"Italiensk anpassningsgrad" 4 månader senare....

På dessa saker har jag gladeligen eller lite omedvetet färgats ”italiensk”:

Jag dricker ALLTID en kaffe vart jag än går och gör, på stående fot i en kaffebar. Inte med någon som man gärna gör i Sverige, själv och fort. Med alla andra som gör dito själv och fort. Jag älskar dessa kaffebarer, denna kultur kring kaffet. Njutning.

Jag parkerar olagligt, sätter på varningsblinkers och kliver kavat ur bilen och hämtar barnen eller gör ett snabbt ärende. Det FINNS inga parkeringsplatser, bara inse att jag med måste bli italiensk här.

Jag lagar mat senare och senare, just nu äter vi 18.30 som oftast, det är jag nöjd med, senare på vardagar känns inte helt bra. Men barnen äter ju 4 rätter till lunch och är inte nämnvärt hungriga efter dagis. Den traditionella bananen slinker ner men det är allt.

Här är jag inte italiensk:

Arrogans finns det gott om här både hos vuxna och barn (norra Italien nu, ”fisförnäma” delen). Man går in i varandra utan att säga ursäkta, barnen ”ser” inte barn de inte känner, vuxna likaså OM man inte är helt strangers då är det annorlunda tycker jag, då ler man och pratar hejvilt. Kontrar med att le stort och provokativt och hälsar på alla föräldrar på dagis där alla fisförnäma vuxna verkar samlas, nu hälsar alla på mig, trevligt *S*.
Klädkoden. Jag kör min stil, har inte anammat märkeshysterin som finns i norra Italien. Visst har jag med märkeskläder, men inte ”for the show”. Tur att jeans är så trendigt att det är ok att ha när man hämtar barnen på dagis :O Ja ni fattar kanske hysterin kring att vilja befinna sig ”on the runway” när man klär upp sig för att hämta sina små på dagis… Men de är så vana att de tänker inte på det, tänk om de visste att den svenska mamman inte gick upp 05.30 för att lämna barnen 9.30, utan svenska mamman gick upp 08.45 utan egentid i badrummet. Det skulle de tycka var komiskt tror jag….

Mutor till barnen. Godis till höger och vänster. När mina barn får en banan får de italienska något sött. Curling, ja i Sverige har det ju varit en sådan curligndebatt att ingen längre verkar curla det minsta... Italienarna SUPER curlar. Av vad jag ser då. Helt chokade av att våra barn klär på sig själv 4 och 5 år gamla, borstar sina egna tänder, bäddar sina sängar (så fint de nu kan) och att vi mer eller mindre möts vid frukostbordet på morgonen.

Socialt. De är sociala hela dagarna, det orkar inte jag. Tjitt chat, dvs smaltalk, jag är så ointresserad av det, om det inte handlar om att enkom utbyta artigheter, men jag kan inte se urintresserad ut när någon visar upp ett halsband de köpt till någon t ex och kan prata om detta i typ 10 minuter. Jag säger snyggt, sen är det liksom färdig pratat från min sida…. Det är kanske en konst med viss smaltalk men riktigt boring med. Skitsnack, mamma mia, en hel del, på vår fisförnäma förskola. Men själva förskolan är super superbra, det är vissa föräldrar som inte är lika super superbra :) I mina ögon då….

Hierarki. Nia. Trevligt iofs men jag vänjer mig inte med att kallas senora B, mitt giftasnamn används inte, bara flicknamnet. Italienskorna byter inte efternamn när de gifter sig och jag har fått tillbaka mitt flicknamn utan att säga ett pip om det. Jag har dubbelnamn så säkert därför, men de frågar vilket som är mitt flicknamn och många höjer på ögonbrynen när jag säger att jag med har makens. Svaret blir: men är inte ni väldigt liberala i Sverige? Svara på den ni. Blir lång utläggning om tradition om liberalism :) (super enkelt på italienska haha)

Idag tog det 22 minuter att köra till dagis. Normalt tar det 5 minuter. Såg inga hinder på vägen så oförklarligt. Idag försökte Monica O:s fröken som alltid ge honom en kram, han ville inte så jag gav henne en kram. Senoran blev först helt stel för att sedan skratta och säga, bra idé. Alla barnen skrattade…. Det är annorlunda här men jag som ytis kan ju spela på att vara det och inte förstå koderna, iaf låtsas, de är svåra att undgå. Inse trafiken här, det är kö åt dagishållet, på väg tillbaka är det lugnt i motsatta filen, jag kör på i vanlig hastighet men möts hela tiden av bilar i mitt körfält som kör åt motsatta hållet, det gäller att ha tagit en stark espresso så att man inte råkar köra in i någon som kör i mitt körfält. Helt galet…

Lille O GLAD, lämnades fort. Lilla H:s fröken var utklädd till tomte och där var stämningen som alltid hög.
Nu har jag och Elena förlikats, eller jag har pratats omkull, igen. Är jag en pushover? J Träffade Anna som med har Elena som städhjälp (för er som inte minns eller läst det ”ärvde” vi henne efter förra familjen som bodde här, hon liksom bara fortsatte att komma) och hon sa att Elena förstått att jag ”bara” vill att hon städar, inte stryker. Japp sa jag, klart överdrivet med bägge och jag vill inte ha strykhjälp, det har jag sagt från början. Ok då ska jag förtydliga det för henne för hon undrade om hon förstod rätt. Idag när E ”dimper in” så sa hon ok senora jag kommer bara en gång i månaden för att stryka. Hm sa jag nej det behövs inte jag vill göra det själv. Senora jag behöver den gången, du med, det ligger redan en strykhög där. Hon skulle ha sett min strykhög i Sverige när vi båda jobbade heltid. Nu går ju jag på halvtid, och jag tycker det är en försvinnande liten hög :)
Nåväl, jag lämnar den diskussionen nu, E har vunnit och det känns bra för hennes skull. Jag= pushover *S*

Vad som är bäst med att bo i Italien just nu. Kaffet, kulturen kring mat och socialt liv, debatter och gester och värme (bortse från vissa kalla inslag av andra föräldrar på barnens förskola). Här syns man, här ser man varandra i ögonen annars är man oförskämd rent av (bortsett från förskolan *S*), helt korrekt tycker jag. Barnen är välkomna överallt och hälsas alltid varmt på. I Sverige kan man föra ett samtal med en vuxen och sedan gå vidare och konstatera att den inte ens såg på mitt barn, än mindre hälsade.
Värmen, vyerna och språket, historian.

Saker jag saknar: svenskt barnuppfostran som är super, känn er stolta. Saltlakrits, mina familj och vänner. Kulturen nej och ärligt jag saknar inte Sverige just nu, men när sommaren kommer kommer jag sakna skärgården mycket. Krävs långt Sverige besök då för att njuta i fulla drag av den oslagbara svenska sommaren, ja då när det är varmt vill säga och när de svenska traditionerna blomstrar :)