Gråt, äventyrsbad och alper....
Fredag: Båda på dagis, Ol blev ordentligt firad och njöt... De hade båda haft en rolig dag sa de. H började dock gråta på vägen hem (riktigt ledsen gråt) , efter att jag fått säga till henne på skarpen om att sluta reta sin bror. Hon har ju varit arg som ett litet bi emellanåt sen vi kom hit, en normal reaktion enligt de vi pratat med, bara att vänta ut... När hon grät stannade jag och vi kramades länge, hon sa att hon kände sig ledsen i kroppen att hon vill åka hem till Sverige nu, att det räcker :(
Svårt att veta hur man bäst stöder sina barn när de är små och säger så ”stora ord”. Hon grät inte så länge, sa själv att oj är det inte tennis idag, jo sa jag men ska vi inte vara hemma och baka pepparkakor istället, tänkte att hon var trött efter ansträngningen att gått själv till dagis denna vecka samt haft gäster, och nu då första gången hon satt ord på hur hon känner sen vi kom hit. Nej tennisen skulle hon verkligen gå på, inte tu tal. Hon är lika biten som sin mor och far just nu :) Blev mycket välkomnad av Jacob (ngnting, italienarna har så långa namn, jag hör bara Jacob...) och de tog varandras händer. Mycket italienskt tror jag, att alla tar varann i händerna, de tågade gemensamt in och när jag hämtade tågade de även gemensamt ut.
Jag hade en kil i hjärtat efter hennes gråtattack och även fast hon själv sa mitt i den att bara hon kan prata så blir det roligt att vara här. Inte stället det är fel på men språket är det svårt med. Lilla vän, så klok och det känns faktiskt bra att ilskan kanaliserades och att jag fick trösta. Fast det är hjärtskärande och man känner sig skyldig... Elaka morsan och farsan vill utomlands och barnen får hänga på känsla. Egoparents.
Trots det känns det ändå som om att vi definitivt, no doubt, skulle göra om detta. Inte bara för att de växer, utan för att vi som familj blivit så härligt sammansvetsade på ett positivt sätt, att vi alla får två kulturer vi kan höra till, två språk (eller tre, de lär sig ju engelska med om än inte lika fort) etc. Hoppas den första svåra tiden som vi iofs väl kände till innan, snart är slut. Personligen känns allt bara ljust, om man då bortser helt från att det är tufft som mamma till två tappra barn som går igenom sin "första kris".
Sen dess, och nu har det iofs bara gått två dagar, är H glad och go som förr... De vi känner här som har flyttat sina barn i olika åldrar har beskrivit samma sak med de som är 5 år och uppåt. Men man växer och ärligen ser jag redan att båda har gjort det och att de nu börjar förstå så mycket mer. Det har bara gått 3 månader sen vi kom hit men de börjar komma in i (förstå) rutinerna på dagis, språktrappan har bestigits lite etc.
Fredag kväll var ju Alessandro barnvakt, från 20.00. Barnen var förväntansfulla och sa lugnt hejdå. Alessandro är så go och en vän redan känns det som. När vi kom hem sa han att de var som två små kompisar på kvällen och när han sa ”andiamo a letto” (nu går vi och lägger oss) hade de gått till badrummet, borstat sina tänder och sen hade de läst Mowgli på italienska. 10 minuter senare sov de. Dessutom sa han att våra barn förstår bra mer än vi tror, han sa att de svarat på allt han sa, inte med ord men med gester och genom att göra som han sa!
Denna kväll snöade det som aldrig förr, TV:n slutade att fungera, träden ramlade, här är varken italienarna eller naturen eller elverket vana med så mkt snö, eller att det kommer snö före jul…
Lördag: Äventyrsbadet såklart, då O missade det på sin födelsedag. Vi njöt alla 4, jag och make av alla dessa massagepooler och våra vattenbarn av att ta av sig puffarna och dyka! H simmar perfekt under vattnet och några tag över ytan innan hon dyker under igen. O dyker som en delfin från kanten, börjar simma under vattnet han med. Hans ovilja att ha huvudet under vattnet är helt borta. Vi såg på Disneychannel, en riktig barndag, make och jag somnade i soffan, barnen väckte oss 22.00! Vi alla gick och la oss i sängen, snacka om trötta föräldrar.
Söndag: Vi bestämde oss vid frukosten att åka till alperna, närmare bestämt Mádesimo som ligger precis invid S:T Moritz, men i Italien. Mádesimo tar man sig till på 1.40 timmar och ligger mellan Schweiz och Schweiz sas, en liten strimla Italien högst upp med Schweiz på vardera sida. När vi kom dit snöade det rejält och sikten var usel så när vi tagit bergbanan upp (tunnel rätt igenom berget över 1000 m på typ 4 minuter!) pep vi in på en lunchrestaurang invid. Vi tog en kortpromenad och konstaterade att vi såg många barnfamiljer, det var det vi hört att det var mindre folk där och mer barnvänliga backar, men så mycket mer såg vi inte. Lilla H var lite besviken att vi inte kunde åka skidor idag, vilket är bra då vi tänker åka på torsdag och fredag om det är lite bättre väder. Ska bli mycket roligt att lära våra barn åka skidor!
Ikväll har vi pratat med bror T och svägerska C på MSN och deras nya Webkamera, fler och fler runt om oss skaffar en dito, mycket roligt! Make H nattar barnen, huset luktar pepparkakor, nu hänger 11 pepparkakshjärtan i köket med namn på alla som kommer hit över julen på :)
Andiamo= vi går.
