Okontrollerat
Hur känns det nu februari 2006 i ett nytt land nytt hus nya omgivningar och nya människor omkring oss. Jag tror att jag har skrivit 3 bloggar om det i huvudet, i kön på ”Ica”, med huvudet på kudden bredvid hostande son och bakandes gott bröd (det är dessa ostar i som gör det, ricotta, mascarpone, ngn ost yoghurt jag hittade med!). Mental error såklart i skrivande stund, en diktafon har jag men där pratar jag bara med Pjirr och Pjorr. Några trular som en gång berättades av min pappa som nu lever vidare på ett band i en diktafon. Jag låter hel knäpp ser jag när jag läser detta och det är ok med mig :)
Summan av de tre bloggar jag diktade ihop i huvudet är nog kontroll. Nu är allt okontrollerat. Förut var allt kontrollerat. Vi visste allt om dagis, om barnen där, om fröknar och föräldrar. Inte allt men så mycket. Vi visste vad vi bodde i för område, vad vi hade för typ av grannar och vilka skolor som hade bra rykte. Vi visste hur vi tog oss in till stan bäst, hur vårt jobb skulle hanteras och skötas och vilka man bäst pratar med för att få bäst information. Vi visste hur man gör när sitt barn är sjukt, eller om vi blev sjuka. Vi visste hur man betalade räkningar och hur man kontaktar en rörmokare. Ja listan kan göras lång. Vi hade full kontroll.
Här börjar vissa pusselbitar falla på plats, men det kommer alltid att vara relativt okontrollerat. Vi hade ingen aning om vilken typ av by vi hade valt att flytta till. Vad skolan hade för rykte som vi valde, hur man betalar räkningar, vilka andra som bodde här, hur man drar in bredband etc. Och det har varit så positivt att släppa på kontrollen. Istället för att gasa vidare och växla mellan 2:an och 5:an som vi gjorde i Sverige har vi kopplat ur. Bilen kör sig själv, vi puttar på då och då, växlarna börjar haka i men vi tänker innan vi växlar. Nej vi känner. Går bilen bra, måste den köras fortare, denna hastighet är rätt skön, vi hinner se vad vi kör förbi. Ja SÅ känns det. Vi hinner SE vad vi kör förbi. Och själva välja destinationen. Autopiloten urkopplad.
Flummigt? Instämmer nog. Men att släppa kontrollen är rätt flummigt i sig. Med skönt. Jäkligt skönt. Kontroll kräver ytterligare kontroll över kontrollen om jag tänker tillbaka på mina tankar feb 2006. Att växla ner och ur kräver känsla och taktik. Båda sätten stimulerar hjärna och hjärta. Men hjärtat är mer röstberättigat här än det var ”hemma”. För oss då.
Summan av de tre bloggar jag diktade ihop i huvudet är nog kontroll. Nu är allt okontrollerat. Förut var allt kontrollerat. Vi visste allt om dagis, om barnen där, om fröknar och föräldrar. Inte allt men så mycket. Vi visste vad vi bodde i för område, vad vi hade för typ av grannar och vilka skolor som hade bra rykte. Vi visste hur vi tog oss in till stan bäst, hur vårt jobb skulle hanteras och skötas och vilka man bäst pratar med för att få bäst information. Vi visste hur man gör när sitt barn är sjukt, eller om vi blev sjuka. Vi visste hur man betalade räkningar och hur man kontaktar en rörmokare. Ja listan kan göras lång. Vi hade full kontroll.
Här börjar vissa pusselbitar falla på plats, men det kommer alltid att vara relativt okontrollerat. Vi hade ingen aning om vilken typ av by vi hade valt att flytta till. Vad skolan hade för rykte som vi valde, hur man betalar räkningar, vilka andra som bodde här, hur man drar in bredband etc. Och det har varit så positivt att släppa på kontrollen. Istället för att gasa vidare och växla mellan 2:an och 5:an som vi gjorde i Sverige har vi kopplat ur. Bilen kör sig själv, vi puttar på då och då, växlarna börjar haka i men vi tänker innan vi växlar. Nej vi känner. Går bilen bra, måste den köras fortare, denna hastighet är rätt skön, vi hinner se vad vi kör förbi. Ja SÅ känns det. Vi hinner SE vad vi kör förbi. Och själva välja destinationen. Autopiloten urkopplad.
Flummigt? Instämmer nog. Men att släppa kontrollen är rätt flummigt i sig. Med skönt. Jäkligt skönt. Kontroll kräver ytterligare kontroll över kontrollen om jag tänker tillbaka på mina tankar feb 2006. Att växla ner och ur kräver känsla och taktik. Båda sätten stimulerar hjärna och hjärta. Men hjärtat är mer röstberättigat här än det var ”hemma”. För oss då.
posted by Var dags glimtarn at 10:19 fm
4 Comments:
Ja kanske, har inte tänkt så mycket på detta med "bärande punkten" till vårt val. Men du kan nog ha rätt i allt du skriver. Jag tänker inte så mycket när jag skriver heller, men denna blogg tog det tid innan jag fick ner. Inte just dessa ord jag skrev men vad den sotra vardagliga skillnaden är...
Du skriver så bra.
Det är nog inte alla som har förmågan som jag vet att både du och H har - att som en katt alltid landa med fötterna först.
Jag vet inte vad det är som gör att vissa har den här förmågan. Handlar det om attityd eller är det bara tur? Av alla de "katter" jag känner finns ingen gemensam nämnare.
Underbart citat i sammanhanget:
"Life is what happens when you make other plans."
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Hur lyckas jag radera min egen kommentar, zzznabb, för snabb med viss tangentbords hantering...
Så smickrad jag blir (på riktigt! och så härligt att bli det*S*) av att du tycker jag skriver bra. Kanske för att jag inte tänker så mkt. Minns uppsatsskrivning där jag tänkte så det knakade och det gick aldrig så bra som jag önskade :/
Haha, never say never and never say always!? :) Kanske handlar det om flera ingredienser. Attityd, självständighet, naivitet haha. Jag vet inte... Men så bra citat, DET kanske jag ska ta "där uppe" !!
Skicka en kommentar
<< Home