Em, tja kanske vardagspaus svammel och fakta

Vi har vardagspaus som bekant och vi ser till att det är det med. I två dagar har vi varit hemma lilla H, lille O och jag. Myst. Det är sol, vi bakar bullar, vi går till parken och tar en toast, vi cyklar, eller tränar cykling. Vi skojar och leker på trappan ute. Lilla H besöker våra grannar, senora och senore Giuglia världens gulligaste äldre par. De har adpoterat mig och barnen och erbjuder oss middag om jag skulle känna mig trött haha. Lilla H hjälper senore G i trädgården. Sen kommer hon hem igen. Det är bra att vi har en liten bom som gör 100 meter av vår gata utanför bilfri. Det ger lite frihet. Sen på förkvällen tar exilbarnen sina fotbollar och gör som alla italienska barn häromkring gör. Går utanför grinden på den lilla gatan och sparkar boll. Calcio. Lilla H har grymt bollsinne och det retar de stora killarna. Lille O sätter sig på bollen mest. Våra barn är små italienare på vissa sätt, redan.

Vi letar skola till barnen nu. Vi beger oss en liten kortare sträcka denna gång. Men vi beger oss. Här är fantastiskt vackert. Vårt hus är lovely. Våra vänner här. Våra grannar, vår by känns rätt oersättlig. Skolan ska bli skön att slippa. Vi passar inte in där. Barnen trivs inte och det måste respekteras. Lille O är nog inget Montessorbarn. Lilla H hade nog trivts fint i skolan till hösten där men båda är väldigt för att flytta. Som lilla verbala H sa häromdagen: -Mamman det är inte så att vi inte vill gå på förskola, det är roligt, men vi gillar bara inte DENNA förskola. Kan man uttrycka sig mer precist? Så det och en del annat som stavas arbete driver oss nästan 1 timme härifrån och in i ett annat land. Men där man talar italienska. Där man med lär sig franska och tyska från första klass flera timmar i veckan. Där vi hittat en liten by som råkar ha en av världens renaste luftpassager. En fin liten skola och en alldeles vanlig förskola med bra rykte. Tänk, lilla H snart 6 år början första klass, på italienska. Det känns overkligt.

Jag var med exilpappan på bröllop i helgen och min bordsherre sa att de människor som är uppväxta i Schweiz har en sådan enorm fördel, en fantastisk fördel. De växer upp med 3 språk och det är fullt normalt för dem. Att kunna 3 språk från barnsben, att ge sina barn mer än ett språk känns som en bra "gåva". Det är inte därför vi flyttar men det känns som en bra bonus fast det skulle bli 4 språk med svenskan.

Ja så nu har vi massor att göra. Massor. Det viktigaste just nu är att barnen kommer till skolor där de trivs. Resten löser vi.

Sen om 2-3 år kanske vardagspausen är slut. Då flyttar vi hem igen. Jag har en dröm om det. Att jag ska jobba 50% (läs att vi har råd med det). Att jag ska skriva resten av tiden. Att jag på fredagar ska hämta barnen tidigt och även alla kusinbarn. Att vi ska ha gemensam fredagsmys och att våra syskon sen dimper in efter deras arbeten och dricker ett glas vin med oss, göra helg tillsammans, att förhoppningsvis morfar och mormor farmor och farfar med dimper in.
Måste se till att vi alla bor i stan bara : )

Jag är så glad för att jag inte tog mitt "drömjobb" för ett år sedan drygt. Att jag valde bort att känna mig duktig, hur stimulerande och utvecklande det än hade varit känns kontentan så. Ett viktigt jobb får en att känna sig duktig. Jag vill känna att jag har tid för barnen, tid för att bygga relationer, tid för mig och exilpappan. Jag vill ha många barn, men våra 2 och kusinbarnen blir många. Relationen mellan oss alla vill jag ge förutsättningarna till. Det vore underbart att få vara så delaktig i alla kusinbarnens liv och ge alla kusinerna flera barn och vuxna att vända sig till genom hela livet. Just nu har våra barn 3 kusiner och det kommer säkert bli minst 2 till. 7 små kusinbarn hållandes i handen på väg hem med en nolongerexilmorsa med en visselpipa runt halsen för att valla hem dem haha!