TI PREGO, ti prego Mamma!

Hur kan jag stå emot. De ber mig med den vackraste melodin i världen, de parlar som små kvittrande småfåglar. Italienskan stärker deras position. Eller förminskar mitt försvar.

Ti prego mamma!!! Per favore.... Dai.... 4 bedjande ögon händerna knäppta som i en bön.
Exilmamman: Si certo.

Fast jag borde säga non och dessutom på svenska.

Examensdag!

5 1/2 år och examensdag, inte illa :) Lilla H sjöng tillsammans med 3 andra på scenen i skolan idag och vi är mäkta imponerade. Efter showen fick hon gå upp och ta emot diplom och en examenshatt, det var "stora" sekunder och efterföljande applåder gjorde henne så stolt: )

Förutom att musikfröken tog tag i mig och berömde Lilla H för hennes perfekta italienska (!) så var mitt stoltaste ögonblick när vår dotter mitt i sitt uppträdande slänger en slängkyss till sina föräldrar. Ah, hjärtat smälter, så stolt var hon, så glad i sitt uppträdande och så hjärtlig hade hon tydligen tid att vara. Härligt att hon visar sina känslor även i de mest pressade situationer.

Måste faktiskt röja hennes annonymitet lite med en bild. Även lille O som var sur som en mört för att han minsann inte tog examen från Casa dei bambini och vill hellre vara annonym :)ambini kommer en bild på.

Ranta runt runt runt

Shoppa/leta kläder är trist trist trist. Om man är lilla H.

Första butiken, första minuten:
-Maaaaaaaaammmmma, har vi inte letat klart? Hon rantar runt i ring otåligt, planlöst, glor i golvet.
-Nja vi ska ju bara leta efter svart, spring runt du och ropa om du hittar svart. Glad mamma röst.
-Maaaaaaaaammmma massor med kläder överallt, orkar inte leta. Slokande kroppspråk.
-Meeeennn? Innan jag sagt ordet klart sitter dottra på en stol, benen flänger fram och tillbaka, hon är "inne i" en sång.
Nästa butik, nehej inga svarta barnkläder. Det var lika bra att fråga direkt, leta kläder är inte roligt tycker lilla H ju.
Tredje butiken. Sticker in huvet innanför dörren:
-Svart?
-Ja.
-Ah, dove?
-Su.
-Bene.

Vi springer upp för trappan och finner att Benetton minsann hade en liten svart "kollektion" bestående av linne, tajts och tröja. Testa dessa tajts hjärtat, detta linne och denna omlott tröja.
-Mamma, akta, jag tittar på Tom och Jerry på Tv:n bakom dig.
-Hahahaha, hörs dottra kvittra åt Toms grymma öde.
-Haha haha. Man är tvungen att le själv.
-Lilla H, testa dessa.
-Ok mamma, fort fort!

7 1/2 minut senare. Kassen betald, sotarkläder inhandlade (spöke trodde jag, tills hon rättade mig). Dottra sjunger på sin sång och gör sina danssteg. "chiminiera chiminiera sensa sole sensa vento......."
-Räkor?
-JAAA!
-Eller gylllene måsen?
- Det regnar massor mamma!
Vi traskar på Comos gator i skyfall med varsinn påse över huvudet. Vi springer vi in på "måsen", sandalerna dyngsura.
-Due happy meal per favore.

Vi ler och bygger smurfskepp, en till lilla H en till lille O. Vi skrattar åt att våra fötter läcker vatten. Det är mamma barn mys. Shoppa kläder suger :)

Tjejmys 2

Dottra har skolavslutning ( 6-års) imorgon. De har övat in en show där vår kavata dotter valde bort att vara fjäril till förmån för spöke. I eftermiddag ska vi ha tjejmys dottra och jag. Vi ska ta båten sina 10 miuter till Como och leta svarta kläder som hon måste ha. Svart känns halvsvårt att hitta till tjejer i Italien, eller överhuvudtaget? Men jag har annars förberett med färgmedel, fast helst vill jag inte hälla det i maskinen, om jag nu kan välja.

Sen ska dottra och jag på gyllene måsen tänkte jag förstrött, fast hon vill nog hellre äta räkor, så varför inte passa på och äta ute i den 28 gradiga luften på en restaurang med lite mer atomosfär än gyllene måsen! Vi får se vart vi hamnar . )

Ser fram emot dagens pomeriggio. Dagar som denna när man både hinner träna, jobba och fixa privata saker före 14.00 är härliga. När man dessutom har en eftermiddag att se fram emot blir det guldkant. Lille O ska gå på sin bästis kalas med sin pappa. Delade eftermiddagar eller hela dagar är ibland dagar med stor mysfaktor.

Tjejdagar och tennistokiga familjen

Sen i onsdags har jag haft tre väninnor på besök. Det har varit härligt, roligt och som alltid lite tårar. Vi har ätit ute, shoppat och druckit aperitivos i mass. Och pratat. Så härligt att ta igen lite tid med tre intensiva dagar. Och det betyder mycket att de vill komma och se vart vi nu bor och hur vi har det. Tack Y, T och M för några härliga dagar!

Nog för att maken och jag älskar att spela tennis, men vi har en överman. Det visar sig att vår dotter är en riktig tävlingsmänniska. Fast det är iofs ingen nyhet. Hon inte bara tävlar, hon går in för en sak med hull och hår. Lilla H snart 6 år vill lära sig serva nu, (dvs kasta upp bollen själv och slå till den) och hon klarar det rätt bra måste jag säga. I morse när jag lämnade på dagis var hon sur för jag skulle vidare och spela tennis, utan henne. Hela helgen har vi fått kasta bollar till henne. Hon är outtröttlig :)

Lille O fick ett tennisracket han med i helgen. Han bär det på ryggen i sitt fodral, som är ämnat att bära på ryggen. Han spelar inte, han vill inte säger han nu när han har ett. Men han går runt och berättar att han är en tenniskille nu. Jag provade att fråga om han och jag bara skulle spela lite, när syrran inte var med. Nej mamma, sen när jag är fem år, då ska jag ta fram mitt racket.

Som vanligt påverkas han inte av vad andra gör och som vanligt vill han gärna ha allt man kan få vare sig han vill använda det eller ej. En fas, som mina väninnor i helgen sa. Men han är en glad bollkalle, liksom sin syrra. Så nu spelar faktiskt exilpappan och jag på helgen, med två alldeles egna bollkallar. Den ena vandrar dock snart iväg med sitt raket och berättar att han är en tenniskille för de som vill lyssna. Han plockar senare fram sina älskade dinosaurier som han packat ner i tennisfodralet och inviger dem i hur man hoppar på bollar och klättrar i nätet :) Med en upprörd syster bakom sig som ropar att det faktiskt pågår ett spel att han ska flyyyyyttta på sig. Han flyttar på sig och intar istället domarstolen där dinosarna får ramla ner en efter en.

