormt blottade tandraden på lilla H fick mig dubbelvikt av skratt till hennes stora glädje. Ja tänk! : )

CIAO Bello/bella v/s ah, ojdå, hej på dig du med

2006-06-15T21:47:00.000+02:00

Här kommer en till topplista (utan rangordning). En som slår oss svenskar på fingrarna rejält. Vi kan säkerhet och, tycker jag, är generellt hemmavid bra på uppfostran, men samhället suger där i gamla sköna norden. Italienarna vet hur man stärker sina små individers självkänsla. Och de små vet hur respekt känns och visas!

1. Hålla i handen. Det är självklart att man håller varann i handen. En pappa och en 17 årig son på väg någonstans. Inget konstigt. Två 10 åringa pojkar på väg att leka håller varann i handen. En pojke som går till skolan med sin grannflicka håller varandra i handen. Ingen höjer några ögonbryn, alla åldrar får hålla varandra i handen. Måtte de aldrig bli svenskar på den punkten, jag tårögdas nästan fortfarande dagligen när jag ser all naturlig beröring här.

2. Ciao bello/bella!!!! Säger italienarna med ett leende när de ser våra barn, de ser dem i ögonen, ler och säger artigt och gulligt hej och inleder en kort konversation. Barnen syns vart de än går. De har hajjat att ur barnamun kommer guldkorn i Italien. Barnen är välkomna överallt. De skojas med och pratas med, man gör ingen skillnad på värde efter ålder här. Som jag upplever att svenskarna ofta gör. I Sverige kan jag prata med en kollega hållandes mina ungar i handen och de ser mina barn först (om ens) när vi säger hejdå och hälsar lite pinsamt käckt på dem. Viva Italia!

3. Respekt. Man visar respekt för barnen och barnen lär sig visa respekt för äldre. Vet inte riktigt hur de gör det men gissar att det har med familjesammanhållningen att göra. Samt att alla akräver respekt, självklart liksom. Jag hoppas att våra barn smittas ordentligt av det italienska respekt tänket. Att säga kärring till sin lärare tror jag inte ens barnen vågar drömma här.

4. Familjesammanhållning. Livliga diskussioner, långa middagar och varje vecka. Som på film för en vanlig svensk. Klart det bygger god sammahållning, att ses regelbundet och prata om allt där alla får säga sin åsikt utan en massa förebråelser! Ju fler åsikter ju roligare middag!

5. Kindpussar. Igen berörning. Dottra snart 6 år har anammat det och pussar våra vänner på kinden. Det bygger gemenskap och berörning berikar endorfinförrådet. Måbra känsla.

kall mjölk v/s flytväst

2006-06-14T10:02:00.000+02:00

Måste få ner det min väninna C satte ord på så bra igår, för att minnas hur man värderar olika för sina barn, vad som är viktigt och kvasi viktigt för barnen i Italien v/s Sverige. Fast svensk syn på barn tar jag inte upp utan stolpar ner "topplistan" för italienarna istället. Det vill säga den topplista som skiljer oss mest.

1. Man serveras ABSOLUT inte sina barn ett kallt glas mjölk eller kylt vatten, då blir barnen sjuka (vuxna med) - Italien

2. Man går ABSOLUT inte barfota, nej våra italienska små vänner gapskrattar åt våra bara fötter, man blir sjuk av att gå barfota ju. -Italien

3. Att ha flytväst eller hjälm är inte viktigt, inte alls faktiskt. -Italien

4. Att ha mycket kläder på sig fast det är varmt ute är viktigt, att bli kall är rent ut sagt nästan farligt. -Italien

5. Att konstant följa efter sitt barn på lekplatsen är mycket viktigare än att ha flytväst på sjön, den "lille" 4 åringen kan ramla på den stora klätterställningen, 5 åringen måste puttas på gungan och bebisen kan få för sig att krypa på marken.

Här är vi sådana uppenbara ytisar familjen exil, vi serverar kyld dricka, vi sätter hjälm och flytväst på barnen, vi går barfota all fyra, vi har lite kläder på oss i värmen och jag läser kavat en tidning när barnen leker vid lekplatsen. Jag vet hur deras gråt låter och kikar, som alla säkert gör, upp titt som tätt.

Vemod och spänning

2006-06-13T21:31:00.000+02:00

Konstig känsla att ha sagt upp allting här... Förskolan, huset och ja allt som vi byggt upp det senaste året. Vännerna kommer vi dock inte säga upp, som tur är bor vi inte så långt ifrån dem, fast vi flyttar. Detta underbara hus, vem hade trott att det enkom skulle bli ett år i casa rosa...

Tänk att livet svänger så. Jag kan inte tro att vi rycker upp barnen igen, har svårt att ta in det. Precis just nu börjar de trivas bra, har vänner och gillar sina fröknar. Fast vi har aber med skolan, måste påminna mig om den nyrika attityden jag verkligen avskyr som råder på skolan och smittar av sig på barnen. Exilpappan tycker att allt med flytten är för det bättre, jag vill tro att han har rätt. Det är trots allt ett gemensamt beslut men idag sa jag högt att vi inte ska rycka upp våra barn igen om det inte är till något de känner igen. Som till vännerna i Sverige eller för all del tillbaka hit, bara det är något de känner igen.

Jag vill tro att barnen snabbare kommer in i sina respektive klasser till hösten än de gjort här. Nu har de ju språket, så det är väl lite som att byta kommun... Lilla H hade ju ändå bytt fröken, men hade haft några vänner med sig.

Tänk, lilla H ska i förtid ha sitt 6-års kalas nästa vecka. Precis fyllda 6 år ska hon börja skolan till hösten med lektioner mellan 08.30 till 16.00. Det kommer gå bra, snacka om försprång när vi flyttar till Sverige igen. Vilket barnen nog behöver då de lär ligga efter i svenska språket. Men det känns lite vemodigt att hon ska börja skolan ett år i förväg, svenska mått mätt. Tänk, eventuellt kommer hon att gå i den skolan som vi först såg när vi körde på Locarnos pittoreska vägar. Slottet som de gjort om till skola. Som vi log åt med glittrande ögon när vi körde förbi. En vanlig skola, dvs icke privat. Om vi väljer det huset som vi såg igår och som var fräscht och lagom stort med fantastisk utsikt och till bra pris. Om vi väljer det tillhör båda barnen "slottet" där 6-8 åringar går tillsammans med förskolebarnen 3-5 år. En hel slottsträdgård att leka i.
Och en underbar atmosfär, som iaf påverkar mig....

Lilla H verkade känna av privatskole atmosfären vid vårt besök igår. Hon ville inte gå där sa hon. Så har hon inte sagt förut. Det gick runt nunnor på skolan, för en förortssvenska var det nästan surrealistiskt, fast jag ville få det till mysigt. De log och var goa med barnen, men det är kanske en fördom som spökar i mig. Att de ska vara grymt strikta mot barnen, när de säkert enkom är goa. Hu, vad fördomsfull man kan vara, utan anledning.

Imorgon, sista titten på hus, tror vi. Sen är det "bara" att komma överrens med vår nuvarande värd när vi kan flytta ut, när vi kan flytta in i Locarno, hur sjutton vi får dit alla våra grejer och skriva in barnen i skola/förskola, avsluta alla abbonemang, öppna nya abbonemang, fixa målare till huset som "lappar" igen efter oss. Har jag glömt något?

Eventuellt har jag med fått in ett stort jobb i höst, pirrigt och olägligt men alltför bra att tacka nej till. Det är meningen med allt. Det tror jag stenhårt på.

Japansk jasmin...

2006-06-12T12:14:00.000+02:00

Är de vackraste blommorna jag numer vet och mitt känsliga luktsinne instämmer med ögonparet. Jag öppnar balkongdörrarna på morgonen utanför sovrummet, in smyger jasminens doft. Den är lugnande och upplyftande på samma gång. Sen att den växer runt hela balkongen och klättrar ner ändå ner till ytterdörren i en fin tjock tät båge gör att varje gång man kommer eller går får man en släng av jasmin. Mjuk jasmin doft a la japponese.

Jag har nyss haft en lyckad telefonkonferans, sånt känns alltid bra. Strax ska vi åka och titta på ett hus samt efterpå besöka "den privata skolan". Jag håller mina egna tummar.

Ett första hjälpen kit per favore...

2006-06-11T22:15:00.000+02:00

En panna fick klistras ihop för två månader sedan på lille O. Trauma cranico, dvs hjärnskakning, 3 cm panna som klistrades ihop, såg ut som ett kulhål efter en sten han ramlade rakt på. Catscan och observation. Och så händer det igen, fast denna gång ramlade han inte, han slog huvudet i taket på en båt, rätt på en skruv som var 2 cm i diameter, mitt i en våg hoppade han uppåt och fick med hård kraft mitten av hjässan rakt in i den skruven. Ut kommer en skrikandes liten O, som igen blödde som man bara gör på TV, i min värld...
(hur kunde båtägaren aldrig sett den stora skruven i taket, jag hade vetat om den tänker jag...).

2 minuter från Cernobbio var vi då lille O skrikandes kom ur ruffen, då också dör motorn. Igen som på film... Min väninna Britta ringer ambulans efter exilpappans rop om hjälp. Jag springer mellan lille O och lilla H som förtvivlat hulkar. Får be henne på skarpen lugna sig. En mindre båt kommer till vår hjälp samtidigt som motorn går igång. Vi hoppar av på bryggan där ambulansmännen redan står.

Lille O kommunicerar hela tiden, de bedömer hacket till 3 centimeter och djupt. Jag har Britta vid min sida som snabbt översätter allt ambulansmännen rapporterar in till sjukhuset. Lille O och exilpappan åker ambulans. Lille O ser i all misär glad ut, han gråter inte längre, han skojar nu med personalen istället. Hur lyckas han alltid vara så lugn...

