Landet annanstans

Jag hade ingen aning om att jetlagen var så svår att hantera för mig. Jag har sovit från och till från 16 tiden igår till 06.00 i morse! Barnen och maken verkar knappast påverkade...

Barnen och jag steppade upp före solen imorse, de lekte sin ensamtimme som de alltid gör. Jag låg i sängen och såg solen klättra upp bakom bergen, lysa på husen som hänger längs bergsryggen och till sist nå vårt fönster. Då klev jag upp och funderade över när jag sist tagit mig tid till att se en soluppgång. Det ger energi och eftertanke. Jag hade tid i badrummet, så skönt det är, har glömt bort att det är underbart att få göra sig i ordning ifred och ha tid på sig :) Efter frukosten packade två små brunbrända barn sina skolväskor med varsitt par tofflor och varsinn pepparkaksburk att bjuda de andra barnen på under tetiden som de har varje dag. Båda meddelade att de inte ville gå till dagis men det kändes som om det kom mer slentrian mässigt. Så jag sa inget mer än att kom igen, har ni med er det ni behöver :)

När vi parkerade bilen frågade jag om de hittade till dagis, inte för att jag inte trodde det utan för att få dem att tänka på annat. Väl inne fick de sådant härligt mottagande. Det är alltid en kvinna som tar emot alla barn och föräldrar i dörren och hon kan alla barn vid namn (350 stycken!). De sa -Thailandia i kör som svar på hennes fråga varför de var så bruna :) Sen till deras klassrum där både jag och de fick kindpussar. Lilla H:s bästis som är en kille blev så till sig när han såg henne att han gav henne en stor puss, alla skrattade vänligt. Han blev lite generad. Lilla H klängde lite vid mig men sen kom gymnastikfröken och då gick hon med, efter en sista kram. Men hon log hela tiden, glad över "uppståndelsen" men den som behövde mest tid på sig helt klart. Lille O väntade med sin pepparkaksask tålmodigt, sen öppnade vi dörren till hans "classe". Monica blev jätteglad att se honom och ställde tusen frågor, han svarar som alltid bara si, på allt. Jag var lite orolig för att han skulle känna sig obekväm igen men han gick och la sina kära små riddare i sin cassetto (låda) och sen tog Monica upp honom i famnen, gav mig en hastig kram.

Det är så skönt att det gick så bra. Jag längtar än tills de börjar prata. De längtar tills de börjar prata. Jag hör diskussionerna hemifrån Sverige från föräldrar med jämnåriga barn som väljer 6-års och vilken skola deras barn ska börja i, kan de börja tidigare etc. Alla befinner sig ju i olika situationer och man kan ju bara utgå från sin egen. Själv tänker jag på lilla H som börjat 6 års ett år tidigare och i ett annat land och på ett annat språk. Och det går bra, hon är inte på samma våglängd som alla andra små 5 åringar här, men jag ser att hon börjar skriva på italienska med, nästan bättre än på svenska, eller mer iallafall. Lilla H kan inte skriva på svenska men hon kan ljuda sig fram, det kanske är samma sak, jag vet inte.

På så sätt är Montessori så bra, det finns ingen tävlan mellan barnen, man väljer sin egen takt. Det är jag glad för då våra barn inte kan språket deras skola talar ännu.

Jag har under semestern sett hur vår lille halv vilde halv lugna O har utvecklats med. Han ritar länge länge, han vill lära sig siffrorna och skriva sitt namn. Han kan bara skriva sin första och andra bokstav och hans namn har bra fler bokstäver. Men han tar det med ro men visar på en ny "jag vill lära mig" anda jag inte tidigare sett hos honom. På Montessorit har han lämnats helt ifred med att bara vara, han har inte alls uppmuntrats att sitta vid alfabetsbordet etc. Nu börjar han så smått dra sig dit. Den allra största skillnaden jag ser är vad och hur han ritar. Det kommer tigrar, monster och det var inte länge sedan han gjorde sin första huvudfoting. Han är som sin far smått pedantisk, varje liten vit fläck i målarboken ska färgläggas och det tar god tid. Har han målat något för "frihand" klipper han ut det maniskt noga. Från det lugna kreativa blir han sen en fäktande liten riddare som leker närapå för hektiskt. Det finns inget mellanting. Han lagar så mycket energi på de stunder han sitter stilla. Under semestern har han liksom hans syster alltid gjort, visat sig vara urkavat. Han tar kontakt med alla, gamla farbröder till unga tjejer. Visar upp sina saker och berättar massor med saker för dem. Ibland får vi rycka in och motta bort honom :)

Idag känns det bättre, igår var jag inte tillfreds med att vara "hemma". Träffade Majorie på skolan som lämnade lille Vosloo, hon var hemma i sydafrika i 2 månader och känner sig inte glad här just nu. Längtar efter en kaffe med henne, så vi kan prata av oss om hur det känns att sakna sina vänner och sin familj. Platsen är inte alls det primära, jag saknar inte Sverige då jag vet att jag lätt tar mig dit för ett besök. Det är värre till Sydafrika såklart. Jag är glad för att email finns, att Skype finns och att så många kommer hit till våren. Jag längtar efter en kaffe med Majorie som befinner sig i samma båt. Även fast båten är vacker så gungar den till ibland.