torsdag, februari 23, 2006

Bungy jump!

Den där navelsträngen. Den som är osynlig men så påtaglig har gjort sig ordentligt påmind sista veckan, eller kanske veckorna... Den som binder mig samman med lilla H. Hon är så självständig, bryter sig naturligt bort ifrån sina föräldrar. Antar att sånt går i vågor igenom hela livet. Som att hoppa bungy jump, man far hastigt neråt, bouncar uppåt och sen neråt igen om och om igen. Lika kittlande och nervöst är det när den osynliga navelsträngen sträcks ut. Hon far neråt nu lilla H, jag når henne inte alltid, eller så ofta som jag är van vid i alla fall. För henne är det nog bara kittlande. Precis som det ska vara. Allt är precis som det ska. Det är bara positivt. Men en vrå i mig suckar tyst men stolt. Det är svårt att vara stolt och tyst samtidigt. Föräldraskap är svårt.

Flera dagar denna vecka har lilla H kastat sig ut i den italienska barnavärlden. Hon far runt med kompisar och deras mammor. Hon vill vara med där det är som mest spännande. Hemmavid är hon fullt upptagen med sitt. Hon pratar ett nytt språk, hon verkar behärska italienska bäst i denna familjen just nu. Hon ska sova över fredag till lördag hos en kompis. Hon tjatar om att få gå i den där skidskolan varje dag i alperna. Hon får det men kommer nog bli besviken att det bara är 2 timmar per dag. Hon är 5 år och stark och lycklig. Jag älskar henne så högt och är stolt och tyst samtidigt. Allt som händer är naturligt och ska inte påpekas. Jag låter henne hoppa och finns där om hon ramlar. Men just nu känns det som om hennes hopp är väl genomtänkta och att hon inte tänker ramla. Jag får hålla mig på min kant och finnas där. Bara finnas där. Det är underbart, men att släppa dem fria i en "ny" värld där de tidigare varit beroende är ett pussel, rent känslomässigt.

Det dras så mycket i den där osynliga navelsträngen, att jag ville skriva om den. Lille O:s och min sträng är just nu oförändrad. Skönt att det inte dras i dem samtidigt, då kanske den tysta stoltheten hade varit i behov av kleenex.

4 Comments:

Blogger Ina said...

Vilken härlig "bild" du målar upp av alltsammans. Jag känner igen känslan så väl, samtidigt förstår jag att den är extra stark i en ny miljö, en annan kultur. Bara det att hon börjar kunna prata ett språk du inte behärskar. Häftigt, läskigt och spännande samtidigt!
Du verkar så klok i din mammaroll, lilla H och lilla O kan skatta sig lyckliga!

10:56 fm  
Blogger Var dags glimtarn said...

Tack ina!!! -glad exilmamma :)

4:13 em  
Anonymous Anonym said...

Det var nog en av de vackraste och mest tänkvärda beskrivningar på barnens utveckling som jag någonsin läst. Tac för den :-)

11:07 fm  
Blogger Var dags glimtarn said...

Hej MY, Tack själv!!!

2:59 em  

Skicka en kommentar

<< Home