Jag = en ytis

Det slog mig idag. Som om jag fick en hård smäll i huvudet. Jag är en ytis. Äh, det är inte första gången jag är ytis. Jag har heller inga problem med att vara det. Som det mesta är det med på gott och ont. Men det är första gången jag känner mig som en ytis. Vad jag menar med det? Jo, våra barn talar fin italienska med värsta melodin, perfekt. Jag låter som en riktig ytis och kommer alltid att göra det... Att själv höra att man bryter är....jäkligt irriterande. Speciellt när man har barn som pratar långt bättreän en själv : ) Jag försöker stenhårt låta som en italienska, slänga till med den vackra melodin, betona näst sista vokalen. Men det går inte. På gott och ont.

Våra små barn är helt integrerade, vi föräldrar är verbalt handikappade. Bara att inse att jag alltid kommer att låta som en ytis... Släppa prestationsångesten. Och att jobba på att bli så integrerad som möjligt, uttalet till trots.

Vi är 3 skandinaviska familjer som bor här. Barnen talar skandinaviska med oss vuxna, vissa av dem i alla fall. Av 7 skandinaviska barn där två är svenska och 2 halv svenska halv danska och 3 hel danska och bor i italienska delen av Schweiz blir det språksoppa ibland. Lille O pratar bara italienska, danska blir för svårt att orka förstå tycker han. Lilla H kör på med en blandning. Men när barnen pratar med varandra är det italienska som gäller. Intressant.

Att vara baywatch morsa till 7 blonda barn var med ngt nytt. Tidigare har jag bara letat två blonda huvuden i vattnet och "lånebarnen" har jag fokuserat mer på. Idag var det ett virrvarr med små blonda kalufser som dök ner och upp. Efter 2 timmar som baywatch morsa var jag nästan yr i huvudet av att räkna om och om och nej... det var samma blonda kalufs, var är den 5:e? Så namnen med. Inga barn har väl väldigt vanliga namn men lille O har en namne i stora danske O. Det blev kort och gott O uno och O due. Det kom de på själva. Så hör jag mig själv ropa, ser du O due O uno?