Lilla H viker aldrig med blicken från våra bollar, hon har en uppgift som hon tar på fullaste allvar. Sen byter vi och så spelar hon mot en av oss. Sen är exilpappan och jag trötta men lille O är nöjd med sin lek och lilla H vill för allt i livet inte åka hem. Vi måste se ut som "sådana där" föräldrar som puschar sina barn till att bli duktiga inom en sport. Fast det är tvärtom, lilla H som aldrig vill sluta. La familia Svedese som spelar tennis PRECIS som alla andra svenskar får vi höra. Ungefär lika korrekt iakttagelse som att alla svenskar är blonda.

Svenskan ändras...

för barnen. Språkfiltret italienska ligger nu framför det svenska märker jag. Deras alltså. Guarda me säger man på italienska och jag hör ofta barnen när de leker tillsammans säga - titta mig! På mantar jag. Titta på mig upprepar de för att nästa gång igen säga -Titta mig!

Lilla H och Giacomo lekte idag hemma hos Giacomo, nu vill de sova över. De vill aldrig skiljas åt, de hänger kvar i varandra. Mäkta sött.

Jag: Vill du sova över hos Giacomo älskling? Ställer frågan som om det kanske är en tokig idé, dvs tonfallet.
Lilla H: Inte en natt mamma, helst 100!

Sen går hon över till italienska och ropar GIACOMO IO VOULE!!!!!!!! IO VOULE!!!!!! (jag vill jag vill).

Lille O pratar svenska med oss. Lilla H och O pratar blandat just nu med varandra. Lilla H försöker ofta kasta in italienska när hon pratar med oss. Jag översätter hennes ord till svenska. Hon tittar på mig som om jag har problem :O Typ ska vi inte prata italienska när vi bor i Italien blick. Kom igen mamma. Jag har Inas ord i ryggen, och är obstinat tillbaka.

Man kan ju tro...

att jag gör mig lustig. Som beställer 6 män istället för 6 ägg. Som har en goddag yxskaft konversation med rörmokaren, etc. Idag kanske jag tog priset? Så går det om man är som jag. Om man talar hellre än bra, gärna fort med. Om man har tre andra språk som ligger "före" italienska kunskaperna.

Konversation med dotter vid lämning på dagis, i trappan på väg upp till hennes musik klass, där rektorn står bredvid när vi pussas hejdå.

Jag: H saluta bene a la principessa!
Lilla H: Que???????
Jag: Saluta bene mi amore och ler och gör en gest mot REKTORN.
Lilla H: Bongiorno Cecilia, säger hon men ser förbryllad ut.
Lilla H: (på svenska) Mamma är hon en PRINSESSA!!!!????
Rekorn: haha haha.
Jag: Ehm Principe eh no, Principale?????

Översättning från goddag yxskaft italienska:
Jag: Hälsa på prinsessan lilla H.
Lilla H: Vad????
Jag: Hälsa ordentligt älskling.
Lilla H: Godmorgon Cecilia.
Lilla H: Mamma är hon en prinsessa!!??
Rektorn: Ha hah ha.......
Jag: Ehm Prins eh nej, rektor??? (heter ens rektor principale....??? go figure.)

Fick ett sms från min italienska lärarinna idag som undrade om jag vill ha en 2 timmars session nästa vecka. Tror jag blir tvungen att texta tillbaka ett si och ett grazie.

Skumt och härligt och 27 gånger...

Skumt att mina länkar och mitt "about me" med har flyttats långt ner på högra sidan.... why?

Skumt att eventuellt flytta fast vi nu börjar trivas så bra. Jag har trivts från första sekund, men vacklat eftersom barnen haft sina tuffa månader, trivs inte ens barn trivs man inte själv heller.
Fast nu börjar båda visa stora trivseltecken. Skönt. Mycket har ju handlat om att få språket med, nu har de det tillräckligt väl för att förstå det mesta och kunna leka verbalt med. Vi är inte helt nöjda med denna privatskola någon av oss, och vi alla har egentligen samma åsikt om den. Behöver inte gå in på det men barnen kommer inte att lida av att byta skola.

Härligt att komma till Schweiz igår eftermiddag och bara kunna "ramla" in på förskolan och skolan, utan bokad tid. Härligt att bli inbjudna av andra föräldrar att komma förbi efter skoltid då många barn leker kvar på gården, med avsikten då att lära känna varandra, barn som vuxna. Skönt att komma till en liten liten skola, kommunalt driven och komma ifrån privatträsket. Som jag upplever vissa privatskolor.

I den lilla skolan är det 22 elever och 2 lärare. Barn från första klass till femte klass går alla i samma klassrum, på skolan är det alltså totalt 22 barn. Barnen lär sig lära ut från dag ett, då man blir och är fadder från andra klass. Lilla H precis fyllda 6 år ser mycket fram emot det och även om skolan inte såg mycket ut för världen rent visuellt sa hon direkt efteråt att JAG LÄNGTAR. Skolan hade en välkommnande och bra attityd. De 6 mammor som satt vid bordet och fikade och lekte med barnen berättade att då det är en liten skola och barnen kommer hem till lunch turas de om att ta några barn var, så att barnen får 2 timmar med kompisar mitt på dagen, så att de har sällskap hem till någon då alla barnen går till skolan själva. Locarno beskrivs som ovanligt säkert och man skickar även barnen för att lära sig till lilla affären själva, på olika uppdrag. Jag gillar den attityden och tänket.

Vi tittade givetvis också förbi förskolan. Värme, leksaker och härlig lekplats. Lille O som inte är lika kavat som sin syster gick runt och sög på nederläppen, hans blivande fröken visade honom runt, gentilt och mjukt men utan att smöra det minsta. Han log när hon visade honom ett teleskop och ännu mer när hon förklarade att alla barnen får gå runt som de vill, det finns 4 fröknar och varje fröken finns i varje rum. I varje rum finns leksaker, utklädningskläder, arbetsvråer och pysslel bord. De har gymnastik varje vecka samt bild och musik. Lille O som kan vara en kritisk liten kille sa att där vill han gärna vara. Där har han med redan kompisar, lille Filip och lilla Emilia, båda svenska.

Vi tittade på en lägenhet med, eller en arbetsplats... Ägarna totalrenoverar. Det känns svårt att hitta hus att hyra, vi har försökt länge. Denna lägenhet har en strålande utsikt, fantastisk. Den är stor och luftig och har en terrass. Den ligger ett stenkast ifrån skolan. Lilla H kan om hon vill gå dit själv. Man går över en liten väg som ligger precis utanför lägenheten, den kan jag följa henne över, sen är det bilfritt. Nästa år när även lille O ska börja skolan kan de absolut gå dit själva, vilken frihet för dem!

