Utmanad av Thinkerbell...
Blev livet som jag tänkt mig? Jag är utmanad. Jag gillar denna utmaning, den passar mig. Den får mig att tänka både bakåt och framåt och hur min röda livstråd visat sig kringla runt världen och hur jag i förväg spänt upp trådens gång i huvudet. Ibland ligger ett kletigt halt bananskal i vägen och mitt röda nystan har lämnat den i förväg valda vägen jag "nystat" i huvudet och istället rullat ut på roligheter. För planerade vägar är sällan så himla roliga, bananskals vägar kan svida till lite i fallet men även utmana en själv och vips blev livet superskoj.
Multikulti älskare visste jag tidigt att jag var. Jag vill möta, se, vara, leva med olika kulturer, en berikar mig inte alls. Hade förmånen som barn att bo utomlands i två vändor. Blodad tand gav det mig och som det visat sig hela livet... På gott och lite ont. Jag saknar ju min familj och mina vänner mycket.
Läste ekonomisk på gymnasiet, för att det skulle alla andra välja. Fast jag gillade linjen visade det sig. Gick ut med rätt bra betyg men tyckte E kompetens var viktigare då än siffror på ett papper... Så gjorde jag som man "skulle" efter gymnasiet, dvs reste utomlands i 1 år minus några månader. Långt bort, det blev downunder. Ljuv tid. ST Kilda mamma mia, där trivdes jag att bo. Haft riktigt riktigt roligt. Jag gillar the Aussis starkt med. Jag hade inte planerat att bli fanatiskt förälskad i en dock. Men så blev det och i rätt många år bodde vi i olika länder tillsammans. Där det gick för honom att jobba, det blev mest europa och Sverige ett år i alla fall.
Jag började läsa på universitetet. Jag hade ju bestämt mig för det tidigt och så blev det. Född med liten sergerhuva sägs det och trots att jag inte var behörig till den linjen jag ville gå (ja då var det linjer ha ha) så kom jag in. Magi som jag säger till barnen, att inte glömma att tro på det som sägs inte går. Läsa in på komvux hade jag inte ork med, slösa år när man vet att man kan klara det ändå. Jag läste mina 3 år. Tentade ibland på distans beroende på vart vi var, och läste dubbelt sista terminen på KTH. Sånt som i min värld bara andra gjorde.
Vi gled isär australiensaren och jag mitt i mina studier, jag hade en liten kris. Skaffade egen lägenhet, min första 22 år gammal. Läste sista terminen och träffade mannen med stort H i mitt liv (nej inte M). Vi dejtade länge, vi hade kul från dag ett. Jag åkte till Paris, för det hade jag för länge sedan bestämt mig för, är envis och har jag bestämt mig ändrar ingen det. Läste som så många andra på Sorbonne. Igen utomlands, igen multikult, storstad mi piace, dryga parisare i en fantastisk kulturstad.
Mannen med stort H kom varje månad. Vi levde livet, tillsammans och ifrån varandra. Så började vårt förhållande. Vi lever än tillsammans och är ifrån varandra resmässigt, bra för relationen, bra för nya intryck bra för eftertanke och extra uppskattning av varandra. Tycker vi.
Efter studietiden började vi jobba båda två. Fast exilpappan jobbade redan men bytte bransch och inriktining dramatiskt. Han tog jobb i en bransch som jag jobbade mot. Vi pratar mycket jobb emellanåt, för att vi roas av det och kan samma bransch fast utifrån olika perspektiv.Fast det var nära att jag klev in på en annan bana, undra hur mitt arbetsliv hade sett ut idag då? Jag hade två joboffers 97 när inga jobba fanns sas det, jag valde relativt noga. Sen kom högkonjunturen, wow double income no kids tiden.
