söndag, maj 21, 2006

Att flytta utomlands med barn

Texten nedan searchade jag fram för ungefär ett år sedan, och har klippt in i ett eget dokument före dess att vi flyttade. Satt då för ett år sedan och surfade och kände att jag ville behålla det jag läst, för att påminnas senare. Jag sparade aldrig källan, men minns att det var en psykolog. Idag när jag läste igenom detta är det EXAKT så som psykologen beskrivit i texten nedan, för oss. De olika faserna skriver jag under på fast vi bara nästan nått till slutfasen.

"Om man planerar att flytta utomlands eller om man gjort det nyligen, kan det vara bra att veta att flyttandet är en process, som tar tid och som faktiskt innebär en sorts kris, eftersom hela ens värld förändras. I forskning kring känslor och emotionellt starka upplevelser har man kunnat visa att flytt är en av de största känslomässiga omvälvningar man kan uppleva, generellt sett har en flytt mer betydelse för ens känslostämning än t.ex. någons bortgång. Det kan vara bra att känna till att det är så, att det tar tid att anpassa sig till ett nytt sammanhang och att stora förändringar kräver mycket av oss.

Just när man flyttar utomlands brukar man tala om en anpassningskurva, som är en process som sträcker sig över lång tid, men den första ”rundan” gäller ungefär ett år. I början när man kommit till sitt nya hemland är det vanligt att man tillbringar en tid av glädje och fascination, man upptäcker det nya omkring en och det känns spännande och intressant att vara på den nya platsen. Denna tid brukar kännas lite som semester, och man ser på saker med ”semester-ögon”, dvs man ser på saker med viss distans, och framför allt har man en tendens att se de saker man tycker om framför det andra.

Sen kommer den första krisen. Det är nu man inser att man inte är på semester, utan att man faktiskt kommer att behöva stanna där man är under en längre period. De flesta brukar uppleva denna tid som ett uppvaknande, där de ser på det nya med andra ögon och måste konfronteras med det annorlunda på ett mer djupgående sätt än som turist. Många upplever detta som mycket jobbigt och vill nu gärna återvända hem igen, som om det hela bara varit en semester. Denna svårighet varar ofta i ett par månader, när man ser mer och mer av det som är annorlunda i det nya landet och man jämför med hemlandet, som ofta vinner i jämförelse. Parallellt med dessa tankar brukar personen ifråga också börja komma in i det nya samhället och den nya landvinningen görs successivt.

Om man flyttar i samband med början på ett skolår brukar nästa period av hemlängtan komma i samband med att julen närmar sig. Inget är ju som den svenska julen! Det kan vara av vikt att åka hem under den första julen eller att åtminstone försöka göra den första julen utomlands så svensk som möjligt, eftersom julen är en högtid med mycket känslor – det handlar om personlig historia och tillhörighet i ens familj, om närhet till det välkända. Efter jul och nyår brukar man i allmänhet känna sig bättre, det är nu lättare att komma tillbaka till arbetet eller skolan, eftersom allt nu är mindre nytt och okänt än i början. Ofta går det nu mer och mer framåt och stunderna av hemlängtan de blir kortare och kortare allt eftersom man blir alltmer integrerad i sitt nya sammanhang.

Om man bara stannar utomlands under ett år, brukar den sista delen av det året beskrivas som den lyckligaste, då man visste hur saker och ting gick till, talade språket, hade skaffat sig vänner och började känna sig hemma. Nu börjar också den process som återvändandet till Sverige innebär. De som stannar kvar under en längre tid utomlands förlänger integreringsprocessen, vilket gör att avståndet till Sverige ökar med tiden. "

Idag efter 9 månader som utlandsvenskar, efter 8 månader på förskola för barnen, pratar lilla H säkert 12 meningar i rad på italienska. Nu börjar hon trivas bra, har funnit sig en roll och nya vänner, har förstått kulturen. Lille O ligger aningens efter språkmässigt, men inte förståelsemässigt. Båda barnen förskönar fortfarande Sverige, men känner sig nu hemma här. När det har gått ett år har vi redan flyttat igen, men kommer fortfarande att vara på "italienskspråkig" mark. Vi åker dit vi ska flytta ofta, vi letar hus tillsammans. De verkar helt införstådda, vi ska besöka skolor imorgon tillsamanns. Vi är givetvis alla lite spända men inte det minsta jämförbart med hur spända vi var på att flytta utomlands, för 9 månader sedan. Och alla de känslostormar barnen upplevt har gett dem viss skinn på näsan, viss säkerhet men även ruckat deras värld, gjort den bra större. Ändå är de samma små individer, kanske aningens tuffare och inte minst tvåspråkiga och stolta över det (yes!). Jag är glad att fas två som är jobbig är över, som förälder var det känslomässigt emellanåt heartbreaking. Ändå har jag med rätt mycket skinn på näsan och en rätt kavat stil men har fått känna på hur man mår som hönsmorsa , ) Det ska bli intressant att kliva helt in i sista fasen, och se när det blir.

3 Comments:

Blogger fridakarolina said...

Den här känslomässiga "karusellen" låter lite som när man förälskar sig i någon, först är man bara nykär och "blind" av kärlek, sedan kommer första krisen, anpassning, och för att inte tala om att få ihop julfirandet första året som par... ;) Eller det kanske bara är jag som tänker så...:)

11:11 em  
Blogger Var dags glimtarn said...

Nej visst, "smekmånaden" som beskrivs kan man nog passa in lite överallt där stor omställning skett. Nytt jobb, ny förälskelse, nytt land :) Kul att du hittat hit!

10:54 em  
Anonymous Anonym said...

Hej! Är du fortfarande aktiv med denna blogg. Skulle gärna vilja ha kontakt med dig gällande ett examensarbete jag skriver som handlar om att flytta utomlands.

Mvh Lina

10:35 fm  

Skicka en kommentar

<< Home