Tio minuter från lägenheten ligger gondolen upp till en alptopp, där man åker skidor men utsikt över Lago di Maggiore. Där alla skolbarnen åker efter skolan på vintern. 10 minuter ner för berget ligger Ascona med sina vita stränder. 3 minuter ner för berget ligger Locarno, som i sommar bjuder på Depeche Mode, Bryan Adams, Eros Ramasotti och senare på filmfestivalen. Nej inte Cannes filmfestival, men stor och inriktad på utländska filmer. Det jag vill säga är att det må vara en mindre stad (som Como) men det händer saker och det är nära till storstad, flygplats, alperna och stränderna. Håll tummarna för att allt går i lås. Allt från skolplats (som iofs vi är lovade) till förskoleplats, till boende och inte minst flytten. Allt som ska sägas upp här, abbonemang som ska avslutas och ett flyttlass som ska gå från ett EU land till ett icke Eu land....

Så ni väntar vi på en massa beslut som vi hoppas tas till vår fördel. Att de med lägenheten hinner renovera klart till september, att det är vi som får hyra den och att priset inte drar iväg.

Vi ska besöka en skola till, sen ska de beslutet tas, vilken barnen föredrar. Det är en privatskola, men jag ska försöka inte visa mina fördomar för barnen : )

Svårt känns det med, nu när allt börjar falla på plats. Jag har så fina väninnor här, jag har så kul på mina tennispass med min lärare och min "motståndare", jag hittar runt, jag får fler och fler kontakter och lilla Cernobbio är en pärla. Snart ska allt det byggas upp igen, kontaktnätet.

På gott och ont man flyttar. Men det känns som det bästa beslutet att ta även detta steg.

27 gånger har jag flyttat. Helt galet. Våra barn ska inte flytta runt så mycket, ha ha bara hälften så mycket är ju helt galet! Nej detta blir deras 2:a flytt de minns, not so bad.

Att flytta utomlands med barn

Texten nedan searchade jag fram för ungefär ett år sedan, och har klippt in i ett eget dokument före dess att vi flyttade. Satt då för ett år sedan och surfade och kände att jag ville behålla det jag läst, för att påminnas senare. Jag sparade aldrig källan, men minns att det var en psykolog. Idag när jag läste igenom detta är det EXAKT så som psykologen beskrivit i texten nedan, för oss. De olika faserna skriver jag under på fast vi bara nästan nått till slutfasen.

"Om man planerar att flytta utomlands eller om man gjort det nyligen, kan det vara bra att veta att flyttandet är en process, som tar tid och som faktiskt innebär en sorts kris, eftersom hela ens värld förändras. I forskning kring känslor och emotionellt starka upplevelser har man kunnat visa att flytt är en av de största känslomässiga omvälvningar man kan uppleva, generellt sett har en flytt mer betydelse för ens känslostämning än t.ex. någons bortgång. Det kan vara bra att känna till att det är så, att det tar tid att anpassa sig till ett nytt sammanhang och att stora förändringar kräver mycket av oss.

Just när man flyttar utomlands brukar man tala om en anpassningskurva, som är en process som sträcker sig över lång tid, men den första ”rundan” gäller ungefär ett år. I början när man kommit till sitt nya hemland är det vanligt att man tillbringar en tid av glädje och fascination, man upptäcker det nya omkring en och det känns spännande och intressant att vara på den nya platsen. Denna tid brukar kännas lite som semester, och man ser på saker med ”semester-ögon”, dvs man ser på saker med viss distans, och framför allt har man en tendens att se de saker man tycker om framför det andra.

Sen kommer den första krisen. Det är nu man inser att man inte är på semester, utan att man faktiskt kommer att behöva stanna där man är under en längre period. De flesta brukar uppleva denna tid som ett uppvaknande, där de ser på det nya med andra ögon och måste konfronteras med det annorlunda på ett mer djupgående sätt än som turist. Många upplever detta som mycket jobbigt och vill nu gärna återvända hem igen, som om det hela bara varit en semester. Denna svårighet varar ofta i ett par månader, när man ser mer och mer av det som är annorlunda i det nya landet och man jämför med hemlandet, som ofta vinner i jämförelse. Parallellt med dessa tankar brukar personen ifråga också börja komma in i det nya samhället och den nya landvinningen görs successivt.

Om man flyttar i samband med början på ett skolår brukar nästa period av hemlängtan komma i samband med att julen närmar sig. Inget är ju som den svenska julen! Det kan vara av vikt att åka hem under den första julen eller att åtminstone försöka göra den första julen utomlands så svensk som möjligt, eftersom julen är en högtid med mycket känslor – det handlar om personlig historia och tillhörighet i ens familj, om närhet till det välkända. Efter jul och nyår brukar man i allmänhet känna sig bättre, det är nu lättare att komma tillbaka till arbetet eller skolan, eftersom allt nu är mindre nytt och okänt än i början. Ofta går det nu mer och mer framåt och stunderna av hemlängtan de blir kortare och kortare allt eftersom man blir alltmer integrerad i sitt nya sammanhang.

Om man bara stannar utomlands under ett år, brukar den sista delen av det året beskrivas som den lyckligaste, då man visste hur saker och ting gick till, talade språket, hade skaffat sig vänner och började känna sig hemma. Nu börjar också den process som återvändandet till Sverige innebär. De som stannar kvar under en längre tid utomlands förlänger integreringsprocessen, vilket gör att avståndet till Sverige ökar med tiden. "

Idag efter 9 månader som utlandsvenskar, efter 8 månader på förskola för barnen, pratar lilla H säkert 12 meningar i rad på italienska. Nu börjar hon trivas bra, har funnit sig en roll och nya vänner, har förstått kulturen. Lille O ligger aningens efter språkmässigt, men inte förståelsemässigt. Båda barnen förskönar fortfarande Sverige, men känner sig nu hemma här. När det har gått ett år har vi redan flyttat igen, men kommer fortfarande att vara på "italienskspråkig" mark. Vi åker dit vi ska flytta ofta, vi letar hus tillsammans. De verkar helt införstådda, vi ska besöka skolor imorgon tillsamanns. Vi är givetvis alla lite spända men inte det minsta jämförbart med hur spända vi var på att flytta utomlands, för 9 månader sedan. Och alla de känslostormar barnen upplevt har gett dem viss skinn på näsan, viss säkerhet men även ruckat deras värld, gjort den bra större. Ändå är de samma små individer, kanske aningens tuffare och inte minst tvåspråkiga och stolta över det (yes!). Jag är glad att fas två som är jobbig är över, som förälder var det känslomässigt emellanåt heartbreaking. Ändå har jag med rätt mycket skinn på näsan och en rätt kavat stil men har fått känna på hur man mår som hönsmorsa , ) Det ska bli intressant att kliva helt in i sista fasen, och se när det blir.

En ny ögonsten....

Vår kära gamla espressomaskin gick i pension häromdagen. Detta blev vår ersättare. En äkta italienare, Pavoni, som enkom tillverkar espressomaskiner och "bönmalare".