Sen kom lilla H, så efterlängtad, så svår att få till. Efter att ha försökt att få barn ett tag blev lyckan enorm. Vi klev gemensamt in i bebisbubblan. Vi skulle dela på tiden hemma. Det gick 9 månader, jag var fortfarande hemma. Exilpappans jobb hotade med uppsägning (amerikanskt) om han tog ut pappaledighet. Fast det var bara hot, men jag förblev hemma. Jag kände mig lyckligt lottad för det. Fast i efterhand hade det varit bra för mig att ha gått tillbaka en stund. Vi hade ju svårt för att få barn sa Sofiahemmet men vips var jag ovetandes i tredje månaden med lille O. Som kom 17 månader efter dottras ankomst. Lika välkommen han, men lite mer turbulent blev det.
Nu tappade jag bort segerhuvan ett tag, nu halkade vi inte in på några bananskal som ledde till roligheter. Det som inte kan hända oss hände. Det som man bara läser om. Vi blev båda uppsagda i denna enorma recession mer eller mindre samtidigt. Lille O var nyfödd, lilla H knappt 17 månader. Deras föräldrar var utan sina superjobb.
Exilpappan är i mina ögon cool som en cucumber, lugn hur hårt det än blåser. Någon att hålla i handen alltså. Tycker inte att det finns så mycket att oroa sig för om det redan hänt sas. Det blev ingen pappaledighet denna gång heller, fast han väldigt gärna ville. Vi behövde äta och ha tak överhuvudet. Jag var nyförlöst och lille O ja, liten och behövde ammas. Den följande tiden var turbulent, det var rätt mycket mörka moln. Men exilpappan startade eget och det har gått himla bra, fast givetvis var det en tuff början. Men det är mening med allt, denna tuffa början har lett oss hit, till utmaningar och erfarenheter och lite mer dolce vita än vi annars tror oss hade haft. Lille O blev mycket sjuk som 5 veckor gammal, vi hade det tufft allihopa och såg nog ut som spöken länge. Men det kapitlet i vårt liv har jag redan skrivit om tidigare.
När lille O var 16 månader och vi hade flyttat ut till förorten från söders höjder började mina hjärnceller klaga på dålig gymnastik, viloförmånen var inte uppskattad längre. Vi fick dagisplats, jag tjatade till mig ett jobb jag ville ha. Jo, precis så gick det till. Från samma arbetsplats sa jag upp mig nu för snart ett år sedan. Tackade nej till ett drömjobb på vägen med. Ett drömjobb för egot vill säga. Nu idag, sitter vi och står mitt i en gemensam dröm. Vi bor i Italien, som vi brukade prata om, sådär på skoj. Feministen i mig tappade tillfälligt hakan när mitt känslopussel var klarlagt "internt" då jag sa upp mig. Men det gäller att våga med, falla och satsa. Utan att rucka på sina ideologier och värderingar. Idag konsultar jag gentemot samma arbetsplats men tjänar det dubbla. Jag har förmånen att jobba lite då och då, och annan tid till familjen och att skriva och designa nya produkter.
Nej, jag trodde inte att jag skulle bli utlandssvenska som mamma till två små barn. Jag trodde inte det. Men jag är glad för att det blev så och att det känns fortsatt spännande att se hur vi lever om ett år, om två år med mera. Jag trodde inte ens att jag skulle gifta mig, men barn ville jag ha. Och ett bra jobb och mina vänner nära mig. Ungefär så långt gick mina planer, men i ryggraden satt att man ska utbilda sig för man vet aldrig. Man vet aldrig ändå.
Mellan jobb är vårt liv semester just nu. Jag kan inte veta hur mitt liv ser ut om 5 år. Men antagligen bor vi i Stockholm då, sen hur det ser ut runtomkring har jag ingen aning om.
Nu tar jag bloggpaus igen. Min lunch gick åt till detta inlägg, jag är inte världsbäst på att blanda time management med hälsoaspekter...
Multikulti älskare visste jag tidigt att jag var. Jag vill möta, se, vara, leva med olika kulturer, en berikar mig inte alls. Hade förmånen som barn att bo utomlands i två vändor. Blodad tand gav det mig och som det visat sig hela livet... På gott och lite ont. Jag saknar ju min familj och mina vänner mycket.