Lilla H är nästan otröstlig. Britta tar vårt pick och pack och vi går mot hennes bil. Samtidigt skådar vi hur stackars Michael inte lyckas lägga till båten, krock, krock, krock. Han ler åt sin urusla teknik. Det är ingen jättebåt direkt... Igen som på film. Jag hinner tänka att vi borde hjälpa honom, han har två barn på båten. Jag ser en italienare komma till hans undsättning. Tragikomiskt är att det är hans alldeles egen båtplats han krockar in i.

Vi kör snabbt till sjukhuset. Bara en vuxen fick åka med i ambulansen. Exilpappan är så lugn och lille O med, de ringer, de sitter på stora akuten och ska få komma in direkt. Como är nämligen avspärrat för Notte Bianca, det närmaste sjukhuset gick inte att nå. Vi hann precis innan läkaren ropade in oss. Lille O vill byta förälder nu när jag kom. Vi går in till läkarna. Sy. Tre stygn, inte så stort alltså, och inte heller superdjupt, man ser inte skallbenet. De fick raka honom som en femkrona mitt på huvudet. De tar grepp om lille O, lindar honom i en filt och håller i honom. VÄNTA NÅGOT ÄR FEL, jag letar i vokabuläret, lille O börjar gråta, det är obehagligt. Jag sätter mig på det smutsiga golvet och håller hans små fötter i handen och leker en saga med dem. Han lugnar sig. TACCHPERINA ropar jag, vilket betyder alvedon. Vad fan heter smärtstillande på italienska? De fattar vad jag menar men säger att de inte har tid. Stackars lille O sys utan bedövning. FAN, jag är skitarg. Jag morrar åt personalen. Lille O skriker såklart, men sitter stilla...

Ute, lille O somnar. Han vill hem säger han innan han somnar in.

Till barnläkaren direkt efteråt, lille O vaknar och läkaren leker en lek med honom, testar hans reflexer och frågar lite frågor. Lille O säger att han inte minns vad som hänt. Varför är du här frågar läkaren, jag vet inte svarar lille O. Vad har du gjort idag frågar läkaren, jag vet inte svarar lille O. Lille O har hästminne, han berättar ofta detaljer från sin egen "historia". Jag frågar honom på svenska, han blir arg, säg du jag vet inte!!! blir hans svar.
Läkaren frågar vad hans syter heter och hur gammal hon är. Han svarar korrekt. Han frågar om hans fröken, vart han kommer ifrån, och han svarar korrekt och direkt.

Läkaren heter Barca i efternamn. Vilket konstigt sammanträffande, det betyder ju båt. Han meddelar att lille O har hjärnskakning, att närminnes förlusten är ett försvar, en efterchock. I natt har jag väckt lille O 4 gånger, för att se att han är nåbar. Varje tillfälle jag vaknat och kollat honom har den där lejonhonan klivit in, jag har ruskat honom för att sedan lättat klappa honom till sömns igen. Jag har följt läkarens schema för att testa lille O. Idag minns han allt som hänt. Tack och lov.

Idag har lille O varit hur glad som helst. Man märker ingetting. Förutom den där stora vita lappen påklistrad mitt på huvudet kring den långa yviga kalufsen. Herregud 2 hjärnskakningar inom loppet av två månader...

Jag ska gå och köpa ett första hjälpenkit att ha i handväskan imorgon, lite som "ta med ett paraply tänk" har jag första hjälpen kitet i väskan, slår han sig inte allvarligt igen. Kära goda godhet, nog är det väl så?

Söka, leta, fråga, söka, leta , fråga

2006-06-10T09:51:00.000+02:00

Det är vad vi pysslar med just nu. Söker, letar, frågar. Efter hus och bra skolor till barnen. Med bra menar vi inte så hårda. Tro mig, skolgången i Schweiz är tuff, redan från 6 års ålder.

Ju mer vi är i Locarno desto bättre känns det. En liten pärla är det, och som det känns kanske lite enklare umgänge och lite mer tom. Vi får se, men så säger magkänslan. Då menar jag umgånget kring barnen. Det är lungt i Locarno, kanske får jag lite Lars Norén.....fast det händer mycket saker i den staden så jag kanske enkom inbillar mig att det är lugnare där. Man når allt vi älskar snabbt iaf, stranden, alperna runt hörnet. 2 nya hus ska vi besöka nästa vecka. Måtte de inte ha 10 rum på 140 kvm. Måtte något ha den där rätta känslan. En till skola ska vi besöka med. Vi som vill bort från "privatskole träsket" ska besöka en privatskola. Ja ibland är livet ironiskt. Kanske får mina fördomar och erfarenheter sig en känga. Vi får se.

Snart är det sommarlov och semester i Sverige och vi har sagt upp skola och hus här i Italien. Uppsägningstiderna är långa ju. Vemodigt faktiskt. Vi har ingenstans att bo i höst idag, ej heller en skola till vår dotter klar ännu. Tjohopp känns bättre att säga än att det känns jäkligt nervöst. Så jag säger TJOHOPP!

Ur barnamun...

2006-06-09T09:19:00.000+02:00

-Mamma när du jobbar vart kommer dina pengar? Jag ser aldrig att du får pengar.... Kommer de på posten? Eller banken?
-Ja banken, de jag jobbar för sätter in mina pengar jag tjänat på min bank.
-Varför kommer då inte banken och ger dig pengarna!? Arg blir hon på banken när hon säger detta.
-Jag brukar plocka ut pengarna med mitt plastkort i bankomaten ju, kommer du ihåg.
- ÄR DET pengar från jobbet!? Jaha, då vet jag. Lilla H snart 6 år.

-Mamma hur stor är jorden.
-Öhh, vet inte vi får kolla upp det.
- Surfa på internet mamma, internet vet allt. Lilla H snart 6 år.

-Mamma kan du skicka ett sms till Giacomo åt mig?
-Eh, har han en mobil?
-Nej men om han hade det skulle jag vilja att du skrev, Lilla H ti amo.... Lilla H snart 6 år

-Jag ska rymma mamma! Och aldrig komma hem igen, aldrig. Saknar du mig då?
-Hemskt mycket skulle jag sakna dig hela tiden.
-Jaha, bra.
-Kan du bara ringa mig när Laura kommer, då tänker jag inte rymma mer.
-Ok... men hur kan jag ringa dig när du är på rymmen?
-Jag tar din röda mobil, du kan ju nummret! Lille O 4 1/2 år.

-Mamma idag ska jag inte gnälla, aldrig mer.
-Så skönt då slipper jag sätta fingrarna i öronen, det är inte så bekvämt.
-Men mamma OM jag gnäller kan du stoppa bomull i öronen istället, det är skönt! Lille O 4 1/2 år

Lite läppglans löser allt

2006-06-07T19:12:00.000+02:00

Nationaldagens kväll firades tillsammans med "Pantertanterna". Fast vi är inte alla tanter nota bene. Det var gott, kul och väldigt patriotiskt när vi sjöng nationalsången på italiensk mark : )

Jag hör en äldre svenska kommentera till en yngre svenska runt bordet. -Lilla vän var inget offer, sätt på dig lite läppglans när din man kommer hem så löser sig problemen. Mycket allvarligt sa hon detta.

"Lilla vännen" är en stark cool trettiotaggare som berättade att hon faktiskt inte är lycklig just nu. Att hon vill börja jobba och funderar på hur ska de få ihop vardagen med en make som jobbar otroligt mycket.

Jag var tvungen att lägga mig i min bordsdams konverstaion istället. Jag kände ångan pyra för att snart bli till ett bubblande skratt. Stackars krake, lite läppglans!!!??? Det var nog det dummaste jag hört!

Imorse ringde "lilla vännen" och inledde samtalet med "du har väl satt på dig lite läppglans?" med hemsk ehm härlig gnälldialekt. : )
Min make kommer hem ikväll, jag ska sätta på mig lite läppglans och se om det blir guldkant på vårt samliv, tack vare lite läppglans. Isf kära väninnor har jag världens bästa och billigaste tips haha! Lite läppglans löser nämligen allt.

060606

2006-06-06T11:10:00.000+02:00

Tänk att födas idag, vilket bra datum! Riktigt coolt med 060606, på Sveriges nationaldag och Elenas födelsedag med : )

Vissa tror att antikrist ska födas idag läste jag i tidningen imorse. Ser de inte nollorna undrar jag. Sifferserien 060606 betyder väl inget ens enligt satanisterna. Jag tror på goda godheten istället för att ha tagit till mig alla stories i bibeln. Fast bibeln är spännande, lite som Harry Potter kan jag tycka, magi och udda stories. Jag tror jag ska fräscha upp mina bibliska kunskaper, faktiskt. Snart kommer våra barn ha religons undervisning i katolisism och protestatism till en början. De har redan kört om mig på italienska fronten, jag tänker hänga med i deras religon kunskaper. Som svenskfödd har jag inte haft mer än en timmes religon per vecka i skolan och då var jag inte s¨ung som 6 år, snarare 12 år.

Jag har blandade känslor till religonsundervisningens betydelse i Italien och Schweiz som det blir i höst. Men jag tar seden dit vi kommit och vill kunna svara barnen på deras kommande bibliska funderingar. För bibeln väcker funderingar, vare sig man är troende eller ej.

Kära goda godhet låt oss bli friska snart.

(det bästa med kära goda godhets ramsan är att inga önskningar känns för banala att våga uttala....)

Ynklighet i dimensioner

2006-06-05T22:22:00.000+02:00

Ynklig är jag. Och exilbarnen. Vi har haft en härlig helg med exilpappans och mina super duper vänner. Fast vår lilla guddotter lyckades smitta oss med feber, halsont och hosta. Exilpappan åkte med dem till Sverige i kväll, han ska jobba på Sveriges första lediga nationaldag, i Sverige. Lite ironiskt.

Själv går jag runt som en ynkrygg med feber och kli i kroppen och plockar. Imorgon bitti kommer självutnämnda Elena som städar varje tisdag. Hon kommer tidigt och jag tycker jag plockat i en evighet utan att se någon ände. Jag som är ordningsam har i helgen haft för roligt för att se röran. Lilla H och lille O har plockat de med.