Ögonsten 2 (för oss kaffeälskare då....)
Ah det luktar kaffe igen!

Utmanad av Thinkerbell...

Blev livet som jag tänkt mig? Jag är utmanad. Jag gillar denna utmaning, den passar mig. Den får mig att tänka både bakåt och framåt och hur min röda livstråd visat sig kringla runt världen och hur jag i förväg spänt upp trådens gång i huvudet. Ibland ligger ett kletigt halt bananskal i vägen och mitt röda nystan har lämnat den i förväg valda vägen jag "nystat" i huvudet och istället rullat ut på roligheter. För planerade vägar är sällan så himla roliga, bananskals vägar kan svida till lite i fallet men även utmana en själv och vips blev livet superskoj.

Multikulti älskare visste jag tidigt att jag var. Jag vill möta, se, vara, leva med olika kulturer, en berikar mig inte alls. Hade förmånen som barn att bo utomlands i två vändor. Blodad tand gav det mig och som det visat sig hela livet... På gott och lite ont. Jag saknar ju min familj och mina vänner mycket.

Läste ekonomisk på gymnasiet, för att det skulle alla andra välja. Fast jag gillade linjen visade det sig. Gick ut med rätt bra betyg men tyckte E kompetens var viktigare då än siffror på ett papper... Så gjorde jag som man "skulle" efter gymnasiet, dvs reste utomlands i 1 år minus några månader. Långt bort, det blev downunder. Ljuv tid. ST Kilda mamma mia, där trivdes jag att bo. Haft riktigt riktigt roligt. Jag gillar the Aussis starkt med. Jag hade inte planerat att bli fanatiskt förälskad i en dock. Men så blev det och i rätt många år bodde vi i olika länder tillsammans. Där det gick för honom att jobba, det blev mest europa och Sverige ett år i alla fall.

Jag började läsa på universitetet. Jag hade ju bestämt mig för det tidigt och så blev det. Född med liten sergerhuva sägs det och trots att jag inte var behörig till den linjen jag ville gå (ja då var det linjer ha ha) så kom jag in. Magi som jag säger till barnen, att inte glömma att tro på det som sägs inte går. Läsa in på komvux hade jag inte ork med, slösa år när man vet att man kan klara det ändå. Jag läste mina 3 år. Tentade ibland på distans beroende på vart vi var, och läste dubbelt sista terminen på KTH. Sånt som i min värld bara andra gjorde.

Vi gled isär australiensaren och jag mitt i mina studier, jag hade en liten kris. Skaffade egen lägenhet, min första 22 år gammal. Läste sista terminen och träffade mannen med stort H i mitt liv (nej inte M). Vi dejtade länge, vi hade kul från dag ett. Jag åkte till Paris, för det hade jag för länge sedan bestämt mig för, är envis och har jag bestämt mig ändrar ingen det. Läste som så många andra på Sorbonne. Igen utomlands, igen multikult, storstad mi piace, dryga parisare i en fantastisk kulturstad.

Mannen med stort H kom varje månad. Vi levde livet, tillsammans och ifrån varandra. Så började vårt förhållande. Vi lever än tillsammans och är ifrån varandra resmässigt, bra för relationen, bra för nya intryck bra för eftertanke och extra uppskattning av varandra. Tycker vi.

Efter studietiden började vi jobba båda två. Fast exilpappan jobbade redan men bytte bransch och inriktining dramatiskt. Han tog jobb i en bransch som jag jobbade mot. Vi pratar mycket jobb emellanåt, för att vi roas av det och kan samma bransch fast utifrån olika perspektiv.Fast det var nära att jag klev in på en annan bana, undra hur mitt arbetsliv hade sett ut idag då? Jag hade två joboffers 97 när inga jobba fanns sas det, jag valde relativt noga. Sen kom högkonjunturen, wow double income no kids tiden.

Sen kom lilla H, så efterlängtad, så svår att få till. Efter att ha försökt att få barn ett tag blev lyckan enorm. Vi klev gemensamt in i bebisbubblan. Vi skulle dela på tiden hemma. Det gick 9 månader, jag var fortfarande hemma. Exilpappans jobb hotade med uppsägning (amerikanskt) om han tog ut pappaledighet. Fast det var bara hot, men jag förblev hemma. Jag kände mig lyckligt lottad för det. Fast i efterhand hade det varit bra för mig att ha gått tillbaka en stund. Vi hade ju svårt för att få barn sa Sofiahemmet men vips var jag ovetandes i tredje månaden med lille O. Som kom 17 månader efter dottras ankomst. Lika välkommen han, men lite mer turbulent blev det.

Nu tappade jag bort segerhuvan ett tag, nu halkade vi inte in på några bananskal som ledde till roligheter. Det som inte kan hända oss hände. Det som man bara läser om. Vi blev båda uppsagda i denna enorma recession mer eller mindre samtidigt. Lille O var nyfödd, lilla H knappt 17 månader. Deras föräldrar var utan sina superjobb.

Exilpappan är i mina ögon cool som en cucumber, lugn hur hårt det än blåser. Någon att hålla i handen alltså. Tycker inte att det finns så mycket att oroa sig för om det redan hänt sas. Det blev ingen pappaledighet denna gång heller, fast han väldigt gärna ville. Vi behövde äta och ha tak överhuvudet. Jag var nyförlöst och lille O ja, liten och behövde ammas. Den följande tiden var turbulent, det var rätt mycket mörka moln. Men exilpappan startade eget och det har gått himla bra, fast givetvis var det en tuff början. Men det är mening med allt, denna tuffa början har lett oss hit, till utmaningar och erfarenheter och lite mer dolce vita än vi annars tror oss hade haft. Lille O blev mycket sjuk som 5 veckor gammal, vi hade det tufft allihopa och såg nog ut som spöken länge. Men det kapitlet i vårt liv har jag redan skrivit om tidigare.

När lille O var 16 månader och vi hade flyttat ut till förorten från söders höjder började mina hjärnceller klaga på dålig gymnastik, viloförmånen var inte uppskattad längre. Vi fick dagisplats, jag tjatade till mig ett jobb jag ville ha. Jo, precis så gick det till. Från samma arbetsplats sa jag upp mig nu för snart ett år sedan. Tackade nej till ett drömjobb på vägen med. Ett drömjobb för egot vill säga. Nu idag, sitter vi och står mitt i en gemensam dröm. Vi bor i Italien, som vi brukade prata om, sådär på skoj. Feministen i mig tappade tillfälligt hakan när mitt känslopussel var klarlagt "internt" då jag sa upp mig. Men det gäller att våga med, falla och satsa. Utan att rucka på sina ideologier och värderingar. Idag konsultar jag gentemot samma arbetsplats men tjänar det dubbla. Jag har förmånen att jobba lite då och då, och annan tid till familjen och att skriva och designa nya produkter.

