På andra sidan gränsen dyker jag upp igen

Här sätts en liten punkt. Inte för att markera ett definitivt slut, utan för att så är det. Vår saga om Italien är slut. I alla fall för denna gång. Vi går vidare, säkerligen mot nya utmaningar och fantastiska stunder. En inre resa med. Det kommer alltid att finnas ett före och ett efter Italien, och ett före och efter Schweiz.

Jag tittar på foton. En liten lilla H så liten så liten, men då tyckte jag hon var stor. Liten liten tjej börjar dagis på italienska. Ännu mindre lille O börjar dito. De var så små! Och det vara bara ett år sedan. Ett år kan innehålla hur mycket som helst. Uppenbarligen. Ur positiv bemärkelse har detta varit det längsta året hitintills. Fler saker har hänt och upplevts detta år än någonsin. Möjligtvis var ett utlandsår i barndomen lika långt och innehållsrikt. Men då hade jag inte ännu berikats med ett mammahjärta. Då slog mitt barnahjärta mest för mig själv, som det ska vara när man är barn.

Jag ser och märker hur barnen förändrats och funderar på om jag ändrat mig något detta år. Vad jag lärt mig är enkelt att inse, men förändring svårare. Och då menar jag inte någon tillkommande rynka eller växande påse under ögat. Utan inre förändring.

Vad jag njutit mest utav är multikulti, italienskan och omgivningarna, maten och dofterna. Arkitekturen och kaffebarerna. Italienarna har jag inte njutit av i lika stor utsträckning, tyvärr. Men några guldkorn har kommit min väg. Och några rötägg likaså. Men så är det ju överallt, vart man än vänder sig. Utlänningar söker maka och guldkorn och rötägg behöver sin motpart för att utmärka sig.

Ciao bellaItalia. Te piache moltissimo. (om man nu kan skriva så….)