Jag känner att jag är klar. Vi blev vagabond bloggen, utan att själva veta om det. Stockholm-Italien-Schweiz på ett år. Och vidare kommer vi att flytta. Men kanske först om några år. Här känns det bra. Som ett fantastiskt ställe att låta barnen växa upp, dessa småbarns år. Som ett fantastiskt ställe i södra Europa att vistas i. Klimatet, kulturen, maten och alper och stränder. Vi kommer att utnyttja alla naturtillgångar etc maximalt under vår tid här. Och vi kommer alltid att ta tillvara på språket italienska, vart vi än kommer att befinna oss.
Skolan är fantastisk och vi börjar "göra vänner" alla fyra här. Vi besöker Como varannan vecka och våra vänner där kommer med till oss. Vi pratar nu italienska ok vi som är över 33, de små barnen pratar nästintill flytande. Vi har lärt oss vissa osynliga koder och vi har svetsats samman oerhört som familj. Men det med har jag skrivit om. Och röda små rosetter vi knutit på vår gemensamma livstråd som familj ska jag fortsätta att skriva om, men i min privata dagbok.
Min blogg blev ett år gammal. Jag älskar att skriva och tid och lust finns till att fortsätta. Men bloggen om hur det känts att flytta utomlands med barn tror jag är slut nu. Imorgon fyller jag 34 år, i underbara oktober. Imorgon kommer jag inte att blogga här. Jag stänger denna bloggen. Den känns plötsligt för privat, det har ramlat in massa nya besökare. Jätteroligt! Men min intigritet slog samtidigt larm. Jag vill inte lämna ut barnen och jag känner att jag går balansgång där och ibland är det nog trespassing. Nu har jag skrivit om vår anpassning till ytisfamilj, om att bo i Italien och nu i södra Schweiz, att flytta utomlands med barn och alla dess utmaningar.
Jag dyker kanske upp igen, men som bara jag. Bara för att skriva. Om min kärlek till ord och dess innebörd.
Jag dimper in hos mina favvobloggar som betraktare och för att ibland lämna en kommentar. Och hoppas att alla andra inte tar samma beslut som mig. TACK alla ni som besökt Exilmamman. Ni osynliga men främst ni synliga. Tänk 100 besökare om dagen, jag menar så många "känner" jag ju inte! (och inser att det är ett litet antal jämfört med de "stora" bloggarna)Jag kommer alltid att vara nyfiken på vem du är som läst här ; ) Och tack ni som berikat genom många fina härliga och roliga kommentarer!