Nu ligger de och hostar i sömnen, snart ska jag med krypa ner mellan de båda. De blir nog en trång host natt. Ändå längtar jag till sängen så där som man bara kan göra efter man fått barn och insett att sömn är en lyxvara. Fast våra barn numer sen flera år tillbaka sover sina 11-12 timmar per natt. Det har vi lärt dem att det ska man. Och jag trodde det inte, men det kan man faktiskt lära barn. En gudagåva till barn som förälder.

Och memorylane tar mig till vintern 2001/2002. Lille O 5 veckor som hostade så illa att vi grät, han kipade efter luft, blev blå och sen andades han ok ett tag igen. För att bara börja om några minuter senare. Med en liten H samtidigt runt benen farande efter allt som var farligt blotta 16 månader. Split vision blev det, med dubbel betydelse. Vi såg snart i kors, vi varken ville eller fick sova. Lilla H fick svåra insomningsproblem, exilpappan gick runt på söders höjder till 02.00 varje natt, dragandes med lilla H sjungandes i vagnen. Pigg som en mört och glad som en lärka.

För att sedan komma hem och snart byta av mitt vakpass. Lille O fick inte lämnas obevakad. Ut och in på sjukhus. Isoleringsrum och andningshjälp till lille O. Jag svimmade 20 minuter efter det att lille O skrevs in som R´s virus baby. Av trötthet. Jag vet vad ordet slutkörd betyder. Exilpappan med. Vi kom snart hem men hade täta sjukhus besök med andningshjälp för lille O. Vi fick alla utan lille O en helveckas magsjuka. Jag minns att jag ammade lille O samtidigt som jag kräktes och att lilla H skrek varje gång jag kräktes, klängde vid mina ben. Exilpappan kräktes på annat håll. Jag var så matt att jag såg stjärnor. Fick påminna oss att ge lilla H mat, så svaga var vi. Magsjuka efter många vaknätter slår ut en totalt.

Minns att vi faktiskt lyfte telefonen som vi helt glömt av att vi hade, vi bara nonchalerade inkommande samtal, av matthet. Ringde min mamma, min pappa och hann ringa min storebror. Han kom, min kära storebror. Som en riktig räddare i nöden tog han lilla H över natten och påföljande dag. Sen skulle han till alperna. Han riskerade att bli magsjuk på sin efterlängtade semester. Jag är tacksam än idag. Faktiskt.

Exilpappan och jag kunde helt plötsligt sova i intervaller, och det kändes som lyx. Vi blev helt nya människor, trots all sjukdom och ändå för lite sömn.

Denna sjukdom är en fis i rymden inser jag nu. Vad är städning och lite halsont och feber jämfört med vintern 2001/2002.

Civilkurage

2006-06-01T19:48:00.000+02:00

Jag är så glad, jag ser bevis på civilkurage hos lilla H och lille O ofta. De står upp för varandra och för sina vänner, på ett schysst sätt. Idag på skolgården efter skolan sparkade de fotboll med lille Alessandro, lilla H:s ena bästis. En "stor"kille kom och tog bollen ifrån dem. Lille O sprang efter och lilla H ställde sig bredvid sin bror. Ale stod stilla längre bort. Lilla H sa att det var Ale:s boll till stora killen på åtta år, att han inte fick sno den sådär bara. Killen struntade i henne. Lille O måttade ett slag mot bollen så att killen tappade den, han är rätt liten till växten lille O och slaget var mitt på bollen. Det blev en fullträff, killen tappade bollen. Killen sparkade sen mot lille O 4 år och träffade honom på armen. Jag tvingade min röst och mina ben att inte jobba en liten stund. Lille O tog sig för armen och sa åt killen att han var dum som sparkade honom, han sög på underläppen. Lilla H blev högröd och frågade honom om han inte fattade italienska. Först ber du om ursäkt till lille O som är min bror, man slår inte mindre barn!!!! Sen sa lille O att killen var barnslig och så fyllde lilla H i med - vilken del av ordet nej förstår han inte. NEJ DU FÅR INTE SNO VÅR BOLL, fyllde hon i.

Lille O och lilla H gick ifrån killen med bollen under lille O:s arm, gav den till Ale och så var det frid och fröjd i det lilla gänget igen. Nota bene att våra barn inte är flytande i italienska ännu, de klarar sig bra, men jag tycker det är extra modigt att stå upp för varandra och sig själva med det tillfälliga handikappet. Lille O:s arm var inte röd, men det såg läskigt ut när han sparkade och en 4 åring är inte helt orädd för en störig åttaåring.

Killen gick sedan förbi mig och måttade en spark mot mig. Jag frågade vart hans mamma stod (eftersom det inte finns några italienska pappor som hämtar på vår förskola) och jag frågade om han själv gillade att bli sparkad på. Han pekade mot hans mamma och sa att hon säger att han får göra vad han vill. Stackars lilla dig svarade jag.

Jag gick fram till hans mamma, som sett allt och frågade om hon tyckte det var ok att hennes 8-åring sparkar vår 4-åring, eller sparkar överhuvudtaget. Hon fnös till svar. På svenska sa jag att jag önskar att jag kunde berätta för dig vad en björntjänst är. Hon såg nästintill rädd ut men fnös igen och sa MADONNA. Nej björntjänst, inte Madonna sa jag lungt.

Lilla H och lille O frågade mig i bilen vad jag sagt till pojkens mamma. Jag berättade. De sa BRA gjort mamma, i kör. Sen frågade de mig vad en björntjänst är.

TI PREGO, ti prego Mamma!

2006-05-31T17:27:00.000+02:00

Hur kan jag stå emot. De ber mig med den vackraste melodin i världen, de parlar som små kvittrande småfåglar. Italienskan stärker deras position. Eller förminskar mitt försvar.

Ti prego mamma!!! Per favore.... Dai.... 4 bedjande ögon händerna knäppta som i en bön.
Exilmamman: Si certo.

Fast jag borde säga non och dessutom på svenska.

Examensdag!

2006-05-30T18:02:00.000+02:00

5 1/2 år och examensdag, inte illa :) Lilla H sjöng tillsammans med 3 andra på scenen i skolan idag och vi är mäkta imponerade. Efter showen fick hon gå upp och ta emot diplom och en examenshatt, det var "stora" sekunder och efterföljande applåder gjorde henne så stolt: )

Förutom att musikfröken tog tag i mig och berömde Lilla H för hennes perfekta italienska (!) så var mitt stoltaste ögonblick när vår dotter mitt i sitt uppträdande slänger en slängkyss till sina föräldrar. Ah, hjärtat smälter, så stolt var hon, så glad i sitt uppträdande och så hjärtlig hade hon tydligen tid att vara. Härligt att hon visar sina känslor även i de mest pressade situationer.

Måste faktiskt röja hennes annonymitet lite med en bild. Även lille O som var sur som en mört för att han minsann inte tog examen från Casa dei bambini och vill hellre vara annonym :)ambini kommer en bild på.

Ranta runt runt runt

2006-05-29T22:24:00.000+02:00

Shoppa/leta kläder är trist trist trist. Om man är lilla H.

Första butiken, första minuten:
-Maaaaaaaaammmmma, har vi inte letat klart? Hon rantar runt i ring otåligt, planlöst, glor i golvet.
-Nja vi ska ju bara leta efter svart, spring runt du och ropa om du hittar svart. Glad mamma röst.
-Maaaaaaaaammmma massor med kläder överallt, orkar inte leta. Slokande kroppspråk.
-Meeeennn? Innan jag sagt ordet klart sitter dottra på en stol, benen flänger fram och tillbaka, hon är "inne i" en sång.
Nästa butik, nehej inga svarta barnkläder. Det var lika bra att fråga direkt, leta kläder är inte roligt tycker lilla H ju.
Tredje butiken. Sticker in huvet innanför dörren:
-Svart?
-Ja.
-Ah, dove?
-Su.
-Bene.

Vi springer upp för trappan och finner att Benetton minsann hade en liten svart "kollektion" bestående av linne, tajts och tröja. Testa dessa tajts hjärtat, detta linne och denna omlott tröja.
-Mamma, akta, jag tittar på Tom och Jerry på Tv:n bakom dig.
-Hahahaha, hörs dottra kvittra åt Toms grymma öde.
-Haha haha. Man är tvungen att le själv.
-Lilla H, testa dessa.
-Ok mamma, fort fort!

7 1/2 minut senare. Kassen betald, sotarkläder inhandlade (spöke trodde jag, tills hon rättade mig). Dottra sjunger på sin sång och gör sina danssteg. "chiminiera chiminiera sensa sole sensa vento......."
-Räkor?
-JAAA!
-Eller gylllene måsen?
- Det regnar massor mamma!
Vi traskar på Comos gator i skyfall med varsinn påse över huvudet. Vi springer vi in på "måsen", sandalerna dyngsura.
-Due happy meal per favore.

Vi ler och bygger smurfskepp, en till lilla H en till lille O. Vi skrattar åt att våra fötter läcker vatten. Det är mamma barn mys. Shoppa kläder suger :)

Tjejmys 2

2006-05-29T13:22:00.000+02:00

Dottra har skolavslutning ( 6-års) imorgon. De har övat in en show där vår kavata dotter valde bort att vara fjäril till förmån för spöke. I eftermiddag ska vi ha tjejmys dottra och jag. Vi ska ta båten sina 10 miuter till Como och leta svarta kläder som hon måste ha. Svart känns halvsvårt att hitta till tjejer i Italien, eller överhuvudtaget? Men jag har annars förberett med färgmedel, fast helst vill jag inte hälla det i maskinen, om jag nu kan välja.

