Alptopp, sol och 2 barn =positiv smärta :)
Vilken succé. Inte enkom för att solen sken som en propp från början till slut utan för att våra barn älskade skidåkningen! Vi kom iväg sent, Henrik hade ställt klockan på 07.00, jag hamnade i Olivers säng igen, dålig vana måste brytas… Make H tryckte av larmet och lilla H väckte oss 08.30. 09.00 hade jag fått Cristina & co att möta oss i Schweiz en 10 minuter ifrån oss, där vi skulle köpa takräcke. Make H ringde och givetvis var de med sena. När vi monterat takräcke och skidorna så kom de, vi åkte karavan. 2.09 stod det att det skulle ta när vi printade vägbeskrivningen på Michelin.it och det stämde på pricken. Torrt väglag hela vägen men vi steg rätt häftigt sista timmen. Väl framme tog vi en lunch tillsammans, barnen var förväntansfulla. Klockan hann bli 14.00 innan skidorna var på. Vi satte på barnen pjäxorna som de även testat hemmavid, de tryckte in tåspetsen där man ska och ner med hälen och så snart klicket hördes ”skidade” de iväg, no problem! Väl framme vid backen tog vi av dem stavarna, för farligt att ha dem när man är nybörjare och barn. De fick bära sina skidor uppför backen själva och sen tog vi tag i deras tåspetsar och visade hur skidorna ska stå när man plogar. Lilla H for först, skrattandes och ögonen blixtrade av lycka. Underbar syn! Lille O for sen och han tjöt han med. Upp och ner tills vi föräldrar tröttnade. En kaffe och sen upp igen. Sen blev det mörkt och vi åkte till hotellet som var familjedrivet och oerhört trevligt. De gjorde en barnmiddag till oss alla, enkelt, plockmat och framför allt, vänligt. Har glömt att det är fullt av folk i alperna och att man måste boka bord…
På lördagen strålade solen. Vi klädde på oss skidkläderna och tog bergbanan 1500 meter upp. Väl uppe läste vi kartan och det skulle gå blåa pister hela vägen ner, förutom en liten bit rött på pistkartan. Make H tog lilla H mellan sina ben och jag lille O, vi for ner för den första backen och jag kände att han hade balans, allt gick bra och han skrattade mest. Men däremot hade han ingen koll på sina skidor. Jag berättade att han skulle lyfta lite på ”ickedalskidan” så att han hade ordning på skidorna, då gick det jättebra! Efter den blåa tog det slut, där var ingen pist… ehm, vi såg oss om, en intilliggande pist 100 m bort, varför frågade vi inte om inte hela systemet var öppet… man lär sig. Vi genade då i djupsnö med nybörjarbarn, ehm, men jag putade lille O lite fram för mig, kom ikapp honom då jag är tyngre och så fortsatte vi och det gick bra,vi hann aldrig sjunka då vi hade ok fart. Väl framme i nästa pist som var rätt brant var jag redan trött:) Jobbigt att vara skidlärare på äventyr… Det gick rätt bra för de två H:na med men lilla H är ju äldre och förstod att allt inte var som det skulle sas, så hon vart lite rädd. Men det la sig snabbt.
Jaha, ner för rödpist, eller kanske svart jag vet inte, med en liten O mellan mina ben. Snacka om att ryggen tar stryk. Nerböjd, koncentrerad och titt som tätt får man lyfta honom så att hans skidor är iordning sas. Väl nere fick vi gena igen, så fortsatte vi tills vi kom till en väldigt brant backe. Men vi tog det lugnt och det var bara glada miner på barnen hela vägen. Jag är rätt stark och uthållig men min rygg orkade inte mer. Lilla H och H var kanske 150 m längre ner. Lilla H hade tagit av sig sina skidor och kanade på rumpan, make H stod i mitten och undrade nog vad han skulle göra. Jag behövde bara vila men såg att jag inte skulle orka 5 backar till med den lutningen och O att bära. O hade nämligen slutat hålla balansen, han var trött i benen och jag förstod det till fullo, det hade varit några tuffa timmar! Så nu åkte jag med honom mellan benen och höll hans vikt.
