Vem i familjen är utomlands idag?
Cernobbio/Como 19 grader, strålande sol!
Henrik åkte i ottan till Sverige, barnen och jag är hemma. Men vad konstigt det blev när barnen frågade VART pappa jobbade idag. I Sverige sa jag, va är han hemma? Nej här är hemma, han är på besök bara, jobbmöten, sen kommer han hem, hit. Men vart är hemma? I tanken och hjärtat vill säga? Jag menar i praktiken är ju Cernobbio hemma nu. Och när jag känner efter en millisekund vill jag inte byta tillbaka mitt liv i Sverige mot det vi har nu. No way. Det är fortfarande smekmånad och just nu börjar mycket falla på plats, saker som jag trodde skulle ta mycket längre tid. Som t ex kontakter med andra vuxna som man faktiskt gillar och vill umgås med. Tack vare dagiset och våra barns goda smak i att välja vänner.
Hannahs ”bästis” fick jag igår reda på, på det hysteriska barnkalaset, att hon inte heller pratar italienska! Nej men såklart de har funnit varandra, båda är väl jätteglada för att den andra inte bryr sig om om man säger rätt eller något alls. Hannahs kompis och Hannah själv är så härliga bredvid varandra, de är båda väldigt generösa i stitt kroppspråk och ler och skrattar och tar tag i varandra mycket. De verkar båda vara självständiga och målmedvetna små damer. Den ena har blåa ögon och långt blont hår, den andra har de brunaste ögon och långt brunt hår och gyllenbrun hud. Båda är söta som bär i mina ögon, samma längd och leende.
Så kom hennes mamma och som ”ytis” måste man ta den sekunden man får att ta kontakt, presentera sig direkt så att det slipper gå flera pinsamma dagar utan att man sagt hej, tillslut blir det ju oundvikligt. Och första gången man ses känns mer naturlig än den 7:e tycker jag.Men jag är rätt trött på att ta kontakt hela tiden, har väl en kontakt svacka :). Salve, parla línglese? Sa jag leendes, sure, sa hon. Jag ville inte bara hälsa på henne jag ville sno hennes glada ögon och energi! Columbianska med de mest fantastiska ögon, snygg som få och urkul som grädde på moset. Bott i London före de kom hit.Det bästa var att hon med jobbar med design, hon med spelar tennis och hennes dotter spelar också tennis sedan 1 vecka tillbaka, och de med bor i den lilla byn Cernobbio, där vi bor. Faktum är att de tittade på det huset vi bor i och ville också ha just det huset. Lustigt hur saker och ting är ibland. Jo, måste skriva att när man frågar varför "ytisar" är just här, svarar nästan alla "logistics", har man en man eller fru som flyger mycket i jobbet runt om Europa bor man tydligen gärna här.... Eller så jobbar man i Schwiez men väljer att bo i Italien som ändå är ett EU land och för andra EU medborgare lättare att få bo i.
Min nyfunna ”väninna” som jag nu ska spela tennis med och våra döttrar ska byta till samma tennis ”klass” är gift med en skotte som liksom min man antingen jobbar hemifrån eller är bortrest några dagar. Samma liv, samma intressen, samma lilla söta by. Och flera mammor var det som var trevliga och flera som berättat att de bytt från den internationella skolan till ”vår” Montessori, då var vår intuition rätt om vilken skola som kändes bäst. Skönt.
Kalaset. Två ord: Opersonligt, hysteriskt. Tänk dig ett litet dagis, där det finns bollhav och massor med leksaker och rutschkanor. Tänk dig att komma dit utan att någon tar emot, utan att ”värdparet” ens har kommit fast du är 10 minuter sen. Tänk dig att där är 40 skrikande barn som far och ränner. Tänk dig ett litet bord med en sockervaddsmaskin på och lite blandad dricka. Tänk dig ett presentbord där ingen tar emot din present. Tänk dig 4 utklädda personer som målar ansiktsmålning och leker lekar med dessa 40 barn. Ser du det framför dig stoppa in en svenska och hennes två barn där. Stoppa sedan in födelsedagsbarnet och mamman till dito scenario 30 minuter senare. Jag hann inte mer än lägga en hand på hennes axel för att säga hej och sen ett likaså när jag gick hem… Men sen kan man ju stoppa in en trevlig colombian och två till trevliga mammor att prata med titt som tätt.