Läste ekonomisk på gymnasiet, för att det skulle alla andra välja. Fast jag gillade linjen visade det sig. Gick ut med rätt bra betyg men tyckte E kompetens var viktigare då än siffror på ett papper... Så gjorde jag som man "skulle" efter gymnasiet, dvs reste utomlands i 1 år minus några månader. Långt bort, det blev downunder. Ljuv tid. ST Kilda mamma mia, där trivdes jag att bo. Haft riktigt riktigt roligt. Jag gillar the Aussis starkt med. Jag hade inte planerat att bli fanatiskt förälskad i en dock. Men så blev det och i rätt många år bodde vi i olika länder tillsammans. Där det gick för honom att jobba, det blev mest europa och Sverige ett år i alla fall.
Jag började läsa på universitetet. Jag hade ju bestämt mig för det tidigt och så blev det. Född med liten sergerhuva sägs det och trots att jag inte var behörig till den linjen jag ville gå (ja då var det linjer ha ha) så kom jag in. Magi som jag säger till barnen, att inte glömma att tro på det som sägs inte går. Läsa in på komvux hade jag inte ork med, slösa år när man vet att man kan klara det ändå. Jag läste mina 3 år. Tentade ibland på distans beroende på vart vi var, och läste dubbelt sista terminen på KTH. Sånt som i min värld bara andra gjorde.
Vi gled isär australiensaren och jag mitt i mina studier, jag hade en liten kris. Skaffade egen lägenhet, min första 22 år gammal. Läste sista terminen och träffade mannen med stort H i mitt liv (nej inte M). Vi dejtade länge, vi hade kul från dag ett. Jag åkte till Paris, för det hade jag för länge sedan bestämt mig för, är envis och har jag bestämt mig ändrar ingen det. Läste som så många andra på Sorbonne. Igen utomlands, igen multikult, storstad mi piace, dryga parisare i en fantastisk kulturstad.
Mannen med stort H kom varje månad. Vi levde livet, tillsammans och ifrån varandra. Så började vårt förhållande. Vi lever än tillsammans och är ifrån varandra resmässigt, bra för relationen, bra för nya intryck bra för eftertanke och extra uppskattning av varandra. Tycker vi.
Efter studietiden började vi jobba båda två. Fast exilpappan jobbade redan men bytte bransch och inriktining dramatiskt. Han tog jobb i en bransch som jag jobbade mot. Vi pratar mycket jobb emellanåt, för att vi roas av det och kan samma bransch fast utifrån olika perspektiv.Fast det var nära att jag klev in på en annan bana, undra hur mitt arbetsliv hade sett ut idag då? Jag hade två joboffers 97 när inga jobba fanns sas det, jag valde relativt noga. Sen kom högkonjunturen, wow double income no kids tiden.
Sen kom lilla H, så efterlängtad, så svår att få till. Efter att ha försökt att få barn ett tag blev lyckan enorm. Vi klev gemensamt in i bebisbubblan. Vi skulle dela på tiden hemma. Det gick 9 månader, jag var fortfarande hemma. Exilpappans jobb hotade med uppsägning (amerikanskt) om han tog ut pappaledighet. Fast det var bara hot, men jag förblev hemma. Jag kände mig lyckligt lottad för det. Fast i efterhand hade det varit bra för mig att ha gått tillbaka en stund. Vi hade ju svårt för att få barn sa Sofiahemmet men vips var jag ovetandes i tredje månaden med lille O. Som kom 17 månader efter dottras ankomst. Lika välkommen han, men lite mer turbulent blev det.
Nu tappade jag bort segerhuvan ett tag, nu halkade vi inte in på några bananskal som ledde till roligheter. Det som inte kan hända oss hände. Det som man bara läser om. Vi blev båda uppsagda i denna enorma recession mer eller mindre samtidigt. Lille O var nyfödd, lilla H knappt 17 månader. Deras föräldrar var utan sina superjobb.