Nej, jag trodde inte att jag skulle bli utlandssvenska som mamma till två små barn. Jag trodde inte det. Men jag är glad för att det blev så och att det känns fortsatt spännande att se hur vi lever om ett år, om två år med mera. Jag trodde inte ens att jag skulle gifta mig, men barn ville jag ha. Och ett bra jobb och mina vänner nära mig. Ungefär så långt gick mina planer, men i ryggraden satt att man ska utbilda sig för man vet aldrig. Man vet aldrig ändå.

Mellan jobb är vårt liv semester just nu. Jag kan inte veta hur mitt liv ser ut om 5 år. Men antagligen bor vi i Stockholm då, sen hur det ser ut runtomkring har jag ingen aning om.

Nu tar jag bloggpaus igen. Min lunch gick åt till detta inlägg, jag är inte världsbäst på att blanda time management med hälsoaspekter...

Från paus till time management

Exilmamman har fått in massor med jobb från olika håll samtidigt. Det är roligt och just nu behöver jag slippa tänka på tråkigheter som drabbat någon nära och som jag inte hjälper nämnvärt genom min oro. Så jobb leder tillfälligt tankarna i andra riktningar och ger faktiskt energi just nu.

Håll till godo med färre blogginlägg närmaste tiden. Jag återkommer när jag har rätta känslan och tiden på min sida igen.

Ciao e a presto.

Tankar som kommer och går...

... såhär som utlandssvenska.

Tänk att varje gång vi badar åker vi till Schweiz och barnen ver mycket väl vilket land vi är i. Varje gång förvånas jag av att det är blandade omklädnings och duschrum, det är liksom så självklart att man kan stå halvnäck eller fördendelen helnäck i ett omklädningsrum, tills en herre stiger in man slås av vilken tur det är att man är halvt påklädd....

Tänk att jag vant mig att köra igenom tullen (läs in även hitta tillbaka rätt väg!) och hur man gör för att slippa bli stoppad och utfrågad av gränspoliserna. Man rullar ner rutan kör sakta sakta fram och ler och säger mildt buongiorno senore.... Fast det fungerar inte alltid. Ibland undrar de vart jag bor, Italien eller Schweiz, ska jag jobba i Schweiz, har jag något att deklarera. Fast jag svarar snabbt på frågorna och ger dem mitt svenska pass. Fast härom veckan gjorde jag bort mig, håll i er... Istället för att veva ner rutan och le fram ett buongiorno senore (halvstressad på väg till dagis) klämmer jag fram buongiorno mi amore!!!!!! Snacka om att jag fick ett stort leende tillbaka, högröd och sa på knackig italienska att jag är stressad på väg för att hämta mina barn. Han trodde garanterat att jag flirtade. Jag är för pinsam, tur för barnen att de inte var med : ) Kanske ska jag börja säga älskling till barnen istället för mi amore, det har liksom blivit slentrian och ligger tydligen bra i min mun *asg*

Tänkte på när jag var i Sverige att jag tyckte mig höra italienska överallt, för hjärnan var liksom inställd på att jämt höra italienska. Tänkte på när jag kom hem hit igen att jag tyckte jag hörde svenska. Kanske tar det tre dagar för hjärnan att registrera byte av språk : )

Tänker på att våra brn mer och mer pratar italienska med varandra. Att de säger ord jag blixtsnabbt frågar vad de betyder, det kommer så mycket nytt.

Tänker på att vår svenska blir eftersatt och att vi hela dagarna lyssnar på italienska samt engelska. Att vi mer och mer svänger oss med "utländska" ord även hemma. Det som ligger närmast till på tungan poppar ut.

Tänker på hur våra barn kommer att reagera när vi åker till Sverige i sommar, första gången för dem sen vi flyttade hit.

Tänker på hur vi har förändrats och lärt oss och hur man ändå för alltid stannar den man är.

Heja Sverige....

Så stort leende hade jag nyss när il postino ringde på och gav mig ett stort paket. Ett paket som vi visste skulle komma men som heller inte är till oss. Men däri låg 2 stora jätte mjölkchoklad kakor! Tänk så glad man kan bli av lite svenskt :) Bachio Sofia!!!

Ögnade snabbt igenom lilla Hs teckningar från förra veckan imorse, som hon ritat på skolan. På den ena står en flicka med en guldkrona på huvudet, leendes men med tårar som faller, bredvid en svensk flagga som vajjar. Lilla flickan står på en vacker blomstrande sommaräng. Tolka den....

Frågade lilla H själv, hon sa att det är en glad flicka som gråter när hon tänker på Sverige. Man kan gråta fast man är glad mamma....

Love fithteen, skoltrug och exilpappans återkomst

Började dagen med att övertyga barnen att de behöver gå i skolan, visst det är förskola men förskolor här är som skola hemma. De "jobbar" fram till lunch, sen är det utelek och mellis tills föräldrarna kommer. Barnen vill gå på eftermiddagen men gärna hoppa över förmiddagen : )
Det gick bra, lilla H pep in på sin engelska klass och lille O tog resolut ut sina pokémon kort, hans fröken låter honom leka. Barn ska leka säger jag och hon instämmer, tills de visar annat intresse. Så det känns skönt. Lilla H börjar ju skolan i h öst och behöver förkunskaper så hon kommer inte "undan", men hon är avanti som de säger här, dvs hon har lätt för sig och räknar samma som första klassen gör kan alla små och stora bokstäver och börjar sätta ihop ord. Läsning testade hon hemma igår och jag tycker hon ljudar superbra. Det börjar lossna. Hon är ju liten än tycker jag men är glad att hon är avanti eftersom vi bor här där det är mer press på barnen i skolan. I Schweiz likaså, där har man språklektioner med varje dag i 2 timmar, franska, tyska, italienska...

Jag har spelat tennis igen, äntligen tagit mig i kragen och börjat "om", känns super skönt och det är verkligen roligt. Nu ska jag börja jogga med, hehe vi får väl se...

Exilpappan skickade nyss ett sms att han landat, nu ska jag åka och hämta!!! :)

Sol, luncher ute och ord på känslor...

Exilpappan fortfarande i Australien. Vi saknar honom men har enomrt mycket mystid. Solen lyser som en propp och det är mäkta varmt, solkräm på. Vi har tur med för det dimper in lunchinbjudningar och lekstunder. Igår var vi hos familjen Galli som är halvsvenska halvitalienska. Väldigt gott, mysigt och jag njöt så av att höra dottra växla mellan italienska och svenska. Jag får så sällan höra henne prata italienska eftersom jag som förälder aldrig är med på skolan. Lille O lekte som vanligt mest för sig själv...

Men då pappan i huset som är italienare kom hem men som jag pratade engelska med började lille O med prata engelska. Han hör det ju varje helg och har snappat upp en hel del, han har helt klart språköra. Med lilla Chiara pratar han bara engelska, fattar inte hur han lärt sig det! Fast det är samma meningar som snurrar men ändå.

