Ett första hjälpen kit per favore...
En panna fick klistras ihop för två månader sedan på lille O. Trauma cranico, dvs hjärnskakning, 3 cm panna som klistrades ihop, såg ut som ett kulhål efter en sten han ramlade rakt på. Catscan och observation. Och så händer det igen, fast denna gång ramlade han inte, han slog huvudet i taket på en båt, rätt på en skruv som var 2 cm i diameter, mitt i en våg hoppade han uppåt och fick med hård kraft mitten av hjässan rakt in i den skruven. Ut kommer en skrikandes liten O, som igen blödde som man bara gör på TV, i min värld...
(hur kunde båtägaren aldrig sett den stora skruven i taket, jag hade vetat om den tänker jag...).
2 minuter från Cernobbio var vi då lille O skrikandes kom ur ruffen, då också dör motorn. Igen som på film... Min väninna Britta ringer ambulans efter exilpappans rop om hjälp. Jag springer mellan lille O och lilla H som förtvivlat hulkar. Får be henne på skarpen lugna sig. En mindre båt kommer till vår hjälp samtidigt som motorn går igång. Vi hoppar av på bryggan där ambulansmännen redan står.
Lille O kommunicerar hela tiden, de bedömer hacket till 3 centimeter och djupt. Jag har Britta vid min sida som snabbt översätter allt ambulansmännen rapporterar in till sjukhuset. Lille O och exilpappan åker ambulans. Lille O ser i all misär glad ut, han gråter inte längre, han skojar nu med personalen istället. Hur lyckas han alltid vara så lugn...
Lilla H är nästan otröstlig. Britta tar vårt pick och pack och vi går mot hennes bil. Samtidigt skådar vi hur stackars Michael inte lyckas lägga till båten, krock, krock, krock. Han ler åt sin urusla teknik. Det är ingen jättebåt direkt... Igen som på film. Jag hinner tänka att vi borde hjälpa honom, han har två barn på båten. Jag ser en italienare komma till hans undsättning. Tragikomiskt är att det är hans alldeles egen båtplats han krockar in i.
Vi kör snabbt till sjukhuset. Bara en vuxen fick åka med i ambulansen. Exilpappan är så lugn och lille O med, de ringer, de sitter på stora akuten och ska få komma in direkt. Como är nämligen avspärrat för Notte Bianca, det närmaste sjukhuset gick inte att nå. Vi hann precis innan läkaren ropade in oss. Lille O vill byta förälder nu när jag kom. Vi går in till läkarna. Sy. Tre stygn, inte så stort alltså, och inte heller superdjupt, man ser inte skallbenet. De fick raka honom som en femkrona mitt på huvudet. De tar grepp om lille O, lindar honom i en filt och håller i honom. VÄNTA NÅGOT ÄR FEL, jag letar i vokabuläret, lille O börjar gråta, det är obehagligt. Jag sätter mig på det smutsiga golvet och håller hans små fötter i handen och leker en saga med dem. Han lugnar sig. TACCHPERINA ropar jag, vilket betyder alvedon. Vad fan heter smärtstillande på italienska? De fattar vad jag menar men säger att de inte har tid. Stackars lille O sys utan bedövning. FAN, jag är skitarg. Jag morrar åt personalen. Lille O skriker såklart, men sitter stilla...
Ute, lille O somnar. Han vill hem säger han innan han somnar in.
Till barnläkaren direkt efteråt, lille O vaknar och läkaren leker en lek med honom, testar hans reflexer och frågar lite frågor. Lille O säger att han inte minns vad som hänt. Varför är du här frågar läkaren, jag vet inte svarar lille O. Vad har du gjort idag frågar läkaren, jag vet inte svarar lille O. Lille O har hästminne, han berättar ofta detaljer från sin egen "historia". Jag frågar honom på svenska, han blir arg, säg du jag vet inte!!! blir hans svar.
Läkaren frågar vad hans syter heter och hur gammal hon är. Han svarar korrekt. Han frågar om hans fröken, vart han kommer ifrån, och han svarar korrekt och direkt.
Läkaren heter Barca i efternamn. Vilket konstigt sammanträffande, det betyder ju båt. Han meddelar att lille O har hjärnskakning, att närminnes förlusten är ett försvar, en efterchock. I natt har jag väckt lille O 4 gånger, för att se att han är nåbar. Varje tillfälle jag vaknat och kollat honom har den där lejonhonan klivit in, jag har ruskat honom för att sedan lättat klappa honom till sömns igen. Jag har följt läkarens schema för att testa lille O. Idag minns han allt som hänt. Tack och lov.
Idag har lille O varit hur glad som helst. Man märker ingetting. Förutom den där stora vita lappen påklistrad mitt på huvudet kring den långa yviga kalufsen. Herregud 2 hjärnskakningar inom loppet av två månader...
Jag ska gå och köpa ett första hjälpenkit att ha i handväskan imorgon, lite som "ta med ett paraply tänk" har jag första hjälpen kitet i väskan, slår han sig inte allvarligt igen. Kära goda godhet, nog är det väl så?
(hur kunde båtägaren aldrig sett den stora skruven i taket, jag hade vetat om den tänker jag...).
