Ur svenska barnamunnar om dagis i Italien...
Ur svenska barnamunnar i Italien, om dagis mest. Och om deras allra första tid i Italien….
Cernobbio, 15 grader och disigt.
Jag skrev ju tidigare att allt har gått så bra med barnens anpassning. Men visst har det varit jobbigt för dem, det är givetvis tufft att kastas in på en förskola där ingen förstår vad man säger och vice versa när man är snart fyra och fem är gammal. Samt den nya kulturen och rutinerna som ett nytt land och nytt dagis medför. Bara kulturen kring maten, här äter man 4 rätter till lunch och proceduren är inte densamma som hemma utan fröknarna lägger största vikt i att alla barnen äter hela kostcirkeln och då gärna mycket med, det är mer ”högtidligt” att äta här. Det är fortfarande tufft, men nu känner de sig i alla fall rätt hemma både i huset och på dagis och i området.
Trots allt det nya har inga tårar fällts vid lämning på dagis, men de första två veckorna sa lille O att han inte ville gå på morgonen. Och som ett barn gör kom han på massor med ”logiska” förklaringar varför han inte skulle gå. Det kanske t ex bor en häxa i källaren som han måste ”svärda” (fäktas) så att jag inte blir skadad. Han måste t ex rita färdigt sin teckning först och det tar nog hela dagen, för det var hans läxa. Hans ben fungerar inte etc. Barnen kunde ju gadda ihop sig mot oss på morgonen men väljer istället att stödja varandra. Lilla H har någon morgon sagt att hon också vill vara hemma men att det är ganska kul ändå och sagt till lille O att hon ju är där. Vi har lyckats prata lugnt om detta och påmint om att går ni på dagis nu så kommer ni att förstå italienska till jul och då kommer det vara mycket roligare. Utan att lova, men enligt andra utländska familjer här går det så snabbt och vi håller tummarna för det. Sen har vi tagit upp allt det positiva som det nya dagiset har som 2 timmars gymnastik, musik med instrument och engelska varje vecka.
Nu 6 veckor efter vi har kommit hit har lille O slutat prata om sina vänner och dagiset i Sverige, men i början sa ha varje dag och flera gånger att han ville leka med Adam och Simon och Jonatan.Lilla H har inte berättat att hon saknar sina bästisar Matilda och Amanda lika mycket alls, men hon är alltid mest nöjd med nuet :)
Så här upplevde jag deras första dag på scoula materna di Montessori.
Lämning: Vi kommer dit, hälsas glatt, verkligen mycket personal och det känns mycket strukturerat, på ett bra sätt. De säger att de inte vill att vi ska vara kvar. Hmmm. Lille O kubbar in ler och säger hejdå! Lilla H blir tyst, inåt. Hennes fröken ger henne ett timglas att hälla sand i, hon sitter bredvid henne. Jag säger hejdå, det verkar vara ok med henne men hon säger inte mycket till mig. Jag går upp till rektorn för att lämna in diverse papper. Kikar in i deras rum när jag kommer ner igen. Lilla H sitter fortfarande med sitt "timglas" ser helt nollställd ut, häller fram och tillbaka men blicken är långt borta. Får döda impulsen att ta henne med mig hem igen. Litar till lärarna som skolat in många icke italienska barn. Lille O leker för fullt med alla nya saker. Jag går men gråter nästan i bilen på väg hem. I 12 veckor har vi varit hemma tillsammans och ”skilsmässan” känns grym.
Hämtning: H jätteglad men kubbar rätt in i min famn! O snyftar lite, mamma du kommer för sent!! (antar att han menar att jag var borta för länge):
En engelsk mamma berättar att hon varit med hela dagen och att båda barnen verkligen har varit modiga och inte varit ledsna. Att de sökt sig mkt till varandra. Fullt förståerligt...
Här kommer lite roliga kommentarer från barnen under denna tid:
1 dagen på dagis, H och O:
Jag behövde kissa, ja avbröt H, då hämtade de mig! Men så bra sa jag visade du O toaletten? Nej men jag ritade en teckning till honom och gav honom en kram! Men så sött, men O gick du och kissade? Nej hon hörde inte vad jag sa.
Han hade hållt sig i ca 2 timmar....
O vidare: jag sa kissa mamma men då pussade hon mig…
(kiss hörde de antagligen)
Gick hem och skrev en enkel parlör åt fröknarna med det mest ”kritiska”…
Efter 2 dagar på dagis. O:s fröken: säger tack till parlören säger kissa, bajsa, törstig, trött, hungrig, ont. Hungrig, den behövs inte ler hon, här äter vi massor med mat! Matkulturen igen, stoltheten.