Idag är det FESTA DELLA MAMMA, (nu vet jag att det stavas så : ) ). Mors dag här i Italien. Vi har ätit frukost i sängen, ja ingen latte då men färskpressad jos och nybakat bröd, som jag fick stå för själv då *S*. Fick två superfina små tygväskor som barnen gjort på dagis, målat på, jag är mäkta impad.

Om en timme är vi bjudna på lunch igen, hos Nina och Chiara. Lille O vill ta med sig alla sina svärd, han har lärt sig vad fäktning heter på italienska nu och jag har lovat att se om det finns kurser. Men jag har förstått att fäktning är en stor sport i Italien, så kanske äntligen hittar lille O något han verkligen vill göra. Han har ju fäktats dagligen sen han var 2 år.... Han är en liten hemmakille, mysigt men ibland när han vill hem har vi precis kommit "dit", man får truga lite med honom för att få honom att ha roligt på bortaplan med.

Ord på känslor, jag jobbar stenhårt med det. Sätter barnen på sängkanten sätter mig bredvid elller på golvet och frågar varför de säger som de gör. T ex jag VILL INTE gå på dagis. Att de berättar varför, hur vi kan lösa det och vad man kan göra i olika situationer. Det fungerar så bra och jag hoppas att de alltid kan sätta ord på varför de känner som de gör samt att de alltid vill känna att de kan prata om det de känner utan att känna att de blir dömda av mig. Fast det kanske är önsketänkande : )

Självklart...

Kom den superkända fotbollspappan med fru fram till mig igår på tennisen (har aldrig sett dem tillsammans förut) och var störttrevliga. Tji fick jag för mitt tidigare inlägg där den ena nämndes: ) Men så blev jag skådad ordentligt med som alltid, fast jag är van nu, undrar varför de ger mig så mycket uppmärksamhet och funderar på att kläcka ur mig att de ska sluta smickra mig *S* Eller om de undrar vart jag köpt mitt linne eller mina jeans? Fast jag undrar om vi har samma sorts humor. Jag ser bara Gucci framför mig, de undar nog vad Filippa K är, jag slipper iaf undra...

Lilla H grät när hon skiljdes från sin stora kärlek Giacomo igår kväll, faktum är att tennisfröken klagade över att de inte kan koncentrera sig, ehm. Hjälp, snart 6 år och fullkomligen förblindad. Lille Giacomo tog lilla H i handen, resolut, efter kursen och tog in henne i hans bil och låste snabbt. Där stod två mammor och glodde på varandra och inte riktigt visste vad vi skulle säga *S* Tårar från bägge barnen slutade det med. Exilpappan behöver komma hem, han är bra på sådana samtal...

Fick en deja vu till Patrik och Såningsvägen 55 i Viksjö. Då jag var 6 år och överrumplad av känslor till denne Patrik. Minns inte hans efternamn men jag har ett gammalt klassfoto, någon gång kanske jag borde googla och se vad han gör idag. För skojs skull.

Vi åkte hem till Nina och lilla H och de lekte superbra, nu har hennes tal lossnat så bra och all frustration som tidigare blev obstinathet eller tårar är nu som bortlblåst. Vi bjöds på god middag, perfekt fredagsmys. 21.00 åkte vi hem och somnade alla tre framför en film i min säng. Där har vi sovit så där illa som man kan när man är tre personer i en säng hela natten...

Solen lyser som en propp här i norra Italien. Det är sagolikt vackert och jag kommer att sakna detta mycket, eller minnas med glädje trots de svårigheter den första tiden utomlands innebär.

Vi åker till Moltrasio idag, lunch hos goda vänner och lekamrater, vår espressomaskin brann upp imorse och jag fällde en tår. Exilpappans och min första dyra investering i materiella ting. Men ögat blev blött och tårar rann för att jag mindes att vi var så lyckliga över denna espressomaskin som vi lyxade till vardagen med. Lilla H gurglade i sin vagn medan vi inhandlade denna italienare. Och nu har den brunnit upp. Och jag är beroende av espresso, så fort jag har duschat måste jag ta med barnen till en kaffebar. Och snart besöka alessis stora factory outlet för att förhoppningsvis hitta en ny. Fast det måste nog vänta ända till lördag....

Medan jag stod och lipade över minnen så la sig lille O på golvet, ja det rykte mycket men vi har nästan 4 meter i tak. Han kröp till dörren och öppnade den! Tack vare kråke böckerna. Lille O är en klok kille. Lilla H sa givetvis på en storasysters vis att det inte BRINNER det RYKER. Så har vi pratat om att rök är minst lika farligt och lille O är mäkta stolt.

Fina skolan

Jag blir stoppad på morgonen av en mamma på skolan. Ja faktiskt stoppad. -Ni kom inte igår sa hon och skådade mig uppifrån och ner. Hon är av värsta sorten, jag undviker henne normalt men idag kom jag inte undan. Igår fyllde hennes dotter år. Hennes fina rika dotter som dagligen kommer i sammetsklänningar. Jag hade ringt och tackat nej, då lille O inte är helt frisk ännu. Ciao sa jag och log, hoppas ni hade en trevlig fest igår. Jag kämpade med att se uppriktigt glad ut över "interaktionen". Jag ringde dig häromdagen om du minns och meddelade att varken lille O eller lille E från klassen kunde komma. Ah, javisst du gjorde det, hej då. Bredvid henne går fotbollsfrun a la super opererad, nickar nonchalant mot mig, skådar mig, säger ett släpigt ciao. Jag ryser.

Lilla H log mot fotbollsfruns dotter, då de spelar tennis tillsammans. Dottern log inte tillbaka, hon tittade först på sin mamma, sen bara tillbaka, som för att få ett erkännande. Jag ryser ännu mer. Tar mina barn i handen, hoppar studsasteg barnsligt fram sjungandes, heja Sverige. Barnen skrattar och hänger på. Jag känner blickarna i ryggen, jag hör avundsjukan. Avundsjukan på att inte spela en roll i denna fina skola. Jag förstår givetvis att de snackar om mig, att jag måste vara knäpp och dryg och ja allt möjligt. De råkar befinna sig i ett träsk jag inte vill hamna i. Ja jag må vara dryg, men jag är inte falsk eller förmer.

Ibland känner jag mig som i en serie som skulle kunna heta "rich housewifes", fast jag är den där som ingen har hajjat att vi inte är rika. Den på sidan om. Jag har en hel del incidenter jag printat ner. Rent av superkomiska i mina ögon, då jag är betraktaren och inte har någon direkt roll, en statist mer. Fast idag blev jag indragen i en scen, helt klart. Två fotbollsfruar historien är nästan bäst, den har en följetong med. "Tvilling systrarna" episoden är bra den med. Jag lever mitt i såpan, det är för det mesta kul då det finns flera statister att umgås med och med vanliga statist barn sas.

