Sagan om det rosa stenhuset

Vi började vår husjakt redan i Sverige. Hittade mäklare via internet och tack vare en suverän mejling lista för svenskar i Italien. Vi fick en hel del bilder och beskrivningar skickade till oss. Dessa bilder mailades mellan maken och mig frenetiskt innan vi åkte. Vi bokade in att se en del av dessa hus och lägenheter. Vi lämnade barnen med sina kära morbröder. Vi flög till Milano. Vi stoppade först vid A:s kontor, min gamla VD. Där bjöds på kaffe och en del ”catch up” med gamla kollegor. A gav oss lite namn vi kunde ringa på icke asfaltsbarn, som han själv är, för tips på områden. Han sa att vid Lago di Como vill ni bo om ni inte ska bo i Milano. Det är ingen idé att åka någon annanstans. Lät rätt karskt. När vi kramades hejdå sa A att han hade en kompis som bodde vid Lago di Como men som skulle flytta hem till Sverige, kanske skulle vi titta på det huset. Vi skrattade, så lätt är det faktiskt inte att hitta rätt. En polare, ett hus.

Våra planer var att se dessa hus vi hittat via mäklaren. Ingen av dem låg vid Lago di Como. Men då jag litar på min gamla kollegas omdöme bestämde maken och jag oss för att köra till Lago di Como och sova där första natten. Vi blev hänförda, det var vår och mäkta vackert. En lagom stor stad, en sjö, berg, båtar, bergbanor, palmer. Och nära bra kommunikation då maken reser mycket.

Vi vaknade tidigt nästa morgon i ett unket hotell till hutlöst pris, körde hela dagen efter en mäklare som visade oss det ena gigant huset efter det andra. Alla helt fel för oss, väldigt isolerade kåkar. Vi ville bo mer integrerat, helst i en by, invid en stad, med grannar. Helst ett hus med en liten trädgård. Lagom nära en bra skola för våra barn. Men vi insåg att vi inte skulle få allt det. Men det stod på vår önskelista. Inget hus uppfyllde någon önskan, förutom att det fanns trädgård.

Tredje dagen ville maken inte mer. Vi hade varit inne hos många många mäklare i Como stad efter att inte ens kunna tillfälligt välja ett av de hus vi sett tillsammans med mäklaren. De var hemskt stora och låg väldigt isolerade, allihop. Vi hade lärt oss massa ord om att hyra, dubbelgarage och en massa dito ord blev först i vårt vokabulär. Alla marknadsförde just dubbelgarage, vi letade personlighet och eventuellt ett enkelgarage. Vi promenerade i staden, vi hade kommit utanför murarna och var lite vilse, skulle vända tillbaka, ta en kaffe och fylla på med ny energi. Då såg jag en liten söt mäklarbyrå, maken tände en cigarett i protest, ville inte kliva in. Jag propsade och klev in.

Guido, mäklaren i den lilla söta mäklarbyrån var minst sagt välputsad från topp till tå. Han sa med italienskbrytning på engelska ” I awe thi peerfect ouse for you”. Han visade oss ett rosa stenhus på bild. Sa att att det låg mitt i en by invid Lago di Como, 5 minuter från skola och staden. Vänta sa jag, är det så att det bor en svensk familj i det här huset som heter familjen M? Mindes att A sagt ett rosa stenhus. ”Ow you know???” sa Guido. ”Tis is a meaning, you must go and see thi ouse”! Det var huset som min gamla kollega A berättat om. Sammanträffande tyckte jag med. Guido följde inte med till huset, han tyckte vi kunde åka själva. A hade ju gett oss numret till familjen M, nu var det dags att ringa. Vi ringde och välkomnades direkt.

Vi klev in i det gamla rosa stenhuset, gick runt, sa hejdå och tog den korta lilla promenaden till vattnet. Satte oss på en bänk, såg ut över det glittrande vattnet omgiven av de gröna bergen. Såg på varandra. Ring sa jag, maken log. Ringde Guido och sa att vi tar huset. ”Good you call, other family want too, but you were first, its your ouse”. Done. Sammanträffanden är inte att förringa. Detta huset är unikt och alldeles underbart. Ligger invid sjön (utan sjöutsikt), mitt i en by, nära skola och stad och har en alldeles lagom trädgård. Huset har karaktär, karaktären känns så rätt i magen.

I vårt hus får man förälskelsekänslor, är det inte lustigt att ett rums närvaro kan vara så stark?Eller ett hus närvaro? Ja någon närvaro är det iallafall. Nu är vi fyra som upplevt samma sak, och flera gånger var. I vårt hus får man kondition. Det är 4 våningar högt, men bara 70 kvm på varje plan. Inte så bara kanske, men man måste upp och ner hela tiden, allt finns inte på samma plan. Vi tycker det är charmigt och har fått bra kondis och möjligtvis med bättre ”kom ihåg”. 40 trappsteg, upp och ner x gånger om dagen. Pilates släng dig i väggen :)

Hörs igen kring den 18:e januari. Bacio!