Det bor ett spöke här eller nåt...
Jag sover så gott på nätterna nu när H är borta, visst är det hemskt!OCh det är inte normalt, jag brukar sova oroligt till tusen. H varken snarkar eller annat och normalt är jag så mörkrädd (erkännande 1) när han är borta. Barnsligt mörkrädd är jag. Så när han är borta är lampan i badrummet tänt och så tänker jag att kommer någon se det tänker ju de att det är för barnens skull :) Efter i natt borde jag vara mörkrädd men konstigt nog känns nattens händelse underbar!
Igår när jag släckte ner i vårt vardagsrum så sa jag högt att "fan vilka coola lampor, I love them" (erkännande 2), så där fånigt högt och som ingen annan någonsin skulle veta om jag nu inte skrev det här. Men jag måste berätta annars kan jag inte berätta vad som hänt. Jag är barnsligt förtjust i lampor, vet inte varför och Italien är ju känd för viss design just inom min passion och erkännande nummer 3, vi har köpt 3 lampor sen vi kom hit. Av de pengar vi sålde saker hemma innan vi for. De tre lamporna samt den jag gjort själv var tända i morse!!! Och inte det minsta dimmade utan på "högsta" möjliga. Barnen och jag blev nästan bländade när vi klev ner för trappan imorse. Och hur reagerade jag, jo jag log och ler än. Skumt. Men jag kan inte förklara det, någon här hör mig *iiii*. Barnen såg på mig och log de med, utan att fråga något. Huset är från 1803 och jag är fullkomligt kär i det, många skulle nog säga att det är aningens opraktiskt med dessa våningsplan och annat med kanske vad vet jag men jag andas superbra här och vi alla vill vara hemma mycket. Så bor det ett spöke här tro? Jag fick ju nyförälskelsekänslor rent fysiskt när jag gick in i sovrummet första gången och blev nästan rädd. Bor Amor här? :)
O lillkillen ville villle inte inte gå in. Jag älskar min fröken sa han (osäker på att han gör det...) men jag avskyr lunchen mamma, jag kan inte äta lunch i Italien. Jag träffade Majorie, frågade kort om hon kunde hjälpa mig prata med Monica, hon sa att hennes usla italienska inte kan förklara det jag ville. Ok, jag pratar hellre än bra och skäms inte för det så jag tog sats. Visade hans ovackra tandrad där det saknas tänder och raden kommer att kräva både implantat och ställning. Sa att kött är svårt för honom, sa att han berättar att han får ont i magen av att tänka på lunchen, han älskar fisk och kycklig som är mjukt eller ragu (köttfärs) och orden rann ur mig. Hennes svar blev, är det bra om jag ber kocken som lagar special mat(fatta egna kockar på rad...) att laga äggrätter till Ol:s secondo då det är kött förutom då det är ragu. Super, jag översatte för Ol. Han hoppade av glädje, gullunge. Jag tackade för att hon förstår min usla italienska, hon sa att den är inte usel, jag gör mig förstådd. Hoppas nu att han äter. Lite grinig är han, men detta är svårt för jag vill inte se att han börjar bli skicklig på att gömma mat, då har det gått för långt...
Nu väntar jag på IKEA lasset, så jag kan få montera och stöka bort sakerna i barnens rum som en surprise. Sen måste jag handla, röja klart i källaren och till jul slog det mig att allt här känns färdigt. DÅ ska jag jobba :)
Igår när jag släckte ner i vårt vardagsrum så sa jag högt att "fan vilka coola lampor, I love them" (erkännande 2), så där fånigt högt och som ingen annan någonsin skulle veta om jag nu inte skrev det här. Men jag måste berätta annars kan jag inte berätta vad som hänt. Jag är barnsligt förtjust i lampor, vet inte varför och Italien är ju känd för viss design just inom min passion och erkännande nummer 3, vi har köpt 3 lampor sen vi kom hit. Av de pengar vi sålde saker hemma innan vi for. De tre lamporna samt den jag gjort själv var tända i morse!!! Och inte det minsta dimmade utan på "högsta" möjliga. Barnen och jag blev nästan bländade när vi klev ner för trappan imorse. Och hur reagerade jag, jo jag log och ler än. Skumt. Men jag kan inte förklara det, någon här hör mig *iiii*. Barnen såg på mig och log de med, utan att fråga något. Huset är från 1803 och jag är fullkomligt kär i det, många skulle nog säga att det är aningens opraktiskt med dessa våningsplan och annat med kanske vad vet jag men jag andas superbra här och vi alla vill vara hemma mycket. Så bor det ett spöke här tro? Jag fick ju nyförälskelsekänslor rent fysiskt när jag gick in i sovrummet första gången och blev nästan rädd. Bor Amor här? :)
O lillkillen ville villle inte inte gå in. Jag älskar min fröken sa han (osäker på att han gör det...) men jag avskyr lunchen mamma, jag kan inte äta lunch i Italien. Jag träffade Majorie, frågade kort om hon kunde hjälpa mig prata med Monica, hon sa att hennes usla italienska inte kan förklara det jag ville. Ok, jag pratar hellre än bra och skäms inte för det så jag tog sats. Visade hans ovackra tandrad där det saknas tänder och raden kommer att kräva både implantat och ställning. Sa att kött är svårt för honom, sa att han berättar att han får ont i magen av att tänka på lunchen, han älskar fisk och kycklig som är mjukt eller ragu (köttfärs) och orden rann ur mig. Hennes svar blev, är det bra om jag ber kocken som lagar special mat(fatta egna kockar på rad...) att laga äggrätter till Ol:s secondo då det är kött förutom då det är ragu. Super, jag översatte för Ol. Han hoppade av glädje, gullunge. Jag tackade för att hon förstår min usla italienska, hon sa att den är inte usel, jag gör mig förstådd. Hoppas nu att han äter. Lite grinig är han, men detta är svårt för jag vill inte se att han börjar bli skicklig på att gömma mat, då har det gått för långt...
Nu väntar jag på IKEA lasset, så jag kan få montera och stöka bort sakerna i barnens rum som en surprise. Sen måste jag handla, röja klart i källaren och till jul slog det mig att allt här känns färdigt. DÅ ska jag jobba :)
posted by Var dags glimtarn at 9:49 fm
1 Comments:
*gapar* Du måste ju kunna MASSOR av italienska! Att du fick ur det allt det och var BRA att du fick sådant gehör för det. Egen kock skulle vi också behöva... *suckar* Det är jobbigt med maten - kanske ska jag blogga om det ikväll :)
Skicka en kommentar
<< Home