Gluggen och blodad tand

Gluggen får mig att le varje gång den visar sig. Lilla H är så STOLT, tanden som varit lös hela sommaren ramlade loss, på samma ställe där hon lärde sig simma, nästintill på samma lilla kvadratmeter :)

Hon har visat sin tand för alla vid piscinan (poolen), och då de som jobbar där nu känns som vänner, fick hon den uppmärksamhet en sådan storhet som en tappad första tand förtjänar. Sen ville hon ringa. Till mormor/morfar/farmor trodde vi. Nej till Anki. Min bästis. De är för oförutsägbara de små : )

Vi har haft en lat dag. Vid poolen som så gott som ligger på lago di Como, med fantastisk magisk utsikt. Vi har dykt ner i vatten och i böcker. Ja hela dagen. Så har vi lagat mat som vi alla mmmm:ade högt till. Fläskmedaljonger, smörstekta morötter, lökringar och potatis och sås. Så bakade vi en kaka som grädde på moset.

Lille O sa idag att han längtar till den nya skolan och efter nya vänner. Underbart att höra. Och jag förstår honom, vi har varit lediga sen 28 juni och har två veckor kvar. Vi alla längtar så smått till vardagsrutiner. Lilla H säger att hon tror denna skola kommer bli kul, fast hon är nervös. Att börja ettan i ny skola i ny stad och på ett språk som du kan sådär frambringar nervositet. Självklart.

Men ack vad hon verkar stark. Hon berättar att hon kommer gå in och säga hej och räcka upp handen när hon förstår. Annars kommer hon inte räcka upp sin hand. Att hon faktiskt längtar till den stora skolgården som har allt från cyklar till handbollsplan till klätterställning. Till gymnastiken och engelskan. Hon älskar engelska. Men själva lektionerna längtar hon inte till för hon berättar att hon inte kan det man ska kunna i skolan. Som vaddå frågar jag? Läsa och skriva på italienska plus och minus eller vad det heter, svarar hon Jag förklarar att man är där för att lära sig det. Inte självklart för en nybliven 6 åring förstår jag nu. Och om solen och månen och alla planeterna i universum frågar hon mig. Ja och om dem svarar jag. Då vill jag lyssna noga säger hon. För du mamma vet inte ens hur stor jorden är, det kommer min fröken veta. Så bra, då får du lära mig det OCH italienska sen, om du vill svarade jag. Japp det kan jag, om du tänker lyssna och räcka upp handen mamma.

Lille O som är stolt över att bli äldst på dagis 4 1/2 år gammal berättar att han ska lära de små barnen att kniva maten, och att trösta dem när de gråter. Och säga till dem att de inte får slåss. Lille O som fullkomligen älskar bebisar och småbarn kommer nog göra precis det.

Jag börjar få en ro i att vi flyttar barnen igen, fan vad kloka barn är, anpassningsbara och fullkomligen härliga. Saknar den där lille tvillingen vi förlorade, skulle älska att vara en till. Kanske kära goda godheten kan slå sitt magiska spö och göra siffran 4 till fem. Kanske.

Exilpappan frågade mig om jag är nervös inför att byta land igen. Jag kände leendet växa och svarade ärligen och med höjda ögonbryn, nej inte alls. Så skönt att du är sån fick jag till svar. Jag har flyttat 28 gånger med nästa flytt och är knappt 34 år. Jag har en kamelonts personlighet när det handlar om att byta miljöer och till viss del språk. Jag ser fram emot det, ny stållen att upptåcka. Har blodad tand, på gott och ont. Men jag drömmer om den där sommarstugan i Stockholms skärgård. Jag vill ändå så en liten rot, om man nu kan det... En plats som vi alla känner igen och kan behålla tills den sista utav oss inte orkar med ett sommarhus långre. Någonstans att stoppa minnen i väggarna.