Sen ska dottra och jag på gyllene måsen tänkte jag förstrött, fast hon vill nog hellre äta räkor, så varför inte passa på och äta ute i den 28 gradiga luften på en restaurang med lite mer atomosfär än gyllene måsen! Vi får se vart vi hamnar . )

Ser fram emot dagens pomeriggio. Dagar som denna när man både hinner träna, jobba och fixa privata saker före 14.00 är härliga. När man dessutom har en eftermiddag att se fram emot blir det guldkant. Lille O ska gå på sin bästis kalas med sin pappa. Delade eftermiddagar eller hela dagar är ibland dagar med stor mysfaktor.

Tjejdagar och tennistokiga familjen

2006-05-29T11:38:00.000+02:00

Sen i onsdags har jag haft tre väninnor på besök. Det har varit härligt, roligt och som alltid lite tårar. Vi har ätit ute, shoppat och druckit aperitivos i mass. Och pratat. Så härligt att ta igen lite tid med tre intensiva dagar. Och det betyder mycket att de vill komma och se vart vi nu bor och hur vi har det. Tack Y, T och M för några härliga dagar!

Nog för att maken och jag älskar att spela tennis, men vi har en överman. Det visar sig att vår dotter är en riktig tävlingsmänniska. Fast det är iofs ingen nyhet. Hon inte bara tävlar, hon går in för en sak med hull och hår. Lilla H snart 6 år vill lära sig serva nu, (dvs kasta upp bollen själv och slå till den) och hon klarar det rätt bra måste jag säga. I morse när jag lämnade på dagis var hon sur för jag skulle vidare och spela tennis, utan henne. Hela helgen har vi fått kasta bollar till henne. Hon är outtröttlig :)

Lille O fick ett tennisracket han med i helgen. Han bär det på ryggen i sitt fodral, som är ämnat att bära på ryggen. Han spelar inte, han vill inte säger han nu när han har ett. Men han går runt och berättar att han är en tenniskille nu. Jag provade att fråga om han och jag bara skulle spela lite, när syrran inte var med. Nej mamma, sen när jag är fem år, då ska jag ta fram mitt racket.

Som vanligt påverkas han inte av vad andra gör och som vanligt vill han gärna ha allt man kan få vare sig han vill använda det eller ej. En fas, som mina väninnor i helgen sa. Men han är en glad bollkalle, liksom sin syrra. Så nu spelar faktiskt exilpappan och jag på helgen, med två alldeles egna bollkallar. Den ena vandrar dock snart iväg med sitt raket och berättar att han är en tenniskille för de som vill lyssna. Han plockar senare fram sina älskade dinosaurier som han packat ner i tennisfodralet och inviger dem i hur man hoppar på bollar och klättrar i nätet :) Med en upprörd syster bakom sig som ropar att det faktiskt pågår ett spel att han ska flyyyyyttta på sig. Han flyttar på sig och intar istället domarstolen där dinosarna får ramla ner en efter en.

Lilla H viker aldrig med blicken från våra bollar, hon har en uppgift som hon tar på fullaste allvar. Sen byter vi och så spelar hon mot en av oss. Sen är exilpappan och jag trötta men lille O är nöjd med sin lek och lilla H vill för allt i livet inte åka hem. Vi måste se ut som "sådana där" föräldrar som puschar sina barn till att bli duktiga inom en sport. Fast det är tvärtom, lilla H som aldrig vill sluta. La familia Svedese som spelar tennis PRECIS som alla andra svenskar får vi höra. Ungefär lika korrekt iakttagelse som att alla svenskar är blonda.

Svenskan ändras...

2006-05-24T21:02:00.000+02:00

för barnen. Språkfiltret italienska ligger nu framför det svenska märker jag. Deras alltså. Guarda me säger man på italienska och jag hör ofta barnen när de leker tillsammans säga - titta mig! På mantar jag. Titta på mig upprepar de för att nästa gång igen säga -Titta mig!

Lilla H och Giacomo lekte idag hemma hos Giacomo, nu vill de sova över. De vill aldrig skiljas åt, de hänger kvar i varandra. Mäkta sött.

Jag: Vill du sova över hos Giacomo älskling? Ställer frågan som om det kanske är en tokig idé, dvs tonfallet.
Lilla H: Inte en natt mamma, helst 100!

Sen går hon över till italienska och ropar GIACOMO IO VOULE!!!!!!!! IO VOULE!!!!!! (jag vill jag vill).

Lille O pratar svenska med oss. Lilla H och O pratar blandat just nu med varandra. Lilla H försöker ofta kasta in italienska när hon pratar med oss. Jag översätter hennes ord till svenska. Hon tittar på mig som om jag har problem :O Typ ska vi inte prata italienska när vi bor i Italien blick. Kom igen mamma. Jag har Inas ord i ryggen, och är obstinat tillbaka.

Man kan ju tro...

2006-05-23T23:08:00.000+02:00

att jag gör mig lustig. Som beställer 6 män istället för 6 ägg. Som har en goddag yxskaft konversation med rörmokaren, etc. Idag kanske jag tog priset? Så går det om man är som jag. Om man talar hellre än bra, gärna fort med. Om man har tre andra språk som ligger "före" italienska kunskaperna.

Konversation med dotter vid lämning på dagis, i trappan på väg upp till hennes musik klass, där rektorn står bredvid när vi pussas hejdå.

Jag: H saluta bene a la principessa!
Lilla H: Que???????
Jag: Saluta bene mi amore och ler och gör en gest mot REKTORN.
Lilla H: Bongiorno Cecilia, säger hon men ser förbryllad ut.
Lilla H: (på svenska) Mamma är hon en PRINSESSA!!!!????
Rekorn: haha haha.
Jag: Ehm Principe eh no, Principale?????

Översättning från goddag yxskaft italienska:
Jag: Hälsa på prinsessan lilla H.
Lilla H: Vad????
Jag: Hälsa ordentligt älskling.
Lilla H: Godmorgon Cecilia.
Lilla H: Mamma är hon en prinsessa!!??
Rektorn: Ha hah ha.......
Jag: Ehm Prins eh nej, rektor??? (heter ens rektor principale....??? go figure.)

Fick ett sms från min italienska lärarinna idag som undrade om jag vill ha en 2 timmars session nästa vecka. Tror jag blir tvungen att texta tillbaka ett si och ett grazie.

Skumt och härligt och 27 gånger...

2006-05-23T09:55:00.000+02:00

Skumt att mina länkar och mitt "about me" med har flyttats långt ner på högra sidan.... why?

Skumt att eventuellt flytta fast vi nu börjar trivas så bra. Jag har trivts från första sekund, men vacklat eftersom barnen haft sina tuffa månader, trivs inte ens barn trivs man inte själv heller.
Fast nu börjar båda visa stora trivseltecken. Skönt. Mycket har ju handlat om att få språket med, nu har de det tillräckligt väl för att förstå det mesta och kunna leka verbalt med. Vi är inte helt nöjda med denna privatskola någon av oss, och vi alla har egentligen samma åsikt om den. Behöver inte gå in på det men barnen kommer inte att lida av att byta skola.

Härligt att komma till Schweiz igår eftermiddag och bara kunna "ramla" in på förskolan och skolan, utan bokad tid. Härligt att bli inbjudna av andra föräldrar att komma förbi efter skoltid då många barn leker kvar på gården, med avsikten då att lära känna varandra, barn som vuxna. Skönt att komma till en liten liten skola, kommunalt driven och komma ifrån privatträsket. Som jag upplever vissa privatskolor.

I den lilla skolan är det 22 elever och 2 lärare. Barn från första klass till femte klass går alla i samma klassrum, på skolan är det alltså totalt 22 barn. Barnen lär sig lära ut från dag ett, då man blir och är fadder från andra klass. Lilla H precis fyllda 6 år ser mycket fram emot det och även om skolan inte såg mycket ut för världen rent visuellt sa hon direkt efteråt att JAG LÄNGTAR. Skolan hade en välkommnande och bra attityd. De 6 mammor som satt vid bordet och fikade och lekte med barnen berättade att då det är en liten skola och barnen kommer hem till lunch turas de om att ta några barn var, så att barnen får 2 timmar med kompisar mitt på dagen, så att de har sällskap hem till någon då alla barnen går till skolan själva. Locarno beskrivs som ovanligt säkert och man skickar även barnen för att lära sig till lilla affären själva, på olika uppdrag. Jag gillar den attityden och tänket.

Vi tittade givetvis också förbi förskolan. Värme, leksaker och härlig lekplats. Lille O som inte är lika kavat som sin syster gick runt och sög på nederläppen, hans blivande fröken visade honom runt, gentilt och mjukt men utan att smöra det minsta. Han log när hon visade honom ett teleskop och ännu mer när hon förklarade att alla barnen får gå runt som de vill, det finns 4 fröknar och varje fröken finns i varje rum. I varje rum finns leksaker, utklädningskläder, arbetsvråer och pysslel bord. De har gymnastik varje vecka samt bild och musik. Lille O som kan vara en kritisk liten kille sa att där vill han gärna vara. Där har han med redan kompisar, lille Filip och lilla Emilia, båda svenska.

Vi tittade på en lägenhet med, eller en arbetsplats... Ägarna totalrenoverar. Det känns svårt att hitta hus att hyra, vi har försökt länge. Denna lägenhet har en strålande utsikt, fantastisk. Den är stor och luftig och har en terrass. Den ligger ett stenkast ifrån skolan. Lilla H kan om hon vill gå dit själv. Man går över en liten väg som ligger precis utanför lägenheten, den kan jag följa henne över, sen är det bilfritt. Nästa år när även lille O ska börja skolan kan de absolut gå dit själva, vilken frihet för dem!

