Kan man beställa en barnkokong?
Jag gillar denna paus, mycket. Jag gillar där vi bor, mycket. Jag gillar huset vi bor i, mycket. Mest gillar jag tiden vi fyra har för varandra, allra mest.
Jag gillar de människor vi träffat och börjat umgås med, en hel del. Jag ser välvilja, empati, intellektuellt utbyte, starka kvinnor och män med humor, mycket humor. Mycket outgoing. Mycket internationella. Vi är bönder i jämförelse. Nästan i alla fall. Tänk att fast man gillar sitt nya val av leverne och plats vad oerhört glad man blir när svenskar vi känner väl, just nu familj, är på besök! Man vill väl ha allt som vanligt :)
Runt om oss ”här” har folk så lite familjetid, så lite tid för sina barn. Varför då? Båda kanske jobbar men det är ovanligt, den ena hämtar alltid 15.30. Eller så gör nannyn det. Alla äter nästan ute varje kväll, med sin make/maka, babysitter hemma. Inte ibland, VARJE kväll. Helt overkligt för mig, att man vill det. Att man har barnvakter som kommer varje eftermiddag.
Jag och barnen var hemma bara därför att i fredags. Vi julhandlade lite pyssel och dekorationer, gjorde farsdag present, köpte grönsaker bakom kyrkan och var i lekparken innan det var dags för barntennisen. Både dagis och de föräldrar jag mötte den dagen var ärligen förvånade. Men jag såg en viss förundrad beundran. För en svensk behöver man ju inte förklara varför man är hemma, det är mysigt, eller få höjda ögonbryn för att man är hemma om man har möjlighet en dag. ALLA borde vara det OM man har möjlighet. Det är en skyldighet som förälder att ta sig tid för sina barn och är det så att man har den tiden en vanlig vardag är det underbart. För alla. Dagis frågade 2 gånger om inte något av barnen var sjukt, nej vi tar ledigt för att vi känner oss för det och har möjlighet, punkt. Tänk att det kan vara så konstigt!
Just nu vill jag linda in mina barn i en mjuk och varm och trygg kokong där alla barn leker med dem och där alla pratar samma språk. Lejonmamman morrar när jag ser mina söka kontakt och någon "snorunge" (mossförstå mig rätt) kavat vänder på klacken. Men inte konstigt, de pratar ju inte, de är stumma... Men samtidigt ser jag hur "språktrappan" bestigs mer och mer, de svarar kanske inte på alla tilltal men de vänder sig till mig och svarar på svenska. Framsteg :)
Nu har vi gäster och har åkt bergbana 750 meter upp på Brunateberget mittemot. Dimma och kallt idag, kallaste dagen hittills så utsikten var klart begränsad men vi alla gillade lunchkrogen och äventyret. Stor marknad nere på ”vår” piazza som vi strosade i. Nu är det dags för att förbereda en oxfilépasta, som jag hoppas jag kan få till så att det inte bara låter gott utan även smakar dito….
Jag gillar de människor vi träffat och börjat umgås med, en hel del. Jag ser välvilja, empati, intellektuellt utbyte, starka kvinnor och män med humor, mycket humor. Mycket outgoing. Mycket internationella. Vi är bönder i jämförelse. Nästan i alla fall. Tänk att fast man gillar sitt nya val av leverne och plats vad oerhört glad man blir när svenskar vi känner väl, just nu familj, är på besök! Man vill väl ha allt som vanligt :)
Runt om oss ”här” har folk så lite familjetid, så lite tid för sina barn. Varför då? Båda kanske jobbar men det är ovanligt, den ena hämtar alltid 15.30. Eller så gör nannyn det. Alla äter nästan ute varje kväll, med sin make/maka, babysitter hemma. Inte ibland, VARJE kväll. Helt overkligt för mig, att man vill det. Att man har barnvakter som kommer varje eftermiddag.
Jag och barnen var hemma bara därför att i fredags. Vi julhandlade lite pyssel och dekorationer, gjorde farsdag present, köpte grönsaker bakom kyrkan och var i lekparken innan det var dags för barntennisen. Både dagis och de föräldrar jag mötte den dagen var ärligen förvånade. Men jag såg en viss förundrad beundran. För en svensk behöver man ju inte förklara varför man är hemma, det är mysigt, eller få höjda ögonbryn för att man är hemma om man har möjlighet en dag. ALLA borde vara det OM man har möjlighet. Det är en skyldighet som förälder att ta sig tid för sina barn och är det så att man har den tiden en vanlig vardag är det underbart. För alla. Dagis frågade 2 gånger om inte något av barnen var sjukt, nej vi tar ledigt för att vi känner oss för det och har möjlighet, punkt. Tänk att det kan vara så konstigt!
Just nu vill jag linda in mina barn i en mjuk och varm och trygg kokong där alla barn leker med dem och där alla pratar samma språk. Lejonmamman morrar när jag ser mina söka kontakt och någon "snorunge" (mossförstå mig rätt) kavat vänder på klacken. Men inte konstigt, de pratar ju inte, de är stumma... Men samtidigt ser jag hur "språktrappan" bestigs mer och mer, de svarar kanske inte på alla tilltal men de vänder sig till mig och svarar på svenska. Framsteg :)
Nu har vi gäster och har åkt bergbana 750 meter upp på Brunateberget mittemot. Dimma och kallt idag, kallaste dagen hittills så utsikten var klart begränsad men vi alla gillade lunchkrogen och äventyret. Stor marknad nere på ”vår” piazza som vi strosade i. Nu är det dags för att förbereda en oxfilépasta, som jag hoppas jag kan få till så att det inte bara låter gott utan även smakar dito….
posted by Var dags glimtarn at 5:45 em
1 Comments:
Jag är verkligen och ärligen glad att jag är svensk så att det är självklart att tillbringa tid med mitt barn. Att det kan vara så, att man faktiskt kan tycka det är konstigt - det är konstigt!!!
Skicka en kommentar
<< Home