Stockholms skärgård

Jag känner mig för att skriva en dikt. Men jag ska skona er. Minns min gamla pinsamma diktsamling från 14 års åldern. Fast med ett leende idag. Fast ändå, kanske bara tre rader funderar jag vidare.

Här sitter vi med en utsikt som är som gjord att beskrivas i en dikt. I en miljö, på en ö, i ett vitt hus, på ett berg. När jag tittar ut över vattnet står en fyr i mitten, mjukt belyst, sjön ligger spegelblank och det är knäpptyst. Om inte tangenternas stumma klickande hördes, helt knäpptyst. Ändå bara 20 minuter från Slussen och liv och rörelse.

Idag har vi varit på blåbärsjakt, vi har låtsats att skogen är vår, bara vår, lilla H och jag. I flera timmar har husets tillhörande höns upptagit lille O och lilla H. Det kommer inte att gå någon nöd på de frigående hönsen dessa två veckor. Inte ens blåbären går de miste om. Tuppen har vi döpt till kungen. De vita hönsen heter Nina, Chiara och Emma, de svarta heter Giacomo, Cameron och Elias. Efter barnens bästisar "hemma" i Italien. Hemma, vart det nu är. Hemma är för mig när vi fyra är tillsammans, där vi andas och har en vardag. Ja, så är det nog. För just nu är ljuvliga Tynningö hemma, huset har vi döpt till casa bianca. Annars är hemma casa Rosa i Italien, till september vill säga. Då är hemma casa bella vista.

Att äga är tydligen inte vår melodi. Uppenbarligen. Det är härligt att inte äga mer än man kan ta med sig upp i ett träd. En ny upplevelse för oss. Ett nytt "tillstånd". Då får man möjlighet att bo i både casa Rosa, casa Bianca och casa bella vista. Men, så smyger det sig på. Viljan att odla rötter. Ett lagom litet sommarhus på Tynningö. Att odla rötter och bevara minnen i. För våra små italiani barn att koppla ihop med Sverige. Idag är Sverige närmaste familjen och vänner. Ett hus med fyra väggar kanske kan knyta ihop den säcken. Om vi nu blir "ute" i flera år till. Skönt att inte veta, att inte framtiden är levd i nuet och nuet upphängt på framtiden.

Vi går förbi träden på lilla ön i Stockholms skärgård. Vi ser tittar på dem alla och finns där en till salu skylt kanske vi tar bort den och tar med den upp i vår trädkoja. Känner efter om det är ett casa svedese för oss eller inte. Sen hänger vi väl upp skylten igen, eller så tar vi med oss den och låter den bli ett minne som får tillhöra huset. Om det huset nu finns här för oss.

Under tiden den tanken gror eller slås bort badar vi, bakar, myser, läser böcker och bara är. Det är tyst, det är prat, det är semester på hög nivå. Snart intågar vänner med jämna mellanrum. Där emellan är det vi som svetsas samman och kastat alla måsten i sjön.