2 minuter från Cernobbio var vi då lille O skrikandes kom ur ruffen, då också dör motorn. Igen som på film... Min väninna Britta ringer ambulans efter exilpappans rop om hjälp. Jag springer mellan lille O och lilla H som förtvivlat hulkar. Får be henne på skarpen lugna sig. En mindre båt kommer till vår hjälp samtidigt som motorn går igång. Vi hoppar av på bryggan där ambulansmännen redan står.
Lille O kommunicerar hela tiden, de bedömer hacket till 3 centimeter och djupt. Jag har Britta vid min sida som snabbt översätter allt ambulansmännen rapporterar in till sjukhuset. Lille O och exilpappan åker ambulans. Lille O ser i all misär glad ut, han gråter inte längre, han skojar nu med personalen istället. Hur lyckas han alltid vara så lugn...
Lilla H är nästan otröstlig. Britta tar vårt pick och pack och vi går mot hennes bil. Samtidigt skådar vi hur stackars Michael inte lyckas lägga till båten, krock, krock, krock. Han ler åt sin urusla teknik. Det är ingen jättebåt direkt... Igen som på film. Jag hinner tänka att vi borde hjälpa honom, han har två barn på båten. Jag ser en italienare komma till hans undsättning. Tragikomiskt är att det är hans alldeles egen båtplats han krockar in i.
Vi kör snabbt till sjukhuset. Bara en vuxen fick åka med i ambulansen. Exilpappan är så lugn och lille O med, de ringer, de sitter på stora akuten och ska få komma in direkt. Como är nämligen avspärrat för Notte Bianca, det närmaste sjukhuset gick inte att nå. Vi hann precis innan läkaren ropade in oss. Lille O vill byta förälder nu när jag kom. Vi går in till läkarna. Sy. Tre stygn, inte så stort alltså, och inte heller superdjupt, man ser inte skallbenet. De fick raka honom som en femkrona mitt på huvudet. De tar grepp om lille O, lindar honom i en filt och håller i honom. VÄNTA NÅGOT ÄR FEL, jag letar i vokabuläret, lille O börjar gråta, det är obehagligt. Jag sätter mig på det smutsiga golvet och håller hans små fötter i handen och leker en saga med dem. Han lugnar sig. TACCHPERINA ropar jag, vilket betyder alvedon. Vad fan heter smärtstillande på italienska? De fattar vad jag menar men säger att de inte har tid. Stackars lille O sys utan bedövning. FAN, jag är skitarg. Jag morrar åt personalen. Lille O skriker såklart, men sitter stilla...
Ute, lille O somnar. Han vill hem säger han innan han somnar in.
Till barnläkaren direkt efteråt, lille O vaknar och läkaren leker en lek med honom, testar hans reflexer och frågar lite frågor. Lille O säger att han inte minns vad som hänt. Varför är du här frågar läkaren, jag vet inte svarar lille O. Vad har du gjort idag frågar läkaren, jag vet inte svarar lille O. Lille O har hästminne, han berättar ofta detaljer från sin egen "historia". Jag frågar honom på svenska, han blir arg, säg du jag vet inte!!! blir hans svar.
Läkaren frågar vad hans syter heter och hur gammal hon är. Han svarar korrekt. Han frågar om hans fröken, vart han kommer ifrån, och han svarar korrekt och direkt.
Läkaren heter Barca i efternamn. Vilket konstigt sammanträffande, det betyder ju båt. Han meddelar att lille O har hjärnskakning, att närminnes förlusten är ett försvar, en efterchock. I natt har jag väckt lille O 4 gånger, för att se att han är nåbar. Varje tillfälle jag vaknat och kollat honom har den där lejonhonan klivit in, jag har ruskat honom för att sedan lättat klappa honom till sömns igen. Jag har följt läkarens schema för att testa lille O. Idag minns han allt som hänt. Tack och lov.
Idag har lille O varit hur glad som helst. Man märker ingetting. Förutom den där stora vita lappen påklistrad mitt på huvudet kring den långa yviga kalufsen. Herregud 2 hjärnskakningar inom loppet av två månader...
Jag ska gå och köpa ett första hjälpenkit att ha i handväskan imorgon, lite som "ta med ett paraply tänk" har jag första hjälpen kitet i väskan, slår han sig inte allvarligt igen. Kära goda godhet, nog är det väl så?
posted by Var dags glimtarn at 10:15 em
2 Comments:
Oj då, det var inte så roligt alls. Hoppas ni mår bra! Lille O verkar vara en som slår sig, men hej sådana överlever allt och alla! Bättre tänka så, tror jag! *kram på er*
Sunflower- ja lille O är en tuffing, ingen cry baby direkt men jag är fortfarande skitsur för att de sydde utan bedövning *morr* men han som det handlar om minns det inte ens : )
Sara -Tack ja det är synd om honom fast han leker på med sin nya Power Ranger som han fick i tapperhets present , typ :) Ambulansfärd och mycket blod ochbarn är obehagligt... Lille O har med ett ärr i pannan sen sist och nu med ett rekat huvud samt några stygn som lär täckas med hår.
Skicka en kommentar
<< Home