Stort steg kändes snabbt självklart

När tankarna på att realisera vår dröm om att bo utomlands i några år kom gick det ganska fort. Väldigt fort för omgivningen fick vi höra många gånger. Och ärligt väldigt fort för oss. Och väldigt lätt gick beslutet att ta, när väl möjligheten fanns där. Beslutet kom i en hektiskt tid då vi kunde gå flera vägar, men vi var samstämmiga, även fast våra frågetecken kring beslutet var av olika karaktär. Men vi redde ut vad som vi ansåg var den största risken/minustecknet mm och blev samstämmiga även där.

I april kom möjligheten upp på fullaste allvar, I maj var vi här och letade bostad och förskola. En helg utan barn i Como, väl hemma igen hade vi ordnat allt. En hektisk helg var det, vi hann inte äta lunch och hann in i en restaurang strax innan den tömdes på folk om kvällarna för att få en bit mat. Vi visste inte vart vi skulle sova nästa natt då vi var i flera olika områden och spejade. Det var ingen semester, men ett äventyr vi fick energi utav. En hel del research och kontaktknytande hade vi gjort innan vi kom ner. Och en gammal kär fd VD har jag i Milano som var obetalbart informativ och givmild med sina kontakter.

Efter att ha tittat på många lägenhter och hus att hyra klev vi in i det huset vi bor i nu. Det var kärlek vid första ögonkastet och vi bestämde oss på plats utan någon tvekan. Sagan om huset får jag berätta en annan gång. Det är en ganska söt saga.

Men tänk att det gick så fort. Tänker jag nu. 5:e september var vi här, flyttlasset framme och vi började bygga upp boet igen. Vi har flyttat förr maken och jag, några gånger tom, men aldrig förut denna häftiga känsla av att ha förverkligat en dröm. En dröm som man tror ska förbli en dröm. Förut har en flytt handlat om lägenheten eller huset man flyttade in i, inte så illa känsla det heller såklart. Men nu handlade det om så mycket mer.

Tajta var vi innan, men vi båda känner att vi blir snabbt tajtare här. Och även som familj. Ett stort steg för oss alla som än så länge lett till att vi blir en familj som mer lever i nuet, allt vill vi se och upptäcka då tiden här är tidsbegränsad. Prövningar har vi ständigt och vi tar alla gemensamt. Eftersom vi sitter i samma båt, ingen har något försprång till den andra, snarare har barnen ett språkligt försprång framför oss.

Frågor som hur man gör för att betala en räkning, att få klart sitt uppehållstillstånd, dra in bredband. Sånt som är så enkelt i Svedala, men så totalt annorlunda här. Sånt som går snabbt hemma kan ta månader här för oss. Frågor omhur man säger ditten och datten då engelska inte talas här i någon vidare utsträckning. Ibland kommer barnen till vår hjälp då. Något jag ser de växer av med.

Vardagen är nog här nu för oss, 4 månader senare. Smekmånaden är över. Men förtjusningen är det inte. Vi växer och det är en häftig känsla. För vi växer samtidigt alla fyra. Vi firar saker tillsammans, som att vi faktiskt förstår vad de säger i Robots filmen vi köpte, sånt som var självklart hemma. Små saker, men som är stora för oss.

Visst finns det minus sidor, saker man saknar och inte minst sitt kontaktnät hemma. Byråkratin här är ju minst sagt komplicerad. Servicenivån kan diskuteras... Men eftersom vi är på besök i landet trots att vi bor här blir det inte samma minustecken som om jag vore infödd italienare. Mitt överseende blir större, det är ju inte "mitt" system i slutet av dagen.

Om jag skrev en "jag är tacksam bok" á la Oprah skulle det i dagens dagbok stå: Jag är innerligt tacksam för att vi fyra får vara med om detta äventyr, att kärleken faktiskt växer sig ännu starkare och att banden oss emellan blir tajtare. Det känns som om det knyts en liten rosett på vår gemensamma tråd.