Tio minuter från lägenheten ligger gondolen upp till en alptopp, där man åker skidor men utsikt över Lago di Maggiore. Där alla skolbarnen åker efter skolan på vintern. 10 minuter ner för berget ligger Ascona med sina vita stränder. 3 minuter ner för berget ligger Locarno, som i sommar bjuder på Depeche Mode, Bryan Adams, Eros Ramasotti och senare på filmfestivalen. Nej inte Cannes filmfestival, men stor och inriktad på utländska filmer. Det jag vill säga är att det må vara en mindre stad (som Como) men det händer saker och det är nära till storstad, flygplats, alperna och stränderna. Håll tummarna för att allt går i lås. Allt från skolplats (som iofs vi är lovade) till förskoleplats, till boende och inte minst flytten. Allt som ska sägas upp här, abbonemang som ska avslutas och ett flyttlass som ska gå från ett EU land till ett icke Eu land....

Så ni väntar vi på en massa beslut som vi hoppas tas till vår fördel. Att de med lägenheten hinner renovera klart till september, att det är vi som får hyra den och att priset inte drar iväg.

Vi ska besöka en skola till, sen ska de beslutet tas, vilken barnen föredrar. Det är en privatskola, men jag ska försöka inte visa mina fördomar för barnen : )

Svårt känns det med, nu när allt börjar falla på plats. Jag har så fina väninnor här, jag har så kul på mina tennispass med min lärare och min "motståndare", jag hittar runt, jag får fler och fler kontakter och lilla Cernobbio är en pärla. Snart ska allt det byggas upp igen, kontaktnätet.

På gott och ont man flyttar. Men det känns som det bästa beslutet att ta även detta steg.

27 gånger har jag flyttat. Helt galet. Våra barn ska inte flytta runt så mycket, ha ha bara hälften så mycket är ju helt galet! Nej detta blir deras 2:a flytt de minns, not so bad.

Att flytta utomlands med barn

2006-05-21T18:31:00.000+02:00

Texten nedan searchade jag fram för ungefär ett år sedan, och har klippt in i ett eget dokument före dess att vi flyttade. Satt då för ett år sedan och surfade och kände att jag ville behålla det jag läst, för att påminnas senare. Jag sparade aldrig källan, men minns att det var en psykolog. Idag när jag läste igenom detta är det EXAKT så som psykologen beskrivit i texten nedan, för oss. De olika faserna skriver jag under på fast vi bara nästan nått till slutfasen.

"Om man planerar att flytta utomlands eller om man gjort det nyligen, kan det vara bra att veta att flyttandet är en process, som tar tid och som faktiskt innebär en sorts kris, eftersom hela ens värld förändras. I forskning kring känslor och emotionellt starka upplevelser har man kunnat visa att flytt är en av de största känslomässiga omvälvningar man kan uppleva, generellt sett har en flytt mer betydelse för ens känslostämning än t.ex. någons bortgång. Det kan vara bra att känna till att det är så, att det tar tid att anpassa sig till ett nytt sammanhang och att stora förändringar kräver mycket av oss.

Just när man flyttar utomlands brukar man tala om en anpassningskurva, som är en process som sträcker sig över lång tid, men den första ”rundan” gäller ungefär ett år. I början när man kommit till sitt nya hemland är det vanligt att man tillbringar en tid av glädje och fascination, man upptäcker det nya omkring en och det känns spännande och intressant att vara på den nya platsen. Denna tid brukar kännas lite som semester, och man ser på saker med ”semester-ögon”, dvs man ser på saker med viss distans, och framför allt har man en tendens att se de saker man tycker om framför det andra.

Sen kommer den första krisen. Det är nu man inser att man inte är på semester, utan att man faktiskt kommer att behöva stanna där man är under en längre period. De flesta brukar uppleva denna tid som ett uppvaknande, där de ser på det nya med andra ögon och måste konfronteras med det annorlunda på ett mer djupgående sätt än som turist. Många upplever detta som mycket jobbigt och vill nu gärna återvända hem igen, som om det hela bara varit en semester. Denna svårighet varar ofta i ett par månader, när man ser mer och mer av det som är annorlunda i det nya landet och man jämför med hemlandet, som ofta vinner i jämförelse. Parallellt med dessa tankar brukar personen ifråga också börja komma in i det nya samhället och den nya landvinningen görs successivt.

Om man flyttar i samband med början på ett skolår brukar nästa period av hemlängtan komma i samband med att julen närmar sig. Inget är ju som den svenska julen! Det kan vara av vikt att åka hem under den första julen eller att åtminstone försöka göra den första julen utomlands så svensk som möjligt, eftersom julen är en högtid med mycket känslor – det handlar om personlig historia och tillhörighet i ens familj, om närhet till det välkända. Efter jul och nyår brukar man i allmänhet känna sig bättre, det är nu lättare att komma tillbaka till arbetet eller skolan, eftersom allt nu är mindre nytt och okänt än i början. Ofta går det nu mer och mer framåt och stunderna av hemlängtan de blir kortare och kortare allt eftersom man blir alltmer integrerad i sitt nya sammanhang.

Om man bara stannar utomlands under ett år, brukar den sista delen av det året beskrivas som den lyckligaste, då man visste hur saker och ting gick till, talade språket, hade skaffat sig vänner och började känna sig hemma. Nu börjar också den process som återvändandet till Sverige innebär. De som stannar kvar under en längre tid utomlands förlänger integreringsprocessen, vilket gör att avståndet till Sverige ökar med tiden. "

Idag efter 9 månader som utlandsvenskar, efter 8 månader på förskola för barnen, pratar lilla H säkert 12 meningar i rad på italienska. Nu börjar hon trivas bra, har funnit sig en roll och nya vänner, har förstått kulturen. Lille O ligger aningens efter språkmässigt, men inte förståelsemässigt. Båda barnen förskönar fortfarande Sverige, men känner sig nu hemma här. När det har gått ett år har vi redan flyttat igen, men kommer fortfarande att vara på "italienskspråkig" mark. Vi åker dit vi ska flytta ofta, vi letar hus tillsammans. De verkar helt införstådda, vi ska besöka skolor imorgon tillsamanns. Vi är givetvis alla lite spända men inte det minsta jämförbart med hur spända vi var på att flytta utomlands, för 9 månader sedan. Och alla de känslostormar barnen upplevt har gett dem viss skinn på näsan, viss säkerhet men även ruckat deras värld, gjort den bra större. Ändå är de samma små individer, kanske aningens tuffare och inte minst tvåspråkiga och stolta över det (yes!). Jag är glad att fas två som är jobbig är över, som förälder var det känslomässigt emellanåt heartbreaking. Ändå har jag med rätt mycket skinn på näsan och en rätt kavat stil men har fått känna på hur man mår som hönsmorsa , ) Det ska bli intressant att kliva helt in i sista fasen, och se när det blir.

En ny ögonsten....

2006-05-20T18:10:00.000+02:00

Vår kära gamla espressomaskin gick i pension häromdagen. Detta blev vår ersättare. En äkta italienare, Pavoni, som enkom tillverkar espressomaskiner och "bönmalare".

Ögonsten 2 (för oss kaffeälskare då....)
Ah det luktar kaffe igen!

Utmanad av Thinkerbell...

2006-05-19T11:48:00.000+02:00

Blev livet som jag tänkt mig? Jag är utmanad. Jag gillar denna utmaning, den passar mig. Den får mig att tänka både bakåt och framåt och hur min röda livstråd visat sig kringla runt världen och hur jag i förväg spänt upp trådens gång i huvudet. Ibland ligger ett kletigt halt bananskal i vägen och mitt röda nystan har lämnat den i förväg valda vägen jag "nystat" i huvudet och istället rullat ut på roligheter. För planerade vägar är sällan så himla roliga, bananskals vägar kan svida till lite i fallet men även utmana en själv och vips blev livet superskoj.

Multikulti älskare visste jag tidigt att jag var. Jag vill möta, se, vara, leva med olika kulturer, en berikar mig inte alls. Hade förmånen som barn att bo utomlands i två vändor. Blodad tand gav det mig och som det visat sig hela livet... På gott och lite ont. Jag saknar ju min familj och mina vänner mycket.

Läste ekonomisk på gymnasiet, för att det skulle alla andra välja. Fast jag gillade linjen visade det sig. Gick ut med rätt bra betyg men tyckte E kompetens var viktigare då än siffror på ett papper... Så gjorde jag som man "skulle" efter gymnasiet, dvs reste utomlands i 1 år minus några månader. Långt bort, det blev downunder. Ljuv tid. ST Kilda mamma mia, där trivdes jag att bo. Haft riktigt riktigt roligt. Jag gillar the Aussis starkt med. Jag hade inte planerat att bli fanatiskt förälskad i en dock. Men så blev det och i rätt många år bodde vi i olika länder tillsammans. Där det gick för honom att jobba, det blev mest europa och Sverige ett år i alla fall.

Jag började läsa på universitetet. Jag hade ju bestämt mig för det tidigt och så blev det. Född med liten sergerhuva sägs det och trots att jag inte var behörig till den linjen jag ville gå (ja då var det linjer ha ha) så kom jag in. Magi som jag säger till barnen, att inte glömma att tro på det som sägs inte går. Läsa in på komvux hade jag inte ork med, slösa år när man vet att man kan klara det ändå. Jag läste mina 3 år. Tentade ibland på distans beroende på vart vi var, och läste dubbelt sista terminen på KTH. Sånt som i min värld bara andra gjorde.

Vi gled isär australiensaren och jag mitt i mina studier, jag hade en liten kris. Skaffade egen lägenhet, min första 22 år gammal. Läste sista terminen och träffade mannen med stort H i mitt liv (nej inte M). Vi dejtade länge, vi hade kul från dag ett. Jag åkte till Paris, för det hade jag för länge sedan bestämt mig för, är envis och har jag bestämt mig ändrar ingen det. Läste som så många andra på Sorbonne. Igen utomlands, igen multikult, storstad mi piace, dryga parisare i en fantastisk kulturstad.

Mannen med stort H kom varje månad. Vi levde livet, tillsammans och ifrån varandra. Så började vårt förhållande. Vi lever än tillsammans och är ifrån varandra resmässigt, bra för relationen, bra för nya intryck bra för eftertanke och extra uppskattning av varandra. Tycker vi.

