CIAO Bello/bella v/s ah, ojdå, hej på dig du med
Här kommer en till topplista (utan rangordning). En som slår oss svenskar på fingrarna rejält. Vi kan säkerhet och, tycker jag, är generellt hemmavid bra på uppfostran, men samhället suger där i gamla sköna norden. Italienarna vet hur man stärker sina små individers självkänsla. Och de små vet hur respekt känns och visas!
1. Hålla i handen. Det är självklart att man håller varann i handen. En pappa och en 17 årig son på väg någonstans. Inget konstigt. Två 10 åringa pojkar på väg att leka håller varann i handen. En pojke som går till skolan med sin grannflicka håller varandra i handen. Ingen höjer några ögonbryn, alla åldrar får hålla varandra i handen. Måtte de aldrig bli svenskar på den punkten, jag tårögdas nästan fortfarande dagligen när jag ser all naturlig beröring här.
2. Ciao bello/bella!!!! Säger italienarna med ett leende när de ser våra barn, de ser dem i ögonen, ler och säger artigt och gulligt hej och inleder en kort konversation. Barnen syns vart de än går. De har hajjat att ur barnamun kommer guldkorn i Italien. Barnen är välkomna överallt. De skojas med och pratas med, man gör ingen skillnad på värde efter ålder här. Som jag upplever att svenskarna ofta gör. I Sverige kan jag prata med en kollega hållandes mina ungar i handen och de ser mina barn först (om ens) när vi säger hejdå och hälsar lite pinsamt käckt på dem. Viva Italia!
3. Respekt. Man visar respekt för barnen och barnen lär sig visa respekt för äldre. Vet inte riktigt hur de gör det men gissar att det har med familjesammanhållningen att göra. Samt att alla akräver respekt, självklart liksom. Jag hoppas att våra barn smittas ordentligt av det italienska respekt tänket. Att säga kärring till sin lärare tror jag inte ens barnen vågar drömma här.
4. Familjesammanhållning. Livliga diskussioner, långa middagar och varje vecka. Som på film för en vanlig svensk. Klart det bygger god sammahållning, att ses regelbundet och prata om allt där alla får säga sin åsikt utan en massa förebråelser! Ju fler åsikter ju roligare middag!
5. Kindpussar. Igen berörning. Dottra snart 6 år har anammat det och pussar våra vänner på kinden. Det bygger gemenskap och berörning berikar endorfinförrådet. Måbra känsla.
1. Hålla i handen. Det är självklart att man håller varann i handen. En pappa och en 17 årig son på väg någonstans. Inget konstigt. Två 10 åringa pojkar på väg att leka håller varann i handen. En pojke som går till skolan med sin grannflicka håller varandra i handen. Ingen höjer några ögonbryn, alla åldrar får hålla varandra i handen. Måtte de aldrig bli svenskar på den punkten, jag tårögdas nästan fortfarande dagligen när jag ser all naturlig beröring här.
2. Ciao bello/bella!!!! Säger italienarna med ett leende när de ser våra barn, de ser dem i ögonen, ler och säger artigt och gulligt hej och inleder en kort konversation. Barnen syns vart de än går. De har hajjat att ur barnamun kommer guldkorn i Italien. Barnen är välkomna överallt. De skojas med och pratas med, man gör ingen skillnad på värde efter ålder här. Som jag upplever att svenskarna ofta gör. I Sverige kan jag prata med en kollega hållandes mina ungar i handen och de ser mina barn först (om ens) när vi säger hejdå och hälsar lite pinsamt käckt på dem. Viva Italia!
3. Respekt. Man visar respekt för barnen och barnen lär sig visa respekt för äldre. Vet inte riktigt hur de gör det men gissar att det har med familjesammanhållningen att göra. Samt att alla akräver respekt, självklart liksom. Jag hoppas att våra barn smittas ordentligt av det italienska respekt tänket. Att säga kärring till sin lärare tror jag inte ens barnen vågar drömma här.
4. Familjesammanhållning. Livliga diskussioner, långa middagar och varje vecka. Som på film för en vanlig svensk. Klart det bygger god sammahållning, att ses regelbundet och prata om allt där alla får säga sin åsikt utan en massa förebråelser! Ju fler åsikter ju roligare middag!
5. Kindpussar. Igen berörning. Dottra snart 6 år har anammat det och pussar våra vänner på kinden. Det bygger gemenskap och berörning berikar endorfinförrådet. Måbra känsla.
posted by Var dags glimtarn at 9:47 em
2 Comments:
Jag är uppvuxwn i sverige med en svensk mamma och en pappa från Italien, i stort sett alla sommarlov var vi i Italien med hela den stora släkten, stojot och stökigt och väldigt högljutt(stavas det så verkligen?) men o vad underbart med all värme, inte bara i luften, utan mellan människorna......saknar det ibland....
Det där med respekt kommer också från grupptänkandet, tror jag (erfarenhet från mitt eget hemland som på många punkter inte skiljer sig från Italien). Alla syns, alla hörs, alla för alla, grannar håller uppsikt över andras barn och säger på skarpen om man gör fel. Uppfostran sker liksom i hemmet och grannskapet, i skolan är det självklart att barn är uppfostrad och vet "hut". Klart, barn är barn och att inte lyda kommer med, men man vet ändå att man har alls ögon på sig. Här i Sverige är det nog så att man ser om sitt hem och bryr sig inte alls vad andra tycker och tänker, och det går ner i åldrarna. Ja...lite så. :) Jag uppskattar mycket att läsa dina iakttagelser! Mer sådant! :)
Skicka en kommentar
<< Home