Efter 2 dagar på dagis. O säger igen: Mamma de hör inte vad jag säger!
Underbart att höra som förälder att felet ligger hos dem, inte att han inte kan italienska
Efter 3 dagar på dagis. O säger igen: Mamma du kommer försent…
Han menar att han ville gå hem tidigare....
Efter 4 dagar på dagis. H: Mamma ballong heter bal, nej heter ne och rumpa heter rum... Hon berättar att hon är kompis med en kille nu som hon pratar fjärtiska med! Hon leker mycket med O berättar hon. Hon säger att barnen på dagiset tog en cigarett och rykte lite, med STORA RUNDA frågande ögon. Är det sant frågade jag neutralt? Eller skojar du med mig? Annars får jag väl slå upp rökning i parlören och berätta för din fröken att det inte är ok med mig iaf att barnen "ryker" . HAHA inte sant mamma, men kunde vara, du vet ju inte vad vi gör eftersom du inte kan fråga...
H:s fröken. berättar att Hannah ätit tutti och är glad hela dagarna. Hon kallar henne Mio cara, mi amore etc. :)
Efter 1 vecka på dagis. H: Mamma mamma vi får godis på dagis! Hmmm, varför då? För att vi får det, så är det i Italien. Efter lite research visar det sig att så är det …
Samma dag vid nattning av O: Mamma min fröken säger scarpe till mig. Jaha skor alltså? Ja, just det jag ska byta dem hela tiden. Hon hämtade in mig för jag hade gått ut i mina tofflor. Jag blev ledsen för jag lekte med H och ville inte gå in, trodde jag skulle få vara själv där inne. Det är så mkt skor mamma, hela tiden faktiskt. Han låter glad men jag reder ut skofenomenet. Oltofflorna är för att ha i klassrummet, gympaskorna är ute i hallen om du vill vara där och när du går ut vill de att du ska ha gummistövlar om det är blött, annars gymnastikskorna. Jaha, men mina fötter är varma mamma, jag vet redan allt det där...
Efter 7 dagar på dagis. O: Idag var det kul mamma!!!! (*pust* från mig)
Men jag fick ingen karamelli inte en enda inte mamma, alla andra fick! Inte jag sa H. Nähä men säg till Monica mamma, jag fick ingen mat heller, ingenting! Nähä sa jag. Är det verkligen sant? Nej men säg gärna att jag vill ha en karamelli!
Efter 3 veckor. O: scusa mamma, han sprang in i mig. Scusa sa jag, som i ursäkta fast på italienska? Ja mamma, på dagis knuffas jag så mycket. Va knuffas du O? Ja du förstår jag springer så fort att jag knuffar till folk som kanske råkar stå i vägen. Då säger jag scusa så blir de glada.
Efter 3 veckor. H: Mamma mamma jag har en tjej i min klass som aldrig sitter still och idag vid maten så gick hon under bordet och var jättebusig. DÅ DÅ ropade fröken att hon skulle basta!!! (basta=det räcker)
Efter 4 veckor på dagis. O: Come ti chiami? O har sagt sin första mening och på perfekt italienska! Och sen svarat mi chiamo Oxxxx (alltså det är inte helt lätt att böja allt rätt men det kom som på räls..).
Och när han får höra andras namn upprepar han dem och säger t ex Elena med härlig italiensk melodi. Fröken klappade händerna när han öppnade munnen och frågade henne. H kan säga detsamma men är helt tyst på dagis. Det ordförråd de har som jag känner till är gratzie, bonjourno, arriverderchi, ciao, salve, prego, come ti chiami, bouna journata, bouna domenica, scusa, scarpe. Men antar att det måste vara större än så, men dessa ord säger de högt hemma och O även på dagis. H hälsar alltid på dagis och säger tack med.
Efter 5 veckor. O: Mamma, jag har en kompis som är jättestor, men han är min kompis och idag slog han mig, jag slog tillbaka. Man får inte slåss, man går undan det har vi ju pratat om O. Men fröken blev bara arg på honom, så i Italien får man slå tillbaka, om man är kille, la han till….