Efter studietiden började vi jobba båda två. Fast exilpappan jobbade redan men bytte bransch och inriktining dramatiskt. Han tog jobb i en bransch som jag jobbade mot. Vi pratar mycket jobb emellanåt, för att vi roas av det och kan samma bransch fast utifrån olika perspektiv.Fast det var nära att jag klev in på en annan bana, undra hur mitt arbetsliv hade sett ut idag då? Jag hade två joboffers 97 när inga jobba fanns sas det, jag valde relativt noga. Sen kom högkonjunturen, wow double income no kids tiden.

Sen kom lilla H, så efterlängtad, så svår att få till. Efter att ha försökt att få barn ett tag blev lyckan enorm. Vi klev gemensamt in i bebisbubblan. Vi skulle dela på tiden hemma. Det gick 9 månader, jag var fortfarande hemma. Exilpappans jobb hotade med uppsägning (amerikanskt) om han tog ut pappaledighet. Fast det var bara hot, men jag förblev hemma. Jag kände mig lyckligt lottad för det. Fast i efterhand hade det varit bra för mig att ha gått tillbaka en stund. Vi hade ju svårt för att få barn sa Sofiahemmet men vips var jag ovetandes i tredje månaden med lille O. Som kom 17 månader efter dottras ankomst. Lika välkommen han, men lite mer turbulent blev det.

Nu tappade jag bort segerhuvan ett tag, nu halkade vi inte in på några bananskal som ledde till roligheter. Det som inte kan hända oss hände. Det som man bara läser om. Vi blev båda uppsagda i denna enorma recession mer eller mindre samtidigt. Lille O var nyfödd, lilla H knappt 17 månader. Deras föräldrar var utan sina superjobb.

Exilpappan är i mina ögon cool som en cucumber, lugn hur hårt det än blåser. Någon att hålla i handen alltså. Tycker inte att det finns så mycket att oroa sig för om det redan hänt sas. Det blev ingen pappaledighet denna gång heller, fast han väldigt gärna ville. Vi behövde äta och ha tak överhuvudet. Jag var nyförlöst och lille O ja, liten och behövde ammas. Den följande tiden var turbulent, det var rätt mycket mörka moln. Men exilpappan startade eget och det har gått himla bra, fast givetvis var det en tuff början. Men det är mening med allt, denna tuffa början har lett oss hit, till utmaningar och erfarenheter och lite mer dolce vita än vi annars tror oss hade haft. Lille O blev mycket sjuk som 5 veckor gammal, vi hade det tufft allihopa och såg nog ut som spöken länge. Men det kapitlet i vårt liv har jag redan skrivit om tidigare.

När lille O var 16 månader och vi hade flyttat ut till förorten från söders höjder började mina hjärnceller klaga på dålig gymnastik, viloförmånen var inte uppskattad längre. Vi fick dagisplats, jag tjatade till mig ett jobb jag ville ha. Jo, precis så gick det till. Från samma arbetsplats sa jag upp mig nu för snart ett år sedan. Tackade nej till ett drömjobb på vägen med. Ett drömjobb för egot vill säga. Nu idag, sitter vi och står mitt i en gemensam dröm. Vi bor i Italien, som vi brukade prata om, sådär på skoj. Feministen i mig tappade tillfälligt hakan när mitt känslopussel var klarlagt "internt" då jag sa upp mig. Men det gäller att våga med, falla och satsa. Utan att rucka på sina ideologier och värderingar. Idag konsultar jag gentemot samma arbetsplats men tjänar det dubbla. Jag har förmånen att jobba lite då och då, och annan tid till familjen och att skriva och designa nya produkter.

Nej, jag trodde inte att jag skulle bli utlandssvenska som mamma till två små barn. Jag trodde inte det. Men jag är glad för att det blev så och att det känns fortsatt spännande att se hur vi lever om ett år, om två år med mera. Jag trodde inte ens att jag skulle gifta mig, men barn ville jag ha. Och ett bra jobb och mina vänner nära mig. Ungefär så långt gick mina planer, men i ryggraden satt att man ska utbilda sig för man vet aldrig. Man vet aldrig ändå.

Mellan jobb är vårt liv semester just nu. Jag kan inte veta hur mitt liv ser ut om 5 år. Men antagligen bor vi i Stockholm då, sen hur det ser ut runtomkring har jag ingen aning om.

Nu tar jag bloggpaus igen. Min lunch gick åt till detta inlägg, jag är inte världsbäst på att blanda time management med hälsoaspekter...

Från paus till time management

2006-05-18T12:11:00.000+02:00

Exilmamman har fått in massor med jobb från olika håll samtidigt. Det är roligt och just nu behöver jag slippa tänka på tråkigheter som drabbat någon nära och som jag inte hjälper nämnvärt genom min oro. Så jobb leder tillfälligt tankarna i andra riktningar och ger faktiskt energi just nu.

Håll till godo med färre blogginlägg närmaste tiden. Jag återkommer när jag har rätta känslan och tiden på min sida igen.

Ciao e a presto.

Tankar som kommer och går...

2006-05-17T13:46:00.000+02:00

... såhär som utlandssvenska.

Tänk att varje gång vi badar åker vi till Schweiz och barnen ver mycket väl vilket land vi är i. Varje gång förvånas jag av att det är blandade omklädnings och duschrum, det är liksom så självklart att man kan stå halvnäck eller fördendelen helnäck i ett omklädningsrum, tills en herre stiger in man slås av vilken tur det är att man är halvt påklädd....

Tänk att jag vant mig att köra igenom tullen (läs in även hitta tillbaka rätt väg!) och hur man gör för att slippa bli stoppad och utfrågad av gränspoliserna. Man rullar ner rutan kör sakta sakta fram och ler och säger mildt buongiorno senore.... Fast det fungerar inte alltid. Ibland undrar de vart jag bor, Italien eller Schweiz, ska jag jobba i Schweiz, har jag något att deklarera. Fast jag svarar snabbt på frågorna och ger dem mitt svenska pass. Fast härom veckan gjorde jag bort mig, håll i er... Istället för att veva ner rutan och le fram ett buongiorno senore (halvstressad på väg till dagis) klämmer jag fram buongiorno mi amore!!!!!! Snacka om att jag fick ett stort leende tillbaka, högröd och sa på knackig italienska att jag är stressad på väg för att hämta mina barn. Han trodde garanterat att jag flirtade. Jag är för pinsam, tur för barnen att de inte var med : ) Kanske ska jag börja säga älskling till barnen istället för mi amore, det har liksom blivit slentrian och ligger tydligen bra i min mun *asg*

Tänkte på när jag var i Sverige att jag tyckte mig höra italienska överallt, för hjärnan var liksom inställd på att jämt höra italienska. Tänkte på när jag kom hem hit igen att jag tyckte jag hörde svenska. Kanske tar det tre dagar för hjärnan att registrera byte av språk : )

Tänker på att våra brn mer och mer pratar italienska med varandra. Att de säger ord jag blixtsnabbt frågar vad de betyder, det kommer så mycket nytt.

Tänker på att vår svenska blir eftersatt och att vi hela dagarna lyssnar på italienska samt engelska. Att vi mer och mer svänger oss med "utländska" ord även hemma. Det som ligger närmast till på tungan poppar ut.

Tänker på hur våra barn kommer att reagera när vi åker till Sverige i sommar, första gången för dem sen vi flyttade hit.

Tänker på hur vi har förändrats och lärt oss och hur man ändå för alltid stannar den man är.

Heja Sverige....

2006-05-15T12:15:00.000+02:00

Så stort leende hade jag nyss när il postino ringde på och gav mig ett stort paket. Ett paket som vi visste skulle komma men som heller inte är till oss. Men däri låg 2 stora jätte mjölkchoklad kakor! Tänk så glad man kan bli av lite svenskt :) Bachio Sofia!!!

Ögnade snabbt igenom lilla Hs teckningar från förra veckan imorse, som hon ritat på skolan. På den ena står en flicka med en guldkrona på huvudet, leendes men med tårar som faller, bredvid en svensk flagga som vajjar. Lilla flickan står på en vacker blomstrande sommaräng. Tolka den....

Frågade lilla H själv, hon sa att det är en glad flicka som gråter när hon tänker på Sverige. Man kan gråta fast man är glad mamma....

Love fithteen, skoltrug och exilpappans återkomst

2006-05-15T11:08:00.000+02:00

Började dagen med att övertyga barnen att de behöver gå i skolan, visst det är förskola men förskolor här är som skola hemma. De "jobbar" fram till lunch, sen är det utelek och mellis tills föräldrarna kommer. Barnen vill gå på eftermiddagen men gärna hoppa över förmiddagen : )
Det gick bra, lilla H pep in på sin engelska klass och lille O tog resolut ut sina pokémon kort, hans fröken låter honom leka. Barn ska leka säger jag och hon instämmer, tills de visar annat intresse. Så det känns skönt. Lilla H börjar ju skolan i h öst och behöver förkunskaper så hon kommer inte "undan", men hon är avanti som de säger här, dvs hon har lätt för sig och räknar samma som första klassen gör kan alla små och stora bokstäver och börjar sätta ihop ord. Läsning testade hon hemma igår och jag tycker hon ljudar superbra. Det börjar lossna. Hon är ju liten än tycker jag men är glad att hon är avanti eftersom vi bor här där det är mer press på barnen i skolan. I Schweiz likaså, där har man språklektioner med varje dag i 2 timmar, franska, tyska, italienska...

Jag har spelat tennis igen, äntligen tagit mig i kragen och börjat "om", känns super skönt och det är verkligen roligt. Nu ska jag börja jogga med, hehe vi får väl se...

Exilpappan skickade nyss ett sms att han landat, nu ska jag åka och hämta!!! :)

Sol, luncher ute och ord på känslor...

