Barnsligt litet utdrag

-Märsta? Är du på rymmen tjejen? undrade farbröderna. Eller pojkarna, Alma-Linn var osäker, bäst att kalla dem för farbröder.

-Nää, men farmor bor där och hon är sjuk. Det var nog bäst att hitta på, så att de inte skulle skvallra för mamma och pappa. Annars skulle de säkert förbjuda mig att rymma, tänkte Alma-Linn.

-Jaså, tjejen hon är sjuk säger du, precis som i Rödluvan och vargen då va? Ha ha ha! skrattade farbröderna högt.

-Nää vet du vad, det där har ni fått om bakfoten för i Rödluvan så är det mormor som är sjuk inte farmor, sa Alma-Linn argt och satte armarna i kors.

-Oj då tjejen är påläst! sa den ena farbrodern. Han log stort.

-Hur gammal är du egentligen? Han lät snällare nu så Alma-Linn bestämde sig för att inte prata mera skrot, som farmor brukar säga.

-Jag heter Alma-Linn Carlsson men jag kallas för Almis, jag är 6 år men ser ut som 7, sa hon med klar och hög stämma.

-Hahaha! skrattade de båda grabbarna som tydligen tyckte att det var något roligt med det Alma-Linn sagt.

-Hörni, säg nu då åt vilket håll Märsta ligger för snart blir det mörkt ute och min kompis nalle är hemskt mörkrädd. Alma-Linn var arg nu och pekade på Bruna som låg i hennes ryggsäck men vars ben stack ut.

-Jaså, Alma-Linn, sa den ene medan den andre försökte hålla sig för skratt. Du är det din hund? Tror du inte att han har lite hemlängtan efter matte och husse? Han pekade på Sammy.

-Det har jag inte tänkt på, sa Alma-Linn och såg lite orolig ut.

-För den delen är det nog bäst att han glömmer dem ändå för de är slitt ångande galna förstår ni, svarade hon sen.

-Slitt ångande vaddå? lyckades den ena killen få fram i allt fnitter. Alma-Linn hade svårt att säga det där rätt, men hon tyckte ändå inte att det var roligt. Sitt ångande, eller spritt språngande. Något sånt var det i alla fall.

Jaa, galna, svarade Alma-Linn. Ni uppför er också lite galet tycker jag, är ni vuxna? Har ni druckit skrattmedel?

Farbröderna tittade frågande på varandra och brast än en gång ut i skratt.

-Nää, pappa har rätt, världen är full av galningar, nu får ni får ni säga åt vilket håll Märsta ligger, sa Alma-Linn argt. Den ena farbrodern lyckades i allt skratt peka ut en riktning.

Alma-Linn visslade på Sammy som var och nosade en bit bort, men ....oj....hon kunde vissla! Det skulle hon berätta för farmor! Alma-Linn, Bruna och Sammy cyklade i den riktningen som den stora farbrodern pekat. Alma-Linn visslade hela tiden medan hon cyklade. Hon hittade på en alldeles egen visselmelodi. Ffffffiiiiffffiiii fiiiii.

Trots att det var mitt i högsommaren så tyckte hon att det nästan började bli mörkt och hon blev ganska trött i benen av allt cyklande när hon kände efter.

-Jag undrar hur länge jag varit borta, tänkte hon. Hon önskade att hon kunde hur det där med klockan och tid fungerar. Alma-Linn hade nämligen en klocka på sig som hon hade fått av sin bror Jonathan. Men ingen hade haft tid att visa henne hur det där med tiden fungerar.