What a not wonderful morning...
Hm. Maken åkte till Sverige tidigt igår morse. Vi andra hade en härlig dag i solsken uppe på Brunate berget och hade picknik och byggde koja. Åkte båt och lagade lasagne på kvällen.
Nu i morse körde jag våra fyra gäster och våra två barn till stationen där de skulle ta tåget till flygplatsen. Men jag körde till fel station. Fan. Jag känner bara till en station och varför skulle det inte vara den!? De missade tåget som inte gick där och fick tillslut hoppa in i en taxi till Malpensa. Jag är ledsen arg och trött. Ledsen för att planeringen sprack och de fick ta taxi. Arg för att alla tror att jag kan och hittar överallt. Trött för att jag inte har haft någon egentid alls. Idag är barnen hemma med. Lille O har öroninflamation igen och har ont. Lilla H ville inte gå och jag inser att det inte är bra alls att ha gäster dagisdagar. Gäster med barn. Vi måste bli bättre på att säga nej de dagarna går inte. Barnen måste gå först. Att hoppa från svensktalande barn hemma hos sig till dagis samma morgon blev övermäktigt. En låååång diskussion har vi nu haft om varför de måste gå på dagis varje dag. Annars får man inte kompisar på samma sätt som förr, annars lär man sig inte italienskan, annars känns inte dagiset som ett kärt ställe. Om man inte känner det bra.
Lilla H förstår och är klok så klok. Lille O är en sådan hemmafågel som trots världens bästa partaj längtar hem. Så har han alltid varit men här är det mer så. Han är väldigt uttåtriktad samtidigt så det är en "svår" kombination ibland. Deras rum här är så roligt att vara i med, stora ytor och huset inbjuder till lek på alla plan. Det har dagis tydligen svårt att slå i hans värld...
Ja nu har barnen gått på dagis i 5 månader och varje gång det har varit lov så får vi ett bakslag. Kanske är det så för många barn, vi har inte haft det så förut så jag tycker det är svårt att tackla. Men börjar bli rätt van nu.
Känner mig som en saccosäck någon just klivit av, urpöst. Solen lyser. Jag har massor med jobb som väntar att bli gjort. Jag vill sova.
Nu i morse körde jag våra fyra gäster och våra två barn till stationen där de skulle ta tåget till flygplatsen. Men jag körde till fel station. Fan. Jag känner bara till en station och varför skulle det inte vara den!? De missade tåget som inte gick där och fick tillslut hoppa in i en taxi till Malpensa. Jag är ledsen arg och trött. Ledsen för att planeringen sprack och de fick ta taxi. Arg för att alla tror att jag kan och hittar överallt. Trött för att jag inte har haft någon egentid alls. Idag är barnen hemma med. Lille O har öroninflamation igen och har ont. Lilla H ville inte gå och jag inser att det inte är bra alls att ha gäster dagisdagar. Gäster med barn. Vi måste bli bättre på att säga nej de dagarna går inte. Barnen måste gå först. Att hoppa från svensktalande barn hemma hos sig till dagis samma morgon blev övermäktigt. En låååång diskussion har vi nu haft om varför de måste gå på dagis varje dag. Annars får man inte kompisar på samma sätt som förr, annars lär man sig inte italienskan, annars känns inte dagiset som ett kärt ställe. Om man inte känner det bra.
Lilla H förstår och är klok så klok. Lille O är en sådan hemmafågel som trots världens bästa partaj längtar hem. Så har han alltid varit men här är det mer så. Han är väldigt uttåtriktad samtidigt så det är en "svår" kombination ibland. Deras rum här är så roligt att vara i med, stora ytor och huset inbjuder till lek på alla plan. Det har dagis tydligen svårt att slå i hans värld...
Ja nu har barnen gått på dagis i 5 månader och varje gång det har varit lov så får vi ett bakslag. Kanske är det så för många barn, vi har inte haft det så förut så jag tycker det är svårt att tackla. Men börjar bli rätt van nu.
Känner mig som en saccosäck någon just klivit av, urpöst. Solen lyser. Jag har massor med jobb som väntar att bli gjort. Jag vill sova.
posted by Var dags glimtarn at 9:41 fm
7 Comments:
Åh en tung dag låter det som. Kan du inte låta dig själv vila lite nu då, det låter verkligen som du behöver det?
Skickar en styrkekram. Se till att barnen har något att sysselsätta sig med och ta sedan ett lass kuddar och sätt dig på trappen med en espresso och en liten bit choklad. Du får garanterat mer gjort sedan än om du tragglar på trött och modfälld.
Vad ledsen jag blev över att läsa (läser ikap lite nu, först nu har jag tid!) det här. Känns lite som ni fått en överdos av invaderande gäster. Hoppas vi inte ska vara så krävande när vi kommer och dundrar in.
Nej min vän, känn inte så! Det kan vara lite för länge med två veckor men inte för sällskapet, för att jag tar på mig en värdinneroll. Den tänker jag släppa lite på:) Det känns långt tills ni kommer och vi ser massor fram emot det, dessutom har vi ju lov!!!!
det är ganska lång tid kvar, mentalt är det jättelångt eftersom det fortafarande är vargavinter här och vi inte ska åka förrän i påsk.
Men vi ser mycket fram emot detta (men det är inte två veckor vi är hos er! jag kanske läste din kommentar fel?)
jag hoppas vi inte ska vara för påfrestande och jag har kanske bättre lokalsinne än mamman i exil? :)
VI hade besök i 2 veckor, det var inte er jag menade!!! VI MED, lugn :) Mitt inlägg handlade om morgonens dåliga karma, inte om kommande gästers närvaro :) kram
Och inte om de som då varit här heller. Och JA mitt lokalsinne slår du så fort du satt italiensk mark under dina fötter, I know you :) Förstå vad duktig jag är som hittar runt ändå!? *S*
Skicka en kommentar
<< Home