Vi kom hem 19.00, i ett svagt ögonblick hade vi lovat pannkakor just igår, när sista tuggan var sväljd hoppade vi direkt till nattning. Jag var helt slut och Henrik och jag kliar oss i huvudet då det är Olivers födelsedag nästa månad. Columbianskan berättade att till hennes dotters kalas kom ingen, för de bjöd på kalas i deras hus. Så gör man tydligen inte här. Drygt tycker jag, och ack så sorgligt. Tror ändå inte att vi hyr en lokal och personal för detta. Isf mycket personligare. Vem hade tänkt sig en budget för att fira sina barns födelsedagar? Crazy.
Hannah som jag oroat mig för sa igår när hon kom hem, Henrik hämtade, :Mamma jag nästan grät idag på dagis, det kom nästan en tår för jag är så lycklig. Italien är så kul! Så har något släppt antar jag, just igår :) När vi gick från kalaset sa Hannah ciao di tutti (hejdå alla) och när hon skulle bli ansiktsmålad sa hon un gatto per favore. Oron är bortstoppad i några dagar nu. Nu ska jag vara ursvensk och retas med att det är så soligt här idag, inte ett moln och varmt varmt. Jag har riggat solstolen, en filt och DN som kommer hit 3 dagar för sent, men ändå.
Dagens ord: La chiave =Nyckeln. Jag glömde nykeln på banken vid kassan (har ju inte fått mitt kort ännu, måste göra kontantuttag hela tiden...) och fick lära mig la chiave. Bra att kunna :)
Henrik åkte i ottan till Sverige, barnen och jag är hemma. Men vad konstigt det blev när barnen frågade VART pappa jobbade idag. I Sverige sa jag, va är han hemma? Nej här är hemma, han är på besök bara, jobbmöten, sen kommer han hem, hit. Men vart är hemma? I tanken och hjärtat vill säga? Jag menar i praktiken är ju Cernobbio hemma nu. Och när jag känner efter en millisekund vill jag inte byta tillbaka mitt liv i Sverige mot det vi har nu. No way. Det är fortfarande smekmånad och just nu börjar mycket falla på plats, saker som jag trodde skulle ta mycket längre tid. Som t ex kontakter med andra vuxna som man faktiskt gillar och vill umgås med. Tack vare dagiset och våra barns goda smak i att välja vänner.
Hannahs ”bästis” fick jag igår reda på, på det hysteriska barnkalaset, att hon inte heller pratar italienska! Nej men såklart de har funnit varandra, båda är väl jätteglada för att den andra inte bryr sig om om man säger rätt eller något alls. Hannahs kompis och Hannah själv är så härliga bredvid varandra, de är båda väldigt generösa i stitt kroppspråk och ler och skrattar och tar tag i varandra mycket. De verkar båda vara självständiga och målmedvetna små damer. Den ena har blåa ögon och långt blont hår, den andra har de brunaste ögon och långt brunt hår och gyllenbrun hud. Båda är söta som bär i mina ögon, samma längd och leende.
