6 månader i Italien...

HUR har livet ändrats? Ja hur har det inte ändrats är lättare att besvara. Allt är ändrat. Hela vardagssituationen, hur vi lever och att vi pratar flera språk. Det betyder att barnen växlar mellan svenska och italienska och maken och jag svenska, engelska och italienska. Men barnen pratar meningar som både låter och är korrekta, utan att vara flytande i italienskan ännu. Vi pratar i infinitiv mest.

I början av september kom vi hit, förra året. Nästan exakt på dagen idag började barnen på italiensk förskola. Jag minns den dagen som igår. Oron, spänningen. Oron och spänningen känns fortfarande av, men den släpper mer och mer för varje dag.

Det är inte lätt att flytta utomlands med barn. Men det är inte svårt heller. Det handlar mest om tid och nya känslor och visst mått mod som samlas. Man blir en annan person för alltid, man har utsatts för en svårighet, men som ändå är positiv. Hur jag ska samla detta i en vettig mening som verkligen beskriver vad jag menar klarar jag inte. Men summasumarum idag 6 månader senare är vi ett starkare gäng tillsammans, mer sammansvetsade än någonsin, på ett fint sätt.

Vi har oro och spänning kvar att möta ännu. Lilla H har det fortfarande tufft med kompisar då hon inte öppnar munnen om det som kommer ut inte är genomtänkt perfekt. Men det kommer, det vet både hon och vi, den dagen då hon är lika verbal som sina skolkompisar. Lille O flyttade vi i en lättare ålder, han bryr sig föga om att han pratar svetalienska med sina vänner. Fattar de inte vad han säger är det liksom deras problem.

Barnen har lärt sig mycket om sig själva och vi har lärt oss mycket om föräldraskap. Det gör man ju vart man än bor, men det känns som om vi gått en intensiv kurs i att möta känslor. Att peppa på ett mjukt sätt.

Det känns som om vi är på semester varje helg. Vi ÄR på semester varje helg. Vi når så mycket olika "utbud" på kort tid. Alperna, stränderna, sjöarna och skogarna. Vi är på äventyr. Som barn och som förälder. Som vuxen njuter vi bara. Jag undrar när oro och spänning släpper taget helt. Oro när det handlar om vänner till lilla H, att de trivs bra i sin skola mm.

6 månader som utlandssvensk så kan jag konstatera att jag inte längtar hem mer än att få besöka "de mina". Att jag som både förälder och maka och "enskild person" skulle göra om det utan att blinka.