torsdag, september 07, 2006

Stor och liten

Stor och liten på samma gång. Så svårt att vara rätt stöd ibland. Jag väger mina ord.

Lilla H satt på en bänk när jag hämtade. Jag såg att hon brottades med sig själv. Jag förstod precis, såg tendensen imorse vid lämning. Då var hon själaglad och höll sin nya favorit i handen, som var lika glad hon. Men jag såg den andra lilla tjejen som tittade under lugg och ville få tillbaka sin kompis, den som lilla H nu höll i handen. Sånt reder sig med tiden antar jag, att man lär sig leka tillsammans flera. Att man inser att flera kompisar är bättre än en.

Men lille O som har väldigt lätt för att närma sig andra barn och ha roligt, flög lyckligt på mig i med armarna utsträckta. Lilla H såg oss men lät oss gå till henne. Hon var nära tårarna men jag sa låt oss prata om en liten stund om det är ok? Minns själv att jag ogillade att gråta inför nya barn när jag var liten. Hon nickade, vi gick hand i hand till bilen.

Jag kramade henne länge. Hon grät lite. Hon sa att de andra tjejerna säger att hon får vara med. Men jag känner lilla H, hon är väldigt öppen men behöver lite tid för att ta plats. Hon är en bystander om hon inte tillges en plats, tills hon känner de hon är med. Så säger hon helt själv utan att jag sagt ett ord " jag vet mamma, jag ska inte gå och sätta mig om jag vill vara med, jag ska gå fram till andra eller hitta på något själv". Ibland fastnar jag på bänken bara. "Det är ok att sitta och vila sig, ta en stund för sig själv om man känner för det" svarade jag. "Fast jag känner inte för det, jag bara gör det för det är lätt att göra." Fast jag är inte själv, det är andra barn som sitter med. Och jag satt bara en liten stund. Men jag kände mig utanför.Mamma jag tror att när de lär känna mig så vill de vara med mig hela tiden med". Snörpning på mammajärtat....

Lille O sa "åhhhh mia sorella! Jag såg inte att du var ledsen, imorgon ska jag ha span på dig. Om jag är ledsen kommer du till mig och om du är ledsen kommer jag till dig. "

Sen var det över. Hon varken ville prata mer om det eller om annat. Nu leker vi sa hon bara helt sonika. Jag tänker rita, vad tänker ni göra?

Svårt med barn som är "stora mentalt" i små kroppar. Svårt att ta plats när man inte känner sig trygg i det. Men jag måste säga att hon gör mig stolt. Om än att mitt mammahjärta slår lite oroligt för henne. Det är bara 12 barn i klassen, och fyra av dem är flickor. Tre av flickorna är mognadsmässigt väldigt lika. Den fjärde börjar skolan ett år tidigt och känns väldigt liten med. Men lilla H har en kill kompis med berättade hon när jag nattade, så försvann hon upp i hallen och hämtade skolväskan. Ut kommer ett stort ritat utklippt hjärta. "Denna fick jag av killen med glasögon mamma, han som med gillar att rita!" Amore....

Lite orolig är jag, men ärligen tror jag inte att det kommer bli tufft för henne. Men jag ser att hon kämpar och lyckas med, det är inte bara nederlag, detta var det första och imorgon är hon hembjuden till den andra flickan. Den som tittar under lugg ; )

3 Comments:

Blogger Ina said...

*häpnar* Hur klok är hon inte, din lilla stora H!!?? Även om hon är verbal så kommer ju den kunskapen hon gav uttryck för ur det gågna, rätt ofta, tuffa året. Hon kan använda den erfarenheten nu, när det för en liten stund, var tufft igen. Otroligt klok dotter! Till en minst lika klok mamma! Var stolt över henne - men över dig själv också!!

11:04 em  
Blogger Sunflower said...

Det är så underbart att din lilla flicka är så stor. Nej, inte så rätt ord, det rätta är att hon är så klok! Det märks hur trygg hon är med sig själv och mer er. Även om hon kämpar och är ledsen ibland, och ibland är det mycket tufft, så verkar hon trygg för hon VET, hon känner sig själv och VET vad hon BÖR göra i stället för att ta den lätta vägen. Mycket klok liten flicka! Var stolt över er alla! :) Kram

3:24 em  
Blogger Var dags glimtarn said...

Ina - jag med häpnar ibland, hon är grymt klok, har alltid tittat in i hennes stora ögon och sett en visdom större än min, faktiskt. Som baby höll jag ibland henne och tänkte att hjälp, hur ska jag guida dig. Den där blicken har hon kvar... Tack för din komplimang med :)

Sunflower- Tack, ja jag tror att hon är väldigt trygg i sin själv...Tack dina ord värmde.

3:27 em  

Skicka en kommentar

<< Home