Ett Schweiziskt par kom till mig, sa att de sett oss hela tiden och undrade om de kunde hjälpa då de såg att jag var riktigt trött. Jag log, de tog våra skidor och åkte med dem ner till make H. Jag tog lille O mellan benen igen men sittandes denna gång. Vi åkte på rumpan riktigt fort, jag fick bromsa ordentligt med pjäxorna men det var kul. Tack och lov för hjälmar :) Paret stod kvar när vi kom ner och make H och jag bara skrattade. Detta var ju vansinne, första gången med barnen och bara svåra pister och lååååångt ner då. De sa att de fanns en stolslift 3 backar ner att de tar våra skidor så att vi kan knata. De berättade att den sista pisten var mycket smal och svår. Man kan inte annat än vara tacksam när hjälpsamma människor, och duktiga skidåkare som tog 4 par skidor på axeln, kommer till undsättning.
Vi skuttade ner för backarna, kom på att man kan åka på pjäxorna med, det var det roligaste på hela dagen om man frågar lilla H! Tog stolsliften upp alla 4, bra pistvakter som lyfte på Osom ju är kort tillskillnad mot syrran. Först drog de honom med något sen kom en och lyfte upp, satte hans skidor i ordning. Själv lyfte jag lilla H som var bredvid mig, de kunde ju inte veta att det var hennes första gång och att hon inte alls visste hur man gör.
När vi kom upp åt vi en efterlängtad lunch. Tur att vi hade stoppad ”ryggan” full med bananer och vatten, de gick åt på vägen ner! :)
Vi åkte inte mer den dagen för hela dagen hade gått, och make Hoch jag kunde knappt stå upp, kroppen värkte ordentligt, huden stramade av all sol och vi orkade knappt ta bergbanan ner till byn igen…
På söndagen var Michael med, som är gammal skidinstruktör för barn. Han tog H, åkte baklänges framför henne och höll i hennes spetsar så att hon plogade, hon åkte tom bitvis själv! Nu vet vi hur man gör, fast tvivlar på att det är mindre jobbigt…. Make H tog barnen om vartannat, jag hade så ont i min korsrygg att viljan inte räckte. Vi satt och ”skidade” i solen hela dagen. En till underbar dag. lilla Hville aldrig sluta, outtrötlig som vanligt när det är äventyr.
Nu känns det som om att jag lite lite ångrar att vi bokat en solsemester, jag är rädd att jag tycker att alperna (i solsken iaf) enkelt slår allt annat. Högt upp, klar ren luft, sol och skidåkning. Man känner sig stark och frisk och glad. Nästa gång blir det till närmare alper utan övernattning, jag längtar mycket till dess, trots en värkande kropp… Nästa år kanske vi hyr en stuga och kan åka till den på helgerna, det är iaf min dröm. Nej nu ska jag ta muskelsalva på ryggen :)
Lämnade två glada och nöjda barn på dagis imorse som spenderat helgen med en annan dagiskompis i alperna, det känns bra och tryggt att de lär känna andra barn riktigt bra, deras föräldrar resonerar likadant, vi vuxna hade med kul ihop såklart.
Sciare =åka skidor
Pista = skidbacke
Sciovia=skidlift
På lördagen strålade solen. Vi klädde på oss skidkläderna och tog bergbanan 1500 meter upp. Väl uppe läste vi kartan och det skulle gå blåa pister hela vägen ner, förutom en liten bit rött på pistkartan. Make H tog lilla H mellan sina ben och jag lille O, vi for ner för den första backen och jag kände att han hade balans, allt gick bra och han skrattade mest. Men däremot hade han ingen koll på sina skidor. Jag berättade att han skulle lyfta lite på ”ickedalskidan” så att han hade ordning på skidorna, då gick det jättebra! Efter den blåa tog det slut, där var ingen pist… ehm, vi såg oss om, en intilliggande pist 100 m bort, varför frågade vi inte om inte hela systemet var öppet… man lär sig. Vi genade då i djupsnö med nybörjarbarn, ehm, men jag putade lille O lite fram för mig, kom ikapp honom då jag är tyngre och så fortsatte vi och det gick bra,vi hann aldrig sjunka då vi hade ok fart. Väl framme i nästa pist som var rätt brant var jag redan trött:) Jobbigt att vara skidlärare på äventyr… Det gick rätt bra för de två H:na med men lilla H är ju äldre och förstod att allt inte var som det skulle sas, så hon vart lite rädd. Men det la sig snabbt.