Exilpappan är i mina ögon cool som en cucumber, lugn hur hårt det än blåser. Någon att hålla i handen alltså. Tycker inte att det finns så mycket att oroa sig för om det redan hänt sas. Det blev ingen pappaledighet denna gång heller, fast han väldigt gärna ville. Vi behövde äta och ha tak överhuvudet. Jag var nyförlöst och lille O ja, liten och behövde ammas. Den följande tiden var turbulent, det var rätt mycket mörka moln. Men exilpappan startade eget och det har gått himla bra, fast givetvis var det en tuff början. Men det är mening med allt, denna tuffa början har lett oss hit, till utmaningar och erfarenheter och lite mer dolce vita än vi annars tror oss hade haft. Lille O blev mycket sjuk som 5 veckor gammal, vi hade det tufft allihopa och såg nog ut som spöken länge. Men det kapitlet i vårt liv har jag redan skrivit om tidigare.
När lille O var 16 månader och vi hade flyttat ut till förorten från söders höjder började mina hjärnceller klaga på dålig gymnastik, viloförmånen var inte uppskattad längre. Vi fick dagisplats, jag tjatade till mig ett jobb jag ville ha. Jo, precis så gick det till. Från samma arbetsplats sa jag upp mig nu för snart ett år sedan. Tackade nej till ett drömjobb på vägen med. Ett drömjobb för egot vill säga. Nu idag, sitter vi och står mitt i en gemensam dröm. Vi bor i Italien, som vi brukade prata om, sådär på skoj. Feministen i mig tappade tillfälligt hakan när mitt känslopussel var klarlagt "internt" då jag sa upp mig. Men det gäller att våga med, falla och satsa. Utan att rucka på sina ideologier och värderingar. Idag konsultar jag gentemot samma arbetsplats men tjänar det dubbla. Jag har förmånen att jobba lite då och då, och annan tid till familjen och att skriva och designa nya produkter.
Nej, jag trodde inte att jag skulle bli utlandssvenska som mamma till två små barn. Jag trodde inte det. Men jag är glad för att det blev så och att det känns fortsatt spännande att se hur vi lever om ett år, om två år med mera. Jag trodde inte ens att jag skulle gifta mig, men barn ville jag ha. Och ett bra jobb och mina vänner nära mig. Ungefär så långt gick mina planer, men i ryggraden satt att man ska utbilda sig för man vet aldrig. Man vet aldrig ändå.
Mellan jobb är vårt liv semester just nu. Jag kan inte veta hur mitt liv ser ut om 5 år. Men antagligen bor vi i Stockholm då, sen hur det ser ut runtomkring har jag ingen aning om.
Nu tar jag bloggpaus igen. Min lunch gick åt till detta inlägg, jag är inte världsbäst på att blanda time management med hälsoaspekter...
posted by Var dags glimtarn at 11:48 fm
2 Comments:
hej,
(den har kommentaren har egentligen inte att gora med ditt inlagg.)
jag tycker att du ar stentuff som gor det du gor! dina barn kommer garanterat tacka dig nar de blir storre - att lara sig ett nytt sprak & kultur som barn ar en suveran grej. ar imponerad av hur modiga ni varit och hur bra det verkar ga. Du verkar ocksa lara dig mer och mer italienska snabbt.jag laste nanstans tidigare att du bad om att bli rattad ang stavning pa italienska och det jag markt ar att du stavar signore & signora fel - det stavas med g! kan vara bra att veta om du behover skriva pa italienska nan gang!
Hej Sara och tack för titten och för att jag blev glad att läsa att det vi gör är något våra barn (och vi!) kommer ha behållning av livet ut, alltid lika skönta tt höra när det emellanåt givetvis är tufft!
Tack för rättelsen, jag måste börja läsa lite på italienska med (nej går ingen kurs, har inte hunnit) en del spanska kunskaper smyger sig in i italienskan : )
När jag skriver lappar till barnens skola rättar grannfrun med glädje mig, pust skönt då skolan tycker jag borde vara flytande nu :)
Skicka en kommentar
<< Home