Vemod och spänning

Konstig känsla att ha sagt upp allting här... Förskolan, huset och ja allt som vi byggt upp det senaste året. Vännerna kommer vi dock inte säga upp, som tur är bor vi inte så långt ifrån dem, fast vi flyttar. Detta underbara hus, vem hade trott att det enkom skulle bli ett år i casa rosa...

Tänk att livet svänger så. Jag kan inte tro att vi rycker upp barnen igen, har svårt att ta in det. Precis just nu börjar de trivas bra, har vänner och gillar sina fröknar. Fast vi har aber med skolan, måste påminna mig om den nyrika attityden jag verkligen avskyr som råder på skolan och smittar av sig på barnen. Exilpappan tycker att allt med flytten är för det bättre, jag vill tro att han har rätt. Det är trots allt ett gemensamt beslut men idag sa jag högt att vi inte ska rycka upp våra barn igen om det inte är till något de känner igen. Som till vännerna i Sverige eller för all del tillbaka hit, bara det är något de känner igen.

Jag vill tro att barnen snabbare kommer in i sina respektive klasser till hösten än de gjort här. Nu har de ju språket, så det är väl lite som att byta kommun... Lilla H hade ju ändå bytt fröken, men hade haft några vänner med sig.

Tänk, lilla H ska i förtid ha sitt 6-års kalas nästa vecka. Precis fyllda 6 år ska hon börja skolan till hösten med lektioner mellan 08.30 till 16.00. Det kommer gå bra, snacka om försprång när vi flyttar till Sverige igen. Vilket barnen nog behöver då de lär ligga efter i svenska språket. Men det känns lite vemodigt att hon ska börja skolan ett år i förväg, svenska mått mätt. Tänk, eventuellt kommer hon att gå i den skolan som vi först såg när vi körde på Locarnos pittoreska vägar. Slottet som de gjort om till skola. Som vi log åt med glittrande ögon när vi körde förbi. En vanlig skola, dvs icke privat. Om vi väljer det huset som vi såg igår och som var fräscht och lagom stort med fantastisk utsikt och till bra pris. Om vi väljer det tillhör båda barnen "slottet" där 6-8 åringar går tillsammans med förskolebarnen 3-5 år. En hel slottsträdgård att leka i.
Och en underbar atmosfär, som iaf påverkar mig....

Lilla H verkade känna av privatskole atmosfären vid vårt besök igår. Hon ville inte gå där sa hon. Så har hon inte sagt förut. Det gick runt nunnor på skolan, för en förortssvenska var det nästan surrealistiskt, fast jag ville få det till mysigt. De log och var goa med barnen, men det är kanske en fördom som spökar i mig. Att de ska vara grymt strikta mot barnen, när de säkert enkom är goa. Hu, vad fördomsfull man kan vara, utan anledning.

Imorgon, sista titten på hus, tror vi. Sen är det "bara" att komma överrens med vår nuvarande värd när vi kan flytta ut, när vi kan flytta in i Locarno, hur sjutton vi får dit alla våra grejer och skriva in barnen i skola/förskola, avsluta alla abbonemang, öppna nya abbonemang, fixa målare till huset som "lappar" igen efter oss. Har jag glömt något?

Eventuellt har jag med fått in ett stort jobb i höst, pirrigt och olägligt men alltför bra att tacka nej till. Det är meningen med allt. Det tror jag stenhårt på.