Mot tiden

Så känns det nu. Vi mot klockan. Jag jobbar, maken jobbar massor, jag skulle inte jobba mer efter sista juni, men så blev det i alla fall. Barnen är hemma. Vi turas om att bada med dem maken och jag. Spela kortspel som de är inne på nu. Laga mat och jag allt som vardagen innehåller.

Vi har fixat allt i Locarno inför september(pust), maken kör kontraktet till ägaren av huset idag. Sen är det "bara" sjukförsäkring, att skriva in oss i kommunen etc, men hey vi gjorde ju nyss detta och det känns inte så svår rott som sist...

Vi måste tvätta, packa, städa, plocka, vi reser på söndag. Lämnar huset och lånar det till andra i sommar. Vi upphandlar med flyttfirmor inför september. Att föra ut saker ur ett EU-land till ett icke dito. Vi förhandlar med nuvarande värden. Vi pratar med eventuella nya hyrestagare. Våra telefoner ringer i ett. Hela dygnet. Det privata mot arbetslivet. Jag får flashbacks från Sverige. Så var det ju hela tiden. Nästan.

Snart sitter vi i vår Volvo V50 med kartan i knät och förhoppningsvis i allt detta fixande har vi barnen, oss själva och kläder med oss. Idag känns det som om vi inte kommer hinna. Alls. I tidspress blir jag selektiv när det handlar om att minnas. Tror jag delar upp huset i 4 våningar. Precis som det är. Att gå runt med en stor väska som jag kastar ner saker i. Det som måste med. Sen tar jag den stora väskan och sorterar ner i andra väskor. Vad tror ni om det?

Vad tror ni om att jobba i bilen och jaga trådlöst? Nej. Det gör jag inte. Skönt att vara konsult och säga, nu är det semester. Jag har ju redan gjort det vi avtalat om. Ha, jag har lärt mig säga nej!

Vad tror ni om att visa huset för blivande hyresgäster fast vi inte är här?

Tror ni vi kommer att hinna?

Någon som hinner/orkar planera vart vi ska stanna under dessa 200 mil och boka färja borde vi väl göra mellan Tyskland och Sverige...

Hur är Vimmerby i förhållande till Gbg eller Trelleborg, ett vettigt stopp?

Dags att skriva en lista med "do not forgets"!

Och allt jag vill göra är att vara med familjen Gardner. Men vi har lyckats träffa dem dagligen ändå, tack vare barnen. Sen vill jag med ligga i poolen i Cernobbio med Cecilia och hennes barn.

Dags att sluta blogga nu. Jag måste hinna skriva mina "dont forgets".