5:e veckan på dagis: Fröken frågade Oidag om han var varm eftersom han prompt bara skulle ha linne på sig (fast det var iofs 17 grader i morse, inte så kallt för oss) inomhus. Si, caldo svarade han!!! Hans fröken bara gapade och jag såg likadan ut. Sen sa hon en massa som jag inte förstod, när man säger no capisco så pratar de istället snabbare som om det hjälper mig…
Imorse, 5:e veckan O: Mamma kan du knäppa det här armbandet, jag vill ha det på dagis. Mmm, visst, vad fin du blir. Haha som en tjej O säger H. Men jag vill ha det H, det är upp till mig visst mamma. Javisst killar kan ha armband. Och fröken och killarna kommer att skratta, men jag är fin!
Tidigare har han även haft tofs på dagis, misstänker att han vill ha lite uppmärksamhet, det är ju svårt med det när man inte kan prata. Batman tröjan går annars lika bra som en tofs, men är den smutsig smyckar han ut sig lite.
O:s fröken vid lämning: ojojoj O, det märks tydligt att här har killar inte armband, skönt att han struntar i det…
Att ha barn i Italien känns annorlunda än att ha barn i Sverige. Här syns barnen MYCKET, först hälsar man på barnen och berömmer dem för att de är så fina, bra, charmiga etc. SEN pratar man med föräldrarna, något som är härligt och jag ser barnens självkänsla växa. Man stoppas på gatan och får beröm för de fina barnen etc, men först tilltalas alltid de. Sådan underbar barnkultur. Trist bara att man i norra Italien föder barn sent pga. av uselt system och för att man ofta bara har råd att ha ett barn då det är dyrt med förskola och skola. Men att vara svensk mamma i Italien med vårt supersystem hemma jämfört med deras, känns som en bra kombination! Men tjejer är tjejer och killar är killar, mer könsorienterat upplever jag. Vi får väl se om våra barn blir små ”italienare” eller om de behåller sina svenska värderingar när det handlar om sådant…
maken och morbor J som varit på besök lämnade barnen imorse, något de alla 4 uppskattade mycket och fröknarna skakade artigt hand och frågade hur de var släkt. Italienska begränsningen gjorde honom till Nonno, dvs. farfar :)
Cernobbio, 15 grader och disigt.
Jag skrev ju tidigare att allt har gått så bra med barnens anpassning. Men visst har det varit jobbigt för dem, det är givetvis tufft att kastas in på en förskola där ingen förstår vad man säger och vice versa när man är snart fyra och fem är gammal. Samt den nya kulturen och rutinerna som ett nytt land och nytt dagis medför. Bara kulturen kring maten, här äter man 4 rätter till lunch och proceduren är inte densamma som hemma utan fröknarna lägger största vikt i att alla barnen äter hela kostcirkeln och då gärna mycket med, det är mer ”högtidligt” att äta här. Det är fortfarande tufft, men nu känner de sig i alla fall rätt hemma både i huset och på dagis och i området.
Trots allt det nya har inga tårar fällts vid lämning på dagis, men de första två veckorna sa lille O att han inte ville gå på morgonen. Och som ett barn gör kom han på massor med ”logiska” förklaringar varför han inte skulle gå. Det kanske t ex bor en häxa i källaren som han måste ”svärda” (fäktas) så att jag inte blir skadad. Han måste t ex rita färdigt sin teckning först och det tar nog hela dagen, för det var hans läxa. Hans ben fungerar inte etc. Barnen kunde ju gadda ihop sig mot oss på morgonen men väljer istället att stödja varandra. Lilla H har någon morgon sagt att hon också vill vara hemma men att det är ganska kul ändå och sagt till lille O att hon ju är där. Vi har lyckats prata lugnt om detta och påmint om att går ni på dagis nu så kommer ni att förstå italienska till jul och då kommer det vara mycket roligare. Utan att lova, men enligt andra utländska familjer här går det så snabbt och vi håller tummarna för det. Sen har vi tagit upp allt det positiva som det nya dagiset har som 2 timmars gymnastik, musik med instrument och engelska varje vecka.
Nu 6 veckor efter vi har kommit hit har lille O slutat prata om sina vänner och dagiset i Sverige, men i början sa ha varje dag och flera gånger att han ville leka med Adam och Simon och Jonatan.Lilla H har inte berättat att hon saknar sina bästisar Matilda och Amanda lika mycket alls, men hon är alltid mest nöjd med nuet :)
Så här upplevde jag deras första dag på scoula materna di Montessori.
