Modiga leken och en talisman

vad mycket roligt dagispersonal måste få höra. I alla fall när barnen är lite äldre. Jag har fnissat här hemma i soffan stirrandes på snöflingorna som faller ute (!) medan barnen leker med barbie och dinosaurier samtidigt. En dino är Barbie Lisabeths bebis (jo likheten finns). En dino svimmar efter dansen då han blev så snurrig i huvudet att ett stenregn träffade honom. Han såg inte att "regnet" kom. Bebisen hade lärt sig att man inte får slåss, men ena Barbien var inte överens med den andra i fall att man fick slå tillbaka eller inte. Alla dumma hamnar i fängelse när de blir stora sa en dino. Sen gick de alla på en promenad för att sedan komma tillbaka och gå i skolan. Skolan var tråkig tyckte Barbie Lisabeth, stora dinon Emil tyckte det var kul. Fast ingen av dem fattade vad fröknarna sa...
En hemmadag kanske var bra lekterapi ändå :)

Sen har vi lekt "modiga leken" eftersom lilla H säger att hon inte är modig (hon är verkligen det, fast det inte är viktigt tycker jag). Hon säger att hon blir ledsen för att hon inte vågar prata italienska, idag har hon sagt att hon förstår en del och säger till lille O i leken " Io sono questo" och pekar på en dino. Lille O frågar efter äpplejos på engelska eller italienska nu. Svenskan utgått helt där.

Barnen stod i kö men H först, jag frågade om hon vågade luta sig bakåt utan att titta bakåt och att jag fångar henne. Tredje gången vågade hon helt och hållet. NU är jag modig igen, sa hon! Små knep funkar ibland. En stund iaf. Lillebror var som vanligt livsfarlig och kastade sig bakåt så jag nästan missade att ta emot honom...

En talisman har vi pratat om idag då jag känner mig lite mer kreativ igen (ehm efter snack med mamma Brittania). Lilla H har fått mitt allra käraste halsband med en liten flicka på, som vi köpte när jag var gravid med henne. Vi gav den krafter, hon har den runt halsen. Den kommer att hjälpa henne våga prata, när hon vill. Vi tror nu stenhårt :)

Hemma med sjuka barn innebär att det blir bråk om disken. Jag som längtat efter den nya diskmaskinen som väl kommer nästa vecka istället då (suck) inser nu att jag längtat i onödan. Lille O vann lunchens disk. Och stora jag som avskyr disk har lovat bort middagens till dottra!