Jaha, ner för rödpist, eller kanske svart jag vet inte, med en liten O mellan mina ben. Snacka om att ryggen tar stryk. Nerböjd, koncentrerad och titt som tätt får man lyfta honom så att hans skidor är iordning sas. Väl nere fick vi gena igen, så fortsatte vi tills vi kom till en väldigt brant backe. Men vi tog det lugnt och det var bara glada miner på barnen hela vägen. Jag är rätt stark och uthållig men min rygg orkade inte mer. Lilla H och H var kanske 150 m längre ner. Lilla H hade tagit av sig sina skidor och kanade på rumpan, make H stod i mitten och undrade nog vad han skulle göra. Jag behövde bara vila men såg att jag inte skulle orka 5 backar till med den lutningen och O att bära. O hade nämligen slutat hålla balansen, han var trött i benen och jag förstod det till fullo, det hade varit några tuffa timmar! Så nu åkte jag med honom mellan benen och höll hans vikt.
Ett Schweiziskt par kom till mig, sa att de sett oss hela tiden och undrade om de kunde hjälpa då de såg att jag var riktigt trött. Jag log, de tog våra skidor och åkte med dem ner till make H. Jag tog lille O mellan benen igen men sittandes denna gång. Vi åkte på rumpan riktigt fort, jag fick bromsa ordentligt med pjäxorna men det var kul. Tack och lov för hjälmar :) Paret stod kvar när vi kom ner och make H och jag bara skrattade. Detta var ju vansinne, första gången med barnen och bara svåra pister och lååååångt ner då. De sa att de fanns en stolslift 3 backar ner att de tar våra skidor så att vi kan knata. De berättade att den sista pisten var mycket smal och svår. Man kan inte annat än vara tacksam när hjälpsamma människor, och duktiga skidåkare som tog 4 par skidor på axeln, kommer till undsättning.
Vi skuttade ner för backarna, kom på att man kan åka på pjäxorna med, det var det roligaste på hela dagen om man frågar lilla H! Tog stolsliften upp alla 4, bra pistvakter som lyfte på Osom ju är kort tillskillnad mot syrran. Först drog de honom med något sen kom en och lyfte upp, satte hans skidor i ordning. Själv lyfte jag lilla H som var bredvid mig, de kunde ju inte veta att det var hennes första gång och att hon inte alls visste hur man gör.
När vi kom upp åt vi en efterlängtad lunch. Tur att vi hade stoppad ”ryggan” full med bananer och vatten, de gick åt på vägen ner! :)
Vi åkte inte mer den dagen för hela dagen hade gått, och make Hoch jag kunde knappt stå upp, kroppen värkte ordentligt, huden stramade av all sol och vi orkade knappt ta bergbanan ner till byn igen…
På söndagen var Michael med, som är gammal skidinstruktör för barn. Han tog H, åkte baklänges framför henne och höll i hennes spetsar så att hon plogade, hon åkte tom bitvis själv! Nu vet vi hur man gör, fast tvivlar på att det är mindre jobbigt…. Make H tog barnen om vartannat, jag hade så ont i min korsrygg att viljan inte räckte. Vi satt och ”skidade” i solen hela dagen. En till underbar dag. lilla Hville aldrig sluta, outtrötlig som vanligt när det är äventyr.
Nu känns det som om att jag lite lite ångrar att vi bokat en solsemester, jag är rädd att jag tycker att alperna (i solsken iaf) enkelt slår allt annat. Högt upp, klar ren luft, sol och skidåkning. Man känner sig stark och frisk och glad. Nästa gång blir det till närmare alper utan övernattning, jag längtar mycket till dess, trots en värkande kropp… Nästa år kanske vi hyr en stuga och kan åka till den på helgerna, det är iaf min dröm. Nej nu ska jag ta muskelsalva på ryggen :)
Lämnade två glada och nöjda barn på dagis imorse som spenderat helgen med en annan dagiskompis i alperna, det känns bra och tryggt att de lär känna andra barn riktigt bra, deras föräldrar resonerar likadant, vi vuxna hade med kul ihop såklart.
Sciare =åka skidor
Pista = skidbacke
Sciovia=skidlift
posted by Var dags glimtarn at 1:45 em
2 Comments:
ojojoj... avundsjuk? Jag? Har jag sagt det förr? kanske det kanske! Har ni inte funderat på att använda sådan där sele med lina, så barnen kan åka framför? Vi använde det förra året och det sparar ryggen massor!!
Jo! Träffade ett svenskt par i backen som bor i Schweiz och de hade det till sina barn. Ska köpa det på skidshoppen näta gång till Oliver iaf, Hannah "skidar" renan helst själv. Min rygg värker..... :)
Ja att ha nära till alperna är rätt avundsvärt, tycker nog "skidare" som barnen säger. Men ni har annat vi saknar :)
Skicka en kommentar
<< Home