Walking a few years on Memory Lane...

Snart 6 år sen lilla H nöjt kom till världen. Instant love. Vi blev tre. 6 år som sprungit förbi ömsom gått i slowmotion. Snart 5 år sedan lille O mindre nöjt kom till världen men som senare visat sig vara en mycket nöjd liten kille. Instant love 2. Kärleken delas inte, man har flera brunnar med kärlek, jag undrade mycket över detta innan vår lille son kom.

Första året med lilla H var bara solsken. Hon åt och sov och var nöjd. När lillebror kom blev hon lite mindre nöjd en stund. Lille O blev väldigt sjuk bara 5 veckor efter det att vi försökte anpassa oss till vardagen med två små barn, under 2 år. Vi led med honom. Det var en tuff period, för oss alla fyra. Som grädde på moset fick vi båda ”sparken”, samtidigt, fast från olika arbetsplatser. Våra ”bra” jobb försvann. Man kan tro att vi blev desperata och förtvivlade. Vi skrattade faktiskt, kaoset var totalt. Mattan rycktes helt bort under våra fötter. Det var bara skrattet kvar, allt var så uppochner och overkligt.

Senare fick vi inte fick sova alls, gick skift för att se att vår lille baby andades. Hade en dotter som inte kunde somna helt plötsligt. Det var total kaos och osäkerhet kring livet i stort. Skrattet försvann helt då vi blev riktigt trötta och oron tog över. Exilpappan gick långa promenader på södershöjder till tidig morgon mitt i vintern. Även vid 02.00 var hon vaken och glad, lilla H. Hon var alltid glad. Fast ibland daskade hon till sin babybror rätt över huvudet. Jag minns att jag ”gömde” vår söte lille son i sin babylift uppe på diskbänken. Jag minns med att hon ”bara” slog honom när hon visste att vi såg på. Det var lätt att läsa henne. Som tur var.

Lille O blev lite friskare tyckte vi, men vi var på branten till undergång. Att vaka hela nätter i rad gör en människa galen. Vi skrattade inte längre, vi magrade och oroade oss. Tillslut väckte vi varandra efter bara 45 minuter, vi såg inte ens på varandra, exilpappan och jag. Vi gick skift och bytte barn. Vi orkade bara vaka 45 minuter var. Tills vi las in lille O och jag. Sen vände allt.
Vi flyttade till förorten, var barnlediga, startade eget företag och jag tog så småningom anställning igen. Jag tjatade mig till det jobbet, och ”vann”. Fick svart på vitt att det inte lätt att söka jobb med två små barn, definitivt inte i en mansdominerad bransch. Två friska glada barn, en villa i förorten och båda vuxna med anställning.

Något år senare fick jag ett jobberbjudande. Ett drömjobb, verkligen. Maken fick chans att placera sig utomlands samtidigt. Vi frågade mest varandra vad vi skulle välja, om något. Att jag skulle växla upp rejält och han ta mer ansvar hemma? Från att ha varit väldigt jämlika hemmavid skulle jag bli borta mycket i veckorna. Jag var smickrad, jag var entusiastisk och osäker. Jag började tvivla. Inte för ansvaret, för tiden det tog i anspråk.

Jag fick efter mycket grubbel en insikt och ringde upp företaget som erbjudit mig detta drömjobb och sa som det var. Jag ville ha jobbet. När jag är 40 +. När barnen inte behöver mig lika mycket, eller med samma närvaro. När jag är mogen att vara borta mera, om någonsin. Jag fick återkomma om jag ändrade mig. Jag har inte ändrat mig.

Vi packade ner huset och flyttade till Italien. Jag sa upp mig utan att ha annan anställning. Hur galet som helst. Som grädde på moset sålde vi huset. Här står vi nu. Vi skrattar igen, fast inte för att det är kaos. Vi har gått från doubleincomenokids till twokidsnoincome till doubleincometwokids till oneincometwokids.

Vart vi hamnar härnäst vet vi inte, eller när. Alla situationer är ju unika, liksom vägval och förutsättningar för att ta olika vägar. Vissa får man ju inte beträda, som det gammeldags står på skyltar i Sverige.