Helt klart har jag ett helt uppslag till en Bridget Jones bok fast a la Bridget Jones som morsa i fel miljö. Måste först kolla om jag skrivit på något om tystnadsplikt på skolan bara ; )

Bjuder på ett skratt...

Imorse sa jag till Lille O:s fröken att han har opererat sina ögon två gånger och att han har lätt för att få öroninflammation. Han har opererat ögonen för att de har så trånga gångar, man har lagt in plast i ögonrören.

Sen garvade hon och undrade om jag inte menade ORRECCHIO istället för OCCHIO. Det vill säga öron istället för ögon.

Jo, just det.......

Pinsamma morsan. Stackars barn. Lille O såg lite förvånad ut när jag hade min utläggning om hans ögon. : O

Em, tja kanske vardagspaus svammel och fakta

Vi har vardagspaus som bekant och vi ser till att det är det med. I två dagar har vi varit hemma lilla H, lille O och jag. Myst. Det är sol, vi bakar bullar, vi går till parken och tar en toast, vi cyklar, eller tränar cykling. Vi skojar och leker på trappan ute. Lilla H besöker våra grannar, senora och senore Giuglia världens gulligaste äldre par. De har adpoterat mig och barnen och erbjuder oss middag om jag skulle känna mig trött haha. Lilla H hjälper senore G i trädgården. Sen kommer hon hem igen. Det är bra att vi har en liten bom som gör 100 meter av vår gata utanför bilfri. Det ger lite frihet. Sen på förkvällen tar exilbarnen sina fotbollar och gör som alla italienska barn häromkring gör. Går utanför grinden på den lilla gatan och sparkar boll. Calcio. Lilla H har grymt bollsinne och det retar de stora killarna. Lille O sätter sig på bollen mest. Våra barn är små italienare på vissa sätt, redan.

Vi letar skola till barnen nu. Vi beger oss en liten kortare sträcka denna gång. Men vi beger oss. Här är fantastiskt vackert. Vårt hus är lovely. Våra vänner här. Våra grannar, vår by känns rätt oersättlig. Skolan ska bli skön att slippa. Vi passar inte in där. Barnen trivs inte och det måste respekteras. Lille O är nog inget Montessorbarn. Lilla H hade nog trivts fint i skolan till hösten där men båda är väldigt för att flytta. Som lilla verbala H sa häromdagen: -Mamman det är inte så att vi inte vill gå på förskola, det är roligt, men vi gillar bara inte DENNA förskola. Kan man uttrycka sig mer precist? Så det och en del annat som stavas arbete driver oss nästan 1 timme härifrån och in i ett annat land. Men där man talar italienska. Där man med lär sig franska och tyska från första klass flera timmar i veckan. Där vi hittat en liten by som råkar ha en av världens renaste luftpassager. En fin liten skola och en alldeles vanlig förskola med bra rykte. Tänk, lilla H snart 6 år början första klass, på italienska. Det känns overkligt.

Jag var med exilpappan på bröllop i helgen och min bordsherre sa att de människor som är uppväxta i Schweiz har en sådan enorm fördel, en fantastisk fördel. De växer upp med 3 språk och det är fullt normalt för dem. Att kunna 3 språk från barnsben, att ge sina barn mer än ett språk känns som en bra "gåva". Det är inte därför vi flyttar men det känns som en bra bonus fast det skulle bli 4 språk med svenskan.

Ja så nu har vi massor att göra. Massor. Det viktigaste just nu är att barnen kommer till skolor där de trivs. Resten löser vi.

Sen om 2-3 år kanske vardagspausen är slut. Då flyttar vi hem igen. Jag har en dröm om det. Att jag ska jobba 50% (läs att vi har råd med det). Att jag ska skriva resten av tiden. Att jag på fredagar ska hämta barnen tidigt och även alla kusinbarn. Att vi ska ha gemensam fredagsmys och att våra syskon sen dimper in efter deras arbeten och dricker ett glas vin med oss, göra helg tillsammans, att förhoppningsvis morfar och mormor farmor och farfar med dimper in.
Måste se till att vi alla bor i stan bara : )

Jag är så glad för att jag inte tog mitt "drömjobb" för ett år sedan drygt. Att jag valde bort att känna mig duktig, hur stimulerande och utvecklande det än hade varit känns kontentan så. Ett viktigt jobb får en att känna sig duktig. Jag vill känna att jag har tid för barnen, tid för att bygga relationer, tid för mig och exilpappan. Jag vill ha många barn, men våra 2 och kusinbarnen blir många. Relationen mellan oss alla vill jag ge förutsättningarna till. Det vore underbart att få vara så delaktig i alla kusinbarnens liv och ge alla kusinerna flera barn och vuxna att vända sig till genom hela livet. Just nu har våra barn 3 kusiner och det kommer säkert bli minst 2 till. 7 små kusinbarn hållandes i handen på väg hem med en nolongerexilmorsa med en visselpipa runt halsen för att valla hem dem haha!

Donne Italiana + nonno

Den äldre generationen får gå först enligt alla regler.

Jag älskar "farfar/morfar" italiano. Nonna (mormor/farmor) skriker och hotar innan något hänt. -Vill du ha grädde lille vännen? Det får du inte för du är en elak liten kille! Barnet försvarar sig snabbt att han är en bravo liten bimbo. Farmor skrattar. Jag mulnar åt denna i mina ögon kränkande uppfostringsmetodik.

Nonno han ler, skämmer bort och sparkar boll och gullar. Nonna skriker och gör en show av allt. Nonno ler även mot våra barn och skämmer bort oss med komplimanger. Nonna nochalerar oss helt.

Mina gelikar då, donne. Jag har flera bra erfarenheter men mest har jag sådana som skiljer dem från mig med mil. Beröm till den italienska kvinnan som alltid ser perfekt ut, jag älskar att se dessa uppklädda italienare/skor, det är verkligen stil på detta folk. Fast sen kan man ju tycka att det går till överdrift med. Jag undrar hur tidigt de går upp för att göra sig så fanatiskt perfekta för att gå med barnen till dagis och sen direkt hem igen? Hur viktigt är apperence egentligen.

Jo för donne italiano molto molto. De tittar på mig uppifrån och ner varje dag, skådar, skärskår. De hälsar artigt eftersom jag alltid hälsar på alla. Det går från bongiorno till salve och nu med vissa är jag ciao. De håller sig på sin kant. De skämtar om sex efter 2 minuters samtal. De kritiserar mig för att jag efter 8 månader inte är flytande i italienska. Det är tuffa ord och vassa armbågar. De skrattar rått åt männsikor som roar dem. Och de skrattar högt. De äter inget trots att personen de besöker lagat mat i timmar. De bantar.

