Lilla H = Italienska
Vår dotter kanske inte pratar italienska som en dito, men hennes kroppsspråk är fenomenalt underbart! Jag ÄLSKAR folk som pratar med kroppen, det blir så mycket mer levande och intressant då kan jag tycka.
Lilla H förklarade igår för mig att hon inte tycker det finns leksaker på dagis, det finns inte så mycket att göra sa hon. När hon sa detta svarade jag att ute i stora hallen är alla leksaker det är väl bara att gå dit, i klassrummen är ju pyssel och "skola". Hon slog ut med bägge armarna drog dem in och ut snabbt, samtidigt som hon med allvarlig röst pratade fort fort och sa:- Men mamma (armarna dras in och ut, handflatorna vända uppåt) JAG VET INTE hur man säger för att gå dit ut, hur kan jag det då, va, när jag inte vet (nu dras armarna tillbaka och armarna sätts i sidorna, på höften, hakan åker ut och ögonen dramatiskt uppspärrande , lutar sig liksom lite framåt för att få svar haha).
-Gioca kan du ju säga, sa jag och så pekar du ut mot hallen. Hela kroppen slappnar nu av, hon stirrar en sekund på mig, ler och säger "jaha, ja det kan jag ju!"Sen springer hon upp för trappan... Mamma Mia, man får verkligen mer power känner jag, från dottra, när kroppens alla delar med uttrycker sig. I Sverige hade man nästan blivit osäker om någon uttryckte sig så starkt :)
Nu kanske jag får en massa italienare på mig men italienska barn är verkligen inte väluppfostrade i mina ögon. Jag generaliserar säkert, men av det jag ser. Visst kan de uppföra sig exemplariskt på en restaurang och i andra sammanhang, de är disciplinerade när de har vuxna omkring sig, men de har dålig respekt för andra barn. Retas, knuffas och trängs, är tom arroganta mot barn de inte känner. Jag har dagligen lust att ta vissa barn i örat. Eller att säga till deras föräldrar att lära barnen hyfs. Och dagligen förklarar jag för mina barn att det lönar sig att vara schysst. Att jag är stolt över dem som står lydigt i kö på tennisen medan de andra trängs. Säger att de ska försvara sig verbalt istället (och det är ju inte lätt för dem nu...). Nu när dottra, som är alldeles för snäll i mångt och mycket, kan prata så bra med kroppen kanske hon kan värja sig bättre...
Italien har inte hört talas om curlingföräldrar, inte här i snobbiga norra delen i alla fall... Här får man lappar hem där det står att man ska lära sitt barn att ta ett nej (då är det rätt illa tycker jag om barnen inte kan ta ett nej)..... Jag trodde jag med min dåliga italienska missförstod lappen. Tänk er vad som skulle hända om man fick en sådan lapp i Sverige från dagis.
Lilla H förklarade igår för mig att hon inte tycker det finns leksaker på dagis, det finns inte så mycket att göra sa hon. När hon sa detta svarade jag att ute i stora hallen är alla leksaker det är väl bara att gå dit, i klassrummen är ju pyssel och "skola". Hon slog ut med bägge armarna drog dem in och ut snabbt, samtidigt som hon med allvarlig röst pratade fort fort och sa:- Men mamma (armarna dras in och ut, handflatorna vända uppåt) JAG VET INTE hur man säger för att gå dit ut, hur kan jag det då, va, när jag inte vet (nu dras armarna tillbaka och armarna sätts i sidorna, på höften, hakan åker ut och ögonen dramatiskt uppspärrande , lutar sig liksom lite framåt för att få svar haha).
-Gioca kan du ju säga, sa jag och så pekar du ut mot hallen. Hela kroppen slappnar nu av, hon stirrar en sekund på mig, ler och säger "jaha, ja det kan jag ju!"Sen springer hon upp för trappan... Mamma Mia, man får verkligen mer power känner jag, från dottra, när kroppens alla delar med uttrycker sig. I Sverige hade man nästan blivit osäker om någon uttryckte sig så starkt :)
Nu kanske jag får en massa italienare på mig men italienska barn är verkligen inte väluppfostrade i mina ögon. Jag generaliserar säkert, men av det jag ser. Visst kan de uppföra sig exemplariskt på en restaurang och i andra sammanhang, de är disciplinerade när de har vuxna omkring sig, men de har dålig respekt för andra barn. Retas, knuffas och trängs, är tom arroganta mot barn de inte känner. Jag har dagligen lust att ta vissa barn i örat. Eller att säga till deras föräldrar att lära barnen hyfs. Och dagligen förklarar jag för mina barn att det lönar sig att vara schysst. Att jag är stolt över dem som står lydigt i kö på tennisen medan de andra trängs. Säger att de ska försvara sig verbalt istället (och det är ju inte lätt för dem nu...). Nu när dottra, som är alldeles för snäll i mångt och mycket, kan prata så bra med kroppen kanske hon kan värja sig bättre...
Italien har inte hört talas om curlingföräldrar, inte här i snobbiga norra delen i alla fall... Här får man lappar hem där det står att man ska lära sitt barn att ta ett nej (då är det rätt illa tycker jag om barnen inte kan ta ett nej)..... Jag trodde jag med min dåliga italienska missförstod lappen. Tänk er vad som skulle hända om man fick en sådan lapp i Sverige från dagis.
posted by Var dags glimtarn at 11:16 fm
3 Comments:
Själv är jag inte för curlingförändrarskap, och tycker det är riktigt bra att lära barn att ta ett nej, för det lär dem i sin tur att säga nej till annat/andra i stället för att alltid försöka pleasa andra. Nu menar jag inte att de ska lära sig att säga nej till precis allt, så som rumsstädning och diverse, men det är ändå viktigt att kunna ta och kunna ge ett nej.
Javisst, hela livet kommer man få flera nej, det gäller att lära sig hur man ska tackla ett nej och det måste man ju få lära sig tidigt så det inte blir så svårt senare...
Jag har sett barn som skriker, vrålar, slänger sig i golvet för de vet att det funkar och att de får ett JA till slut. Det tycker jag skapar dålig karaktär. Man ska kunna finna styrka i att få NEJ och tackla det. Dessutom vem vill uppfostra eget barn till att vara manipulativt!? Slänga sig på golvet, vråla och så vidare leder ingen vart ute i den stora världen. Så det gäller att lära sig från små benen vad som gäller och hur man kan bete sig för att nå dit man vill.
Skicka en kommentar
<< Home