Lämning: Vi kommer dit, hälsas glatt, verkligen mycket personal och det känns mycket strukturerat, på ett bra sätt. De säger att de inte vill att vi ska vara kvar. Hmmm. Lille O kubbar in ler och säger hejdå! Lilla H blir tyst, inåt. Hennes fröken ger henne ett timglas att hälla sand i, hon sitter bredvid henne. Jag säger hejdå, det verkar vara ok med henne men hon säger inte mycket till mig. Jag går upp till rektorn för att lämna in diverse papper. Kikar in i deras rum när jag kommer ner igen. Lilla H sitter fortfarande med sitt "timglas" ser helt nollställd ut, häller fram och tillbaka men blicken är långt borta. Får döda impulsen att ta henne med mig hem igen. Litar till lärarna som skolat in många icke italienska barn. Lille O leker för fullt med alla nya saker. Jag går men gråter nästan i bilen på väg hem. I 12 veckor har vi varit hemma tillsammans och ”skilsmässan” känns grym.
Hämtning: H jätteglad men kubbar rätt in i min famn! O snyftar lite, mamma du kommer för sent!! (antar att han menar att jag var borta för länge):
En engelsk mamma berättar att hon varit med hela dagen och att båda barnen verkligen har varit modiga och inte varit ledsna. Att de sökt sig mkt till varandra. Fullt förståerligt...
Här kommer lite roliga kommentarer från barnen under denna tid:
1 dagen på dagis, H och O:
Jag behövde kissa, ja avbröt H, då hämtade de mig! Men så bra sa jag visade du O toaletten? Nej men jag ritade en teckning till honom och gav honom en kram! Men så sött, men O gick du och kissade? Nej hon hörde inte vad jag sa.
Han hade hållt sig i ca 2 timmar....
O vidare: jag sa kissa mamma men då pussade hon mig…
(kiss hörde de antagligen)
Gick hem och skrev en enkel parlör åt fröknarna med det mest ”kritiska”…
Efter 2 dagar på dagis. O:s fröken: säger tack till parlören säger kissa, bajsa, törstig, trött, hungrig, ont. Hungrig, den behövs inte ler hon, här äter vi massor med mat! Matkulturen igen, stoltheten.
Efter 2 dagar på dagis. O säger igen: Mamma de hör inte vad jag säger!
Underbart att höra som förälder att felet ligger hos dem, inte att han inte kan italienska
Efter 3 dagar på dagis. O säger igen: Mamma du kommer försent…
Han menar att han ville gå hem tidigare....
Efter 4 dagar på dagis. H: Mamma ballong heter bal, nej heter ne och rumpa heter rum... Hon berättar att hon är kompis med en kille nu som hon pratar fjärtiska med! Hon leker mycket med O berättar hon. Hon säger att barnen på dagiset tog en cigarett och rykte lite, med STORA RUNDA frågande ögon. Är det sant frågade jag neutralt? Eller skojar du med mig? Annars får jag väl slå upp rökning i parlören och berätta för din fröken att det inte är ok med mig iaf att barnen "ryker" . HAHA inte sant mamma, men kunde vara, du vet ju inte vad vi gör eftersom du inte kan fråga...
H:s fröken. berättar att Hannah ätit tutti och är glad hela dagarna. Hon kallar henne Mio cara, mi amore etc. :)
Efter 1 vecka på dagis. H: Mamma mamma vi får godis på dagis! Hmmm, varför då? För att vi får det, så är det i Italien. Efter lite research visar det sig att så är det …
Samma dag vid nattning av O: Mamma min fröken säger scarpe till mig. Jaha skor alltså? Ja, just det jag ska byta dem hela tiden. Hon hämtade in mig för jag hade gått ut i mina tofflor. Jag blev ledsen för jag lekte med H och ville inte gå in, trodde jag skulle få vara själv där inne. Det är så mkt skor mamma, hela tiden faktiskt. Han låter glad men jag reder ut skofenomenet. Oltofflorna är för att ha i klassrummet, gympaskorna är ute i hallen om du vill vara där och när du går ut vill de att du ska ha gummistövlar om det är blött, annars gymnastikskorna. Jaha, men mina fötter är varma mamma, jag vet redan allt det där...
Efter 7 dagar på dagis. O: Idag var det kul mamma!!!! (*pust* från mig)
Men jag fick ingen karamelli inte en enda inte mamma, alla andra fick! Inte jag sa H. Nähä men säg till Monica mamma, jag fick ingen mat heller, ingenting! Nähä sa jag. Är det verkligen sant? Nej men säg gärna att jag vill ha en karamelli!