2006-05-14T10:37:00.000+02:00

Exilpappan fortfarande i Australien. Vi saknar honom men har enomrt mycket mystid. Solen lyser som en propp och det är mäkta varmt, solkräm på. Vi har tur med för det dimper in lunchinbjudningar och lekstunder. Igår var vi hos familjen Galli som är halvsvenska halvitalienska. Väldigt gott, mysigt och jag njöt så av att höra dottra växla mellan italienska och svenska. Jag får så sällan höra henne prata italienska eftersom jag som förälder aldrig är med på skolan. Lille O lekte som vanligt mest för sig själv...

Men då pappan i huset som är italienare kom hem men som jag pratade engelska med började lille O med prata engelska. Han hör det ju varje helg och har snappat upp en hel del, han har helt klart språköra. Med lilla Chiara pratar han bara engelska, fattar inte hur han lärt sig det! Fast det är samma meningar som snurrar men ändå.

Idag är det FESTA DELLA MAMMA, (nu vet jag att det stavas så : ) ). Mors dag här i Italien. Vi har ätit frukost i sängen, ja ingen latte då men färskpressad jos och nybakat bröd, som jag fick stå för själv då *S*. Fick två superfina små tygväskor som barnen gjort på dagis, målat på, jag är mäkta impad.

Om en timme är vi bjudna på lunch igen, hos Nina och Chiara. Lille O vill ta med sig alla sina svärd, han har lärt sig vad fäktning heter på italienska nu och jag har lovat att se om det finns kurser. Men jag har förstått att fäktning är en stor sport i Italien, så kanske äntligen hittar lille O något han verkligen vill göra. Han har ju fäktats dagligen sen han var 2 år.... Han är en liten hemmakille, mysigt men ibland när han vill hem har vi precis kommit "dit", man får truga lite med honom för att få honom att ha roligt på bortaplan med.

Ord på känslor, jag jobbar stenhårt med det. Sätter barnen på sängkanten sätter mig bredvid elller på golvet och frågar varför de säger som de gör. T ex jag VILL INTE gå på dagis. Att de berättar varför, hur vi kan lösa det och vad man kan göra i olika situationer. Det fungerar så bra och jag hoppas att de alltid kan sätta ord på varför de känner som de gör samt att de alltid vill känna att de kan prata om det de känner utan att känna att de blir dömda av mig. Fast det kanske är önsketänkande : )

Självklart...

2006-05-13T10:12:00.000+02:00

Kom den superkända fotbollspappan med fru fram till mig igår på tennisen (har aldrig sett dem tillsammans förut) och var störttrevliga. Tji fick jag för mitt tidigare inlägg där den ena nämndes: ) Men så blev jag skådad ordentligt med som alltid, fast jag är van nu, undrar varför de ger mig så mycket uppmärksamhet och funderar på att kläcka ur mig att de ska sluta smickra mig *S* Eller om de undrar vart jag köpt mitt linne eller mina jeans? Fast jag undrar om vi har samma sorts humor. Jag ser bara Gucci framför mig, de undar nog vad Filippa K är, jag slipper iaf undra...

Lilla H grät när hon skiljdes från sin stora kärlek Giacomo igår kväll, faktum är att tennisfröken klagade över att de inte kan koncentrera sig, ehm. Hjälp, snart 6 år och fullkomligen förblindad. Lille Giacomo tog lilla H i handen, resolut, efter kursen och tog in henne i hans bil och låste snabbt. Där stod två mammor och glodde på varandra och inte riktigt visste vad vi skulle säga *S* Tårar från bägge barnen slutade det med. Exilpappan behöver komma hem, han är bra på sådana samtal...

Fick en deja vu till Patrik och Såningsvägen 55 i Viksjö. Då jag var 6 år och överrumplad av känslor till denne Patrik. Minns inte hans efternamn men jag har ett gammalt klassfoto, någon gång kanske jag borde googla och se vad han gör idag. För skojs skull.

Vi åkte hem till Nina och lilla H och de lekte superbra, nu har hennes tal lossnat så bra och all frustration som tidigare blev obstinathet eller tårar är nu som bortlblåst. Vi bjöds på god middag, perfekt fredagsmys. 21.00 åkte vi hem och somnade alla tre framför en film i min säng. Där har vi sovit så där illa som man kan när man är tre personer i en säng hela natten...

Solen lyser som en propp här i norra Italien. Det är sagolikt vackert och jag kommer att sakna detta mycket, eller minnas med glädje trots de svårigheter den första tiden utomlands innebär.

Vi åker till Moltrasio idag, lunch hos goda vänner och lekamrater, vår espressomaskin brann upp imorse och jag fällde en tår. Exilpappans och min första dyra investering i materiella ting. Men ögat blev blött och tårar rann för att jag mindes att vi var så lyckliga över denna espressomaskin som vi lyxade till vardagen med. Lilla H gurglade i sin vagn medan vi inhandlade denna italienare. Och nu har den brunnit upp. Och jag är beroende av espresso, så fort jag har duschat måste jag ta med barnen till en kaffebar. Och snart besöka alessis stora factory outlet för att förhoppningsvis hitta en ny. Fast det måste nog vänta ända till lördag....

Medan jag stod och lipade över minnen så la sig lille O på golvet, ja det rykte mycket men vi har nästan 4 meter i tak. Han kröp till dörren och öppnade den! Tack vare kråke böckerna. Lille O är en klok kille. Lilla H sa givetvis på en storasysters vis att det inte BRINNER det RYKER. Så har vi pratat om att rök är minst lika farligt och lille O är mäkta stolt.

Fina skolan

2006-05-12T10:42:00.000+02:00

Jag blir stoppad på morgonen av en mamma på skolan. Ja faktiskt stoppad. -Ni kom inte igår sa hon och skådade mig uppifrån och ner. Hon är av värsta sorten, jag undviker henne normalt men idag kom jag inte undan. Igår fyllde hennes dotter år. Hennes fina rika dotter som dagligen kommer i sammetsklänningar. Jag hade ringt och tackat nej, då lille O inte är helt frisk ännu. Ciao sa jag och log, hoppas ni hade en trevlig fest igår. Jag kämpade med att se uppriktigt glad ut över "interaktionen". Jag ringde dig häromdagen om du minns och meddelade att varken lille O eller lille E från klassen kunde komma. Ah, javisst du gjorde det, hej då. Bredvid henne går fotbollsfrun a la super opererad, nickar nonchalant mot mig, skådar mig, säger ett släpigt ciao. Jag ryser.

Lilla H log mot fotbollsfruns dotter, då de spelar tennis tillsammans. Dottern log inte tillbaka, hon tittade först på sin mamma, sen bara tillbaka, som för att få ett erkännande. Jag ryser ännu mer. Tar mina barn i handen, hoppar studsasteg barnsligt fram sjungandes, heja Sverige. Barnen skrattar och hänger på. Jag känner blickarna i ryggen, jag hör avundsjukan. Avundsjukan på att inte spela en roll i denna fina skola. Jag förstår givetvis att de snackar om mig, att jag måste vara knäpp och dryg och ja allt möjligt. De råkar befinna sig i ett träsk jag inte vill hamna i. Ja jag må vara dryg, men jag är inte falsk eller förmer.

Ibland känner jag mig som i en serie som skulle kunna heta "rich housewifes", fast jag är den där som ingen har hajjat att vi inte är rika. Den på sidan om. Jag har en hel del incidenter jag printat ner. Rent av superkomiska i mina ögon, då jag är betraktaren och inte har någon direkt roll, en statist mer. Fast idag blev jag indragen i en scen, helt klart. Två fotbollsfruar historien är nästan bäst, den har en följetong med. "Tvilling systrarna" episoden är bra den med. Jag lever mitt i såpan, det är för det mesta kul då det finns flera statister att umgås med och med vanliga statist barn sas.

Helt klart har jag ett helt uppslag till en Bridget Jones bok fast a la Bridget Jones som morsa i fel miljö. Måste först kolla om jag skrivit på något om tystnadsplikt på skolan bara ; )

Bjuder på ett skratt...

2006-05-11T11:13:00.000+02:00

Imorse sa jag till Lille O:s fröken att han har opererat sina ögon två gånger och att han har lätt för att få öroninflammation. Han har opererat ögonen för att de har så trånga gångar, man har lagt in plast i ögonrören.

Sen garvade hon och undrade om jag inte menade ORRECCHIO istället för OCCHIO. Det vill säga öron istället för ögon.

Jo, just det.......

Pinsamma morsan. Stackars barn. Lille O såg lite förvånad ut när jag hade min utläggning om hans ögon. : O

Em, tja kanske vardagspaus svammel och fakta

2006-05-11T10:55:00.000+02:00

Vi har vardagspaus som bekant och vi ser till att det är det med. I två dagar har vi varit hemma lilla H, lille O och jag. Myst. Det är sol, vi bakar bullar, vi går till parken och tar en toast, vi cyklar, eller tränar cykling. Vi skojar och leker på trappan ute. Lilla H besöker våra grannar, senora och senore Giuglia världens gulligaste äldre par. De har adpoterat mig och barnen och erbjuder oss middag om jag skulle känna mig trött haha. Lilla H hjälper senore G i trädgården. Sen kommer hon hem igen. Det är bra att vi har en liten bom som gör 100 meter av vår gata utanför bilfri. Det ger lite frihet. Sen på förkvällen tar exilbarnen sina fotbollar och gör som alla italienska barn häromkring gör. Går utanför grinden på den lilla gatan och sparkar boll. Calcio. Lilla H har grymt bollsinne och det retar de stora killarna. Lille O sätter sig på bollen mest. Våra barn är små italienare på vissa sätt, redan.

