Monica hade gjort så fint för lille O...

O:s fröken är nog besviken idag att vår lilla kille är sjuk. Vi hade bestämt att han skulle firas idag och inte igår eftersom vi tog ledigt på hans födelsedag. Vi hade gäster med och O "passade ju på" att vara sjuk. Allt på en gång, vi som varit friska så länge, minns inte att vi varit sjuka på typ ett år, förutom lite små förkylningar då.

Igår kväll talade jag med H om att vi tycker att det är bra om hon vågar gå själv till dagis, att hon lär sig italienskan fortare om hon är där och lär känna andra barn bättre om O är hemma, eftersom de annars leker tillsammans hela tiden. Hon lyssnade in och sa inte så mycket men meddelade att hon nog inte ville gå. Imorse sa hon nej, hon vill vara hemma med. Jag tog fasta på vad skolan sa förra veckan då vi var där, att de leker så mycket tillsammans, svårare då att knyta an till de italienska barnen. Och italienskan. Jag viskade i hennes öra att jag tror att hon klarar av det galant. Hon protesterade men bestämde sig själv sen att hon nog vågade. Make lämnade då han sen skulle vidare till Schweiz. H var nervös sa maken, han var kvar en stund och han förklarade för Sabrina att H tyckte det var lite läskigt att vara där utan O. Men det gick ändå bra tyckte han. Vi får se hur det är när hon kommer hem...

Jag hade skrivit i barnens skolbok att Ol är sjuk i högfeber och hoppas att vi istället kan fira hans födelsedag en annan dag. En assistente läste i boken och sprang in till Monica, O;s fröken. Maken kikade in för att säga hej men hon var inte där just då. Men han såg att hon satt upp ballonger i hela klassrummet och slagit in små karameller i finaste papper….. Jag har dåligt samvete för detta, borde ha ringt! Men jag trodde ju inte att det skulle vara någon förberedelsse för O;s firande, man lär sig..

Monica vet att vi tycker att hon är lite strikt och vi har även haft ett möte med rektorn (betalande kunder kräver nog mer *ehm*) och Monica i måndags för att kunnna tala engelska och fråga hur hon tycker O trivs, samt ta upp detta om maten som O tycker är nästintill ångestframkallande. Det var ett jättebra möte och skönt att kunna tala direkt. Allt reddes ut och de sa att vår kille är charmig och go men spänd. Spändheten har vi sett och vi tror att det beror på lunchen. Hon kunde nog hålla med och sa att hon inte förut haft ett barn som inte talar italienska, att det var nytt för henne med. Hon sa att hon önskade en lång parlör så att O med känner att hon anstränger sig för att förstå honom. Kändes bra att hon tänkt till och har idéer hon med. Rektorn är verkligen superbra och det kändes bra att stämma av hur de upplever att det går för H och O nu efter 3 månader på dagis (snart). Vi bestämde gemensamt att O ska stanna i Monicas klass då vi fick veta att O och H hela tiden leker tillsammans, förtståerligt, men inte helt bra. De upplever att O hamnat i beroendeställning till H då han blir ängslig så fort hon inte är med honom och vi ska försöka bryta lite försiktigt. Allt är ju lika tufft för H, hon var inte direkt lycklig imorse att tåga iväg allena utan sin kära bror som stöd under dagen, men hon är tuffare och mer kavat än sin bror. Önskar jag hade tips på hur jag kan stärka dem i deras mod sas under denna första tid. Lite väntar jag ut detta första halvår och peppar dem bästa jag kan. H sa själv igår att bara hon kan prata med de andra blir dagis roligt.

Vi fick även berättat för oss på mötet hur utländska barn brukar reagera samt hur lång tid det tar innan de blir "italienska". Allt mellan 6 månader till 1 år. Men både H och O upplever de som fysiska och utåtriktade vilket gör att de oftast då lär sig snabbare. Bara ca 12% vänder sig inåt, då tar det 1 år vilken ålder de än har när de kommer. H klättrar och jagar killarna (ehm) och O har dragit sig till de mest fysiska killarna. Helt naturligt, ett sätt att kommunicera. Monica upplever O som väldigt fysiskt, utan att alls vara aggressiv, men ser även att han är en rätt lugn kille som gillar egentid. Rektorn sa att om 3 månader tror hon att han fullt ut kommer att vara sig själv men att barnen måste få vara mer fysiska när de kommer, de kan bara kommunicera med kroppen. Tungan är ju rätt lam i början... O pratade bara svenska i 3 dagar innan han föstod att det var lönlöst. H testade inte ens, hon visste innan att de inte förstod. H upprepar allt hennes fröken säger, O är tyst på dagis fortfarande men pratar en del italienska hemma, vilket H inte gör. Däremot nickar O till svar på dagis, det gör inte H än.

Monicas dekorationer var nog en ansträngning med att visa att hon bryr sig om O och att hon vill att han ska trivas bra. Så kom vi inte idag…. Ja vi kan ju inte hjälpa att han är sjuk idag men det känns så typiskt och trist då hon jobbat så för hans skull.

Jag ringde Cristina och hörde om hon hade möjlighet att hämta H i eftermiddag. H tycker det ska bli roligt att bli upphämtad av henne. Cristina hjälper gärna till, ja jag brukar ju köra hennes dotter hit och dit jag med. Känns skönt att vi har någon vi kan ringa när det behövs som kan hämta barnen. Vi som inte är italienare och bor här blir ju beroende av vänner då vår familj är långt borta. Nätverket blir därför rätt sammansvetsat och självklart känns det som.

Det är soligt här som det oftast är, det är kanske 6 grader varmt. O leker med byggmagneter och skriver bokstäver om vartannat. Ett helt nytt intresse för honom, det är helt klart skolan som uppmuntrat det!

Vi ska snart ner i källaren och hänga upp vinterkläder som ligger kvar på golvet. Äta lunch och kanske packar jag ner honom i den gamla vagnen som inte använts på 2 år och tar en promenad förbi banken och igen hör vart mitt bankomat kort är……….

Cara Monica, Ol é malato, febbre 39 C. I spero che va posso de….. Cara Sabrina, Oggi Cristina, Mamma di Nina, prende á Hannah. Del av mina lappar till skolan idag. Jag vet inte om jag skrivit rätt eller fel, men jag har ansträngt mig :)