Jag har inte så många italienska väninnor. De jag har är av ett annat släkte kan jag ibland känna. De har rest utanför Italien och anser inte att jag har fel i en diskussion bara för att jag inte är ifrån italien. Eller det räcker inte, jag är inte från Como så hur ska jag kunna förstå?

De utbildar sig, gifter sig får barn och sen är de hemma. Om man är härifrån. Mina väninnor i Milano är av helt annan karaktär. De arbetar så hårt att jag blir alldeles matt av att veta om det. De är jämt glada och liksom de andra jag känner har en tuff attityd. De är vassa, snabba och eleganta.

Jag har flera gånger hört italienska kvinnor säga till sina barn att de bara får pussa sin mamma. Att de inte ska leka med sötare flickor än de själva. Jag ser mycket kinderägg och chips till mellis. Jag lever i en mindre stad och det jag ser här behöver inte alls vara representativt för italienska kvinnor. Detta är min erfarenhet av belle donne italiana.

BRUM brrrrrrrrrrrrrrruuuuuuuummmm, suck brrrrruuuummmmmmm zzzzz.

Tänkte ha rubriken "donne italiano" och skriva om hur jag ser på de italienska kvinnorna. Fast det får vänta. Såklart mår lille O inte bra nu när exilpappan är borta och det kliar ordentligt i mina fingrar efter att skriva skriva skriva. Öronbarn lille O, poverino...

Tyckte att han var gnällig igår, han kan nämligen bli riktigt ynklig och som en ettåring vilja bäras omkring... Normalt är han glad och charmig men som sjukling är han en riktig nervklämmare ; )

I går kväll kom vi äntligen kom hem efter lång körning till och från flygplatsen och givetvis med mig vid ratten en massa felkörningar med. Barnen är vana vid att jag svär vid ratten och efterpå skrattar åt min hopplöshet. Lilla H är van att leta efter skyltar där det står Como. Exilmamman är inte bra på att hitta på "essingeleden" (tangenziale, är det nord som är min eller est eller vart är det nu solen går upp och ner, och fan ja det är molningt idag!) kring Milano, eller rätt avfarter. Jag är inte ens bra på att hitta till rätt påfarter på motorvägen. Så som alltid körde vi blåavägar, dvs den långa vägen bredvid motorvägen. Men så att man hela tiden ser motorvägen. Den ligger som en godispåse framför ögonen på mig, haha här är jag ropar motorvägen till mig. Här är jag, men du kan inte ta mig! Sen blir jag superglad och ropar hejarop till mig själv så att barnen hör att exilmamman visst kan hitta, tills jag svängt av, skyltarna ändras och det finns hopplöst många vägar att välja. Oskyltade i mina ögon. Så svär jag snart igen.

Jag lär inte ändras så länge man inte kan köpa en CD som det står lokalsinne på, som man sen kan tanka in i hjärnan. Jag har accepterat det och jag tror att våra barn har grymt bra tålamod med mig som förare. Som tur är gillar jag att köra bil, en av två pusselbitar är bättre än ingen. Lille O frågar mig ibland om jag hittar hem, lilla H kan sucka och säga att hon kan läsa Como till lille O, att vi säkert hittar om lilla H läser skyltar och exilmamman följer dottras instruktioner. Sådana diskussioner kan våra små barn ha i baksätet mellan byten av cd skivor, sten sax påse lekar och bokläsning. När alla möjliga lekar är avhandlade VILL DE VARA FRAMME. Who can blame them... Det "roliga" är att både exilpappan och exilmorfar sa innan vi åkte att det är lätt att hitta tillbaka. LÄTT!!!??? Jag trodde de kände mig....

Bella Roma......

Historia, mode, cafeér, människor överallt. Italienskt bröllop med mer mat än man kan drömma om trots tom mage...

Barnfritt, hotell, ta dagen som det kommer mentalitet = enormt lyckad weekend!

Barnen glada med morfar och m, morfar och m möjligtvis glada men trötta. Imorgon reser exilpappan så långt bort man kan komma och är borta i hela 8 dagar. Imorgon reser morfar och m hem till Sverige. Imorgon ska barnen på dagis igen. Imorgon ska jag jobba med boken. Hela veckan ska jag jobba med boken. Äntligen. Jag har tidspress, jag har ett nytt media som vill "trycka" den. Det är ett fantastiskt tillfälle att sätta eld i baken. Det kliar i fingrarna. Hoppas mina små fiktiva vänner kommer stå bakom mig och berätta historien som de har gjort förut. De kanske har känt sig bortskuffade av annat som kommit emellan, med all rätt. Få se om kliet i fingrarna även ger produktivitet.

Imorgon ska jag ringa endel samtal. Jag hoppas på glada röster i andra änden, det har varit för mycket tråkigheter på sistonde. Men som livet är blandat med roliga nyheter med. Jag längtar efter att få se mitt nya syskonbarn, vår killkusin som barnen säger.

Kärt besök och besök i kärlekens stad

Min pappa och hans fru kom till ett 26 gradigt Como idag. Lyckliga barn är vi allihopa, dotter som barnbarn, kärt besök som stannar till efter helgen. På fredag ska maken och jag få 2 dagar för oss själva, vi ska vårda kärleken i kärlekens stad. Hela resan går i kärlekens tecken, vi ska på bröllop. Ah... ljuva tider : )

Om kärlek och arresten

Lilla H är kär, stormande kär. Hon sjunger och pratar om Giacomo hela dagarna. Hon meddelar att hon älskar Giacomo mer än något annat. Giacomo är med i alla hennes "make belive sånger".
Kärleken är besvarad, Giacomo har blinkat med stora ögon efter lilla H sen hon började. Lilla H har gärna lekt med Giacomo men nu står de mest och tittar på varandra *S* Tänk att en snart 6 årings känslor är så stora. Inte att förringa. Imorgon vill de leka efter skolan hos oss. Hur de nu kan leka när de mest tittar på varandra : )

Igår hade vi picnic på 3000 meters höjd, fantastisk vy och vi hittade en liten gräsplätt där vi såg bergen på varje sida och med vattnet långt där nere i en klyfta. Så vackert, så härlig luft, så gott och barnen gick balans på ett omkull vält träd. Det blommade och vi njöt. Sen kom skogsvakten. Han skällde och skrek att han skulle ringa polisen. Vi hade satt ner våra rumpor på privatmark. Omedvetet såklart men den förklaringen mjukade inte upp skogsvakten. Han hotade med arresten och när han såg att vi plockat fridlysta blommor till vårt picninc bord som grädde på moset (oops!) blev det ett himla liv. Vi blev minst sagt bortskuffade. Hoppade in i bilen och skrattade alla högt, eller barnen skrattade för att vi gjorde det antar jag. Tog bilen 10 minuter och hittade världens största och offentliga park. Såklart, vi hade ju hastat i oss vår mat : ) En annorlunda picnic och höga berg istället för en brasa som Valborg "normalt" brukar bjuda oss på...