Vi letar skola till barnen nu. Vi beger oss en liten kortare sträcka denna gång. Men vi beger oss. Här är fantastiskt vackert. Vårt hus är lovely. Våra vänner här. Våra grannar, vår by känns rätt oersättlig. Skolan ska bli skön att slippa. Vi passar inte in där. Barnen trivs inte och det måste respekteras. Lille O är nog inget Montessorbarn. Lilla H hade nog trivts fint i skolan till hösten där men båda är väldigt för att flytta. Som lilla verbala H sa häromdagen: -Mamman det är inte så att vi inte vill gå på förskola, det är roligt, men vi gillar bara inte DENNA förskola. Kan man uttrycka sig mer precist? Så det och en del annat som stavas arbete driver oss nästan 1 timme härifrån och in i ett annat land. Men där man talar italienska. Där man med lär sig franska och tyska från första klass flera timmar i veckan. Där vi hittat en liten by som råkar ha en av världens renaste luftpassager. En fin liten skola och en alldeles vanlig förskola med bra rykte. Tänk, lilla H snart 6 år början första klass, på italienska. Det känns overkligt.

Jag var med exilpappan på bröllop i helgen och min bordsherre sa att de människor som är uppväxta i Schweiz har en sådan enorm fördel, en fantastisk fördel. De växer upp med 3 språk och det är fullt normalt för dem. Att kunna 3 språk från barnsben, att ge sina barn mer än ett språk känns som en bra "gåva". Det är inte därför vi flyttar men det känns som en bra bonus fast det skulle bli 4 språk med svenskan.

Ja så nu har vi massor att göra. Massor. Det viktigaste just nu är att barnen kommer till skolor där de trivs. Resten löser vi.

Sen om 2-3 år kanske vardagspausen är slut. Då flyttar vi hem igen. Jag har en dröm om det. Att jag ska jobba 50% (läs att vi har råd med det). Att jag ska skriva resten av tiden. Att jag på fredagar ska hämta barnen tidigt och även alla kusinbarn. Att vi ska ha gemensam fredagsmys och att våra syskon sen dimper in efter deras arbeten och dricker ett glas vin med oss, göra helg tillsammans, att förhoppningsvis morfar och mormor farmor och farfar med dimper in.
Måste se till att vi alla bor i stan bara : )

Jag är så glad för att jag inte tog mitt "drömjobb" för ett år sedan drygt. Att jag valde bort att känna mig duktig, hur stimulerande och utvecklande det än hade varit känns kontentan så. Ett viktigt jobb får en att känna sig duktig. Jag vill känna att jag har tid för barnen, tid för att bygga relationer, tid för mig och exilpappan. Jag vill ha många barn, men våra 2 och kusinbarnen blir många. Relationen mellan oss alla vill jag ge förutsättningarna till. Det vore underbart att få vara så delaktig i alla kusinbarnens liv och ge alla kusinerna flera barn och vuxna att vända sig till genom hela livet. Just nu har våra barn 3 kusiner och det kommer säkert bli minst 2 till. 7 små kusinbarn hållandes i handen på väg hem med en nolongerexilmorsa med en visselpipa runt halsen för att valla hem dem haha!

Donne Italiana + nonno

2006-05-10T10:37:00.000+02:00

Den äldre generationen får gå först enligt alla regler.

Jag älskar "farfar/morfar" italiano. Nonna (mormor/farmor) skriker och hotar innan något hänt. -Vill du ha grädde lille vännen? Det får du inte för du är en elak liten kille! Barnet försvarar sig snabbt att han är en bravo liten bimbo. Farmor skrattar. Jag mulnar åt denna i mina ögon kränkande uppfostringsmetodik.

Nonno han ler, skämmer bort och sparkar boll och gullar. Nonna skriker och gör en show av allt. Nonno ler även mot våra barn och skämmer bort oss med komplimanger. Nonna nochalerar oss helt.

Mina gelikar då, donne. Jag har flera bra erfarenheter men mest har jag sådana som skiljer dem från mig med mil. Beröm till den italienska kvinnan som alltid ser perfekt ut, jag älskar att se dessa uppklädda italienare/skor, det är verkligen stil på detta folk. Fast sen kan man ju tycka att det går till överdrift med. Jag undrar hur tidigt de går upp för att göra sig så fanatiskt perfekta för att gå med barnen till dagis och sen direkt hem igen? Hur viktigt är apperence egentligen.

Jo för donne italiano molto molto. De tittar på mig uppifrån och ner varje dag, skådar, skärskår. De hälsar artigt eftersom jag alltid hälsar på alla. Det går från bongiorno till salve och nu med vissa är jag ciao. De håller sig på sin kant. De skämtar om sex efter 2 minuters samtal. De kritiserar mig för att jag efter 8 månader inte är flytande i italienska. Det är tuffa ord och vassa armbågar. De skrattar rått åt männsikor som roar dem. Och de skrattar högt. De äter inget trots att personen de besöker lagat mat i timmar. De bantar.

Jag har inte så många italienska väninnor. De jag har är av ett annat släkte kan jag ibland känna. De har rest utanför Italien och anser inte att jag har fel i en diskussion bara för att jag inte är ifrån italien. Eller det räcker inte, jag är inte från Como så hur ska jag kunna förstå?

De utbildar sig, gifter sig får barn och sen är de hemma. Om man är härifrån. Mina väninnor i Milano är av helt annan karaktär. De arbetar så hårt att jag blir alldeles matt av att veta om det. De är jämt glada och liksom de andra jag känner har en tuff attityd. De är vassa, snabba och eleganta.

Jag har flera gånger hört italienska kvinnor säga till sina barn att de bara får pussa sin mamma. Att de inte ska leka med sötare flickor än de själva. Jag ser mycket kinderägg och chips till mellis. Jag lever i en mindre stad och det jag ser här behöver inte alls vara representativt för italienska kvinnor. Detta är min erfarenhet av belle donne italiana.

BRUM brrrrrrrrrrrrrrruuuuuuuummmm, suck brrrrruuuummmmmmm zzzzz.

2006-05-09T18:25:00.000+02:00

Tänkte ha rubriken "donne italiano" och skriva om hur jag ser på de italienska kvinnorna. Fast det får vänta. Såklart mår lille O inte bra nu när exilpappan är borta och det kliar ordentligt i mina fingrar efter att skriva skriva skriva. Öronbarn lille O, poverino...

Tyckte att han var gnällig igår, han kan nämligen bli riktigt ynklig och som en ettåring vilja bäras omkring... Normalt är han glad och charmig men som sjukling är han en riktig nervklämmare ; )

I går kväll kom vi äntligen kom hem efter lång körning till och från flygplatsen och givetvis med mig vid ratten en massa felkörningar med. Barnen är vana vid att jag svär vid ratten och efterpå skrattar åt min hopplöshet. Lilla H är van att leta efter skyltar där det står Como. Exilmamman är inte bra på att hitta på "essingeleden" (tangenziale, är det nord som är min eller est eller vart är det nu solen går upp och ner, och fan ja det är molningt idag!) kring Milano, eller rätt avfarter. Jag är inte ens bra på att hitta till rätt påfarter på motorvägen. Så som alltid körde vi blåavägar, dvs den långa vägen bredvid motorvägen. Men så att man hela tiden ser motorvägen. Den ligger som en godispåse framför ögonen på mig, haha här är jag ropar motorvägen till mig. Här är jag, men du kan inte ta mig! Sen blir jag superglad och ropar hejarop till mig själv så att barnen hör att exilmamman visst kan hitta, tills jag svängt av, skyltarna ändras och det finns hopplöst många vägar att välja. Oskyltade i mina ögon. Så svär jag snart igen.

Jag lär inte ändras så länge man inte kan köpa en CD som det står lokalsinne på, som man sen kan tanka in i hjärnan. Jag har accepterat det och jag tror att våra barn har grymt bra tålamod med mig som förare. Som tur är gillar jag att köra bil, en av två pusselbitar är bättre än ingen. Lille O frågar mig ibland om jag hittar hem, lilla H kan sucka och säga att hon kan läsa Como till lille O, att vi säkert hittar om lilla H läser skyltar och exilmamman följer dottras instruktioner. Sådana diskussioner kan våra små barn ha i baksätet mellan byten av cd skivor, sten sax påse lekar och bokläsning. När alla möjliga lekar är avhandlade VILL DE VARA FRAMME. Who can blame them... Det "roliga" är att både exilpappan och exilmorfar sa innan vi åkte att det är lätt att hitta tillbaka. LÄTT!!!??? Jag trodde de kände mig....

Bella Roma......

2006-05-07T23:22:00.000+02:00

Historia, mode, cafeér, människor överallt. Italienskt bröllop med mer mat än man kan drömma om trots tom mage...

Barnfritt, hotell, ta dagen som det kommer mentalitet = enormt lyckad weekend!

Barnen glada med morfar och m, morfar och m möjligtvis glada men trötta. Imorgon reser exilpappan så långt bort man kan komma och är borta i hela 8 dagar. Imorgon reser morfar och m hem till Sverige. Imorgon ska barnen på dagis igen. Imorgon ska jag jobba med boken. Hela veckan ska jag jobba med boken. Äntligen. Jag har tidspress, jag har ett nytt media som vill "trycka" den. Det är ett fantastiskt tillfälle att sätta eld i baken. Det kliar i fingrarna. Hoppas mina små fiktiva vänner kommer stå bakom mig och berätta historien som de har gjort förut. De kanske har känt sig bortskuffade av annat som kommit emellan, med all rätt. Få se om kliet i fingrarna även ger produktivitet.

Imorgon ska jag ringa endel samtal. Jag hoppas på glada röster i andra änden, det har varit för mycket tråkigheter på sistonde. Men som livet är blandat med roliga nyheter med. Jag längtar efter att få se mitt nya syskonbarn, vår killkusin som barnen säger.

Kärt besök och besök i kärlekens stad

2006-05-03T19:10:00.000+02:00

Min pappa och hans fru kom till ett 26 gradigt Como idag. Lyckliga barn är vi allihopa, dotter som barnbarn, kärt besök som stannar till efter helgen. På fredag ska maken och jag få 2 dagar för oss själva, vi ska vårda kärleken i kärlekens stad. Hela resan går i kärlekens tecken, vi ska på bröllop. Ah... ljuva tider : )