Oh no

Långt ifrån glad tjej lämnades imorse. Jag måste hålla mig stark fast jag inte känner att jag riktigt är det just nu. Hemsk känsla eller iaf jobbig, känns som jag lämnar min dotter i "ett fängelse" eftersom hon inte vill vara där. En liten kris är det och jag längtar tills den är över. Eftersom vi aldrig har haft ledsna barn någonsin, inte ens vid inskolning, vid lämning står jag lite handfallen för vad jag ska säga henne. Funderar nu på då jag själv ryckt upp mig lite att låta henne få kortare dagar ett tag. Att jag hämtar henne efter lunchen och vi gör något mysigt i 2 timmar innan hennes bror ska hämtas. Sen leker på gården. Men ändå förklarar att fast det är jobbigt nu så måste man gå på dagis. Men jag vet inte om det är en bra lösning eller gör den svåra fasen längre.

Italienarna här i norra Italien visar inte sina känslor öppet. Jag är stolt för att jag kan det men med språkförbistringen mellan mig och dem just nu var det svårt att säga något "överslätande" när jag idag gick snyftandes till bilen. Jag gissar vad snacket på kaffebaren blir idag......"jo den där svenskan hon..." Skönt att sånt inte bekommer mig iaf. Fina vänner här, som idag berättat om deras barn, när de började här och hur deras kriser sett ut. Men bäst att höra är ju när det släppt och att de nu är precis lika glada som innan de flyttade hit och ett språk rikare med såklart.