Liten flicka i tårar....

Hämtade en väldigt glad son idag. Hans fröken Monica sa att han haft en toppendag och varit urgo hela tiden. Det var honom jag kände mig lite orolig för så här efter en månads ledighet.....Han har flera gånger talat om för oss på semestern att han inte vill tillbaka till dagis. Han var ju heller inte helt bekväm där innan vi for heller.

Lilla H har inte direkt sagt något. Hon är ju så kavat och självständig, man behöver sällan oroa sig för henne. Men idag hämtade jag en ledsen tjej. En mycket ledsen liten filcka. Hennes fröken sa att hon varit ledsen en stund på morgonen men att det sen blev bra. Hon var glad när jag kom so far so good tänkte jag.

Hon började sen gråta i bilen på väg hem, jag ville gråta jag med. Så hjärtskärande! Hon som är så poppis och glad hemma är ensam och ledsen här, just nu iaf. Hon sa att hon suttit själv på bänken ute, att hon frusit, stoppat händerna i fickan. Att ingen kom och ville leka med henne. Hon har "tappat" lite framåtanda och väntar väntar väntar. Hon sa att ingen lekte med henne inne heller. Nu såg jag ju Jacomo bli urglad när hon kom men hon höll ju i mig då. Så hon var ledsen både för- och eftermiddag. Så sa hon när vi satt i bilen - Mamma jag hör inte hemma på detta dagiset, jag hör hemma här i Italien, med er och vårt nya hus men ingen vill leka med mig på dagis. Mitt svar blev efter ett tag: - Du vet ju varför det är så just nu, för att de inte förstår dig och du inte dem. Jag vet sa hon. Vill du att jag ska lära dig lite bra ord? JA! svarade hon. Vad vill du kunna? sa jag. Lek med mig vill jag kunna! Gioca con me upprepade jag typ 8 gånger. Hon svarade:Och om de säger no då säger jag dai dai (kom igen kom igen). Så helt tafatt är hon ju inte iaf....... Hon berättade vidare att hon inte hittade lille O eller Nina ute idag. O sov och Nina var inte på dagis. Hon sa att hon letade efter dem med ögonen hela tiden. Lilla tjejen.

Det känns skitjobbigt men jag hör ju vad alla andra utländska mammor säger. Att det ändå gårså lätt för oss. Mitt hjärta ömmar något oerhört och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Om jag ändå visste när det lossnar så att jag kunde berätta det för henne.

Antar att semestern full med svenska barn fick henne att inse hur lätt det är "hemma" i Sverige att knyta kontakter. Tennisen ville hon inte missa trots alla tårar. Där är hon nu. Och där är bästisen Jacomo och Nina med. Och hennes ögon glittrade som vanligt innan hennes pappa körde henne dit. Hoppas det blir en rolig timme för henne!

Ska försöka prata med Sabrina hennes fröken på måndag. Om inte de kan uppmuntra på något sätt, andra barn att ta med henne i leken. Är förvånad att de "låter" hennne sitta där själv.

Vad kan man göra mer än stå tiden bi? (säger man så? hemskt att vara tvåspråkig ibland, blandar ihop ordspråk).

Ps. Ni som kan italienska, ge mig tid att lära mig, mina stavningar är säkert uppåt väggarna :)