zzzaaappp ! (som en blixt)
slår det mig att jag och maken har flyttat utomlands med våra två små barn. Till ett ställe helt obekant för oss tidigare. Där vi inte känner någon. Till ett land där vi inte behärskar språket. Att jag sagt upp mig från min "karriär". Att barnen nu smått börjar kommunicera på sitt nya språk, att vi med börjar kunna föra enklare konversationer. Att vi fyra bor här, i detta charmiga hus, i denna sockersöta by i detta parlande land. De svenska katterna bland hermelinerna börjar anta "hermiska" former. Häftig känsla. Jag har ju vetat om detta sen september, att vi bor här nu. Men idag kom wow känslan på riktigt. WOW!!!
Jag 33 ett tag till har bott här i snart 6 månader, packat ner allt vi äger och har i 43 kartonger, och skickat det med lastbil till norra Italien. Sålt huset vi trots allt verkligen gillade. Satt mig själv och barnen på ett flyg och sen dess har det varit äventyr och utmaningar. Två tankar slår mig samtidigt. Varför gjorde vi inte detta tidigare!? Att vi vågade! Tiden var väl mogen och vi med antar jag, barnen mognar dagligen och snart är våra barn italieniserade, det vet jag händer. Men den svenska touchen kommer alltid att sitta i och den dagen vi blir hemvändare kommer den italienska touchen alltid att sitta i. Det vet jag av erfarenhet och det är berikande att veta.
Idag är jag trots influensan i kroppen stolt, glad och förundrad. Över vilka vägar man faktiskt kan välja att följa, och att vi följt en okänd väg. Den har visat sig vara vacker men småsten har vi fått sparka bort. Men våra benmuskler har nog egentligen bara mått bra av det, trots att vissa stenar i stunden kändes tunga och knepiga att flytta på.
En mental note: våga om det känns genomförbart och spännande, om du tror på att den eventuella vinsten är berikande.
Jag 33 ett tag till har bott här i snart 6 månader, packat ner allt vi äger och har i 43 kartonger, och skickat det med lastbil till norra Italien. Sålt huset vi trots allt verkligen gillade. Satt mig själv och barnen på ett flyg och sen dess har det varit äventyr och utmaningar. Två tankar slår mig samtidigt. Varför gjorde vi inte detta tidigare!? Att vi vågade! Tiden var väl mogen och vi med antar jag, barnen mognar dagligen och snart är våra barn italieniserade, det vet jag händer. Men den svenska touchen kommer alltid att sitta i och den dagen vi blir hemvändare kommer den italienska touchen alltid att sitta i. Det vet jag av erfarenhet och det är berikande att veta.
Idag är jag trots influensan i kroppen stolt, glad och förundrad. Över vilka vägar man faktiskt kan välja att följa, och att vi följt en okänd väg. Den har visat sig vara vacker men småsten har vi fått sparka bort. Men våra benmuskler har nog egentligen bara mått bra av det, trots att vissa stenar i stunden kändes tunga och knepiga att flytta på.
En mental note: våga om det känns genomförbart och spännande, om du tror på att den eventuella vinsten är berikande.
posted by Var dags glimtarn at 8:58 em
9 Comments:
Ja, tänk att ni vågade! Jag kommer nog också att våga, om kanske 10-15 år, inte just nu. Så långt har jag kommit nu. Just nu blir jag mer rädd än lockad av tanken - tror inte jag är mogen då :-) Men njuter av att följa er, det var länge sen jag sa det nu va´?!
Först löser människan allt det praktiska sen faller de mentala bitarna på plats. Så har det varit med alla stora händelser i mitt liv.
Ina- Ja det var länge sen :) Glad att du njuter och följer oss!
Thinkerbell- Ja så är det, make it happen heter det väl!? :)
Ja, visst är det underbart när man kommer till insikten hur bra man har det trots all oro och alla problem, som man trots allt klarar galant. Vad vore livet utan sten på vägen!? :) Ibland slår det mig också att jag sedan 13 år tillbaka bor i annat land, kallat numera mitt hemland. Valet var inte valfritt utan tvunget, men bra blev det ändå. :) Kämpa på!
Sunflower-Är du ifrån Italien och bor i Sverige? *nyfiken*
Jag är grymt imponerad!
Hej Husmusen,
Och jag är imponerad av din research och snygga blogg :)Tur att man kan impas av varandras val och talanger! Jag gillar att bli impad, det taggar mig att "pulsa" vidare :)!
Jag blir ofta både imponerad och nästan avundsjuk på de som vågar bryta upp och göra som ni. Testa något annat land, något helt okänt, lära nytt språk. Tänk så häftigt med barn som blir tvåspråkiga av "bara farten" så där.....Men jag är för feg. Törs nog aldrig göra så där. Känns som jag liksom inte har en aning om hur man gör om man nu skulle få för sig att verkligen våga.
Kul att följa ert äventyr.
Hej Malin!
Även fast vårt beslut att flytta hit helt var vårt eget gjorde vi det för att maken hade en chans att flytta sin del av hans arbetsplats hit. På obestämd tid förvisso men en inkomst var ju tryggad. Men visst ett stort steg var det ju att ta, fast beslutet var lätt för oss när vi tog det...
Skicka en kommentar
<< Home