Tankar som kommer och går...
... såhär som utlandssvenska.
Tänk att varje gång vi badar åker vi till Schweiz och barnen ver mycket väl vilket land vi är i. Varje gång förvånas jag av att det är blandade omklädnings och duschrum, det är liksom så självklart att man kan stå halvnäck eller fördendelen helnäck i ett omklädningsrum, tills en herre stiger in man slås av vilken tur det är att man är halvt påklädd....
Tänk att jag vant mig att köra igenom tullen (läs in även hitta tillbaka rätt väg!) och hur man gör för att slippa bli stoppad och utfrågad av gränspoliserna. Man rullar ner rutan kör sakta sakta fram och ler och säger mildt buongiorno senore.... Fast det fungerar inte alltid. Ibland undrar de vart jag bor, Italien eller Schweiz, ska jag jobba i Schweiz, har jag något att deklarera. Fast jag svarar snabbt på frågorna och ger dem mitt svenska pass. Fast härom veckan gjorde jag bort mig, håll i er... Istället för att veva ner rutan och le fram ett buongiorno senore (halvstressad på väg till dagis) klämmer jag fram buongiorno mi amore!!!!!! Snacka om att jag fick ett stort leende tillbaka, högröd och sa på knackig italienska att jag är stressad på väg för att hämta mina barn. Han trodde garanterat att jag flirtade. Jag är för pinsam, tur för barnen att de inte var med : ) Kanske ska jag börja säga älskling till barnen istället för mi amore, det har liksom blivit slentrian och ligger tydligen bra i min mun *asg*
Tänkte på när jag var i Sverige att jag tyckte mig höra italienska överallt, för hjärnan var liksom inställd på att jämt höra italienska. Tänkte på när jag kom hem hit igen att jag tyckte jag hörde svenska. Kanske tar det tre dagar för hjärnan att registrera byte av språk : )
Tänker på att våra brn mer och mer pratar italienska med varandra. Att de säger ord jag blixtsnabbt frågar vad de betyder, det kommer så mycket nytt.
Tänker på att vår svenska blir eftersatt och att vi hela dagarna lyssnar på italienska samt engelska. Att vi mer och mer svänger oss med "utländska" ord även hemma. Det som ligger närmast till på tungan poppar ut.
Tänker på hur våra barn kommer att reagera när vi åker till Sverige i sommar, första gången för dem sen vi flyttade hit.
Tänker på hur vi har förändrats och lärt oss och hur man ändå för alltid stannar den man är.
Tänk att varje gång vi badar åker vi till Schweiz och barnen ver mycket väl vilket land vi är i. Varje gång förvånas jag av att det är blandade omklädnings och duschrum, det är liksom så självklart att man kan stå halvnäck eller fördendelen helnäck i ett omklädningsrum, tills en herre stiger in man slås av vilken tur det är att man är halvt påklädd....
Tänk att jag vant mig att köra igenom tullen (läs in även hitta tillbaka rätt väg!) och hur man gör för att slippa bli stoppad och utfrågad av gränspoliserna. Man rullar ner rutan kör sakta sakta fram och ler och säger mildt buongiorno senore.... Fast det fungerar inte alltid. Ibland undrar de vart jag bor, Italien eller Schweiz, ska jag jobba i Schweiz, har jag något att deklarera. Fast jag svarar snabbt på frågorna och ger dem mitt svenska pass. Fast härom veckan gjorde jag bort mig, håll i er... Istället för att veva ner rutan och le fram ett buongiorno senore (halvstressad på väg till dagis) klämmer jag fram buongiorno mi amore!!!!!! Snacka om att jag fick ett stort leende tillbaka, högröd och sa på knackig italienska att jag är stressad på väg för att hämta mina barn. Han trodde garanterat att jag flirtade. Jag är för pinsam, tur för barnen att de inte var med : ) Kanske ska jag börja säga älskling till barnen istället för mi amore, det har liksom blivit slentrian och ligger tydligen bra i min mun *asg*
Tänkte på när jag var i Sverige att jag tyckte mig höra italienska överallt, för hjärnan var liksom inställd på att jämt höra italienska. Tänkte på när jag kom hem hit igen att jag tyckte jag hörde svenska. Kanske tar det tre dagar för hjärnan att registrera byte av språk : )
Tänker på att våra brn mer och mer pratar italienska med varandra. Att de säger ord jag blixtsnabbt frågar vad de betyder, det kommer så mycket nytt.
Tänker på att vår svenska blir eftersatt och att vi hela dagarna lyssnar på italienska samt engelska. Att vi mer och mer svänger oss med "utländska" ord även hemma. Det som ligger närmast till på tungan poppar ut.
Tänker på hur våra barn kommer att reagera när vi åker till Sverige i sommar, första gången för dem sen vi flyttade hit.
Tänker på hur vi har förändrats och lärt oss och hur man ändå för alltid stannar den man är.
posted by Var dags glimtarn at 1:46 em
2 Comments:
På samma sätt som man ibland ser att du har ett annat språk i botten, kommer man nog att se i H's och O's språk att det finns (minst) ett till. Det måste vara så spännande att se dem erövra ett språk till, det förstår jag verkligen! Samtidigt är det ju upp till er att stötta svenskan, som ju är deras förstaspråk. Försök håll er till ett språk - det är viktigt i "två-språkslivet". Så berikande att ha två hela språk, så eländigt svårt att att ha två halva. Jag ser ju båda i mitt jobb.
Fortsätt du att kalla gränsvakterna för mi amore (det kanske de behöver), men använd älskling till barnen istället :o) Fast det här var väl knappast något nytt under solen...
Ja jag vet att man ser att jag tänker på två språk samtidigt, huller om buller : ) Det är liksom jag.... Jag har gått med i en barnboksklubb på, svensk, beställt material som tipsas om till utlandssvenska barn som ska lära sig läsa skriva på svenska med (fatta att lilla H och lille O kommer lära sig det på 3 andra språk först!!!) så jag ska göra mitt yttersta att köra svenska hemma, i tal och i skrift... Tack för puschning. Imorse bad jag lilla H prata enkom svenska med mig, hon såg förvånad ut då hon använder mer och mer italienska hemma. Mest förvånad för att hon vill ju "visa upp sig",men det är nog bra att ändå hålla svenska linjen hårt!?
Skicka en kommentar
<< Home