Lite jämställdhetsbarometer, eller nåt åt det hållet...

Det är höst för löven är röda och faller ner på marken, men det är t-shirt väder, känns konstigt.
19 grader och sol i Cernobbio idag.

Tänk när jag kan prata italienska vad glad jag kommer att bli då och vad mycket enklare vardagen blir!

Självförverkligande fasen får sig en boost i mitt liv just nu. Jag gör det jag älskar, skriver på min bok och ritar nya produkter, hinner lätt spela tennis och jogga och ta en fika med om jag vill, före det är dags att hämta barnen. Eller strosa runt i här i Italien, älskar mina promenader för att se vart vi egentligen bor. Konstig känsla att ha egentid mellan 10.00 och 15.00. Men det är ju en begränsad tid för oss här med, och det kan sticka i ögonen när man lever så här, det är väl därför jante spökar för mig ibland.

Egentiden känns dock underbar (jante, puts väck!), jag har haft lite egentid som förälder till pseuvdotvillingar och att ägna mig åt hobbies har knappast hunnits med. Tröttheten vann förut.

När beslutet togs att bli en sk medföljande vägde vågskålen tillslut över och jag kände att jag ville, men det var ett svårt beslut, ett modigt beslut (dumdristigt enligt några) att säga upp mig från mitt jobb. Och trots ett kanon erbjudande om ett nytt jobb blev mitt beslut att bo i Italien som ska medföljande. Om min man sa högt att jag var den modigaste, den som lämnar jobb och inkomsttryggheten…( fast sånt kan man ju lösa ändå). Men jag ville att vi alla såg klart vad vi gjorde, hur det påverkade oss som individer med, inte bara som familj.

Det enkla faktumet att jag fick chansen att vara mycket med våra barn nu när de är små, något jag inte kan tänka mig att jag kommer att ångra. Och bonusen att få bo i Italien, lära mig språket och ge våra barn ett till språk och kultur i ung ålder. Och att vi 4 får mer tid att vara familj. Allt är nytt för oss alla fyra, det är ett gemensamt äventyr och Henrik och jag konstaterar att vi blir så mycket tajtare som familj. Och som par med tror jag.

Min tidigare karriär kanske inte blir densamma eller alls, och jag tror inte man ska åka iväg såhär om det är så att man älskar sitt jobb. Man ska åka iväg så här om man vill ta en paus för att äntligen våga göra det där andra man drömt om. Antingen på plats utomlands eller när man kommer hem igen. Jag menar den medföljande nu inte den som är utsänd. Om man inte får tjänstledigt eller dylikt såklart. Eller så gillar man att vara hemmafru, då är ju beslutet enklare.

Hade ett långt samtal med en god väninna igår om detta. Jag sa att jag är som en "50-tals morsa", lägger min karriär åt sidan och sköter all markservice kring barnen. Men det är långt ifrån verkligheten egentligen. Jag har mycket tid till att sköta min personliga utveckling både karriärs mässigt och rent personligt. Fast det är en ny bana och kanske inte blir någon karriär direkt. Men det måste man med vara bekväm med, dvs den tanken. Och kanske måste man vara bekväm med att inte längre vilja sträva uppåt, jag vill ha ett jobb jag älskar, inte ett som ger mig en schysst titel. Längre. Åh, du härliga självinsikt. Men man kan ju bli utan jobb när man kommer hem med, bara så man tänkt alla scenarion klart.

När Henrik reser är han ju borta och då är ju jämställdheten uppochner men det är inte mig det är synd om, jag har det fantastiskt bra med mitt skrivande och skissande och sen barnen på eftermiddagen och kvällen. Och lite andra roliga inslag däremellan som tennis t ex. Sen städar och lagar jag knappast mat som man gjorde ”back then”. Vi har städerska och matlagningen delar vi rakt av. Men tvättar, bäddar sängar etc, det gör nu ”50-talsmorsan”, samt håller koll på ekonomin, inte så 50-taligt kanske men en huslig uppgift. Sen att hämta och lämna barnen och köra dem till kurser etc såklart. Det är nytt för oss alla, det delade vi rakt av förut. Henrik hämtar såklart om han kan, men det blir ett undantag från regeln numer.

När Henrik är i Italien och inte är på möten har vi det urmysigt. Vi äter en långlunch tillsammans om vi vill, eller åker och handlar det där som barnen inte vill följa med på, och som vi inte vill ha dem med på heller. Flexibilitet är värd sin vikt i guld.

Henrik lagar mat och nattar barn, alltså jämställdheten är inte rubbat när vi är hemma alla 4, och varför skulle den plötsligt bli det? Men givetvis är det så när den ena är ute ur landet man bor i. Skillnaden är att jag inte har ett betalt jobb och åker iväg i ottan och kommer hem sent som jag brukade. Nu när barnen är hemma efter dagis gör vi ingenting tillsammans eller åker på ngn kurs, lekparken etc. Det finns inga måsten då. Alla måsten är redan avklarade under dagen, eftersom jag har den tiden. Men vi hittar på måsten. Vi måste klippa gräset med liten sax runt kanterna eftersom mamma är rädd för den elektriska, vi måste handla mjölk i lilla affären nedför gatan etc. Stressen är den som är borta. Här bor ingen stress. Jag sov med stressen på mitt bröst förut. Jante och stressen lämnade jag i Sverige. (tror jag...)

Det var skönt att prata med min väninna, jag fick känna mig privilegiad och att vårt beslut är ett härligt beslut. Och ett tidsbestämt beslut. Kanske är det som gör det så härligt ?

Men visst finns det skillnader, även om vi är ok jämställda emellan oss blir ju jag barnens primära trygghet eftersom jag är den som alltid finns här. Förut var vi jämställda där med. Men så är det bara och Henrik tar igen tiden med barnen när han kommer hem. Så gott det går upprätthåller han balansen där. Ja när lite mer tid får springa förbi och vi har en vardag, nu efter 7 veckor har vi inte riktigt det, så ska jag skriva om hur det känns då. Men att vara helt jämlika går inte, det är bara att inse. Frågan är väl om man trivs i sin respektive roll och det viktigaste att barnen har det bra och egentligen helst då bättre, med den ”nya familje situationen”. Det är för tidigt att svara på det ännu känner jag.

Giocare a tennis = spela tennis
Foglia= löv