Svårt att veta hur man bäst stöder sina barn när de är små och säger så ”stora ord”. Hon grät inte så länge, sa själv att oj är det inte tennis idag, jo sa jag men ska vi inte vara hemma och baka pepparkakor istället, tänkte att hon var trött efter ansträngningen att gått själv till dagis denna vecka samt haft gäster, och nu då första gången hon satt ord på hur hon känner sen vi kom hit. Nej tennisen skulle hon verkligen gå på, inte tu tal. Hon är lika biten som sin mor och far just nu :) Blev mycket välkomnad av Jacob (ngnting, italienarna har så långa namn, jag hör bara Jacob...) och de tog varandras händer. Mycket italienskt tror jag, att alla tar varann i händerna, de tågade gemensamt in och när jag hämtade tågade de även gemensamt ut.
Jag hade en kil i hjärtat efter hennes gråtattack och även fast hon själv sa mitt i den att bara hon kan prata så blir det roligt att vara här. Inte stället det är fel på men språket är det svårt med. Lilla vän, så klok och det känns faktiskt bra att ilskan kanaliserades och att jag fick trösta. Fast det är hjärtskärande och man känner sig skyldig... Elaka morsan och farsan vill utomlands och barnen får hänga på känsla. Egoparents.
Trots det känns det ändå som om att vi definitivt, no doubt, skulle göra om detta. Inte bara för att de växer, utan för att vi som familj blivit så härligt sammansvetsade på ett positivt sätt, att vi alla får två kulturer vi kan höra till, två språk (eller tre, de lär sig ju engelska med om än inte lika fort) etc. Hoppas den första svåra tiden som vi iofs väl kände till innan, snart är slut. Personligen känns allt bara ljust, om man då bortser helt från att det är tufft som mamma till två tappra barn som går igenom sin "första kris".
Sen dess, och nu har det iofs bara gått två dagar, är H glad och go som förr... De vi känner här som har flyttat sina barn i olika åldrar har beskrivit samma sak med de som är 5 år och uppåt. Men man växer och ärligen ser jag redan att båda har gjort det och att de nu börjar förstå så mycket mer. Det har bara gått 3 månader sen vi kom hit men de börjar komma in i (förstå) rutinerna på dagis, språktrappan har bestigits lite etc.
Fredag kväll var ju Alessandro barnvakt, från 20.00. Barnen var förväntansfulla och sa lugnt hejdå. Alessandro är så go och en vän redan känns det som. När vi kom hem sa han att de var som två små kompisar på kvällen och när han sa ”andiamo a letto” (nu går vi och lägger oss) hade de gått till badrummet, borstat sina tänder och sen hade de läst Mowgli på italienska. 10 minuter senare sov de. Dessutom sa han att våra barn förstår bra mer än vi tror, han sa att de svarat på allt han sa, inte med ord men med gester och genom att göra som han sa!
Denna kväll snöade det som aldrig förr, TV:n slutade att fungera, träden ramlade, här är varken italienarna eller naturen eller elverket vana med så mkt snö, eller att det kommer snö före jul…
Lördag: Äventyrsbadet såklart, då O missade det på sin födelsedag. Vi njöt alla 4, jag och make av alla dessa massagepooler och våra vattenbarn av att ta av sig puffarna och dyka! H simmar perfekt under vattnet och några tag över ytan innan hon dyker under igen. O dyker som en delfin från kanten, börjar simma under vattnet han med. Hans ovilja att ha huvudet under vattnet är helt borta. Vi såg på Disneychannel, en riktig barndag, make och jag somnade i soffan, barnen väckte oss 22.00! Vi alla gick och la oss i sängen, snacka om trötta föräldrar.
Söndag: Vi bestämde oss vid frukosten att åka till alperna, närmare bestämt Mádesimo som ligger precis invid S:T Moritz, men i Italien. Mádesimo tar man sig till på 1.40 timmar och ligger mellan Schweiz och Schweiz sas, en liten strimla Italien högst upp med Schweiz på vardera sida. När vi kom dit snöade det rejält och sikten var usel så när vi tagit bergbanan upp (tunnel rätt igenom berget över 1000 m på typ 4 minuter!) pep vi in på en lunchrestaurang invid. Vi tog en kortpromenad och konstaterade att vi såg många barnfamiljer, det var det vi hört att det var mindre folk där och mer barnvänliga backar, men så mycket mer såg vi inte. Lilla H var lite besviken att vi inte kunde åka skidor idag, vilket är bra då vi tänker åka på torsdag och fredag om det är lite bättre väder. Ska bli mycket roligt att lära våra barn åka skidor!
Ikväll har vi pratat med bror T och svägerska C på MSN och deras nya Webkamera, fler och fler runt om oss skaffar en dito, mycket roligt! Make H nattar barnen, huset luktar pepparkakor, nu hänger 11 pepparkakshjärtan i köket med namn på alla som kommer hit över julen på :)
Andiamo= vi går.
posted by Var dags glimtarn at 9:05 em
2 Comments:
Åh, vad det är roligt att läsa din blogg, Rebecca! Jag njuter verkligen av det, och våndas ihop med dig när barnen kämpar. Snart, snart kommer språket - snart!
Vad roligt att läsa att du tycker det ! :) Ja, jag hoppas så att det är så att det snart kommer. Vilken lättnad för oss alla och så pinsamt att jag inte snart snart kan prata bra :O Barnen för översätta en litet tag innan jag kommer ikapp :)
Skicka en kommentar
<< Home