Flygande pianon och nunnor på stavgång

Jag ogillar att bo i homogena områden. Det tråkar ut mig. Får mig att sucka. Jag uppskattar multikulti och att få inblick i och intryck av och närhet till allt vad multikulti innebär.

Nunnor såg jag aldrig i Stockholm eller i "vår" förort i stor Stockholm. Jag har aldrig förut pratat med en nunna när jag tänker efter. Här ser man nunnor på stavgång, i trupp kacklandes som vilken stavgångs trupp som helst. Så klart. Deras stavgång är ju inte annorlunda än någon annan grupps stavgång. Att lära mig själv och barnen respekt för olikheter som i sin tur väcker intresse för olikheter känns viktigt för mig, för att inte bli så trångsynt. Tro kultur kroppsspråk språk mat you name it. Berikas med det bästa från allas världar, en maträtt kanske, ett ord, en gest, en tro.

Just nunnorna här får mig att le dagligen, ibland att tårögdas. Som när de berömmer våra barn för att så snabbt vara en självklar del av skolan, som om de alltid gått där. Som när de berömmer deras vackra italienska uttal och hur italienskan så snabbt förbättrats. Och lika förvånad blir jag varje morgon när jag ser dem sparka boll med barnen. Fördomarna jag inte visste jag hade om nunnor börjar nu suddas bort. Gud och Jesus har de aldrig nämnt för oss. Jag har bara hört den lilla nunnan på 148 cm ropa min gud när hon fick en boll hårt på benet. För att sedan skratta.

Flygande pianon. Nej det faller inte undermultikulti men under olikheter. Främst då i terräng och kostnad. Här fraktas allt med helikopter. Vips flyger en grävskopa över vårt hus för att nästa sekund frakta ner ett piano. Så fort jag hör en helikopter snurra glor jag storögdt ut!