Efter 3 veckor. O: scusa mamma, han sprang in i mig. Scusa sa jag, som i ursäkta fast på italienska? Ja mamma, på dagis knuffas jag så mycket. Va knuffas du O? Ja du förstår jag springer så fort att jag knuffar till folk som kanske råkar stå i vägen. Då säger jag scusa så blir de glada.
Efter 3 veckor. H: Mamma mamma jag har en tjej i min klass som aldrig sitter still och idag vid maten så gick hon under bordet och var jättebusig. DÅ DÅ ropade fröken att hon skulle basta!!! (basta=det räcker)
Efter 4 veckor på dagis. O: Come ti chiami? O har sagt sin första mening och på perfekt italienska! Och sen svarat mi chiamo Oxxxx (alltså det är inte helt lätt att böja allt rätt men det kom som på räls..).
Och när han får höra andras namn upprepar han dem och säger t ex Elena med härlig italiensk melodi. Fröken klappade händerna när han öppnade munnen och frågade henne. H kan säga detsamma men är helt tyst på dagis. Det ordförråd de har som jag känner till är gratzie, bonjourno, arriverderchi, ciao, salve, prego, come ti chiami, bouna journata, bouna domenica, scusa, scarpe. Men antar att det måste vara större än så, men dessa ord säger de högt hemma och O även på dagis. H hälsar alltid på dagis och säger tack med.
Efter 5 veckor. O: Mamma, jag har en kompis som är jättestor, men han är min kompis och idag slog han mig, jag slog tillbaka. Man får inte slåss, man går undan det har vi ju pratat om O. Men fröken blev bara arg på honom, så i Italien får man slå tillbaka, om man är kille, la han till….
5:e veckan på dagis: Fröken frågade Oidag om han var varm eftersom han prompt bara skulle ha linne på sig (fast det var iofs 17 grader i morse, inte så kallt för oss) inomhus. Si, caldo svarade han!!! Hans fröken bara gapade och jag såg likadan ut. Sen sa hon en massa som jag inte förstod, när man säger no capisco så pratar de istället snabbare som om det hjälper mig…
Imorse, 5:e veckan O: Mamma kan du knäppa det här armbandet, jag vill ha det på dagis. Mmm, visst, vad fin du blir. Haha som en tjej O säger H. Men jag vill ha det H, det är upp till mig visst mamma. Javisst killar kan ha armband. Och fröken och killarna kommer att skratta, men jag är fin!
Tidigare har han även haft tofs på dagis, misstänker att han vill ha lite uppmärksamhet, det är ju svårt med det när man inte kan prata. Batman tröjan går annars lika bra som en tofs, men är den smutsig smyckar han ut sig lite.
O:s fröken vid lämning: ojojoj O, det märks tydligt att här har killar inte armband, skönt att han struntar i det…
Att ha barn i Italien känns annorlunda än att ha barn i Sverige. Här syns barnen MYCKET, först hälsar man på barnen och berömmer dem för att de är så fina, bra, charmiga etc. SEN pratar man med föräldrarna, något som är härligt och jag ser barnens självkänsla växa. Man stoppas på gatan och får beröm för de fina barnen etc, men först tilltalas alltid de. Sådan underbar barnkultur. Trist bara att man i norra Italien föder barn sent pga. av uselt system och för att man ofta bara har råd att ha ett barn då det är dyrt med förskola och skola. Men att vara svensk mamma i Italien med vårt supersystem hemma jämfört med deras, känns som en bra kombination! Men tjejer är tjejer och killar är killar, mer könsorienterat upplever jag. Vi får väl se om våra barn blir små ”italienare” eller om de behåller sina svenska värderingar när det handlar om sådant…
maken och morbor J som varit på besök lämnade barnen imorse, något de alla 4 uppskattade mycket och fröknarna skakade artigt hand och frågade hur de var släkt. Italienska begränsningen gjorde honom till Nonno, dvs. farfar :)
posted by Var dags glimtarn at 1:15 em
1 Comments:
Härlig läsning. Tom med jag lär mig ju nya ord för var blogg du skriver. Det här med dagis är så fashinerande och att det fungerar så bra. Jag som är så pratig av mig skulle nog tycka att det var frusterande att inte kunna prata av mig med folk runt omkring. Fast så kanske du oxå är, och stackars Henrik isf. ;-)
Skicka en kommentar
<< Home