onsdag, september 06, 2006

Rally och non bravo GPS

Tänk att våra små flyttfåglar är kvittrande glada hela tiden! De älskar huset, de älskar skolan och sina fröknar. Båda säger sig redan ha hittat lite kompisar.

Jag lämnar på skolan, det är så varm atmosfär, man kliver in på skolgården som är enormt bra och där står man en stund om man vill eller så säger man hej till barnen. Lille O ska lämnas i sin klass men alla skolbarnen hämtas på gården 08.25 av sina fröknar. 08.15 ska alla barnen vara på skolgården, så de hinner leka av sig lite innan. Vi har varit där 08.00 och överlämningen blir lugn och rolig. Bra system….

Så kör jag ner barnen till skolan, exilpappan redan på affärsresa, hittade perfekt. Vi har även en liten GPS i bilen om fallet så inte skulle vara. Det känns som att köra bilrally ner för berget. När man passerat kurva 17 och möter en buss blir jag lite nervös men det går, bara man nästintill svänger stillastående. Ner ok, upp gillar jag inte, då får jag svindel känslor. Hoppas jag vänjer mig…

Så ska jag idag köra hem. Jag hittar ju ingenstans ännu. Jag sätter på lilla GPS:en, det är bara 5 minuters bilväg hem men man kan inte köra hem samma väg. Jag lotsas in på enkelriktade gator, om och om igen. Sedan upp på motorvägen, ehm känns helt galet. Vänder om, lotsas tillbaka. Svär högt. Känner inte igen mig, kör på käänsla. Vilket är urdumt då jag vet om att jag inte har något vidare lokalsinne… Hamnar helt fel. Efter en timme i bilen ringer jag exilpappan och svär lite åt honom. Ehm, han pratar lugnt tillbaka. Schysst, jag står nämligen på ett berg där vägen plötsligt tog slut. Och temperamentet med det. Väl hemma 1 timme och 25 minuter senare är jag glad igen och exilpappans humör efter utskällningen (obefogade) verkar som vanligt helt oberörd, pust...

Nu är jag i samma sits igen,som jag ofta funnit mig i. Ensam i ett land där jag inte hittar med två små barn denna gång. Svär lite att exilpappan reser efter 5 dagar på plats. Men samtidigt så är det ingen fara för mig. Fast det vore skönt att någongång ha tid att gå och köra runt att hitta lite. Just nu hittar jag till barnens skola, men inte hem. Alltid nåt….

2 Comments:

Blogger Ina said...

Ja, alltid något! Bättre att hitta dit och inte hem, än tvärt om i alla fall!

Jag har en liknande händelse från au-pairvistelsen i San Diego. Pappan, som var pilot, skulle iväg på flygning och jag åkte med honom till flygplatsen för att sedan ta hem bilen... Det tog 7-8 minuter dit och _2_h_ hem!! Nu skrattar jag åt det, men då - när jag var 18 år och skitnervös i stor, dyr mercedes, då skrattade jag inte...

Tur Exilpappan är lugn när han blir utskälld!!

4:31 em  
Blogger Sunflower said...

Exilpappa borde ibland kallas för Guldpappa, eftersom han är så lugn trots utskällningen! :) Lokalsinnet sätter sig efter ett tag. Du behöver ut och åka runt lite. Hitta känna-igen-punkter på vägen. Skriv ner dem och ha i bilen. Din egen karta liksom! :) Kram

5:16 em  

Skicka en kommentar

<< Home