Countdown....

3....2......1

Tre dagar kvar i casa Rosa. Solen står som en propp och det är perfekta 27 grader. Idag har vi varit nere i parken/piazzan i säkert 5 timmar. Bara varit och sedan ätit lunch på vårt favvohak, idag som alltid bemöts vi med glada vänliga toner och ord. Vi blir tom lite bortskämda. Känns skönt. Eller dte känns underbart. Cernobbios piazza är det jag kommer att sakna mest häromkring. Casa Rosa är underbart, men jag hänger sällan upp mig på hus eller ting. Däremot omgivningar. Cernobbios piazza är ett guldställe i min värld. Där det blomstrar av fina minnen, även de mindre roliga som ambulansfärd och sprutande blod från barnapanna.

Mindes idag, medan barnen lekte på piratskeppet då jag satt på en bänk blickande ut över Lago di Como och de frodiga bergen, på första gången jag blickade ut över dito. Då var det bara exilpappan och jag, på rymmen en helg från barn och jobb. Vi sa inte något till varandra då vi först kom ner till piazzan där denna ljuva vy begynner. Vi hade strosat ner från en husvisning a la mindre kaotisk genom charmiga byn. Vi satte oss ner på samma bänk som jag satt allena på idag. Vi tog varandra i händerna och log. RING sa jag. Inget mer. Exilpappan ringde utan att diskutera igenom det jag just mer eller mindre befallt. Han tände en cigg som han alltid gör då det handlar om beslut. Han sa ciao Guido, we will take the house!

Sen tittade vi bara på varandra och log stort. Vi ringde våra bästisar hemma i Sverige som var i Istanbul, de med utan barn, där vi med egentligen hade tänkt vara med dem men avstyrde då vi började göra verklighet av vår dröm att bo utomlands, eller snarare i Italien. Vi skrattade alla fyra, så galet. Liksom bara över en helg dra ner till Italien titta på en massa hus och sen bara samma helg bestämma sig för ett. Bara för att det är så fantastiskt vackert och känns rätt i magen!

Jag är så glad för att vi vågade. Spontana som två halvtokiga ungdomar. Att vi verkligen tog tag i allt och dag två besökte massa skolor för att finna en bra dito till våra barn. Att sedan komma hem och helt sonika meddela familj och vänner att nu drar vi om 4 månader.

Visst har det varit tufft stundtals. Men egentligen är den stora utmaningen att vara förälder. Vart man än är, är det föräldrarollen som är den största utmaningen. Men aningens tuffare initialt när man är ytis som förälder. Och för barnen givetvis språket, allt annat lär de sig blixtsnabbt. Så anpassningsbara är bara barn att de direkt hajjar kulturen och koderna. Själv är man blind länge länge tror jag. Våra koder sitter i benmärgen vilket gör att vi blir mer blinda.

Snart bor våra barn i ett tredje land. Jag i mitt 8:onde. Exilpappan i sitt 3:e han med men har bott långa perioder i andra länder så mer korrekt är kanske hans 5:e. Tror inte vi kommer att flytta till något annat land som vi inte redan bott i sedan. Men vem vet. Inte ens vi trodde ju att vi skulle uppfylla vår dröm att flytta till Italien (hallå italienska kunde vi ju inte ett ord på, sa tom grazie helt fel i början) men vi gjorde det. Och det är ett beslut som under tiden blivit en stor röd rosett på vår gemensamma livstråd.

Vi har svetsat samman på ett sätt som bara en utmaning där man helt sitter i samma båt kan ske. Även om båten har gungat, det har stundtals stormat och åskat med, regnat sproadiskt men ändå har det mest varit sol. Våra barn är idag tvåspråkiga och det är oerhört häftigt att höra dem "blibliblobla italiano". Även engelska förstår de bra då de hör det så mycket om helgerna. Men språket är en bonus för oss alla att kunna och en väg in i förståelsen av kulturen.

Gemenskapen är den största vinsten, i familjen. Den blir mer guldkantad. Jag kan inte riktigt beskriva varför det är så. Men så är det. Familjelivet får en guldkant. Och det är kanske så enkelt att det är så för att vi alla sitter i samma båt, med samma förutsättningar och okunskaper. Svårigheter måste lösas på ett annat sätt än vad man annars är van vid då man kan ett system och språk. Man måste fråga sig hur löser jag detta istället för ok då ringer jag.... Mycket skratt svett och tårar har det varit detta år, men det är skratt vi mest tagit till. Och det var att skratta vi glömde bort "hemma". Måtte vi aldrig glömma det igen vart vi än befinner oss. Jag vet inte hur många kapitel vår genemsamma bok har, men ett riktigt bra kapitel har detta varit. Måtte nästa bli lika fantastiskt, men ändå annorlunda. För vår saga om Italien sätter härmed punkt. Den tar dock vid i Schweiz, men då blir det ett nytt kapitel. Ja så känns det.