Så kom hennes mamma och som ”ytis” måste man ta den sekunden man får att ta kontakt, presentera sig direkt så att det slipper gå flera pinsamma dagar utan att man sagt hej, tillslut blir det ju oundvikligt. Och första gången man ses känns mer naturlig än den 7:e tycker jag.Men jag är rätt trött på att ta kontakt hela tiden, har väl en kontakt svacka :). Salve, parla línglese? Sa jag leendes, sure, sa hon. Jag ville inte bara hälsa på henne jag ville sno hennes glada ögon och energi! Columbianska med de mest fantastiska ögon, snygg som få och urkul som grädde på moset. Bott i London före de kom hit.Det bästa var att hon med jobbar med design, hon med spelar tennis och hennes dotter spelar också tennis sedan 1 vecka tillbaka, och de med bor i den lilla byn Cernobbio, där vi bor. Faktum är att de tittade på det huset vi bor i och ville också ha just det huset. Lustigt hur saker och ting är ibland. Jo, måste skriva att när man frågar varför "ytisar" är just här, svarar nästan alla "logistics", har man en man eller fru som flyger mycket i jobbet runt om Europa bor man tydligen gärna här.... Eller så jobbar man i Schwiez men väljer att bo i Italien som ändå är ett EU land och för andra EU medborgare lättare att få bo i.
Min nyfunna ”väninna” som jag nu ska spela tennis med och våra döttrar ska byta till samma tennis ”klass” är gift med en skotte som liksom min man antingen jobbar hemifrån eller är bortrest några dagar. Samma liv, samma intressen, samma lilla söta by. Och flera mammor var det som var trevliga och flera som berättat att de bytt från den internationella skolan till ”vår” Montessori, då var vår intuition rätt om vilken skola som kändes bäst. Skönt.
Kalaset. Två ord: Opersonligt, hysteriskt. Tänk dig ett litet dagis, där det finns bollhav och massor med leksaker och rutschkanor. Tänk dig att komma dit utan att någon tar emot, utan att ”värdparet” ens har kommit fast du är 10 minuter sen. Tänk dig att där är 40 skrikande barn som far och ränner. Tänk dig ett litet bord med en sockervaddsmaskin på och lite blandad dricka. Tänk dig ett presentbord där ingen tar emot din present. Tänk dig 4 utklädda personer som målar ansiktsmålning och leker lekar med dessa 40 barn. Ser du det framför dig stoppa in en svenska och hennes två barn där. Stoppa sedan in födelsedagsbarnet och mamman till dito scenario 30 minuter senare. Jag hann inte mer än lägga en hand på hennes axel för att säga hej och sen ett likaså när jag gick hem… Men sen kan man ju stoppa in en trevlig colombian och två till trevliga mammor att prata med titt som tätt.
Vi kom hem 19.00, i ett svagt ögonblick hade vi lovat pannkakor just igår, när sista tuggan var sväljd hoppade vi direkt till nattning. Jag var helt slut och Henrik och jag kliar oss i huvudet då det är Olivers födelsedag nästa månad. Columbianskan berättade att till hennes dotters kalas kom ingen, för de bjöd på kalas i deras hus. Så gör man tydligen inte här. Drygt tycker jag, och ack så sorgligt. Tror ändå inte att vi hyr en lokal och personal för detta. Isf mycket personligare. Vem hade tänkt sig en budget för att fira sina barns födelsedagar? Crazy.
Hannah som jag oroat mig för sa igår när hon kom hem, Henrik hämtade, :Mamma jag nästan grät idag på dagis, det kom nästan en tår för jag är så lycklig. Italien är så kul! Så har något släppt antar jag, just igår :) När vi gick från kalaset sa Hannah ciao di tutti (hejdå alla) och när hon skulle bli ansiktsmålad sa hon un gatto per favore. Oron är bortstoppad i några dagar nu. Nu ska jag vara ursvensk och retas med att det är så soligt här idag, inte ett moln och varmt varmt. Jag har riggat solstolen, en filt och DN som kommer hit 3 dagar för sent, men ändå.
Dagens ord: La chiave =Nyckeln. Jag glömde nykeln på banken vid kassan (har ju inte fått mitt kort ännu, måste göra kontantuttag hela tiden...) och fick lära mig la chiave. Bra att kunna :)
posted by Var dags glimtarn at 1:02 em
<< Home